När jag var yngre, ni vet på 1900-talets slut, hängde jag och min far då och då på Ös-We-Ring och körde go-cart. Det var riktigt skoj! Både som aktivitet i sig och som något som faktiskt går att göra över generations- och andra gränser

.

Idag åkte jag och förstfödda dottern dit tillsammans med god vän. För mig var det nostalgi, för dem var det första gången (på banan respektive över huvud taget med go-cart). Väldigt trivsamt, på många sätt (även om jag har en känsla av att jag kommer hitta några nygamla muskler i ryggen imorgon bitti…). Banan var precis som förr, bilarna i princip desamma. Antalet minuter per race likaså – alldeles lagom med 8 minuter i taget, tre omgångar.

Vissa traditioner är helt enkelt funktionella och väl värda att bevara.

Men samtidigt med bevarandet också fortsätta utveckla, den digitala tidtagningen tillför onekligen go-cartkörning ytterligare dimension.

När det gäller undervisning har jag länge sagt att samma devis gäller där – kontinuitet i förändring – och brukar ofta använda högläsning som exempel. Alltså att en kompetent lärare läser högt för en grupp elever ur en skönlitterär bok. Jag har inte direkt sett någon forskning att bygga mitt påstående på, men har gott om anekdotisk erfarenhet – både som elev, men framförallt som lärare (och även skolledare).

Av en slump (kloka Karin Tenelius i sociala medier, som just då passerade förbi) har jag denna vecka lyssnat igenom Transformationspodden. Klart intressant om man vill ha lite mer perspektiv på det här med tradition, förändring och transformation.

För tio år sedan tyckte vi det var helt självklart att få ett inbetalningskort på posten, gå med det till banken (öppen 9-15 måndag-fredag), stå i kö, fylla i en massa blanketter och lämna fram vår plastlegitimation för att till sist få in pengarna på vårt konto
. Det gör vi sällan numera och är väl inget vi direkt saknar
. /Transformationspodden

År 1901 sa Wilbur Wright att ingen torde få se någon människa flyga de närmaste femtio åren. Tre år senare lyfte de, trots alla som hade sagt att det inte skulle gå. Vetenskapen på den tiden sa att färdas över 7km i timmen skulle skada kroppen, precis som för mycket läsning (mer än en kvart om dagen) skadade ögonen – i synnerhet hos flickor… För hundra år sedan flög man för första gången över Atlanten, på dryga 16 timmar. Trafikflyget kom igång många år senare, då med en flygtid på ca 17 timmar – några år senare kom jetflygplan och drog ner det till 10 timmar. Nu talas det om överljudsplanens återkomst, eller t o m en sväng via rymden – med nya miljövänliga bränslen och framdriftsystem. Den som lever får se vart utvecklingen går!

All förändring är förstås inte förbättring. Utvecklingen är dock något som händer och något vi behöver förhålla oss till. /Effektpodden.

Det är skillnad på högläsning för fem elever och för tjugofem. Eller kan i alla fall vara det om man som lärare/högläsare ser till att nyttja gruppstorleken klokt och inte bara kör på
. Men klarar man 25 kan man också i allmänhet skala upp det till 50 eller 75 – det har jag både gjort och sett. Om man alltså väljer att organisera det hela så kan alltså de andra två lärarna som annars skulle läst högt i sina klassrum göra något annat, som att planera, följa upp eller utveckla sin undervisning. Alternativt kan en av lärarna ta den handfull elever som har svårt att tillgodogöra sig högläsning i grupp och se till att de får riktigt vass undervisning i något de kanske ofta har ännu större behov av. Det är möjligt, det har gjorts.

Vad ska vi tradera och vad ska vi transformera? Vad ska vi helt sluta göra? Jag tänker som så ofta att BALANS är ett begrepp vi borde hålla högt. Liksom oftare inte dyka så snabbt in i HUR innan vi på allvar ställt oss frågorna:

• VARFÖR?
• VARFÖR INTE?

Äntligen har jag fått tummen ur att rensa lite bland gamla papper. En hel del kunde befriande arkiveras i pappersinsamlingen, annat gav lite gott perspektiv på tillvaron . Nedan ett brev från en tidigare elev på mellanstadiet, för sisådär 5-6 år sedan – inte i syfte att visa mina förtjänster, utan snarare ge lite underlag för perspektiv på det här med meningsfull och begriplig undervisning, tänker jag:

Hej Magnus!

Vilken tur att vi fick ha dig som lärare!

Jag tycker det är sååå bra när man frågar dig om någonting i matte t ex: ”5×7 blir ju 35! Eller hur?” Då blinkar du lite med ögat och säger sådär finurligt ”Det är det väl?” . Då får man varken svar och man blir smått irriterad, så varför tycker jag då att det är så bra när du gör det? Jo, för att då tänker man nästan alltid igenom uppgiften en gång till och då blir det oftast rätt!

