Ett råd till lärare – och skolledare – är att försöka fokusera mer på rätt saker

. Det vi fokuserar blir det ofta mer av
.

• Om vi fokuserar på möjligheter och lösningar, blir det mer av det.
• Om vi fokuserar på det som inte funkar, då blir det mer som inte funkar.

Det gäller både det egna arbetet, på kollegor och med eleverna.

Det är faktiskt både så enkelt och precis så svårt.

Skolutveckling idag handlar i mångt och mycket om att ta bort – inte att lägga till .

Det ger alltid perspektiv och stöd till egen reflektion att låta sig intervjuas i olika sammanhang. ”klassrumsfri skola” är månne intressant som rubriksättning, med tanke på att vi sitter i ett av 24 rum som alla är exakt 60 kvadrat

.
. . Men då Glömstaskolan inte har klasser är det förstås inte hemklassrum för en viss klass, men rymmer gott om möjligheter för god och ofta nog så traditionell undervisning (inkl flera hundra meter magnetiska whiteboardväggar, just nu ser man tydligen en genomgång från en klassiker i bokstavsträning: Bagar Bengtsson av Hellsing).

”Elever som känner hopp, lär sig. Elever som inte känner hopp, lär sig inte
. /John Steinberg”

I två korta meningar lyckas kloka John fånga såväl utmaning som tjusning med läraryrket. Det vi gör spelar roll, på riktigt
. Vi har förstås ramar som vi inte kan påverka, men en hel del kan vi faktiskt påverka här och nu, vilket i sin tur ger effekt på evigheten.

Vem av oss kommer att ha lagt grunden för självförtroende och ledarskap hos kommande statsministrar?

Samtidigt innebär förstås möjligheten/makten att påverka också ett stort ansvar på oss som professionella
.

Om vi tror att de kan, får vi ofta rätt.

Om vi tror att de INTE kan, får vi alltid rätt.

För ett antal år sedan träffades några av oss som pluggat tillsammans på lärarutbildningen. Vi hade med oss respektive skolkatalog och visade upp vår nuvarande klass, så fick de andra gissa vilken ”typ av elev” varje elev var, bara på basis av klassfotot. Det var riktigt skrämmande, stämde lite för bra – om man kan misstänka att barn blir som de blir mycket för att vi behandlar dem som vi gör. Om vi gör det utifrån våra föreställningar och fördomar så kan det lätt bli självuppfyllande. Samtidigt har vi förstås främst våra sinnen att gå på, lärare kan och ska inte ersättas av datorer – undervisningsrelationen är det som lägger grunden
. Och den är förstås personlig till sin natur. Jag förde även samtal med en forskare som designade ett forskningsprojekt om detta, men inte fick finansiering.

Nu läser jag i boken ”Relationer från A till Ö” (Modern Psykologi 2015): ”Så blir lärarens favorit bäst i klassen” om Rosenthaleffekten eller Pygmalioneffekten:

”… Efter att ett antal skolelever gjort ett begåvningstest, informerade Rosenthal lärarna om vilka som kunde förvänta sig stora studieframsteg. När eleverna gjorde om samma test efter ett läsår, visade de som lärarna trott skulle göra framsteg förbättrade resultat i högre grad än omgivningen. Det var bara det att de ’begåvade’ eleverna hade valts ut slumpmässigt, utan hänsyn till vilka som faktiskt var bäst på första provet. Lärarna hade uppmuntra de elever som de hade positiva förväntningar på och skapat en självuppfyllande profetia som gjorde att eleverna också presterade bättre.” /Jonas Mattsson

Första steg att kunna göra något åt sina fördomar / för-givet-taganden är att bli medveten om dem, för att bättre och mer professionellt kunna nyttja våra gjorda erfarenheter – vilka vi behöver utgå ifrån om vi ska överleva – för att göra än mer skillnad för varje barn. Att vi ges tid och möjligheter till detta är så mycket viktigare än nya nationella mål.

Själv lever jag ännu gott på att jag för ett antal år sedan råkade in i en elev från första klassen, en elev i svårigheter som jag hade otaliga konflikter med, som berättade

Ja, Magnus, du hade rätt i ditt tjat. Det fanns potential för mig, jag kunde faktiskt lyckas. Jag går nu på gymnasiet och kommer få ett bra jobb. Tack så mycket för att du inte gav upp.

