Igår föreläste jag för lärare som ska föreläsa för andra lärare på Huddinge Visar, i syfte att ge inspiration, mod och hopp att göra ännu bättre presentationer
. Klart energigivande! Lika energigivande var det sedan att åter möta goa elever i syfte att förbereda nästa veckas elavledda utvecklingssamtal
. Inte minst ett av dessa samtal i farten, med en elev som kämpar en del med tillvaron och från hjärtat utbrister:

”Men det här är svårt!”

Jag svarar: ”Är det svårt eller är det omöjligt?”

”Bara svårt.”

”Men då så

. Då kommer du att klara det. För du kämpar ju på.”

En kort stund senare ser jag stjärnglansen tändas i elevens ögon

. Hen är klar. Hen har klarat det! Med adekvat stöttning, vilket i det här fallet främst bestod i att ge en liten knuff att jag är övertygad om att man kommer att klara det och sedan sitta bredvid och vara upptagen med annat, men ändå hjälpa till med fokus.

Jag ser fram emot att få fortsätta arbeta med denna och andra elever, vilka tyvärr stundtals kommer till oss rätt så stukade i både självförtroende och självkänsla. Skolan ska ju inte bara vara bra för de 70% som det inte spelar någon roll för hur skolan ser ut, den ska faktiskt nå varje elev.

”…lära sig till självförtroende eller få självförtroende för att man lärt sig?” /Åsa Bartholdsson, Med Facit i hand, årets avhandling 2007

”Den primära källan till självkänsla är att klara av sina egna utmaningar snarare än att sitta i ett hörn och mumla ’jag är bra, jag är bra’ tills man tror på det”. /Jeanette Emt, Filosofiska rummet

”Den enskilt viktigaste faktorn för graden av måluppfyllelse vid inlärning är hur mycket tid eleven lägger ned på sina studier . Det vi männsikor lägger tid på blir vi allmänhet också bra på.” /Stenhag Staffan doktorsavhandling ”Betyget i matematik. Vad ger grundskolans matematikbetyg för information?”, Studia Didactica Upsaliensia 2010

Efter energigivande vecka i skolan, krönt av invigningsfest där Panetoz var förband till skolans ettor tog jag mig en nedkopplad helg med familj och goda vänner
. Tja, nedkopplad och nedkopplad, jag lät helt bli sociala medier – även om det kliade i fingret då jag missat att stänga av noteringarna – men Lisebergsappen var förstås ett för bra hjälpmedel för att inte nyttja när vi nu var där i glada vänners lag
.

Jag tycker tivolikaruseller är roliga, men roligast var ändå att se minstingens oändliga upptäckarglädje och stolthet när hon lyckades göra sådant hon kanske inte innan trodde sig om. Precis som när de små knäcker exempelvis läskoden i skolan:

Men jag kan ju!!! Wow! Nu ska jag lära mig…

Även om jag börjat närma mig en rimlig lön som lärare är det främst dessa stjärnglanständningsögonblick som gör jobbet värt.

Det var också roligt att se nästantonåringarna dra iväg på egna ben för att göra sina egna upptäckter. Även här ser jag tydliga paralleller i lärarjobbet, som jag tänker mig det:

”Jag ser mig själv som en hantverkare och mitt jobb är att se till att jag blir obehövd. Att jag kan ge eleverna så mycket kunskap och kraft att de kan klara sig själva. Det är mitt mål.”/ur boken Betydelsefulla lärare

Köerna som uppstår på tivoli är sällan särskilt roliga (i synnerhet inte för en så småningom trött sexåring). Ändå står man där och lägger tid, kraft och pengar på att åka. Jag tänker att det måste vara för att det man får ut är värt det, även om det handlar om minuter i förhållande till timmars köande

. Jag tror vi skulle tjäna mycket på att prata om det mer i skolan, att allt inte kan vara sådär himla kul hela tiden, men att en del saker behöver göras för att det ska bli kul på sikt. Samtidigt som vi försöker göra det som ska göras så intresseväckande och kul som möjligt är det nog lika bra vi är tydliga här att en del saker bara behöver göras.

Att lära sig cykla är inte så himlastormande kul. Det är snarare ganska läskigt att släppa taget
. Sannolikheten för skrubbsår och blåmärken är hög. Men det går inte att göra på något annat sätt . Och att kunna cykla – det är verkligen kul!

Jag tror nyckeln för det hela handlar om att det måste kännas och vara begripligt och meningsfullt, för att man ska investera den tid och kraft som krävs på vägen fram till ett mål
. Målet i sig måste också det vara begripligt, meningsfullt och tillräckligt attraktivt.

