Kategoriarkiv: Okategoriserade

Man, Kvinna, Människa?

Inkommen från tvättstugan tar jag mig en minut att stilla betrakta sovande minsting. Hon utstrålar som vanligt tillförsikt över tillvaron, med ett stort lugn att allt kommer att ordna sig till det bästa. Som sig bör.

Världen måste göras trygg för demokratin, /Woodrow Wilson, amerikansk president

I går film ”Suffragette” med en helt annat verklighet för de flickor som växte upp som tvätterskor i London för hundra år sedan. Ett helt annat samhälle och ändå är det bara några få generationer bort. Nu känns det helt absurt att ens fundera över om kvinnor ska ha samma rösträtt som män, eller kunna inneha statlig tjänst (för hundra år sedan fanns det inga kvinnliga rektorer, nu är de i majoritet). Jag har också börjat läsa Per T Ohlssons bok om 1918, året då det gjordes en svensk revolution:

”…revolutionen skedde fredligt och under mestadels ordnade former, mycket tack vare huvudaktörernas förmåga att besinna sig: en pådrivande arbetarklass som inte gick över våldets gräns, ett målmedvetet liberalt opinionsarbete, modiga kvinnor som med fast beslutsamhet krävde sin självklara medborgarrätt, ett näringsliv som insåg att kaotiska urladdningar var dåliga för affärerna och en maktägande höger som till sist accepterade det oundvikliga nederlaget.”

 

Och ändå, så faller vi stadigt i fällan att välja att kategorisera barn och vuxna efter uppvisat kön. Till och med på rektorsutbildningen, där vi första förmiddagen skulle formera oss i mindre basgrupper utifrån en tanke om lärande genom homogenitet utifrån

  • skolform
  • ålder
  • erfarenhet
  • stad/landsbygd

Och så dök helt plötsligt kön upp från ingenstans. I vår grupp avfärdade vi det, i den andra blev det tydligen viktigt. Intressant, med tanke på skolans tydliga uppdrag, där ju rektor får sägas vara en nog så viktig kugge.

”Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den ska därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet.” /Läroplanen Lgr11

Det är nu inte så att jag inte tror på att kön och genus finns eller kanske behöver finnas, men det är ändå intressant reflektera och fundera över vilka fundament vi gör över tillvaron. Och vilka traditionella könsroller vi upprätthåller och vilka vi väljer att utmana. För den som önskar lite forskningsperspektiv lyfter jag gärna en gammal lärarfavorit: ”Det finns inga tjejbestämmare”.

Jag hoppas verkligen mina tjejer får chansen att bli det de önskar!

Men nu åter till tvättstugan!

 

Perspektiv o reflektionsstöd

Igår fick och tog jag chansen att delta i ett samtal om lärmiljö. Min erfarenhet är att det alltid är intressant vara med i sammanhang där utomstående ställer frågor vi kanske borde ställa oss själva – men därmed också får hjälp med. Denna gång handlade det om en kommande inspirationsfilm om framtidens lärmiljö, med en möbelproducent som facilitator. Dessutom var det klart intressant att se hur en produktion kan gå till, ytterligare en påminnelse om

Väl tillbaks på skolan några snabba rektorsbeslut om huruvida skolan ska avslå eller bevilja sökt ledighet från skolplikt. En komplex fråga, vi har varit tydliga även om en del föräldrar den hårda vägen upptäcker att de missat information som getts, i de kanaler vi sagt.

Sedan vällagad lunch –  skolrestaurangen är en nog så viktig del av skolan – med ett mycket intressant samtal med två elever om hur mycket de uppskattat att guida runt studiebesök från Bergen förra veckan, vilket de även upplevde som klart lärorikt.

”Att elever som bara gått på skolan en dryg termin kan göra en sådan tydlig rundvandring, där de har svar på alla våra frågor och verkligen visar stolthet över sin skola.” /Rektor Varden Skola

Så dök en journalist från DN upp för att höra med några lärare och elever hur vi organiserar oss för att möta nuvarande och kommande utmaningar. Även det ger viktiga perspektiv utifrån.