En annan sak som jag tycker du gör bra är att vi gör mycket på internet! Gud så tråkigt det skulle vara om vi bara skulle läsa allt i böcker och lära oss från dig! Det är roligt med sokrative och educreations!

Fredagsprov har du också infört i klassen (fast du fick idén från Norge tror jag)

FOLLOW-UPbackup for any treatment complications, handle any generic viagra online for sale.

. Det har hjälpt mig med att inte stressa upp mig inför prov. Såklart har jag också lärt mig en massa tack vare dem.

Det har varit jättekul att ha dig som lärare, jag har lärt mig jättemycket.

Varför sluta göra misstag? För att vi lär oss av det.

Jag tänker att eleven var något viktigt på spåren här – man måste göra lärandet till sitt egna, arbeta med information som är given och tvingas tänka efter . Flera elevbrev återkommer till detta, hur jag ler och blinkar med egna ögat (något jag själv inte varit särskilt medveten om) och tjatar om frågan ”Varför?” – samt det där viktiga om att vi är faktiskt inte i skolan för att visa vad vi kan, utan för att lära oss.

Detta var i ett klassrum där det fanns en handfull gamla hopplösa datorer i ett grupprum, men då alla elever hade tillgång till en smartphone kunde vi arbeta smart digitalt och multimodalt ändå. Detta gav här verkligen ett lyft – inte minst de forum vi skapade tillsammans och bland annat förde diskussioner om vad som borde frågas om på provet, och varför/varför inte. På köpet lärde vi oss alla en hel del genom vår interaktion.

Här gjorde jag en intressant sammanställning av vilka som varit inne och deltagit mest aktivt i forumet och kopplade sedan detta till respektive resultat på det traditionella provet – med en närmast rak samvariation. Blev en väldigt intressant diskussion i sig om det här med engagemang och ihärdighet.

Men självklart användes digitala verktyg där de var ändamålsenliga och aldrig bara-för-att, böcker och skrivhäften användes de med – liksom högst traditionell undervisning där jag läste högt eller berättade om tillvaron och förklarade samband (mitt hjärta klappar än när jag på återbesök ett år senare avkrävdes ännu en lektion med Lilla Aktuellt-diskussion, precis som på nästa skola – det är något visst med f d elever och undervisningsrelation ändå). Men inte minst för uppföljning ger digitala verktyg klart effektfulla möjligheter – och kan faktiskt minska rättningsbörda.

På Vasaskolan fanns en stor stress över prov och betyg. Istället för att ta bort proven valde jag då att införa ett kort fredagsprov varje vecka, med blandade frågor från veckan som gått. Förutom att lära och träna elever att hantera sin stress och få dem att inse att ett prov också kan bli till ett lärtillfälle gav det också mig och min lärarkandidat mycket information om hur vi behövde anpassa kommande undervisning utifrån vad som faktiskt fastnat och inte – Kirkegaards ord gäller i högsta grad än.

Idag på väg hem från ytterst givande frukostseminarium om Ledningskultur och egen utvärdering passerade jag övergångsställe strax utanför Högsta domstolen. På båda sidor stod vi och väntade, men det dröjde tills det blev grönt
. Bilar passerade, men efter en stund blev det tomt. Vi var då flera som gick över, trots att det var röd gubbe. En herre i kostym utbrast då uppbragt:

– men det är ju rött!

Vilket ju var ett helt riktigt påstående. Jag tänker att det nog var i vänlighet gentemot damen framför, som verkade gå ut i gatan mest för att alla andra gjorde det. Eller så ville han bara poängtera att vi gjorde fel och han gjorde rätt. Eller så fanns där andra skäl, som vi inte vet något om.

Själv brukar jag ofta stanna för röd gubbe, i synnerhet om det finns små barn i närheten (inte minst i vagn eller på cykel, som ju har stora möjligheter iaktta hur vuxna gör). Plus att det ju blir till en liten mikropaus i vardagen.

”Paktivitet” – ett sätt att aktivt vara passiv, som ett sätt att göra mikromotstånd i all denna effektivitetsjakt, som Jonna Bornemark återigen lyfte under gårdagens perspektiv på samtiden.

Sedan kan man ju alltid också stanna för att man ska följa lagar och regler, vilket ju är en sund och riktig grundprincip. Men här får jag någon gång ibland svårare, när det inte finns ett mer tydligt bakomliggande svar på frågorna

• Varför?
• Varför inte?

Dvs mitt på dagen när barn ser på finns det ju ett svar på detta. Eller i en farlig korsning. Eller.

