Samtal om lärmiljö nu och framåt

För en tid sedan fick jag möjlighet att vara med i samtal om lärmiljö. Intressant, både som samtal och som möjlighet se hur en dylik produktion görs och växer fram

Ingen kan göra allt, alla kan göra något – här bidrog många olika yrkesgrupper med sin kompetens och gjorde olika mot ett gemensamt mål, var och en stolt och medveten om sitt bidrag till helheten.

Inspirerad av bland annat Peter Lippman (åter i Sverige i oktober) försöker jag stadigt hålla två frågor i luften:

  • Varför?

  • Varför inte?

Jag säger inte ”Gör som jag, så blir allting bra”, däremot har jag inga problem säga ”Såhär gör och tänker jag” – och sedan tänka att andra självklart måste tänka och göra själva, utifrån sin respektive kontext. Vi är och har olika och kan och bör göra olika utifrån det. Självklart medvetet och med bildning, kunskapstillväxt, lärande och utveckling i fokus när det gäller just skola, men med olika för olika. När det gäller skola finns här även en hel del forskningsstöd för just den tesen.

Det är mest politiker och en och annan ledarskribent som tror på MirakelMetoden med stort M.

Jag är fast övertygad om att vi tjänar på att föra samtal och dialog om vår gemensamma tillvaro. I det samtalet finns det all anledning att visa varandra respekt och verkligen försöka förstå den andre – oavsett om man sedan håller med eller inte.

Om två människor är överens i allt, är den ena överflödig (om man ska lära sig något).

https://youtu.be/LaU6J7KbyTs

Gäst hos verkligheten?

I början av veckan åter dags för rektorsutbildning, dags lägga fram PM skoljuridik. Klart intressant och viktigt – om än ett mycket speciellt perspektiv på vår verksamhet.

Frågan om juridifieringen av skolan behöver vi fortsätta prata om. Även här torde ordet BALANS bli till ett honnörsord.

Då vi fick lite sovmorgon passade jag även på att följa med minsting till hennes skola (samma som jag gick i, min far och min farmor) en kort sväng. Som lärare har jag ju ofta uppmanat föräldrar att vara med i skolan för att verkligen kunna veta hur det är, men som förälder har jag tyvärr inte direkt varit någon förebild – samtidigt som jag haft och har stort förtroende för barnens lärare, vilket jag också försökt förmedla.

Det var hursomhelst en riktigt härlig morgon. Vilken skön stämning i grupp och rum! Det är ju alltid gott se god lärmiljö, med tydligt och lågaffektivt ledarskap, där varje elev både möts och utmanas i lärande och utveckling – enskilt och i grupp. Full respekt för läraryrkets komplexitet!

Kompetens är alltid vacker.

På rasten var jag ute och såg även där mycken god verksamhet, med rimligt antal vuxna (jag är tillika skattebetalare). Jag talade även lite kort med en av fritidspedagogerna som varit finalist till årets pedagog i Sollentuna och jag instämmer till fullo i hans ord:

”Men det är väl inte så svårt, det handlar ju framförallt om att vara verkligt närvarande?” /Anders

Förra veckan visade det sig via sociala medier att en av de få korttidsvikarier Glömstaskolan hade tagit in även visade sig vara ledamot av Grundskolenämnd.

”Jag har hela tiden varit trygg med att Glömstaskolan skulle bli bra. Nu har jag också fått det bekräftat. Jag har gjort mitt första vikariepass på skolan.

Jag har ju förmånen att se hur olika skolor fungerar och en av erfarenheterna är att ett skolhus bara är ett skal. Skalet kan möjligen göra saker lite enklare eller lite svårare men inte så mycket mer. Det absolut viktigaste är ledarskapet, både hela skolan och i klassrummet.” /Bo Källström

Barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna har också återkommande skolbesök (varje skola, varje mandatperiod), liksom en del av sina möten ute på skolor. Även Grundskolenämnden i Huddinge planerar möte på skolan – även om inte verksamheten pågår kvällstid så ger det i alla fall någonting, tänker jag:

Det bästa får aldrig bli det godas fiende.