Möte med ledningsgrupp, fylld av stora och små frågor. Det var faktiskt en fråga på morgonens inspelning: ”Hur ser egentligen en rektorsvardag ut?” Mitt korta svar är att det aldrig är tråkigt, sällan förutsägbart och en väldigt blandning av absraktionsnivåer på en stooooor mängd beslut som behöver fattas/hanteras.

Vi måste samtidigt arbeta såväl främjande som förebyggande som åtgärdande. Det som är bråttom får inte alltid ta överhanden från det som är viktigt.

Glömstaskolan har tagit emot nära 80 studiebesök på 19 månader (vi samkör dem ofta, blir nog så bra möten i sig), från över 45 huvudmän samt Sydkorea, Nya Zeeland, USA, Danmark, England mfl. Vi tar emot besök för att de än så länge ger oss en hel del, när vi hör oss själva berätta får vi syn på saker vi inte tidigare reflekterat (tillräckligt) över. I dag tog vi emot SKLs avdelning för skola, tillsammans med rektorer och arkitekter från Arvika. Även denna gång stod elever redo att visa runt – bra övning inför kunskapskrav i muntlig kommunikation (inte minst elever som ibland haft det svårt briljerar ofta i detta sammanhang). Vi har även tagit emot flera forskargrupper och lärarkandidater som studerat allt från teamarbete, lärmiljö, socialpedagoger som undervisning. Vi bidrar gärna till forskning, samtidigt som det också ger oss ytterligare perspektiv på det vi gör.

Efter närande lunch en rask cykeltur för lärgrupp ”Elevers lärande” och möte med rektorsgruppen, i syfte att skapa grund för än bättre arbete runt nyanlända elever samt screening av samtliga elever för likvärdighet. Också det ett perspektiv att bära med sig.

Och nu såhär på kvällskvisten lite mejl och annat som inte hunnits med under dagen. Jag är tydlig med att lärarna på skolan ska läsa och framförallt svara på mejl under arbetstid vardagar, men som skolledare har jag mer förtroendearbetstid att nyttja. Då vår pedagogiska utvecklingsledare blivit sjuk behöver jag också ta tag i en presentation till morgondagens utvecklingsmöte.

Att blogga har för mig också blivit ett sätt att reflektera. Har under årens lopp fått ihop över 600 blogginlägg med tankar i stort och smått. Men nu är det hög tid att avrunda detta!

 

Rektors val av organisation

I kväll var jag med mellandotter på öppet hus inför skolansökan till åk 7, på den stora högstadieskolan. Marschaller mötte upp utomhus, lappar med program, fika, runda bord och powerpoint i matsalen..

Ikväll har vi som ni förstår satsat lite extra. Men nöj er inte med det jag säger – boka en tid och kom en vardag för att se och känna hur det faktiskt är. /rektor Johanna

Det tror jag är klokt. På Glömstaskolan har vi t o m skippat kvälls- eller helgöppethus helt för att enbart och bara ha kom-och-se-hur-vi-har-det-i-vardagen. Jag är ju lite allergisk mot hittepå-verksamhet och här har inga lärare direkt klagat över att inte ha några kvällsmöten alls (föräldramöte har vi enbart för blivande förskoleklass, APT varje fredag).

Men jag påstår verkligen inte att andra skolor ska göra som vi, jag säger bara att vi valt att göra si respektive så. Och så försöker jag ibland även besvara frågorna som nog borde ställas oftare:

  • Varför?
  • Varför inte?

Varje val av organisation har såväl för- som nackdelar. Det viktiga är att man gjort ett medvetet val.

Skollagen är ju tämligen tydlig i att det är rektor som väljer och beslutar om organisation (i samverkan, förstås). Självklart finns där krafter som påverkar och begränsar, men frirummet är faktiskt ganska stort – om man vågar fylla det. Sedan gäller det förstås att skapa samsyn kring uppdraget, tydliga mål och stabilitet. Liksom påminna om att:

Vi arbetar på direkt uppdrag av riksdag och regering.