För de flesta människor är det attraktivt att känna sig kompetent. Att kunna något är helt enkelt i sig självt fullt med mening. Om man får syn på det. Här har vi lärare en mycket viktig uppgift; att tro våra elever om att de kan och vill lära och utvecklas, att ge dem verktyg och vägar för att göra det – stötta dem när de behöver och hålla oss borta när det inte behövs, samt påvisa för dem när de faktiskt kan och när de ännu inte nått målet.

Det gäller att blåsa på lågan och hålla brandkåren borta!

En god ledare skapar en miljö där människor vill vara. En god ledare för också gruppen till nya ställen där de inte visste att de ville vara.” /Gert Ohlsson

Eller som våra statliga styrdokument stadgar:

”Utbildningen syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden …

Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt …

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” /Skollagen (SFS 2010:800)

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa ansvarig frihet.” /Läroplanen Lgr11, kap 1

Du som verkar i skolan vet att det trots goda intentioner, visioner och planer händer att det blir fel. Ibland mer, ibland mindre, men fel blir det.

Våren 2015 lät jag tyvärr en impuls bära iväg. Jag tänker inte skylla på pressande omständigheter, även om de fanns. Jag har temperament, men handlade inte i affekt utan snarare obetänksamt. Det som hände fick en del tråkiga konsekvenser även om det var en väldigt udda engångshändelse som av olika anledningar förstorats upp mer än nödvändigt.

Jag var ju där. Jag vet att det inte var någon stor grej. /elev som följde med när jag bytte skola, sagt till kollega

En extern utredning visade att ”några elever känt ett visst obehag”. Detta är förstås olyckligt, men inte självklart något som måste föranleda anmälan till ansvarsnämnd utan snarare ett konkret arbete för att hjälpa eleverna att överkomma detta obehag, tänker jag
. För mig är det viktigt att som vuxen förebilda hur man kan göra när man har gjort fel. Historik borde spela roll, liksom vad som händer innan och görs efter det blir fel
.

”Efter sin olyckliga impulshandling har han handlat på ett professionellt sätt, med fokus på att stötta elever, men även gentemot vårdnadshavare och rektor.”

Jag känner mig trygg i att jag och eleven det faktiskt handlade om (vars vårdnadshavare inte står bakom anmälan, vilken är inlämnad av helt annan förälder där det fanns en över tid pågående konflikt) fortfarande haft högst fungerande undervisningsrelation de tre gånger vi träffats efteråt. Det ändrar inte det som hänt, men för mig är det väldigt, väldigt viktigt att jag och eleven ännu är kontanta med varandra. Undervisningsrelationen är mitt viktigstea arbetsredskap.

Min nya rektor och mina kollegor (både tidigare och nuvarande, både stora och små) har också visat att de känner sig trygga med mig i verksamheten, även i skarpa lägen. Jag har också fått tydliga signaler från tidigare elever och föräldrar att jag är saknad, flera elever har också bytt till den skola jag nu verkar i.

”Lärare kastade sax mot elev”

kan dock knappast ses som god lärarsed. I mitt svar till Skolinspektionen var jag också tydlig:

”Att kasta föremål i ett klassrum är fel. Hade intentionen och syftet varit att träffa eleven hade en varning knappt varit tillräcklig”

Om det hade varit så att jag med berått mod kastat en riktig sax i syfte att skada/skrämma/träffa en elev hade jag direkt återlämnat min legitimation och slutat som lärare. Nu var det ju inte det som hände. Den oreflekterade intentionen var att uppmärksamma en elev engagerad i en lek på annat sätt än höjd röst, med det plastföremål jag hade i handen genom skrammel i vägg. Att jag inte omedelbart uppmärksammade det som hände är en del i samma förklaring, vid det tillfället fanns inte medvetenheten att praktiken hamnat så snett gentemot den intention som fanns och jag hade mitt fokus riktat mot en annan elevs mentorsamtal (förklaring, ej ursäkt). När jag blev uppmärksam på vad som hänt ägnade jag dock fullt fokus åt eleven och de elever som var närmast berörda

. Då det var slutet av sista lektion för dagen följde jag upp på mellanmålet – där fritidspersonalen berättade att barnen hade pratat om helt andra saker. Jag kontaktade vårdnadshavare och rektor. Med närmaste kollegan förberedde jag hur vi skulle lyfta det som hänt dagen efter, i syfte att gestalta hur man kan göra när man gjort fel.

stå för det man gjort och be ärligt och uppriktigt om ursäkt, tillsammans resonera hur man kan göra så att det blir ett lärande av det hela så att liknande misslyckanden förebyggs

Tyvärr gavs inte denna möjlighet för oss alla att gå vidare, för
utom den första delen där ju sociala medier och LMS-system kan vara en tillgång i dessa lägen. När något går fel är det viktigare än i vardag att ha en rektor och huvudman som står bakom och ger stöd, men ibland måste man tyvärr ta ansvar över sig själv och faktiskt byta sammanhang. Att skaffa ett nytt lärarjobb visade sig inte särskilt svårt och jag känner mig trygg i att ha visat mitt värde i vardagen
.