Jag tänker att fler av de som fattar beslut om skolan borde befinna sig i aktuell och relevant skolkontext för att verkligen vara bemyndigade att fatta så viktiga beslut. Liksom att varje skolarkitekt borde vara förpliktigad att vara minst en vecka med elever i den skola man ritat när den är i drift…

Stundtals skrivs det en del om skolan jag arbetar på. Ofta positivt, ibland negativt. Det märkliga är bara att de som skriver mest negativt aldrig tar sig tid att åka hit och se hur vi faktiskt har det…

I övrigt anser jag även att fler borde läsa Gunilla Granaths gamla bok ”Gäst hos overkligheten” – liksom hennes klart läsvärda och ovanligt lättillgängliga avhandling ”Milda makter! Utvecklingssamtal och loggböcker som disciplineringstekniker”.

I got your back

Sitter på tåget hem. Minst en timmes försening på grund av olycka. Sådant händer tyvärr. I morse lok- och växelfel, även då en timmes försening. Men informationen som gavs var både tidig och tydlig, och då blir det lättare att förhålla sig och leva med det som händer, även om det är trist. Tycker i alla fall jag, men uppenbarligen kan vi tänka olika här… Undrar vad som skulle hända om konduktören valde att även idka lite högläsning:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

/Reinhold Niebuhr ”Sinnesrobönen”

Förra veckan fick jag dock lite väl mycket träning i Gilla Läget. På väg mot Nordiska Skolledarkongressen fick hela skolledningen vända om pga en incident på skolan. Helt rätt beslut så här i efterhand,  ibland måste det som är bråttom ta överhanden från annat som också är viktigt. Även här gäller det bara att hoppas på förstånd att inse skillnaden! Det blev förstås även en del efterarbete som krävde såväl tid som kraft och jag blev återigen påmind om vikten vid att inte stå ensam, utan ha goda krafter som stöttar från allehanda håll.

När det blåser är det onekligen gott vara hos en stor och stabil huvudman med såväl resurser som rutin. Dessutom oerhört viktigt se till att vara i ett gott sammanhang.

Tack alla som på olika sätt bidrog och bidrar! Tillsammans gör vi skillnad.

Goda Sammanhang

I går konfirmation av förstfödda. Prästen inledde det hela med att med sitt tydliga ledarskap skapa ett tryggt sammanhang:

Det kommer att gå bra det här. Vi har inget tryckt program, men jag kommer tillsammans med konfirmanderna att leda alla igenom hela sammanhanget, så ni kan vara lugna.

Det gick förstås utmärkt. Det märktes verkligen att de haft ett härligt sammanhang tillsammans, konfirmander och ledare. Jag har förstås inga bilder från kyrkan, valde medvetet att låta mobilen vila och istället faktiskt uppleva det hela.

Efteråt en bit mat hemma, även det i ett sammanhang, där både vuxna och barn funnits för varandra sedan länge. Så tryggt. Och bara så gott när barnen helt på egen hand först bestämmer sig för att spela kort tillsammans och sedan gå ut och bygga snögrottor, alla tillsammans i ett sammanhang.

Tänker att skolan för många barn kan erbjuda ett tyvärr saknat sammanhang, med förutsägbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Men det kräver förstås sitt ledarskap som även visar:

Det blir bra det här. Det finns hopp om tillvaron, vi skapar oss ett sammanhang tillsammans.

Och det handlar som jag ser det intesjälvklart om den lilla fasta gruppen med en fast fröken. Något av det tuffaste jag gjort som lärare var klassen med 17 elever. Gruppdynamiken var där verkligen inte gynnsam, den mer udda eleven var verkligen udda. När jag var där var det förstås tryggt under mitt tydliga ledarskap, men när jag var borta (sjuk, vab, på kurs…) så blev det hela havet stormar ”som din klass ställt till”. Glömstaskolan provar vi nu istället andra typer av grupper med äkta team av lärare, fritids och socialpedagog i samma täthet som annars.  Så här långt mycket goda erfarenheter*, även om det utmanar ett och annat för-givet-tagande hos såväl vårdnadshavare som lärare. Allt handlar om hur man skapar sammanhang, vilket faktiskt kan göras på olika sätt. Och när det gäller undervisning finns det förstås samtidigt en del grundförutsättningar som måste råda i såväl ordinarie undervisning som i studiebesökssammanhang, även om man faktiskt kan förändra en del i ramverket.