För sisådär 25 år sedan gick jag en sommarkurs med bland annat Gunnar Berg. Den var väldigt klargörande och viktig, roligt att idag läsa att han ännu är igång:

Rätten till ett eget rum

 

Riktig Rektor


Så blev det då till sist klart: jag gick från tf rektor till rektor på den kommunala skolan Glömstaskolan i Huddinge. Det känns stort. Jag som aldrig skulle bli skolledare… Rektorsutbildning påbörjades redan i höstas, så egentligen är det väl formellt 2,5 år kvar tills jag är riktigt rektor, men dock. För ett år sedan var jag förstelärare med nära 20 års lärarerfarenhet i bagaget. Plus facklig erfarenhet, föreläsningar, författande, bloggande, fritidspolitik och föräldraerfarenhet förstås.

Det handlar framförallt om ett perspektivbyte och en delvis annan abstraktionsnivå, där man nu har ännu fler intressenter och förväntningar att ta vara medveten om.

En lärare förväntas enligt kloka professor Colnerud fatta ungefär 300-500 moraliskt signifikanta beslut varje skoldag. Alltså beslut som på något sätt påverkar en annan människas liv och framtid. I stort och i smått (vem ska jag bistå just nu? hur? vilken bedömning? vilket läromedel? vilket stoff? vilken korrigering? vilket beröm? organisera lärmiljö hur? osv). Läraryrket är komplext, ibland även komplicerat.

Jag vågar påstå att skolredaryrket bjuder på ytterligare komplexitet, med minst lika många beslut varje dag. Beslut i stort och i smått, som påverkar långt fler (vem ska jag möta just nu? hur? läromedel? anta elev? korrigering? beröm? lärmiljö? organisation? kultur? lön? rekrytering? rehabilitering?…). Men precis som med läraryrket är det såväl utmaning som en del av charmen.

Som lärare vet jag inte var min påverkan tar slut. Ibland påverkar jag evigheten.

Citatet ovan är från boken Betydelsefulla lärare, där jag berättar om hur min mellanstadielärare inspirerade mig att faktiskt hålla fast vid lärarbanan. I går hade jag en f d elev från min första klass på 1900-talet som vikarie på skolan (han har påbörjat sin lärarutbildning).

Den här dagen gav gott mycket hopp. Det fungerar uppenbarligen att organisera på andra sätt än man brukar, här finns ett tydligt exempel. Stort tack!

På samma möte – vi har en uppskattad timme för APT varje fredag (men inga kvällsmöten) – berättar en erfaren förstelärare, utifrån morgonens Skolråd (vi möter förstås skollagens krav på samverkan vårdnadshavare-skola, däremot anges inte föräldramöten där, vilka vi därmed tagit bort till förmån för annat som vi tänker ger mer)

Det är så gott, för jag har upptäckt att här handlar min kommunikation med föräldrar främst om de ämnen jag ägnat fyra års universitetsstudier till istället för om borttappade överdragsbyxor…

För det är väl det svåra i såväl läraryrket som i skolledaruppdraget: att få möjlighet att nyttja den tid och kraft man har till rätt saker (läs: kunskapstillväxt). Tiden och kraften är ju båda begränsade och uppdraget oändligt, med många idéer och åsikter om vad som borde göras. Man måste vara närvarande där man är, men samtidigt kunna lyfta blicken från det som är bråttom för att också hinna möta sådant som är viktigt – innan det blir alltför bråttom. Jag påstår verkligen inte att det är lätt, men det är också en del av utmaningen – liksom anledningen till att det måste vara mer rimligt betalt, utifrån det ansvar som faktiskt bärs upp.

  • När det är roligt, då är det mycket roligt.
  • När det är tufft, då är det mycket tufft.
  • Aldrig att det är tråkigt!

En negativ förväntan med att bli skolledare var att jag inte längre skulle få vara med på stjärnglanständningsögonblick, utan främst möta elever i mer negativa sammanhang. Den förväntan har dock kommit av sig rejält. Det kan ha att göra med att jag ofta är runt och möter elever i skolans vardag. Dessutom har jag nu en ny grupp som jag får erfara stjärnglanständningsögonblick hos – ”min” personal.

”– Styra oss? Skulle inte tro det, men väl ledas!”

Nu kör vi!

Kontinuitet i förändring – Varför? Varför inte?