Efter ihållande skriftväxling tilldelades jag en varning av Lärarnas ansvarsnämnd. Är man olämplig som lärare blir man av med legitimationen, en varning betyder att man varit oskicklig i sitt yrkesutövande och gjort något som inte ska upprepas fler gånger. Jag har aldrig ifrågasatt att det som hände i den stunden var oskickligt. Varningen har knappast gjort mig till en sämre lärare, snarare tvärtom. Möjligen då att jag en tid drog mig något för att ingripa i rast- och korridorkonflikter. Jag har också fått ägna en hel del tid och kraft som annars hade nyttjats till än mer skolutveckling, förstås. Jag vågar påstå att mina elever vet och känner att jag finns där för dem och att de är i centrum för min uppmärksamhet och mina tankar.

Onekligen är detta förstås en erfarenhet vi alla gott hade kunnat vara utan, även om vi vuxna precis som elever ofta kan lära mycket av våra misstag. I fyra års tid har jag i Lärarnas ansvarsnämnd suttit på andra sidan bordet och jag vill påstå att denna erfarenhet ökat min medvetenhet om komplexiteten i systemet. För mitt ärende var man förstås tvungen att kalla in reserver för att undvika jäv. Jag tog omedelbart paus från nämndens arbete när anmälan lämnades in, och har inte haft någon kontakt mer än en dialog med ordförande huruvida jag skulle avgå direkt eller avvakta. Även om jag inte delar nämndens beskrivning av händelsen i alla detaljer finner jag dess utslag och motivering balanserad och har aldrig haft någon som helst intention att överklaga beslutet. Av omsorg om nämndens integritet och förtroende valde jag att helt kliva av det intressanta och viktiga arbetet i nämnden .

Som föreläsare om bland annat ”God lärarsed?” och Lärares yrkesetik tänker jag också att denna unika och trista erfarenhet nu kan vara mer användbar än problematisk. Jag har faktiskt låtit lärare i seminarium diskutera även mitt ärende, det blir klart intressanta och lärorika diskussioner av det vill jag lova. För mig känns det väldigt viktigt att känna att jag är kontant med mina elever (både nuvarande och före detta) på riktigt. Liksom även med föräldrarna, även om det någon enstaka gång tyvärr misslyckas. Detta har känts mycket, mycket tungt, om än lärorikt. Jag kan verkligen förstå att många lärare ger upp redan vid hot om anmälan, för att inte tala om vidare utredning, men jag vill inte försaka att få vara med och se stjärnglans tändas i elevers ögon. Jag känner mig lyckligt lottad som har ett stort och starkt nätverk som gett mig god support under vägen, även om alla är överens med mig om att den aparta handlingen i sig var fel.

Jag ser dialog som viktig. Har du läst hela vägen hit antar jag att tänker detsamma. Förhoppningsvis är du även medveten om komplexiteten i skolans vardag. Frågan är nu bara hur många som bara läser en rubrik och på grundval av den bestämmer hur de nu ska handla, tycka, tänka?

Hur vill vi egentligen ha det tillsammans? Är det OK att göra fel och lära sig av dem? Tror vi på ofelbara människoro och lärare?  Kan vi prata om det?

Igår genomfördes Lärargalan på Nalen

. Ett par hundra lärare (de flesta från gymnasiet) samt inbjudna gäster . God mat, underhållning och inspirerande tal, där lärare som gjort intryck och lagt grund för framgångar hyllades. Priser delades ut bland de 700 nominerade lärare som lyfts fram av sina gymnasieelever såsom varandes extra betydelsefulla

. För mig var det mycket inspirerande, men så tänker jag inte heller att vi andra blir sämre av att några hyllas på scen.