Tidigare idag var vi och tittade på innebandymatch där förstfödda stod i mål. Riktigt bra spel, där de kämpade sig till en vinst mot ett lag som de förlorade stort mot förra mötet. Några av oss föräldrar pratade i pausen om vilket gott sammanhang detta blivit för dem, och att det också märks på matcherna. Nyss lämnade jag av mellandotter till handbollsmatch. Den goda tränaren mötte upp:

Är ni taggade för att göra en bra match?

Matchvinst är inte det viktiga (om än roligt), utan att de gör en så bra match som de kan och har ett gott sammanhang. Jag är så otroligt tacksam för alla ideella krafter som står redo att satsa sin tid och engagemang för att det hela ska bli möjligt. Liksom även de många professionella krafter som gör det möjligt i andra sammanhang.

Det som görs när vi skapar goda sammanhang är faktiskt viktigt på riktigt.

Erövra Balans

Igår avrundade vi sportlovsvecka med danskväll med skön polskdansOrsa Hembygdsgård. Under kvällen talade vi en del om vikten av att hitta sin egen BALANS för att sedan kunna finna en nödvändig gemensam balans i paret.

I skidbackarna har barnen också tränat på att erövra sin BALANS, både på egen hand och med hjälp utifrån. För att verkligen finna den behöver de ibland utmana sina gränser och kortsiktigt tappa den.

Inspirerad av kloka John Steinberg har jag sedan jag började föreläsa för femton år sedan återkommande talat om vikten av BALANS. Det är ett ord som i mitt tycke alltför sällan hörs i den allmänna skoldebatten.

För hundra år sedan trodde man Lancasterundervisningens katedermetodik var det enda allenarådande. När jag gick i skolan var det tydligen grupparbete som var vägen framåt. Sedan dök ”eget arbete” upp som en mirakelkur. Efter det gjorde katedern en återkomst och nu är det digitalisering som gäller. Hur vore det istället med lite BALANS här? Varierade arbetsformer, valda utifrån vad som ska göras och läras, i den kontext och med de förutsättningar som råder?

Lärare och skolledare förväntas vara experterna här tänker jag, på barns lärande och på undervisning. Självklart ska vi ha ett pedagogiskt tolkningsföreträde, självklart finns en BALANS att finna även här.

Samma sak även med läxor, där tonläget ofta är högt och utan sans. Antingen ska det vara läxfritt, eller så ska det vara massor av läxor, sällan någon BALANS. Det samtidigt som vi inte ens har någon definition på vad vi menar med läxa. I min värld skulle vi tjäna mycket på att istället prata om #rättläxa och BALANS.  Lärare ska vara de som förklarar det svåra, det ska inte vara en uppgift för föräldrar. Att däremot träna/repetera sådant som man lärt sig i skolan efter en stunds avkoppling gör skillnad – det vet vi. Liksom nödvändig läsning, att samla 30 barn i ett rum för tyst läsning är inte särskilt effektfullt.

En annan, tyvärr alltför aktuell fråga, som kräver sin BALANS är den om polisanmälan av elever. Här finns lite rykande färsk forskning för perspektiv, men till syvende och sist måste ett professionellt beslut fattas, med BALANS i tanken.

Det som är olagligt utanför skolans väggar är också olagligt inom dem. En polisanmälan påverkar dock kommunikationen mer än praktiken. Ibland bör man absolut polisanmäla, med det bör alltid vara ett medvetet beslut.