Lästips, när det är tungt som lärare eller skolledare: böckerna Betydelsefulla lärare och Den engagerade läraren. Det vi gör spelar roll.

Det vi gör är viktigt på riktigt

.

Låt oss göra skillnad!

På Glömstaskolan har vi två huvudfrågor som vi tycker om att ställa oss:

• Varför?

• Varför inte?

För två år sedan ställde vi oss den första frågan gällande traditionella föräldramöten . Då vi inte hittade något riktigt vettigt svar, i förhållande till vad de tar i tid och kraft (2 veckors arbetstid för lärare per termin totalt) så tog vi helt sonika bort dem. Saknade av väldigt få föräldrar (med undantag för några några ganska högljudda, som jag tipsat om att grannskolorna fortfarande har föräldramöten, även om jag precis fick veta att även Visättra tagit bort sina). För blivande förskoleklass har vi dock istället utökat antalet föräldramöten:

1. obligatoriskt ”säljmöte” i januari (
   • ”det här var väldigt annorlunda mot de andra, att ni har bra mat och legitimerade lärare sa ni närmast i förbifarten, istället tryckte ni på att ni har förväntningar på föräldrar samt pedagogiskt tolkningsföreträde. Men jag tänkte välja er, för ni har ju tänkt.”/förälder som valde oss  – precis som många andra, fler än vi hade platser till
2. informationsmöte i maj – så de vet vad som gäller och ännu kan ångra sig och hinna byta skola, liksom framförallt förbereda sig och sitt barn på att det här blir bra
3. uppropsdagen: lärarna tar barnen, jag och skolsköterskan blir kvar med föräldrarna och informerar återigen om hur vi tänker oss tillvaron i skolan – och grunden för vårt samarbete, vilket är rätt samverkan och engagemang och förväntningar åt båda håll.

Jag vill nog påstå att vi gjorde det tämligen så tydligt vad som gäller, hur vi tänker och gör
. Jämfört med förra året har det också varit väldigt få samtal och mejl från oroliga föräldrar i förskoleklass.

Jag är glad över att vara tydlig med att vi har pedagogiskt tolkningsföreträde, samtidigt som jag är bekymrad att det ens ska behöva sägas. Nåja, nu är det i alla fall sagt.

För ni vet väl vad som står i våra styrdokument (och gjort sedan 1994)?

”Rättigheter och skyldigheter

Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan

• ”Do you suffer from depression or other mood• After initial follow-up ED assessments can be conducted as routine checks for buy viagra online.

. Det är inte minst viktigt som underlag för den enskildes val i skolan. ”/Läroplan Lgr11, kap1

Hade man ännu varit lärare hade man haft ferie nu..
. Men som skolledare har jag förstås vanlig semester, vilket det säkert finns en poäng med – samtidigt som jag verkligen vill att lärare ska fortsätta ha ferie och vara mer på plats när eleverna är på plats
.  En del elever har det absolut tufft på sommarlovet, men detta bör samhället kunna ta ansvar för på andra sätt än genom skolan, allt kan och ska inte lösas av skolan (och lärarutbildningen).

Som skolledare har jag ännu mera förtroendearbetstid än tidigare, på gott och på ont
. Precis som för lärare är arbetet oändligt och utan begränsning
. Precis som för lärare händer det saker man inte förutsett, men som man behöver hantera och prioritera

. Precis som för lärare står människan och dess utveckling och lärande i centrum
.

Mitt första år som rektor (först tf, sedan riktig rektor) har onekligen varit ytterst lärorikt och omväxlande . En del blev som jag trott, annat var mera oväntat (ex att stänga av vårdnadshavare var något oväntat).

Här ett litet axplock vad första året fört med sig:

• Ofta har jag stått i skolans entré på morgonen hälsat elever, personal, vårdnadshavare välkomna till ännu en skoldag
• Vandra runt i skolans klassrum och lärmiljöer i syfte att se och veta (skillnad kunna svara ”jag vet” istället för ”jag ska ta reda på”) – och uppleva goda möten med elever i lärande.
• Leda facklig samverkan, där viktiga beslut fattats
• Varje fredag har vi haft APT där vi summerat veckan och lagt grund för kommande
• många konstruktiva meningsutbyten i ledningsgruppen
• många, många konstruktiva möten med elever i stort och smått
• oändligt många konstruktiva möten – formella och informella – med medarbetare.
• många nog så konstruktiva möten med vårdnadshavare, men även blivit hotad – vilket inte är OK i roll som tjänsteman
• Träffat elevrådet och resonerat om skolans enda regel
• bjudit in till otaliga medarbetarsamtal (jag har i princip alla pedagoger)
• Gått mer eller mindre givande utbildningar i ekonomi, lönesättning, personaladministration…
• Attesterat räkningar med oväntat många nollor på.
• Räknat på budget, gjort tjänsteorganisation – gjort om och gjort rätt, funderat många varv på organisation och kultur
• Fattat ett och annat beslut om placering, särskilt stöd, anpassad studiegång och dyl – inkl information till vårdnadshavare och andra
• otaliga beslut om ledighet från skolplikt (ibland beviljat) har fattats
• oändligt många beslut tagna i stort och smått, alltid försökt ställa mig frågan om det är jag som ska fatta beslut eller vem som bör ha mandatet – försökt vara tydlig här, då jag på allvar tror på professionellt mandat
• Deltagit aktivt på rektorsmöten, även fört in digitala verktyg
• Varit på chefsdagar, som alltid glatt twittrandes mina upplevelser
• Tagit emot Grundskolenämnden på skolan
• Författat 10-talet blogginlägg på Glömstaresan
• Skrivit otaliga blogginlägg till vårdnadshavare och elever på skolbloggen
• Rekryterat personal (vi har fortsatt växa)
• Stängt av flera vårdnadshavare att besöka skolan
• Stängt av en handfull elever
• Polisanmält elever för misshandel, förälder för ofredande/hot
• Lämnat in orosanmälan till socialtjänst för rätt många elever
• Tagit emot 50-talet studiebesök
• Föreläst om lärmiljö, elevhälsa, ledarskap
• fortsatt följa aktuell skolforskning
• Byggt infrastruktur för internkommunikation, utveckling…
• mottagit resultat medarbetarenkät
• börjat förbereda besök av Skolinspektionen, utbildning med SPSM mm
• Hållit rektorstal på samling och avslutning
• med mera, med mera

Spännande fortsättning följer!

Strax efter skolavslutning deltog jag i givande konferens om framgångsrikt ledarskap i skolan

. Professor Elisabeth Nihlfors är i högform och ger oss en modell och tankegods vidare. Efteråt kommer jag och en förskolechef och ger lite reflektioner från vardagen (sedan följer fler exempel från andra skolor hur de tänker och gör med sin styrkedja)
.

Titta här!

Hemkommen från Nordlek 2018 i Falun – en veckas folkdansfestival med 2767 deltagare från hela norden – åker jag förbi skolan och tar några intervjuer till de få tjänster vi ännu inte lyckats besätta (mellanstadiet, musik, spanska, tyska)

. Det känns ovant ha på långbyxor i sommarvärme, men lite får man ta som rektor – jag väljer att utmana en del andra mentala föreställningar och för-givet-taganden istället .

Nordleksveckan gav verkligen god energi in i resten av sommaren och inför hösten som sannolikt blir nog så intensiv och lärorik
. Vi reste med hela familjen och bodde Kulturella folkdansgillet och Sollentuna folkdansgille tillsammans i masslogi. Dans- och slöjdworkshops på dagarna, uppträdanden och dans på kvällarna. Samt informell gemenskap och gemyt över generationsgränser (yngsta var strax 8, äldsta strax 75). För att dessa goda sammanhang ska uppstå och fungera krävs det förstås en hel del struktur, engagemang, infrastruktur

. Många personer har lagt många timmar av sin tid för att planera och genomföra stämman – och lägger sedan kraft och energi på att lösa sådant som uppstår för att Planen av någon anledning inte höll hela vägen. Improvisationer kräver dock ofta att det finns en Plan som man medvetet kan lägga åt sidan för en stund.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Tillsammans kan vi skapa underverk.

För att fungera behöver vi såväl motivation som struktur och plan – liksom även förståelse för att vi ibland behöver uppdatera kartan/planen/motivationen när verkligheten förändras. Detta är den stora utmaningen med såväl lärarjobb som skolledarjobb! Att veta vilka strukturer som måste till, vilka som ska hållas fast vid och vilka som behöver utvecklas vidare – eller till och med avvecklas. Arbetet blir aldrig helt färdigt – såväl en tjusning som ett problem.

Skolutveckling idag handlar inte om att bara lägga till – lika mycket om att faktiskt ta bort!