I går var jag åter på julmarknad på Sofielundsskolan. Mellandottern går i klassen som ansvarar för café, minsting hade tillverkat ljusstake som vi förstås önskade inhandla. Plus att vi ju vet att där finns fiskdamm, popcorn och hembakt fika att köpa…

Jag gick själv på Sofielundsskolan, liksom min far och min farmor (då hette den Turebergsskolan och var en röd träbyggnad, men på samma ställe). Jag är inte säker på att julmarknaden går tillbaks lika långt, men den var en tradition när jag gick i skolan. Jag minns att vi hade tillverkat fågelholkar på slöjden, vilka såldes. Jag tror pengarna som kommer in används till lägerskola eller liknande, hursomhelst är det en trevlig tradition som förstås tar sin tid och kraft.

Förut låg marknaden tidigare, nu har vi flyttat den till efter betygssättning, vilket gett ett helt annat lugn. /Rektor Katarina

– Så självklart när man tar ett steg tillbaks och tänker på det, men inte alls lika enkelt att se när man är mitt i det hela. Traditioner kan verkligen betyda mycket för en skola, men de kan också lätt skymma sikten från annat viktigt om man inte vågar syna dem och dess upplägg i sömmarna.

Vi har alla gott om mentala tatueringar. /Rektor Peter

Jag har läst en och annan avhandling genom åren. En del glömmer man, medan andra permanent ändrar ens  sätt att se på världen. En av de senare är Mats Nilssons Dans – kontinuitet i förändring. Den handlar om dans, men är lätt överförbar till andra yttringar av kultur, vilka alla har komponenter av såväl kontinuitet som förändring.

Jag är på en helt nystartad skola, som firar sitt andra år. När frågan:

Hur brukar ni fira Lucia?

kommer upp blir svaret något i stil med

”Vi brukar inte fira Lucia än. Hur tycker du vi ska göra?

Haken är förstås att det vi gör nu lätt blir till en tradition, så det gäller att tänka sig för så man försöker bygga något som är långsiktigt hållbart. ”Att man brukar…” är ett tämligen klent argument, vi söker alltid finna svar på frågorna

Varför? Varför inte?

Utifrån dessa frågor har vi exempelvis valt bort traditionella föräldramöten till förmån för sådant som vi tänker ger mer kunskapstillväxt. Veckobreven har också ersatts med ett öppet Instagramflöde. Luciatåget arrangerades för och med elever och inte föräldrar. Här kan man förstås tycka olika, men vi kan inte se att skollagen säger annat än att rektor tar ansvar för att utforma verksamheten utifrån det som läroplan och skollag stadgar (här anges vare sig föräldramöte eller luciatåg…) Någon julmarknad har vi inte än, men jag säger inte att det inte kommer framöver – om någon önskar lägga sitt engagemang på att ta ansvar för att arrangera den (på Vasaskolan var det Föräldrarådet i samverkan med Elevrådet som arrangerade och drog in pengar till lägerskolor).

Så länge som man har ett svar på frågan ”Varför?” står det förstås var och en fritt att välja att lägga sin tid och kraft på de traditioner och uppgifter man finner tillräckligt givande.

Rätt traditioner kan betyda mycket för en skola!

Tillsammans göra rätt

I går var jag och frun på nyskriven opera: Dracula. En intressant upplevelse, som ju ”totalteater”/opera ofta är. Innan föreställningen värmer skickliga musiker upp lite var för sig (klipp ovan), vilket inte bara låter vackert. Men när de under föreställningen spelar tillsammans så uppstår verkligen ljuv musik som går rätt in!

Jag tänker att det är lite samma som i skolan: var och en måste vara duktig och förberedd på sitt, men tillsammans kan vi komma så mycket längre! Arbetslag i all ära (nåja), men varför inte arbeta i äkta team för att verkligen skapa något mera?

I fredags var jag vikarie på Förskoleklassens Rikskonferens och talade på temat ”Det långsiktiga lärandet – planering och samarbete som fungerar . Klart intressant resonera om! En del handlar absolut om struktur, men framförallt vågar jag påstå att det handlar om kultur.

Kultur äter strategi till frukost. /Peter Drucker

You must work in the culture and on the culture. /Lisa Gill Leadermorphosis

Jag vågar också påstå att det handlar om att inse att det är viktigare att göra rätt saker än att göra saker rätt. Prioritera handlar om att prioritera bort.