.
. Men blir svaret självklart detsamma mitt i natten, med fri sikt åt alla håll? Eller när jag ser att jag har god marginal över, men ett tryck leder till onödiga köer och utsläpp?

Världen är inte svart eller vit, den är färgglad.

Jag vet inte säkert och tänker förbehålla mig rätten att inte behöva ta absolut ställning, men tänker att frågan är exempel på där man bör ta aktiv ställning, man måste göra det där och då – utifrån rådande kontext och en mängd olika premisser och hänsyn. Medvetna val utifrån en lyhördhet på omgivningen och en tanke om självledarskap och ansvar även här således, inte kliva ut i gatan bara för att andra gör det – sådant gruppbeteende är lika lätt att hamna i som det lätt kan bli farligt.

”Har du också sådär jobbiga föräldrar?”

– frågar minstingen sin klasskompis när dennes förälder vid hämtning också ställer samma fråga som jag nyss ställt:

”– Vad lärde du dig idag? Och hur har du varit bra kompis?”

De frågorna är i mina ögon så mycket bättre än ”Hur har du haft det idag?”. Vi är liksom inte i skolan för att ”ha det”, vi är där för att lära oss ett och annat och tjänar då på att fokusera mer på vår egen insats än på att fokusera på lärarnas insats (även om den är nog så viktig, förstås). Och även om vi sällan får några djupare svar, så är frågan likväl viktig att ställa – den ger barnet en riktning och mening, från en signifikant vuxen (för det är faktiskt varje förälder – på gott och på ont)
.

Förra veckan tryckte jag hårt även på detta när jag föreläste på temat ”Hur kan vi bidra till att våra barn lyckas?” i golfklubbens läckra lokal, för engagerade föräldrar i Danderyds Montessoriskolas föräldraförening
.

”Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett livslångt, livsviktigt uppdrag” /Helena von Schantz

Vi pratade även om det här med läxor, där jag med klassisk handuppräckning visade att hur man som skola än gör, blir inte alla nöjda. Viktigt att vi talar mer om #rättläxa än tänker att världen är svart eller vit, när den faktiskt är färgglad! Samma sak med alla dessa enskilda forskningsstudier som just nu sköljer över oss när det gäller skärmar och annat. Som så ofta behöver frågan ”Varför?” ställas, liksom fundering om det här med BALANS trots allt inte vore en bättre väg – all fundamentalism är av ondo.

Att vara emot det här med digitalisering, är lite som att vara emot elektricitet. /Edward Jensinger

Något vi dock vet med säkerhet är att rörelse, vettig mat och tid för vila, återhämtning och sömn är centralt för både liten och stor

. Precis som att mycken läsning bevisligen gör stor nytta – det behövs mängdträning av avkodning och ord men också medveten läsförståelseträning. Som förälder kan man verkligen bidra med att läsa högt för och med sitt barn – och ska inte heller negligera ljudboken! Sedan tror jag vi i dag även behöver träna att läsa på skärm, liksom även vara producenter av multimodalt material.

Undervisning och träning behöver inte alltid vara rolig – men så långt det är möjligt kännas meningsfull och begriplig. Även Zlatan är i tid till och genomför varje träningspass, lyssnandes till sina tränare.

Nej, nu är det dags att cykla till Scouternas majbrasa. Pga torka blir den lite mindre i år, men chokladhjul, tombola, våfflor, sockervadd och skönsång fungerar förstås hursomhelst

. Gott att få bidra med lite ärligt och ideellt arbete där tidigare idag, även det något varje förälder kan bidra med. Liksom ge sina barn kvantitetstid – och kvalitetstid. Men framförallt själv försöka förebilda och leva det liv man önskar, medvetet. Balans, någon?

I veckan som sakta men säkert passerade fick jag återigen möjligheten moderera den populära konferensen ”Framtidens skol- och förskolemiljöer”. I år deltog flerta forskare och gav sina bidrag utifrån ett stadigt växande forskningsfält, samt som vanligt konkreta exempel från skolor med några år på nacken land och rike runt.

Många aspekter finns där att ta hänsyn till och fundera över – bygga skollokaler och skolor är sannerligen komplext och inte bara komplicerat. Människan är komplex, människor i grupp än mer så. Den som påstår det finns enkla lösningar på komplexa problem är helt enkelt ute och cyklar (eller snarare inte – för cykla klarar man faktiskt inte av utan att vara i ständig rörelse).

Konferensen innehöll många olika inspel från många olika håll, klart inspirerande – och givande utifrån att man efteråt än mer inser hur lite man faktiskt vet om hur vi med begränsade resurser enkelt ska skapa bästa möjliga lärmiljö för var och en – samtidigt som det är så centralt. Jag inledde konferensen dag två med en stilla betraktelse:

– När såg du senast en telefonkiosk på stan?