Kjell Enhager (senast idag visade vi ”Om du visste att du inte kunde misslyckas” för våra elever)  talade från scenen om att god arbetsmiljö måste vara bygga på att man är SUR:

• Sedd

• Uppskattad

• Respekterad

– som en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för att lyckas med utbildning. En annan egenskap som ofta återkom i tal o nomineringar var vikten av gedigna ämneskunskaper och passion för sitt ämne. Det handlar inte om att vara ”snäll”, utan snarare tydlig och ha höga förväntningar och krav, om man ska bli uppskattad av elever.

Jag råkade hamna med liberala lärare, Sveriges ingenjörers teknologråd samt Sveriges Elevkårer, så bordskonversation gav gott perspektiv åt tillvaron. Just en respektfull dialog mellan lärare och omvärld tror jag i förlängningen är väldigt viktig för alla parter. Alla verkar i övrigt överens om att lärare har ett på allvar viktigt yrke, vilket borde uppskattas i både lön o status, men att det också bygger på att lärare står för sin profession och inte ständigt backar. För att det ska ske måste vi lämna skyttegravarna bakom oss och våga tänka och arbeta tillsammans bortom de enkla, svartvita lösningarna
. Skolan är komplex och förtjänar att behandlad som sådan!

”Om jag så fick alla världens rikedomar så vill jag inte byta det mot mötet med mina elever och kollegor”/Herman Kates Naim, årets lärarpris inom digitalisering, Lärargalan 2016

TV4 Morgon: myt att lärarna ska vara snälla, Lärargalan

”Jag är inte naiv och vill inte förvrida verkligheten. En Lärargala kommer inte lösa lärarbristen och den kommer inte att förbättra lärares arbetsmiljö
. Men den kan inge hopp och energi om framtiden. Något som kan vara väldigt viktigt i stunder av kris.” /Emil Gustavsson, ordförande Sveriges elevkårer

Såhär halvvägs till 90-årstestet sitter jag en söndagsmorgon och funderar hur det gått såhär långt. Jag lägger Jante åt sidan och säger att jag är nöjd. Inte så att allt varit lyckosamt och bra på vägen – så fungerar inte livet – men mycket mer har till syvende och sist fallit ut mer positivt än negativt.

Är glaset halvtomt eller det halvfullt? Det är enbart en fråga om val av perspektiv, ingen objektiv mätmetod förslår här.

Istället för misslyckanden försöker jag se det som inte blir bra mer som erfarenhetsunderlag för framtiden.

Jag har en fantastisk fru och en familj jag älskar, med tre barn som växer så det knakar. De har alla fått en fantastisk start på bästa förskolan, vilken minstingen precis lämnat. Sveriges äldsta föräldrakooperativ ställde en hel del krav på vårt engagemang, men det var det onekligen värt. Efter förskolan har de haft många bra lärare, lärt sig det de ska och lyckats skaffa goda vänner samt olika vettiga fritidssysselsättningar. Att ha barn i samma ålder som sina elever ger onekligen perspektiv!

Jag har ett jobb jag trivs med, jag ångrar inte att jag sadlade om från ingenjör till lärare
. Jag är ingen superlärare, men jag visar stort engagemang och eleverna vet att jag bryr mig för hur det går för dem, både kunskapsmässigt och som sociala varelser. Jag har förmånen att ha en rektor som visar stor tillit och professionella kollegor för vilka jag känner enorm tillit . Vi provar delvis nya vägar och gör en och annan upptäckt. Vi är inte ofelbara, men jag gör vad jag kan för att hantera tillvaron när det blir fel.

Enda sättet att inte göra fel är att göra ingenting, och det är verkligen inte rätt.

Det gäller att hålla i, hålla ut, hålla om.

Jag tar chansen att fylla 20% av min tid med spännande sidouppdrag; föreläsningar (över 300 st genom åren), skolforskningsbevakning (snart 10 år, har samlat på mig fem hyllmetrar med avhandlingar), fritidspolitik, seminarier, edcamp, pedagogisk pub och mycket annat. Erfarenheter från Lärarnas yrkesetiska råd och Lärarnas Ansvarsnämnd bär jag också med mig

. Sociala medier och utvidgade kollegiet tillför väldigt mycket.

Fritidsintressen saknas inte heller, folkdansen är det som följt med mig hela livet. Men även segling, matlagning, umgås i goda vänners lag.

Hör gärna av dig om du undrar något!

Anna och Philips podcast fick mig att få tummen ur och lägga till en sida med länkar till media
. Det blev en intressant tillbakablick på flera sätt

. Jag är ju den som ofta tackar ja till olika intervjuer och liknande – inte främst i syfte att synas och höras, utan först och främst för att själv få utomstående hjälp att höra hur jag tänker (helt gratis, förutom tiden)

. Under åren har det blivit en del…