Skolutveckling idag handlar inte om att lägga till, utan att ta bort. /Rektor Peter

I torsdags åt jag lunch med två sexor. De hade många funderingar om vad en rektor egentligen gör och inte. Liksom läraruppdraget är det ett komplext uppdrag med många olika uppgifter, perspektiv och bottnar. Vi bestämde att de ska göra prao hos mig imorgon måndag, så de i alla fall får se och känna på lite mer. Det ska bli intressant, inte minst höra deras reflektioner och funderingar. Precis som det ska bli att få höra vad tre psykologistudenterna som gjorde djupintervjuer i några team som underlag till sina PM hittar hos oss på Glömstaskolan.

”Det var så häftigt att få sitta en timme och bara resonera över hur vi gör organisation tillsammans. På förra skolan tänkte jag att jag hade ett stort mandat, men nu inser jag att det inte alls var så stort som det kan vara, som vi har här”/lärarröst strax efter intervju

Tillsammans kommer vi längre! Struktur ska vara ett stöd. Lärare måste ha mandat. Kultur måste göras god – med tillit, självledarskap och ansvar som självklara grunder.

– det torde vare sig vare enklare eller svårare än så!

 

Lärmiljö 2017 utan postfack?

För två veckor sedan var jag på konferens i Trondheim på tema fysisk lärmiljö, arrangerad av Norges motsvarighet till Skolverket. Förutom ett antal föreläsningar (varav jag höll en) och seminarier ingick även skolbesök. Det är alltid intressant besöka skolor, låta sig inspireras, utmanas, bekräftas. En av skolorna hade ett upplägg som delvis liknade vårt med team runt årskurser och en rektor som var mycket tydlig:

Med min långa erfarenhet vet jag att det alltid är bättre med fyra lärare på 60 elever, än med en lärare på 15. /Rektor på Brundalen skole, Trondheim

En annan skola hade väldigt intressant utemiljö, förhoppningsvis kan vi lyckas få med oss något av detta till nya skolgården som kommer i samband med att nya lågstadiebyggnaden väl byggs.

I Norge finns det även regler om exakt hur många kvadratmeter varje lärararbetsplats ska vara och innehålla. Intressant som tankespjärn! En rektor hade utmanat genom att ta en del av ytan till en gemensam yta, vilket lärarna verkligen hade lärt sig att uppskatta. Det blev även en yta för kollegial utveckling av lärarkandidater, men även en tydligt barnfri zon. Han visade också stolt upp nya postfack ”som bara fungerar för papper, man kan inte förvara kaffekoppar och annat”. Jag log klart igenkännande. Sedan slog det mig:

Vi har inga postfack alls till personalen på Glömstaskolan.

Vi saknar dem inte, vi bara använder dem inte till post. Ledning och elevhälsa har, för vi måste än så länge hantera en oväntad mängd papper. Personalens få papper hanteras dock antingen direkt från person till person, eller genom en gemensam bänk i personalrummet.

Vi återkommer som så ofta till frågor inspirerade av Peter Lippman:

Varför?

Varför inte?

Lippman kommer till skolan någon eller några gånger per år för att fortsätta inspirera vår fortsatta resa. Här några tidigare inlägg om lärmiljö här på Glömstaresan:

Kom gärna förbi och se hur vi har det! På riktigt. När eleverna är här och verksamhet pågår. För det är ju som arkitekt Anna Törnquist en gång sa:

Alla skolor fungerar fint. Tills det kommer elever.

Och det gäller förstås även mer traditionella skolor. För inte kan vi säga att svenska skolan så som den fungerar idag, fungerar tillräckligt bra? Det var också intressant på konferensen, där Pisa-ledande Finland tydligt inte tänker slå sig till ro, utan fortsätta sin utveckling.

Från tid till annan har vi sett påståenden om att vi skulle sakna klassrum och stolar. För den som varit här, eller bemödat sig om att kika in på vårt öppna Instagramkonto står det emellertid klart att vi i allra högsta grad har tämligen gott om klassrum, varav de flesta är 60 kvadratmeter, vilket tydligen varit standardstorlek för klassrum sedan mitten av 1800-talet… Stolar och bord har vi också gott om, även om de är färre än i motsvarande storlek på skola – då vi erbjuder så många fler möjligheter för elever. På konferensen i Trondheim ställde jag frågan jag gjort många gånger tidigare:

När du någon gång arbetar hemma, väljer du då den hårda köksstolen och bordet?