Ett annat område där det krävs BALANS är mellan hårt och engagerat arbete och återhämtning. Här har sportlovsveckan erbjudit en del träning, med såväl krånglande it-system som lång telefonkö hos polisen. Men också tillfällen till återhämtning med familj i goda vänners lag.

Stress är i sig inte så farligt. Att ha mycket att göra är inte heller så ofta farligt. Att inte ha möjlighet till återhämtning är dock direkt livsfarligt.

Tänk också vad som skulle hända om vi på allvar pratade om BALANS mellan ambition och resurser när det gäller skolan?

Man, Kvinna, Människa?

Inkommen från tvättstugan tar jag mig en minut att stilla betrakta sovande minsting. Hon utstrålar som vanligt tillförsikt över tillvaron, med ett stort lugn att allt kommer att ordna sig till det bästa. Som sig bör.

Världen måste göras trygg för demokratin, /Woodrow Wilson, amerikansk president

I går film ”Suffragette” med en helt annat verklighet för de flickor som växte upp som tvätterskor i London för hundra år sedan. Ett helt annat samhälle och ändå är det bara några få generationer bort. Nu känns det helt absurt att ens fundera över om kvinnor ska ha samma rösträtt som män, eller kunna inneha statlig tjänst (för hundra år sedan fanns det inga kvinnliga rektorer, nu är de i majoritet). Jag har också börjat läsa Per T Ohlssons bok om 1918, året då det gjordes en svensk revolution:

”…revolutionen skedde fredligt och under mestadels ordnade former, mycket tack vare huvudaktörernas förmåga att besinna sig: en pådrivande arbetarklass som inte gick över våldets gräns, ett målmedvetet liberalt opinionsarbete, modiga kvinnor som med fast beslutsamhet krävde sin självklara medborgarrätt, ett näringsliv som insåg att kaotiska urladdningar var dåliga för affärerna och en maktägande höger som till sist accepterade det oundvikliga nederlaget.”

 

Och ändå, så faller vi stadigt i fällan att välja att kategorisera barn och vuxna efter uppvisat kön. Till och med på rektorsutbildningen, där vi första förmiddagen skulle formera oss i mindre basgrupper utifrån en tanke om lärande genom homogenitet utifrån

  • skolform
  • ålder
  • erfarenhet
  • stad/landsbygd

Och så dök helt plötsligt kön upp från ingenstans. I vår grupp avfärdade vi det, i den andra blev det tydligen viktigt. Intressant, med tanke på skolans tydliga uppdrag, där ju rektor får sägas vara en nog så viktig kugge.

”Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den ska därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet.” /Läroplanen Lgr11

Det är nu inte så att jag inte tror på att kön och genus finns eller kanske behöver finnas, men det är ändå intressant reflektera och fundera över vilka fundament vi gör över tillvaron. Och vilka traditionella könsroller vi upprätthåller och vilka vi väljer att utmana. För den som önskar lite forskningsperspektiv lyfter jag gärna en gammal lärarfavorit: ”Det finns inga tjejbestämmare”.

Jag hoppas verkligen mina tjejer får chansen att bli det de önskar!

Men nu åter till tvättstugan!

 

Perspektiv o reflektionsstöd

Igår fick och tog jag chansen att delta i ett samtal om lärmiljö. Min erfarenhet är att det alltid är intressant vara med i sammanhang där utomstående ställer frågor vi kanske borde ställa oss själva – men därmed också får hjälp med. Denna gång handlade det om en kommande inspirationsfilm om framtidens lärmiljö, med en möbelproducent som facilitator. Dessutom var det klart intressant att se hur en produktion kan gå till, ytterligare en påminnelse om

Väl tillbaks på skolan några snabba rektorsbeslut om huruvida skolan ska avslå eller bevilja sökt ledighet från skolplikt. En komplex fråga, vi har varit tydliga även om en del föräldrar den hårda vägen upptäcker att de missat information som getts, i de kanaler vi sagt.

Sedan vällagad lunch –  skolrestaurangen är en nog så viktig del av skolan – med ett mycket intressant samtal med två elever om hur mycket de uppskattat att guida runt studiebesök från Bergen förra veckan, vilket de även upplevde som klart lärorikt.