Det finns faktiskt flera olika uppe på Skansen och en vid Mosebacke torg. På ArkDes i december hade en formgivare designat en ny uppdaterad telefonkiosk. Jag och min jämnårige gode vän såg och förstod direkt vad det var medan barnen var helt frågande…

För tjugo år sedan placerade man ut otaliga kurer på stan syfte att telefonsamtal skulle vara något privat och avskilt samt ens kunna bli av då kommunikationen var mer beroende av koppartråd än idag. Idag pratar vi ohejdat om det mest intima även på buss och tunnelbana (vilket vi kan ha en del synpunkter på, och därmed påminnas om att förändring och förbättring kan och bör göras olika).

På vägen mot konferensen bestämde jag mig för att överge tunnelbanan till förmån för en av de hastigt uppvuxna mängderna av elsparkcyklar man numera kan korttidshyra. Det fanns fyra olika märken att tillgå utanför pendeltågsstationen och jag valde en av dem på måfå. Laddade ner appen, kopplade på kontokort, låste upp och for iväg. Smidigt! Ovant, men inte oangenämt vara ute i vårsolen istället för trång tunnelbana

. En kilometer senare dog dock batteriet… Några nya cyklar av samma sort fanns inte i närheten. Nåja, apostlahästarna fungerar än. För några år sedan var jag på ett seminarium i Almedalen om det här med dela-ekonomi, där man förutspådde att det inom en snar tid skulle finnas exempelvis elsparkcyklar över hela stan att enkelt hyra…

I efterhand kan jag konstatera att jag kunde valt cykel mer medvetet och också kunnat se batteritillgång i appen om jag bara tagit mig tid till att sätta mig in bättre, men nu så vet jag det . Jag tänker däremot INTE tänka tanken:

”Det funkade inte tillräckligt bra direkt när jag provade, så nu går jag direkt tillbaks till det kända.”

– och är glad över att jag nu tänker jag etablerat en ny vana/struktur, byggd på nya erfarenheter och ett hos mig förändrat förhållningssätt. Samtidigt behöver vi till stor del vara i det kända, för att orka med tillvaron. Men bör då ständigt fundera över vilka strukturer, vanor och traditioner i det kända som är gynnsamma och vilka som bör ersättas – radikalt respektive stegvis. Marcus Samuelsson har när det gäller ledarskapet i skolan skrivit mycket klokt om vikten av att införa fungerande procedurer, rutiner och regler – men är lika tydlig med att de därmed inte behöver se ut som de alltid har gjort, utan ständigt behöver anpassas och utvecklas efter rådande kontext.

En helt annan kontext i fredags var begravningen av min fars bästis. På en begravning kan finns en förväntad struktur, procedur, rit och ritual. Även här finns en utsedd ledare satt att förvalta detta och leda oss alla genom processen. Och med Hasses egna ord (som det också verkligen blev även denna gång)

”Begravningar är ofta lite sorgsna, men efterfesten brukar göras trivsam.”

– och nu även med Tompas framåtblickande tillägg:

”Om du tittar ner, så tittar vi upp!”

Jag påminner också gärna om ord från legendariska Nils-Göran Enggren*:

”Ingen försvinner, så länge någon minns.”

I veckan hann jag även med ett frukostseminarium tema Ledningskultur, där Lasse Ljungman – Årets ledare i Academedia – berättade om sin resa och gjorda erfarenheter. Bland annat detta kloka:

”När det kommer uppdrag – uppifrån, från sidan, snett nedifrån – ställer jag mig alltid frågan ’Hur gagnar detta eleven?’. Om det inte finns något tydligt svar på frågan så prioriterar jag annat.”

”Mitt mål är att lägga en organisation där jag som funktion är redundant. Jag hoppas förstås de skulle sakna mig som person, men funktionen rektor ska vara utbytbar. Min schemaläggare är mycket viktigare än jag är.”/Lars Ljungman, rektor Rytmus, årets ledare Academedia

Slutligen så blev detta även min sista vecka på Glömstaskolan. Det har varit nära fyra extremt lärorika år, där jag gick från lärare till Förstelärare till biträdande rektor (tre månader) till tf rektor, rektor och åter till biträdande. Jag har gjort drygt halva rektorsutbildningen och sett skolan snabbt växa från 30 till dryga 600 elever. Så många lärorika möten med engagerade elever, grym personal, vårdnadshavare av alla de slag. Vi hade ett uppdrag att utforska gränser och strukturer i syfte bygga skola mer på motivationens grund – och det gjorde vi verkligen – tillsammans och med tillit och självledarskap som grund. Grymt lärorikt och viktigt på riktigt!Nu ska jag dock ta mig lite tid att fundera vad jag ska göra med mitt engagemang och mitt driv framåt. Jag tar mig den tiden, men tar förstås samtidigt gärna emot positiva inspel!

