Förebilda

I måndags agerade jag mötesordförande för Sollentunas största bostadsrättsförening med 700 lägenheter. Formella möten är i kanten av min komfortzon och detta är bra och viktig träning för mig.

Om vi ska knuffa elever ur deras komfortzon (och det ska vi) bör vi själva ha nära erfarenheter av detsamma.

Lärare som lär, har elever som lär. /Andreas Schleicher

För ett drygt år sedan var jag ett av kongressombuden på Lärarnas Riksförbunds kongress. Något mindre nervös i talarstolen denna gång, men glad att inte sitta mötesordförande (jag gjorde ett försök på ett förbundsråd, vilket var helt OK som förstafjäril, men inte mer). De som var mötesordförande på kongressen imponerade storligen. Några gånger under mötet i måndags tänkte jag tanken

Hur skulle Fredrik, Karin eller Lars hanterat detta?

De och flera andra är starka förebilder för mig hur man som mötesordförande kan hålla balansen mellan en linje i styrning framåt och god stämning där alla demokratiskt får komma till tals. Jag har en bit kvar, men jag lär genom att träna och erfara.

Kompetens är alltid vacker.

I april och maj har jag också haft förmånen att gå två fantastiska danskurser: Finnskogspols med Ulla & Lennarth samt Skånska danser med Stina & Lennart. Båda par har firat sina 70+ men ändå spänstigare än de flesta av oss. Dessutom helt suveräna på att hålla balansen mellan att skapa god stämning, uppmuntra och stötta det som fungerar så att alla kan komma med och tydligt korrigera olägenheter i steg, hållning, balans, karaktär…

Om inte stämningen blir god så blir det klent med lärande, om man får leva kvar i tro att man gör rätt när man inte gör det blir det felaktigt lärande. Balansen mellan de två är det svåra och det viktiga. Det går inte alltid att sätta fingret på vad det är som gör det, men det är ack så viktigt.

Alla arbetar inte på samma nivå. Det finns inte EN nivå i en grupp. /@FrokenAida

Ramar och kramar!

I mitt arbete som lärare och skolledare är jag förstås också en förebild. I det lilla och i det stora. En viktig del i det tänker jag är att förebilda hur man kan göra när det blir fel. Tyvärr gör granskningssamhället att många hellre döljer misstag än drar lärdom av dem i ljuset. Jag tror vi skulle ha mycket att tjäna på att våga visa vår mänsklighet och lära från såväl framgång som misstag.

Först då kan vi förebilda hela människor, vilka lär och utvecklas genom gjorda erfarenheter.

Hur utmanar du din och andras komfortzon?

 

Börja på utsatt tid?

I fredags bevistade jag åter Möteskulturdagen. Som vanligt använde jag Twitter som mitt anteckningsblock, för mig ger det ytterligare dimensioner när följare kommenterar eller frågar om det jag skriver/citerar/reflekterar. Twitterinlägget som fick störst spridning i mitt nätverk denna gång var ett citat från mötesutvecklare Micke Darmell:

”Börja ALLTID mötet på utsatt tid. Repetera aldrig för de som är sena. Efter tre månader kommer alla i tid.”

Ett gillande eller vidaretwittrande tyder i allmänhet på att man gillar det som skrivs, och man kan fundera över vad det står för i detta fall…

Är vi dåliga på att starta möten i tid? Visar vi respekt för de som faktiskt är där? Leder vi våra möten? Vilken organisationskultur speglar egentligen våra möten?

Några få twitterföljare kom med välkomna kritiska synpunkter. Vi är alla olika duktiga på att komma i tid (jag är själv tidsoptimist), vissa med funktionsnedsättning, andra mest av födsel och ohejdad vana. Det handlar förstås även om kontext, där möteskulturdagen har professionella arbetsmöten mellan vuxna som sitt fokus och inte det i skolan viktigaste mötet mellan elev-lärare-innehåll.

Men även på undervisning torde det ofta ha viss bäring? På saligen nedlagda Lärarhögskolan satte metodiklektorn ribban första lektionen:

Klockan är nu fem över nio, men vi väntar in de som är sena så ingen missar genomgången av litteraturen.