En skillnad att gå från lärare till skolledare (nej, det är inte att göra karriär – det är att byta jobb) är att sommarferien blir tämligen annorlunda. Omsättningen på lärare har till sist ökat och som skolledare vill man förstås ha legitimerade lärare på alla poster när man nu vet hur viktigt det kan vara. Man vill också bygga den där infrastrukturen som framförallt märks när den inte är på plats. Precis som på Nordlek – att volontärerna fick frukt, mat, kaffe och information var förstås inget vi som deltagare tänkte på – eller ens behövde tänka på – men hade det inte varit på plats, så hade det märkts.

Jag kan också meddela att det är en väldig skillnad mellan att vara biträdande rektor och rektor, just när det kommer till ansvaret. Detta behöver verkligen återspeglas även i lön och annan uppskattning om vi ska ha några skolledare kvar. Och precis som i dansen behöver man förstås även hitta flytet framåt!

Jag som länge var med i VågaVägraFacebook har sedan flera år nyttjat olika sociala medier som både anteckningsblock, klotterplank och kommunikationsyta. Framförallt har twitter för mig blivit ett sätt att stundtals fördjupa de sammanhang jag är på, där jag ofta realtidsantecknar sådant jag finner intressant eller tänkvärt
. Ofta uppskattat av många, samtidigt som jag får mer eller mindre kloka inspel där frågor och funderingar också ger möjlighet att tänka ett varv extra eller två. Jag har lärt mig se bortom de få hätska trollen i twittergruvan men saknar återkommande Morricas förmåga att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt och ställa raka men ändå respektfulla frågor, i syfte att vi båda skulle bli klokare.

Tidigare i veckan rektorsmöte i Huddinge. En såhär i läsårssluttider och Skolinspektionsväntan något trött men ändå ytterst engagerad skara. Vi sitter alla med rekryteringar, lokalutmaningar, tjänsteorganisationspussel och planering av avslutningstal. Samtidigt som allt detta pågår måste vi lyfta blicken framåt och göra en plan för hur kommande läsårs kompetensutveckling tillsammans med kommunövergripande förstelärare kan tänkas te sig
. Där någonstans säger – och twittrar – jag, som jag gjort vid många föreläsningar (och även flera APT) orden:

Den lärare som säger sig vara färdig, är nog just det. Vänligen lämna byggnaden.

Vilket i min värld, utifrån vad vi var i just då, förstås INTE handlade om att vi alla, skolledare som lärare och elever, inte ska få vara lite sådär lagom nöjda och färdiga med det här läsåret nu när det lackar mot sitt slut. Nej, den var snarare en mer generell betraktelse att man faktiskt aldrig blir färdig som lärare – det finns alltid mer att utveckla och lära. Vilket för mig är en del av såväl utmaningen som charmen med läraryrket – liksom även skolledaruppdraget, som får sägas erbjuda lärande i kvadrat. Man ska nog snarare känna sig lite färdig såhär i slutet av läsåret. Inte helt slutkörd, men ändå att man gett och fått mycket – och framförallt lärt sig mycket, precis som ens elever.

Lärare som lär, har elever som lär. /Andreas Schleicher, Pisaexpert.

Det blev en del intressanta frågor och funderingar och sett i backspegeln kan jag förstå att man felaktigt trodde det handlade mer om här och nu än om en generell betraktelse. Tur då man kan ställa frågan – och ofta få svar. Om man verkligen vill förstå, alltså

.

”Människan ska helst ha något att reta sig på för att känna sig ordentligt förankrad i gruppen” /Jenny Nordberg SvD 10/6-18

Du som följt mina bloggar vet ju att jag inte anser att vi ständigt ska springa fortare, göra allt annorlunda och aldrig vara nöjda eller faktiskt prioritera tid för reflektion eller livsviktig återhämtning. Men jag står också för att den lärare som inte alls längre är villig att lära och utveckla sin undervisning faktiskt inte längre har i skolan att göra. Nu är det som tur tämligen sällsynt förekommande, lärare i gemen vill helt enkelt det ska gå bra för eleverna och inser sin stora roll i det
. Då är jag snarare mer bekymrad över att hela samhället fortsätter ta steg mot granskningssamhälle.

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting. Och det är ju verkligen inte rätt.