* konfirmerade, vigde och begravde min far, döpte och vigde mig, har döpt två av mina döttrar.

Sitter i väntrum på Vemdalsskalets Läkarmottagning. En av döttrarna skadade knät tidigare i veckan och vi är här på återbesök för att se om vi behöver åka till röntgen
. Inte riktigt så soliga fredagsmorgonen på sportlovet var tänkt att spenderas, men vi tränas gott i Gilla Läget

. Flera patienter före och lite kö, men de engagerade sjuksköterskorna kliver in med engagemang o empati, skapar god och trygg stämning för både liten o stor. Gott så! Läkaren var också grymt pedagogisk, visade o förklarade när vi var här första vändan.

Liftköerna har också de varit mestadels rimliga – mycket beroende på alla de liftvakter som visat stort engagemang i att pedagogiskt o tydligt förklara varför vi ska fylla varje stol i sexstolsliften varje gång (”ni ses igen om en minut och 57 sekunder! Vi vill alla tillbringa mer tid i backe än i kö och hjälps åt.”).

Ankarlifttjejen som varje gång hälsar med ett glatt ”- hallå där! Redo?” tänker jag har – eller snarare gör sig – ett roligare jobb än den som bara gör minsta möjliga

.

Att ”Arbetsgivaren leder o fördelar arbetet” är en rimlig grund, samtidigt som engagemang och kreativitet inte är något som kan beordras fram. Det handlar snarare om tillit, support och möjligheter.

En grund för engagemang och kreativitet är förstås att man har kraft och ork – liksom skapar sig mellanrum.

”Vad händer egentligen i din hjärna om du lämnar mobilen utanför toalettbesöket?” frågade Anna Tebelius-Bodin oss alla på Växjökonferensen och visade sedan pedagogiskt svaret.

Så nu har jag nästan klarat en månad. Och ja – det gör faktiskt skillnad. För mig, just nu, i min kontext. Därmed inte sagt att det gäller alla, alltid, överallt. Jag tänker att det medvetna och aktiva personliga valet är centralt.

Tillsammans med fem andra familjer har vi hyrt systemets största hus för lite gemensamt sportlov. Igår lagade jag och en handfull tonåringar trerättersmiddag till 27 personer, idag kommer vi till dukat bord (och slipper disk alla dagar). I backarna o spåren stora möjligheter hitta andra att åka med än om vi skulle åka själva
. Kräver förstås lite engagemang, men bjuder på sann återhämtning vara i ett trivsamt sammanhang.

Stress i sig är inte farlig. Att stundtals ha mycket att göra är inte heller farligt. Frånvaro av återhämtning är dock livsfarligt.

Jag har semester hela veckan. I sista stund valde jag att lämna dator och jobbmobil hemma. Gott så.

Jag har mycket svårt för att öppna en påse chips och bara ta några stycken. Jag har svårt att inte öppna en påse som finns hemma i skafferiet.

”Beslutet fattas i butiken”..,

• Hur har du det med ditt engagemang?
• Hur gör du med din återhämtning?

För något drygt halvår sedan fick jag frågan via en bekant till en vän om jag ville komma till Bologna och föreläsa lite om Glömstaskolans resa och mina tankar kring en skola på nya vägar. Min vana trogen svarade jag jakande (efter att för en gångs skull först kollat av med närmaste chef).

När det sedan närmade sig insåg jag att det förstås förväntades att jag pratade engelska. Ok, ”hur svårt kan det va?” . Sedan insåg jag att det bara var 20 minuter (jag har inga problem prata längre). Och att det dessutom skulle direktöversättas till italienska och jag därför måste lämna in presentationen en månad innan och i princip hålla mig till manus… När jag sedan såg programmet, där Andreas ”Mr Pisa” Schleicher skulle föreläsa strax innan mig blev det faktiskt lite kallsvettigt. I övrigt mest forskare, från hela Europa.

Men då vi ju stadigt kräver att våra elever ska lämna sina komfortzonen var det förstås bara att göra detsamma. Jag anländer så torsdag kväll, känner ingen och känner mig en smula osäker, men blir väl omhändertagen och tagen till föreläsarmiddag. Italienarna kan sin mat och sin dryck, efter lite trevande inledning flöt samtalet gott

. Dagen efter frukost och sedan konferens, som uppenbarligen inte kan börja förrän hög lokal potentat anlänt lite försent och pratat lite för länge. Dock mycket intressanta föredrag och trerätters konferenslunch med arrangörer och föreläsare. De italienska föredragen översätts i realtid till engelska och vice versa. Konferensen drar över en dryg timme på fredagskvällen, men ingen verkar tycka det är ovanligt eller något att höja på ögonbrynen åt.

