I går konfirmation av förstfödda. Prästen inledde det hela med att med sitt tydliga ledarskap skapa ett tryggt sammanhang:

Det kommer att gå bra det här. Vi har inget tryckt program, men jag kommer tillsammans med konfirmanderna att leda alla igenom hela sammanhanget, så ni kan vara lugna.

Det gick förstås utmärkt. Det märktes verkligen att de haft ett härligt sammanhang tillsammans, konfirmander och ledare. Jag har förstås inga bilder från kyrkan, valde medvetet att låta mobilen vila och istället faktiskt uppleva det hela
.

Efteråt en bit mat hemma, även det i ett sammanhang, där både vuxna och barn funnits för varandra sedan länge. Så tryggt

. Och bara så gott när barnen helt på egen hand först bestämmer sig för att spela kort tillsammans och sedan gå ut och bygga snögrottor, alla tillsammans i ett sammanhang.

Tänker att skolan för många barn kan erbjuda ett tyvärr saknat sammanhang, med förutsägbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Men det kräver förstås sitt ledarskap som även visar:

Det blir bra det här. Det finns hopp om tillvaron, vi skapar oss ett sammanhang tillsammans.

Och det handlar som jag ser det intesjälvklart om den lilla fasta gruppen med en fast fröken. Något av det tuffaste jag gjort som lärare var klassen med 17 elever. Gruppdynamiken var där verkligen inte gynnsam, den mer udda eleven var verkligen udda. När jag var där var det förstås tryggt under mitt tydliga ledarskap, men när jag var borta (sjuk, vab, på kurs…) så blev det hela havet stormar ”som din klass ställt till”. På Glömstaskolan provar vi nu istället andra typer av grupper med äkta team av lärare, fritids och socialpedagog i samma täthet som annars.  Så här långt mycket goda erfarenheter*, även om det utmanar ett och annat för-givet-tagande hos såväl vårdnadshavare som lärare. Allt handlar om hur man skapar sammanhang, vilket faktiskt kan göras på olika sätt. Och när det gäller undervisning finns det förstås samtidigt en del grundförutsättningar som måste råda i såväl ordinarie undervisning som i studiebesökssammanhang, även om man faktiskt kan förändra en del i ramverket
.

Tidigare idag var vi och tittade på innebandymatch där förstfödda stod i mål . Riktigt bra spel, där de kämpade sig till en vinst mot ett lag som de förlorade stort mot förra mötet. Några av oss föräldrar pratade i pausen om vilket gott sammanhang detta blivit för dem, och att det också märks på matcherna. Nyss lämnade jag av mellandotter till handbollsmatch. Den goda tränaren mötte upp:

Är ni taggade för att göra en bra match?

Matchvinst är inte det viktiga (om än roligt), utan att de gör en så bra match som de kan och har ett gott sammanhang. Jag är så otroligt tacksam för alla ideella krafter som står redo att satsa sin tid och engagemang för att det hela ska bli möjligt

. Liksom även de många professionella krafter som gör det möjligt i andra sammanhang.

Det som görs när vi skapar goda sammanhang är faktiskt viktigt på riktigt.