”Att elever som bara gått på skolan en dryg termin kan göra en sådan tydlig rundvandring, där de har svar på alla våra frågor och verkligen visar stolthet över sin skola.” /Rektor Varden Skola

Så dök en journalist från DN upp för att höra med några lärare och elever hur vi organiserar oss för att möta nuvarande och kommande utmaningar. Även det ger viktiga perspektiv utifrån.

Möte med ledningsgrupp, fylld av stora och små frågor. Det var faktiskt en fråga på morgonens inspelning: ”Hur ser egentligen en rektorsvardag ut?” Mitt korta svar är att det aldrig är tråkigt, sällan förutsägbart och en väldigt blandning av absraktionsnivåer på en stooooor mängd beslut som behöver fattas/hanteras.

Vi måste samtidigt arbeta såväl främjande som förebyggande som åtgärdande. Det som är bråttom får inte alltid ta överhanden från det som är viktigt.

Glömstaskolan har tagit emot nära 80 studiebesök på 19 månader (vi samkör dem ofta, blir nog så bra möten i sig), från över 45 huvudmän samt Sydkorea, Nya Zeeland, USA, Danmark, England mfl. Vi tar emot besök för att de än så länge ger oss en hel del, när vi hör oss själva berätta får vi syn på saker vi inte tidigare reflekterat (tillräckligt) över. I dag tog vi emot SKLs avdelning för skola, tillsammans med rektorer och arkitekter från Arvika. Även denna gång stod elever redo att visa runt – bra övning inför kunskapskrav i muntlig kommunikation (inte minst elever som ibland haft det svårt briljerar ofta i detta sammanhang). Vi har även tagit emot flera forskargrupper och lärarkandidater som studerat allt från teamarbete, lärmiljö, socialpedagoger som undervisning. Vi bidrar gärna till forskning, samtidigt som det också ger oss ytterligare perspektiv på det vi gör.

Efter närande lunch en rask cykeltur för lärgrupp ”Elevers lärande” och möte med rektorsgruppen, i syfte att skapa grund för än bättre arbete runt nyanlända elever samt screening av samtliga elever för likvärdighet. Också det ett perspektiv att bära med sig.

Och nu såhär på kvällskvisten lite mejl och annat som inte hunnits med under dagen. Jag är tydlig med att lärarna på skolan ska läsa och framförallt svara på mejl under arbetstid vardagar, men som skolledare har jag mer förtroendearbetstid att nyttja. Då vår pedagogiska utvecklingsledare blivit sjuk behöver jag också ta tag i en presentation till morgondagens utvecklingsmöte.

Att blogga har för mig också blivit ett sätt att reflektera. Har under årens lopp fått ihop över 600 blogginlägg med tankar i stort och smått. Men nu är det hög tid att avrunda detta!

 

Rektors val av organisation

I kväll var jag med mellandotter på öppet hus inför skolansökan till åk 7, på den stora högstadieskolan. Marschaller mötte upp utomhus, lappar med program, fika, runda bord och powerpoint i matsalen..

Ikväll har vi som ni förstår satsat lite extra. Men nöj er inte med det jag säger – boka en tid och kom en vardag för att se och känna hur det faktiskt är. /rektor Johanna

Det tror jag är klokt. På Glömstaskolan har vi t o m skippat kvälls- eller helgöppethus helt för att enbart och bara ha kom-och-se-hur-vi-har-det-i-vardagen. Jag är ju lite allergisk mot hittepå-verksamhet och här har inga lärare direkt klagat över att inte ha några kvällsmöten alls (föräldramöte har vi enbart för blivande förskoleklass, APT varje fredag).

Men jag påstår verkligen inte att andra skolor ska göra som vi, jag säger bara att vi valt att göra si respektive så. Och så försöker jag ibland även besvara frågorna som nog borde ställas oftare:

  • Varför?
  • Varför inte?