Några gör det förstås, men de som inte gör det är långt fler. Jag ser inte riktigt varför det skulle vara skillnad bara för man än så länge är barn. Tvärtom ligger och hänger de ofta på sätt som våra stelare kroppar inte alls klarar (jag har många gånger lagt mig bredvid för att verkligen prova på och resonera med eleven om dess val, så jag vet).

Jag säger inte att vi ska ta bort klassrum. Eller alla bord och stolar. Och absolut inte att vi ska ta bort lärarens auktoritet, status och pedagogiska tolkningsföreträde. Men nog borde vi ändå kunna ställa oss en och annan fråga kring våra för-givet-taganden och djupa mentala tatueringar om vi menar allvar med

En skola för alla. Eller ännu hellre: En skola för var och en!

Två månader som (tf) rektor

Tänk vad tiden har en märkunderlig förmåga att rulla på ändå. Gott så – alternativet vore ju onekligen sämre. Jag som aldrig skulle bli rektor har nu varit det i två hela månader. Och fler lär det bli, så som det känns nu i alla fall.

Det är faktiskt roligt vara skolledare. Och lärorikt, utvecklande, spännande och stundtals ofta nog så krävande. Som lärarjobbet alltså, men med ett nytt perspektiv.

Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag inte gick för snabbt till att bli skolledare, utan har gedigen erfarenhet från såväl lärarjobb som fackligt arbete. Som ny lärare kastas man ofta ut i det okända, och jag kan säga att detsamma gäller skolledaruppdraget. Helt plötsligt ska man attestera stora räkningar, ha medarbetarsamtal, polisanmäla en elev, bestämma kommunikationsstrategi o budget, möta oroliga föräldrar eller medarbetare som kanske inte levererar som de kan, eller bestämma om vi ska ta emot människor på praktik eller inte… Många beslut, i stort och smått – tur man har tränat på det som lärare innan!

Utan ett gediget och grundat team i ledningsgruppen hade det aldrig gått så bra. Att det funkar bra och vi faktiskt går in på höstlov med en blandning av den vanliga hösttrötta och en mer inspirerande känsla beror förstås på all fantastisk personal som gör ett så härligt arbete med att tillsammans och var för sig få varje elev på banan. Jag pratar med många elever och får ännu se stjärnglans tändas i deras ögon, många föräldrar vittnar också om hur nöjda de är med skolan. Teamarbete runt årskurser är nyckeln hos oss, men också att vi fokuserar på det som faktiskt står i styrdokumenten.

”Jag tycker det är så häftigt att vi här inte jobbar med Nöjd Kund, utan med Bildning och Utveckling. Jag känner verkligen att jag har mandat och tillit, men att skolledningen finns där när den verkligen behövs.” är ord som i olika tappning ofta återkommer på medarbetarsamtalen

Jag är tillförordnad fram till jul. Tjänsten kommer snart ut och jag lär söka den. Eleven som i förskoleklass för två år sedan reflekterade en stund i kapprummet och kom fram till att

”Gud bestämmer i himlen, magistern i kapprummet”

tog ett nytt lunchsnack med mig i veckan:

”Så om du då blir rektor på riktigt, blir det lite som en julklapp för oss alla?”

Vad ska man säga om det? Resan fortsätter!

Varför jobba i team – på riktigt

Idag en tämligen fullmatad dag med ett gäng medarbetarsamtal. Ovant sitta med chefsperspektiv. Överhuvudtaget ovant, då samtalen varit mer sällsynta än man kunde tro utifrån den vikt de tillskrevs på Stockholms stads ledarprogram för unga… Men där sades ju i gengäld även att man inte borde ha fler än tretton medarbetare att ha samtal med, och nu har jag långt fler än så. Som tur är har jag en väldigt stabil ledningsgrupp och kompetent personal att luta mig mot.