 Javisst var jag osäker till en början, men konferensledningen och mina föreläsarkollegor gjorde mig snabbt trygg.

Temat för konferensen var ”Den stora osäkerheten”, programmet omväxlande, inspirerande och lärorikt. Vi vet inte vad som väntar bakom hörnet, men vi kan alla göra vad vi kan för att realisera den skola vi tror behövs där. Då är möten mellan lärare, forskning och andra en nyckel framåt . Som vanligt delade jag mina och föreläsarnas tankar på Twitter.

Det enda man vet är att man inte vet. 

”I was told many years ago by my grandmother who raised me: If somebody puts you on a road and you don’t feel comfortable on it and you look ahead and you don’t like the destination and you look behind and you don’t want to return to that place, step off the road.” /Maya Angelous

För sisådär dryga 30 år sedan träffade jag på Orsapolska för första gången. Uppvuxen i folkdanslaget hade vi en helgkurs med ikonen Lennart Carlsson . Fokus var steg, vinklar och fattningar . Det var kul på sitt sätt att prova på något nytt, men egentligen så gick dansen inget vidare. 

Så småningom dansade jag dock upp för stort silver i polskdans. På vägen dit har man behövt lära sig att bemästra minst 27 olika polskdanser, med olika rytm, steg, musik, rörelsemönster… Det tar minst fem år år erövra stort silver och just Orsapolska fick vänta till sista uppdansningen . Min mentor Ulla var tydlig att hon och Lennarth, som hon dansar med som ingen annan

… inte så lätt hittar rätt rytm och balans i Orsapolskan, men när vi väl gör det är det faktiskt helt, helt magiskt…

Jag gick dock en mängd kurser, med olika skickliga instruktörer, som alla hade sin variant på att lära ut steg, fattningar, förflyttningar, rytm. Några gånger har jag fått till det där magiska ögonblicket, men inte särskilt ofta.

gick dock en mängd kurser, med olika skickliga instruktörer, som alla hade sin variant på att lära ut steg, fattningar, förflyttningar, rytm… Några gånger har jag fått till det där magiska ögonblicket, men inte särskilt ofta.

Så igår var jag på kurs igen. Denna gång för Ami Petersson Dregelid och Ellika Frisell på fina Eric Sahlström institutet. Det var en helt annan typ av kurs

. Deltagare från 20 till 73, ungefär som vanligt. Men nu ägnade vi hela förmiddagen åt att bara gå, gå, gå – för att verkligen få in rytm och känsla i kroppen, innan vi så sakteliga kopplade på en partner och rotation. Sedan ägnade vi tiden efter lunch till att prova olika sätt att hålla i varandra, vad olika sätt gjorde med steg, rytm, känsla, kort rotation. Sista halvtimmen av kursen blev det något som mer liknade det jag kände igen som Orsapolska – men då fanns också magin där . Det funkade! Vi hade fått in balansen i våra kroppar och kunde därför också vila i att stegen kom där de skulle, för att det inte fanns något annat val. Vi hade skapat det tillsammans, i rummet, med den fantastiska musiken – som vi också fick lära oss att verkligen känna in under huden.

”Ni ska nu liksom dansa framåt, med gång fast i joggingstyle, sedan ska ni ta medicinen och krama om varandra som ett V, men ändå titta framåt”

– låter ju ungefär hur flummigt och obegripligt som helst . Men för oss som var med och befann oss i – och sedan morgonen befunnit oss i – denna kontext var det fullständigt begripligt och meningsfullt.  Hade någon klivit in efter lunch och på något sätt mätt hur långt vi kommit mot målet ”Dansa Orsapolska i parvis rotation” så hade personen blivit klart besviken. Om mätandet varit utifrån ”Alla i rummet går i gemensam Orsa-rytm” hade det dock varit nära hundra procent. Här var också Ami och Ellika tydliga och gav oss ett lugn att vi var på rätt väg och skulle komma fram.

Med tanke på att målet var att finna den västra vägen till Indien måste vi säga att Columbus måluppfyllelse var noll (men han gav mer rikedom till Spanien än många andra som lyckades med sina mål)

Lärande innebär alltid att ta en risk. För att lära sig måste man ur komfortzonen. Man måste också vara öppen för att det på vägen uppstår fnurror och erfarenheter där det inte går så spikrakt bra. Dessa ska man ta till sig och lära sig av, men att backa in i känt hörn gör också att lärandet och utvecklingen stannar av. Lära sig cykla utan blåmärken och skrubbsår låter sig inte göras – förr eller senare måste stödhjulen av. Och när man väl lärt sig cykla minns man inte alltid vägen dit – för kul och smidigt att kunna cykla är det! Eller som Karin Boye i sin berömda dikt nedan, hämtad ur diktsamlingen ”För trädets skull” får till det:

Jag har ett tämligen kluvet men i huvudsak gott förhållande till det här med att möta föräldrar i mina professionella roller. Dessa mötens syfte och kvalitet avgör en del av min min energinivå och tid.