Varje val av organisation har såväl för- som nackdelar. Det viktiga är att man gjort ett medvetet val.

Skollagen är ju tämligen tydlig i att det är rektor som väljer och beslutar om organisation (i samverkan, förstås). Självklart finns där krafter som påverkar och begränsar, men frirummet är faktiskt ganska stort – om man vågar fylla det. Sedan gäller det förstås att skapa samsyn kring uppdraget, tydliga mål och stabilitet. Liksom påminna om att:

Vi arbetar på direkt uppdrag av riksdag och regering.

För sisådär 25 år sedan gick jag en sommarkurs med bland annat Gunnar Berg. Den var väldigt klargörande och viktig, roligt att idag läsa att han ännu är igång:

Rätten till ett eget rum

 

Riktig Rektor


Så blev det då till sist klart: jag gick från tf rektor till rektor på den kommunala skolan Glömstaskolan i Huddinge. Det känns stort. Jag som aldrig skulle bli skolledare… Rektorsutbildning påbörjades redan i höstas, så egentligen är det väl formellt 2,5 år kvar tills jag är riktigt rektor, men dock. För ett år sedan var jag förstelärare med nära 20 års lärarerfarenhet i bagaget. Plus facklig erfarenhet, föreläsningar, författande, bloggande, fritidspolitik och föräldraerfarenhet förstås.

Det handlar framförallt om ett perspektivbyte och en delvis annan abstraktionsnivå, där man nu har ännu fler intressenter och förväntningar att ta vara medveten om.

En lärare förväntas enligt kloka professor Colnerud fatta ungefär 300-500 moraliskt signifikanta beslut varje skoldag. Alltså beslut som på något sätt påverkar en annan människas liv och framtid. I stort och i smått (vem ska jag bistå just nu? hur? vilken bedömning? vilket läromedel? vilket stoff? vilken korrigering? vilket beröm? organisera lärmiljö hur? osv). Läraryrket är komplext, ibland även komplicerat.

Jag vågar påstå att skolredaryrket bjuder på ytterligare komplexitet, med minst lika många beslut varje dag. Beslut i stort och i smått, som påverkar långt fler (vem ska jag möta just nu? hur? läromedel? anta elev? korrigering? beröm? lärmiljö? organisation? kultur? lön? rekrytering? rehabilitering?…). Men precis som med läraryrket är det såväl utmaning som en del av charmen.

Som lärare vet jag inte var min påverkan tar slut. Ibland påverkar jag evigheten.

Citatet ovan är från boken Betydelsefulla lärare, där jag berättar om hur min mellanstadielärare inspirerade mig att faktiskt hålla fast vid lärarbanan. I går hade jag en f d elev från min första klass på 1900-talet som vikarie på skolan (han har påbörjat sin lärarutbildning).

Den här dagen gav gott mycket hopp. Det fungerar uppenbarligen att organisera på andra sätt än man brukar, här finns ett tydligt exempel. Stort tack!

På samma möte – vi har en uppskattad timme för APT varje fredag (men inga kvällsmöten) – berättar en erfaren förstelärare, utifrån morgonens Skolråd (vi möter förstås skollagens krav på samverkan vårdnadshavare-skola, däremot anges inte föräldramöten där, vilka vi därmed tagit bort till förmån för annat som vi tänker ger mer)

Det är så gott, för jag har upptäckt att här handlar min kommunikation med föräldrar främst om de ämnen jag ägnat fyra års universitetsstudier till istället för om borttappade överdragsbyxor…

För det är väl det svåra i såväl läraryrket som i skolledaruppdraget: att få möjlighet att nyttja den tid och kraft man har till rätt saker (läs: kunskapstillväxt). Tiden och kraften är ju båda begränsade och uppdraget oändligt, med många idéer och åsikter om vad som borde göras. Man måste vara närvarande där man är, men samtidigt kunna lyfta blicken från det som är bråttom för att också hinna möta sådant som är viktigt – innan det blir alltför bråttom. Jag påstår verkligen inte att det är lätt, men det är också en del av utmaningen – liksom anledningen till att det måste vara mer rimligt betalt, utifrån det ansvar som faktiskt bärs upp.