Utifrån förra läsårets arbete med Bättre Skolor inleder jag samtalen med styrkefokus och frågan vad som fungerar bra. Det som slår mig är att samtliga spontant säger något i stil med

Att på riktigt jobba i team! Och att vi visas tillit och ges mandat. Att vi lämnat ”nöjd kund” för att istället få fokusera på ledarskap, utveckling, kunskapstillväxt och bildning.

Att arbeta i team är något annat än arbetslag. Båda har förstås sina förtjänster och sina utmaningar, ingetdera är någon patentlösning. Men det gör skillnad att på allvar se och arbeta med ”våra elever” och att ”jag hjälper dig med din klass”. Dessutom kan det i grundstrukturen lösa utmaningen med nya lärare som förstås behöver sin induction (arbetsplatsintroduktion och yrkesintroduktion) för att bli kvar i yrket.

Det är väl knappast så att nya läkare får en skalpell, ett schema, en operationssal och sedan förväntas utföra hjärnkirurgi på egen hand från första dagen…

Det är förstås inte bara de nyexade lärarna som uttrycker glädje över att tillhöra ett team, även lärare med gedigen erfarenhet uttrycker stor tacksamhet över att äntligen på allvar arbeta tillsammans med kollegor, i vardagen.

Haken med att arbeta så här i team är att man snabbt vänjer sig och inte längre kan se varför man skulle vilja gå tillbaks till ensamarbete. Därmed finns det än så länge inte heller så många skolor att välja bland…

I ett fungerande team

  • blir varje lärare bättre, med andra lärare nära
  • får man uppbackning när man så behöver
  • kan var och ens kompetens (ämne & person) tas tillvara
  • kan ex utvecklingssamtal fördelas utifrån professionell bedömning isf att man tilldelas elever av slump
  • möts eleverna av olika vuxna, med ett gemensamt uppdrag
  • varierar gruppstorleken över tid, beroende på vad som ska göras
  • löser man enklare frågan om schema och håltimmar (som en medarbetare påpekade inte ens är en fråga hos oss), kompetensutveckling och andra för skolan relevanta frågor

Sedan är det förstås inte smärt- och konfliktfritt att arbeta i team heller. Men får man till det – vilket är ett arbete – så anser medarbetarna här uppenbarligen att det är mycket värt. Därför väljer vi att fortsätta. Inte för att vi måste, utan för att vi vill och ser att det ger långt mer än det kostar. Nu gäller det bara att fortsätta:

hålla i, hålla ut, hålla om och hålla bort!

Varför Skola?

I dag hade jag förmånen att få lyssna till filmare och fotograf Mattias Klum på temat

”Vad spelar det vi gör för roll?”

Ytterst inspirerande och mycket tydligt budskap: Det spelar roll vad vi gör här och nu, för nu och för framtiden. Vill vi att våra barn eller elever ska få samma rika möjligheter som vi fått kan vi inte fortsätta i samma hjulspår som tidigare, då de faktiskt inte leder rätt. Det finns hopp, men det är nu det handlar om. Naturen är bortom vad vi känner till och i förlängningen resursen för allt liv.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

På minglet efteråt råkade jag hamna med hållbarhetschef på Akademiska hus, en måldirektör på Trafikverket och en projektledare på Skanska. Klart intressanta samtal, med mycket god bäring på skola – även om utgångspunkten ursprungligen var en annan. Eller kanske just därför, jag tror vi behöver finna inspiration  även i världen utanför! Liksom minnas att det vi gör är faktiskt viktigt på riktigt:

”Jag trodde aldrig att han skulle säga att han ville gå till skolan men varje dag säger han att han gillar att gå i skolan. Han har helt plötsligt fått så många fler möjligheter.” /förälder till elev som börjat på Glömstaskolan

www.unglivsstil.se/konferens

Jag tänker att allt hänger ihop. Det finns ingen enkel lösning eller metod som fungerar överallt, i all typ av kontext. Just därför behöver vi våga prova olika vägar och också dela de erfarenheter vi gör – lyckosamma som mindre lyckosamma. Det handlar inte om att alla måste eller ska göra lika, men att målet är detsamma – en hållbar värld, nu och framåt! Själv är jag övertygad om att vägen dit går över meningsfullhet och begriplighet. Att få vara en del i något större är också bra. Liksom att få vara nära, nyfiken, nytänkande. Men framförallt tillsammans och i samverkan!