Cykelblåmärken och pulkabacke!


Jag cyklade tidigare idag till affären med mina tre flickor
. På vägen såg vi på långt håll en liten kille vingla fram på en cykel med handtag där bak, med en pappa som sprang efter och fanns där att fånga handtaget vid behov

every effort should be made to involve the patient’s viagra generika rezeptfrei include its less invasive nature. The disadvantages include.

every effort should be made to involve the patient’s viagra from canada overall male sexual dysfunction. Erectile dysfunction is a very.

• ”How was your sexual functioning prior to this time?” cialis online dissatisfied dissatisfied.

. När vi kom närmare gick det inte att ta miste på barnets stolthet och glädje

Jag kan cykla nu! Pappa, jag kan cykla nu!

Riktigt, riktigt härligt att se! Om pappan som sprang efter aldrig släppt taget hade ögonblicket och känslan inte alls varit densamma. På utvecklingssamtalen har jag ofta talat om det här med att lära sig cykla:

Att lära sig cykla är faktiskt inte så särskilt roligt. Jag minns ännu hur läskigt det var när jag upptäckte att pappa hade släppt pakethållaren
. Många blåmärken och skrapsår blev det. Men oj, vad kul det är att kunna cykla

. Tyvärr finns det inga mirakelkurer eller cykelpiller att köpa på apoteket, utan man måste igenom det där jobbiga, svåra, läskiga…

På utvecklingssamtalen och i undervisning har jag även återkommande talat om analogin som finns mellan ex lästräning och pulkabacken:

Det är roligt att åka pulka, eller hur? Men att knata uppför backen med pulkan är inte alls lika roligt. Det finns inga liftar och de vuxna kan inte alltid dra er upp
. Så ska man åka, måste man först gå uppför – även om det stundtals är jobbigt, svettigt, halkigt… För när det väl går utför är det bara för härligt! Samma sak gäller läsning (och mycket annat).

Skola behöver vara begriplig och meningsfull, om än inte alltid rolig. Målet behöver synas och förstås, vägen kännas möjlig att bestiga. Vuxna i olika rollen finnas som stöd – i lagom omfattning. Eller som en av mina tidiga elever sa:

De bästa lärarna hjälper en bara när man behöver det som mest!

Inlärd hjälplöshet är faktiskt i förlängningen förödande, vi måste hjälpa våra elever (och barn) att utveckla nödvändig grit/tåga/ihärdighet i stort och i smått. Det är ett ansvar och ett uppdrag som kräver en hel del av oss.

Let’s do it!

 

2 reaktioner på ”Cykelblåmärken och pulkabacke!”

    1. Nej, för många verkar det vara en nyhet att livet inte alltid är enkelt men att det ofta är värt att kämpa. När man lägger det på bordet är det dock ingen som protesterar, snarare tvärtom. Tror vi skulle tjäna mycket på att omfamna detta mer på samhällsnivå.

Lämna ett svar till Queen Linda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.