  • När det är roligt, då är det mycket roligt.
  • När det är tufft, då är det mycket tufft.
  • Aldrig att det är tråkigt!

En negativ förväntan med att bli skolledare var att jag inte längre skulle få vara med på stjärnglanständningsögonblick, utan främst möta elever i mer negativa sammanhang. Den förväntan har dock kommit av sig rejält. Det kan ha att göra med att jag ofta är runt och möter elever i skolans vardag. Dessutom har jag nu en ny grupp som jag får erfara stjärnglanständningsögonblick hos – ”min” personal.

”– Styra oss? Skulle inte tro det, men väl ledas!”

Nu kör vi!

Kontinuitet i förändring – Varför? Varför inte?

I går var jag åter på julmarknad på Sofielundsskolan. Mellandottern går i klassen som ansvarar för café, minsting hade tillverkat ljusstake som vi förstås önskade inhandla. Plus att vi ju vet att där finns fiskdamm, popcorn och hembakt fika att köpa…

Jag gick själv på Sofielundsskolan, liksom min far och min farmor (då hette den Turebergsskolan och var en röd träbyggnad, men på samma ställe). Jag är inte säker på att julmarknaden går tillbaks lika långt, men den var en tradition när jag gick i skolan. Jag minns att vi hade tillverkat fågelholkar på slöjden, vilka såldes. Jag tror pengarna som kommer in används till lägerskola eller liknande, hursomhelst är det en trevlig tradition som förstås tar sin tid och kraft.

Förut låg marknaden tidigare, nu har vi flyttat den till efter betygssättning, vilket gett ett helt annat lugn. /Rektor Katarina

– Så självklart när man tar ett steg tillbaks och tänker på det, men inte alls lika enkelt att se när man är mitt i det hela. Traditioner kan verkligen betyda mycket för en skola, men de kan också lätt skymma sikten från annat viktigt om man inte vågar syna dem och dess upplägg i sömmarna.

Vi har alla gott om mentala tatueringar. /Rektor Peter

Jag har läst en och annan avhandling genom åren. En del glömmer man, medan andra permanent ändrar ens  sätt att se på världen. En av de senare är Mats Nilssons Dans – kontinuitet i förändring. Den handlar om dans, men är lätt överförbar till andra yttringar av kultur, vilka alla har komponenter av såväl kontinuitet som förändring.

Jag är på en helt nystartad skola, som firar sitt andra år. När frågan:

Hur brukar ni fira Lucia?

kommer upp blir svaret något i stil med

”Vi brukar inte fira Lucia än. Hur tycker du vi ska göra?

Haken är förstås att det vi gör nu lätt blir till en tradition, så det gäller att tänka sig för så man försöker bygga något som är långsiktigt hållbart. ”Att man brukar…” är ett tämligen klent argument, vi söker alltid finna svar på frågorna

Varför? Varför inte?

Utifrån dessa frågor har vi exempelvis valt bort traditionella föräldramöten till förmån för sådant som vi tänker ger mer kunskapstillväxt. Veckobreven har också ersatts med ett öppet Instagramflöde. Luciatåget arrangerades för och med elever och inte föräldrar. Här kan man förstås tycka olika, men vi kan inte se att skollagen säger annat än att rektor tar ansvar för att utforma verksamheten utifrån det som läroplan och skollag stadgar (här anges vare sig föräldramöte eller luciatåg…) Någon julmarknad har vi inte än, men jag säger inte att det inte kommer framöver – om någon önskar lägga sitt engagemang på att ta ansvar för att arrangera den (på Vasaskolan var det Föräldrarådet i samverkan med Elevrådet som arrangerade och drog in pengar till lägerskolor).

Så länge som man har ett svar på frågan ”Varför?” står det förstås var och en fritt att välja att lägga sin tid och kraft på de traditioner och uppgifter man finner tillräckligt givande.

Rätt traditioner kan betyda mycket för en skola!