När det är bra, då är det mycket bra. När det är tungt, då är det mycket tungt. Aldrig någonsin tråkigt.

Som lärare har jag ofta gillat föräldramöten, har ju inget problem ta plats och ledarskap i ett rum – samtidigt som jag förundrats över hur många i klassrummet grymma kollegor visat sig vara mer tafatta i föräldragrupper. Vi har ofta funderat över den tidsmängd som går åt – liksom kraft – i förhållande till utdelning, för samtliga deltagare. Som förälder har jag ofta tänkt att lärarna hellre borde använt den till att planera, följa upp och utveckla undervisningen istället för dessa möten.

På Glömstaskolan gillar vi att ställa oss frågorna Varför? och Varför inte? När vi för en tid sedan gjorde det kring just föräldramöten, blev effekten att vi i princip tog bort dem, förutom för förskoleklass – där föräldrar behöver hjälp att förstå att

Övergången från förskola till förskoleklass är ofta jobbig.

För föräldrar
.

I övrigt tog vi bort traditionella föräldramöten (står inte i skollag, till skillnad från utvecklingssamtal som vi självklart erbjuder dagtid), men bjöd in till MotMobbningMöte med dialog om det som är viktigt för de som önskar delta i just det

. Inte jättestor uppslutning på de fyra vi haft, men första gången hade vi 95% nöjda och sedan har det legat på 100% nöjda utifrån frågan ”Var kvällen värt tiden?”.

I måndags dock ett unikt undantag, där en årskurs med osannolik otur i en rad av läkarrekryteringar verkligen inte fått den start vi önskat. Mötet på initiativ av förälder som jag tidigare haft en del tydliggörande diskussion med, men som här lovade bidra till ett konstruktivt och framåtsyftande möte – vilket det i huvudsak också blev. Om inget annat blev det väldigt tydligt hur olika bilder föräldrarna hade om skola och tillvaro… Lärarna var befriade från mötet, socialpedagogen var med.

I tisdags så föräldramöte med minsting i egenskap av förälder. På detta möte skulle förälder och barn närvara tillsammans. Vid ankomst delades schema för kvällen ut – ”först fyra pass i skola och sedan fritids” . Vi började alla med samling i matsalen, där den trygga läraren inledde ungefär

Nu kan det nog finnas en och annan förälder som är lite nervös, men ni kan vara lugna, för era barn är detta vardag och de och vi kommer guida er. Vi har också pratat mycket i skolan om att man får göra fel och därigenom lära sig, så det tänker vi på!

Sedan vidtog ”musik” där fritidspedagog jagade ut oss alla på tigerjakt, där barnen hade i uppdrag att se till att ens förälder inte försökte maska. Normalt är jag inte jätteförtjust i denna typ av övning, men här gjordes den med sådant engagemang och ledarskap så det blev väldigt härlig stämning direkt.

Efter det tre korta pass i mindre grupper med Olweus, Svenska och Matematik (barn och förälder tillsammans, stationer med varsin lärare). Vi fick prata om en Olweusfråga, leta efter brev som barnet skrivit samt spela multiplikationsmemory med vårt barn (tydligt att de lärt sig).

Sedan följde en stund på fritids, där man fick välja mellan lekar, bild och spel. Minstingen valde förstås lekar, vilket verkligen inte är min huvudgren, men den tydliga och entusiastiska fritidspedagogen gjorde snabbt att även jag var trygg och fick med mig en fantastisk energi.

En och en halv timme höll mötet på – helt perfekt. Som förälder fick vi snabba insikter i vad våra barn gör, men kanske ännu mer att de ingår i ett sammanhang där det finns engagemang och ledarskap. Vi slapp sitta och lyssna på information som vi som ser till att komma på föräldramöten redan tagit till oss, eller lyssna på andra föräldrars påståenden och påhopp (stundtals maskerade som frågor). Me like!

Apropå det var jag för ett år sedan med när min förstfödda  som elev deltog inför presentation av spetsklassen i matematik. Här hade vi alltså en erkänt skicklig lärare i matematik som får nästan alla elever att år efter år läsa gymnasiekurserna i nian – vars val av läromedel och undervisningsupplägg ifrågasätts av förälder…

Läser nu att politiken i Stockholms stad ska gå vidare igen med att utforma dokument med förväntningar på föräldrar. Helt rätt tänker jag, att politiken visar vägen. I Sollentuna finns sedan många år ett liknande grepp, jag har själv också gjort liknande ända sedan jag introducerades för ”Guldsitsen”. Ett bra möte med föräldrar är guld värt – övriga tycker jag vi skippar helt! Jag säger inte att vi ska ta bort dem, jag påstår att vi behöver ett bra svar på frågan VARFÖR? innan vi gör en tydlig plan innehållandes syfte, förväntat resultat samt sedan medvetet val av metod
. Tillsammans kommer vi längre.