På Glömstaskolan utmanar vi en och annan ”mental tatuering” om hur man kan organisera skola, med Skollagen 2 kap §10 som ledstjärna. Vi säger inte ”Gör som vi, så blir allting bra”. Vi säger däremot ”Utifrån frågorna ’varför?’ respektive ’ varför inte?’ gör vi såhär, det här har vi lärt oss och erfarit så här långt”. Jag blir lite mörkrädd när mer eller mindre nyexade lärare eller skoltyckare utan annan insikt än egen eleverfarenhet (ofta från 1900-talet) vet precis hur skola ska göras och utifrån sin begränsade erfarenhet och personliga kontext högt trumpetar ut att det bara finns en väg framåt, när vi andra så väl vet att världen är mycket mer komplex och mångfacetterad än så.

Världen är inte svart eller vit, den är faktiskt färgglad.

Nu fyller vi de sista dagarna före sommarferie (för lärare och elever, själv har jag numera semestertjänst – vilket vore hål-i-huvudet som lärare som ju behöver vara på plats när eleverna är på plats) med så gott innehåll som möjligt, med tid för reflektion, återblick och grund inför nästa läsår. På vägen ett välbehövligt och välförtjänt uppehåll, där vi som verkar i skolan kan finna ny kraft och energi och åter känna längtan efter klassrummets puls och nerv. 

Vi har möjlighet göra skillnad varje dag, men färdiga blir vi aldrig!

Det är mycket nu…

Och har också varit det en tid, därav lite paus i bloggande. Under tiden har jag förstås fortsatt fundera vad uppdraget som rektor egentligen innebär. Där hjälper även god rektorsutbildningen till med bra perspektiv.

…ledare, juristuttolkare, spontanmötare, chef, mötesorganisatör, rörmokare, teammedlem, ekonom, föreläsare, utbildare, barista, rektorskollega, medarbetare, förebild, strukturbyggare, rekryterare, betraktare, mötesordförande, kommunikatör, incidentrapportutredare, städare…

Jag inser dock mer och mer att min viktigaste uppgift nog faktiskt handlar om att vara med och skapa, vidmakthålla och utveckla en fungerande kultur. I detta uppdrag ligger förstås även organisation, struktur och rekrytering som stödjer den kultur man söker.

Kultur äter strategi till frukost. /Peter Drucker

Får man bara kulturen på plats, så kommer resten.

Det är inte lätt

. På vägen måste väldigt många beslut fattas – små som stora. En lärare förväntas enligt forskning fatta 300-500 moraliskt signifikanta beslut per arbetsdag
. Jag har ännu inte sett någon forskning om hur många en rektor kommer upp i, men sannolikt inte färre och verkligen inte med mindre genomslag. Många på uppstuds och i situationer man aldrig kunde förutse, i en vardag som aldrig blir som man planerat.

Det enda man vet, är att man inte vet.

I går hade förskoleklasslärarna kom-och-se-hur-vi-har-det för blivande förskoleklasselever och vårdnadshavare. Jag var inte på något sätt delaktig i planering utan hade som sig bör lämnat stort mandat till de professionella, men hängde runt lite om någon hade några frågor till rektor. Till slut kom de, från de många vårdnadshavarna som var där . Jag avbröts dock av en nuvarande elev som kom ut från klassrummet där hon varit hjälplärare åt de nya med orden

Här kommer jag om ni behöver en expert på hur det är att vara elev här på Glömstaskolan!

Hon tog frankt över presentationen och förklarade hur det hela faktiskt fungerar, utifrån sitt perspektiv. Lärorikt och intressant – men framförallt ett tydligt exempel på den kultur vi tillsammans lyckats etablera tänker jag.

Ingvar åker inte business class
. Alltså åker ingen på Ikea business class
. /Andreas Ekström, boken Googlekoden

Samma med vår rekrytering, där elevhälsochefen, pedagogiska utvecklingsledaren och intendenten – samt personalen – gör en stor del av jobbet. Vi testar och utvecklar anställningsintervjuer i grupp, med speed-datinginslag och gruppuppgifter och är tydliga med vad som inte är förhandlingsbart om man väljer oss. Det tror jag är viktigt – att både ge mandat, men också vara tydlig med de ramar som kringgärdar friutrymmet.

Vi håller i, håller ut, håller om och håller bort!

Sexåringen som berättade för föräldrarna var också tydlig:

Vi har bara en regel och den är ”Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra”. Den fungerar mycket bra, så länge vi pratar om den och gör den på riktigt
.