I fredags började jag på riktigt som lärare för exakt tjugo år sedan. Jag hade börjat innan med en inhoppsvecka men sedan blev det nära tretton år på Fruängens skola, ett år på Vasaskolan, nästan två år på Skapaskolan samt dryga två år på Glömstaskolan (som lärare).

Nu har jag – som aldrig skulle bli skolledare – varit rektor i ett år och åtta veckor på innovativa Glömstaskolan
. Jag har insett att man faktiskt även som rektor får vara med om stjärnglanständningsögonblick, om man bara lämnar sitt rektorsrum
. Sedan är förstås uppdraget som jag trott – det går inte att riktigt lyckas, då mängden mål alltid är större än tillgängliga resurser, men det vi gör är ändå helt klart viktigt på riktigt
. Men det kräver också att vi som arbetar i skolan visas tillit till vår profession och våra goda avsikter.

Tillit går att läsa från båda håll, och så fungerar även tillit i praktiken. Idag talas det mycket om tillit och finns t o m ett inlämnat slutbetänkande från Tillitsdelegationen.  Många vackra ord, men hur får vi det att gå från ord till handling? Är vi verkligen beredda att ta det steget? Är det rätt steg att ta?

Tillitsdelegationen ”anser att ett alltför stort fokus på den formella styrningen inte ger önskade resultat. Kultur, värdegrund, ledarskap och medledarskap bör få en betydligt mer framskjuten roll samtidigt som styrningen via ekonomi och mål- och resultatstyrning bör bli mindre detaljerad och mer möjliggörande.” /Tillitsdelegationen

För mig står det klart att det är helt rätt väg att gå. Vi är inte bara beredda – vi har tagit tydliga steg åt rätt riktning. Hur gör jag som rektor för att övertyga personal, medarbetare och elever om att jag inte är ute efter att avslöja deras brister utan arbetar utifrån Pia Sundhages (och tillika Glömstaskolans) enda regel?

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Om de ska våga visa sina svaga sidor måste jag kunna ta hand om dem med värdighet och empati, men samtidigt vara tydlig om vart vi ska och vad som faktiskt inte är förhandlingsbart. Vi måste också kunna provtänka tillsammans! Jag måste kunna lita på medarbetare om jag inte ska gå under som skolledare, arbetet rymmer hursomhelst mer ansvar än det finns resurser och tid.

”rektorn på den här skolan kommer oanmäld och ganska ofta till klassrummen
. Läraren säger att rektorn pratar med eleverna och på så vis bygger relationer. En annan lärare säger att rektorn litar på lärarna, vilket kan leda till att lärarna vågar testa olika saker. Det rektorn ser under lektionerna diskuteras lite då och då, det blir som kollegiesamtal säger en annan lärare.”/ur underlag till kommande regelbunden kvalitetsgranskning från Skolinspektionen av Glömstaskolan och mitt ledarskap

Ja, jag har mycket, mycket stort förtroende för mina medarbetare. Liksom jag har för elever – tills motsatsen möjligen bevisas, och ser då mitt/vårt uppdrag att lära och träna dem i mer gynnsamma förhållningssätt. Jag är i allra högsta grad beroende av tillit från mina medarbetare och mina elever och deras vårdnadshavare, för att inte tala om mina chefer, liksom även den politiska nivån då jag verkar i en politiskt styrd verksamhet. Så enkelt och så svårt är det faktiskt.

Föräldrar måste visa tillit till skolan om det ska bli bra

. Jag är faktiskt övertygad om att det är den största förklaringen till Finlands framgångar i Pisa – där skulle en förälder aldrig komma på tanken att ifrågasätta lärares val av läromedel, här görs det t o m av föräldrar som tänker söka Mattespetsutbildning, med en av landets bästa lärare, som får nästan alla elever att fixa gymnasiekursen i nian..
. Men visst finns där också gott om de som visar tillit (jag med, i min roll som trebarnsfar), här ett exempel från klok förälder på Glömstaskolan i tidningen Specialpedagogik:

Tio tips på hur man kan bygga tillit (som verkar rimliga). 

Redan för sex år sedan talade jag på ämnet på Stockholms Central (ca åtta minuter in), ständigt verkar det aktuellt .

”Om vi inte börjar bli mer rädda om varandra, så kommer vi att bli mer rädda för varandra”