Detta fick till följd att vi bara blev senare och senare till hens lektioner, det var ju liksom ingen riktig idé vara där i tid (mer än för att hänga med goda vänner, någon akademisk kvart var det tyvärr inte frågan om).

Pedagogikläraren Jonas var dock tydlig redan första tillfället:

Min undervisning börjar på utsatt tid. Jag säger ofta det viktigaste först. Har man inte läst litteraturen är det ingen idé dyka upp på mina seminarier.

Någon kurskamrat försökte föra fram argumentet att tunnelbanan ofta var sen, men Jonas svar på detta var lika tydligt:

Ni vet ju att tunnelbanan ofta är sen, alltså planerar ni för det. Våra seminarier börjar 09.00. När ni blir lärare kommer ni att börja 08.00, så det kanske är lika bra att vänja sig vid det?

Jag gillar’t! När det gäller god undervisning innehåller den inte enbart centralt innehåll, utan även ett gestaltande av kunskaper och värden som man har nytta av i livet både här-och-nu samt i en anställningsbar framtid. Samtidigt som vi vet att det för mången tonåring faktiskt är sunt med sovmorgon och senare start. Liksom att en mjukstart i skolan kan göra underverk för många.

Att vara på plats utsatt tid får sägas vara ett värde i stor del av vår kultur. Den som tillägnat sig denna förmåga eller gynnsamma förhållningssätt får det ofta lättare i samhälle och på arbetsmarknad.

Att träna in detta torde vara ett uppdrag för såväl föräldrar som skola och samhälle. Hur det görs är förstås olika i olika kontexter, inte minst efter ålder och mognad.

Att låsa klassrumsdörrar är jag dock generellt skeptisk till. Min undervisningsrelation bygger mycket på att jag faktiskt är glad att se eleven, närhelst det sker. En låst dörr är ett hinder i denna relation.

Jag börjar däremot gärna på utsatt tid, de som är där har rätt till sin undervisning. Jag är där och då inte särskilt intresserad av ursäkter eller förklaringar från de som kommer sent, utan vill att de ansluter utan att störa den undervisning som pågår.

I en grupp på Vasaskolan som hade svårt med tiden testade jag även att på utsatt tid visa några roliga och tankeväckande klipp från youtube. De som kom in sent insåg snart att de missat något men jag vägrade förstås repetera och gjorde tydligt att jag skulle fortsätta premiera de som faktiskt var på plats i tid. Snart kom alla i tid…

Glömstaskolan har vi rensat i mötesfloran, men har APT varje fredag 14.20-15.20. Här har var och en ett ansvar att både komma igång i tid och se till att bli klara i tid. Varje medarbetare äger lika tillgång till agenda och protokoll. Klockan 15.20 är det helt OK resa sig upp och gå.

Mina föräldramöten (de som ännu är kvar, på Glömstaskolan har vi valt bort traditionella föräldramöten då syfte och förväntat resultat inte står i paritet med insats i tid och kraft) har ofta starttid fem över (ex 17.35). De flesta satsar i alla fall på halv sex och är  i tid. Mötet börjar alltid på utsatt tid – liksom slutar senast på den tid som sagts.

Jag tycker det handlar om att visa respekt för vår gemensamma tid och kraft.

Hur tänker du?

Det var bättre förr, ju förr desto bättre?

Eller blir det bättre sen om vi söker göra skillnad nu?

I fredags fick jag förmånen att vara med på hundraårsfirande. Min farmors bästis Blenda kom att bli Sollentunas första skolsköterska, arbetade som sådan i 33 år, och bor kvar i samma lägenhet som hon gjort de senaste 50 åren. Jag hoppas jag får vara med lika länge och lika väl. Jag hoppas även jag får göra och klara 90-årstestet:

Att kunna se sig själv i spegeln och känna att man faktiskt gjort någon slags skillnad.

Det betyder förstås inte att man lyckats med allt, eller på något sätt varit ofelbar – men att det positiva i alla fall överväger det andra och att man lämnar efter sig världen något, något bättre. För vad skulle egentligen hända på sikt om alla gjorde så? Men då gäller det också att nyttja den tid man har, precis som Blendas vepa på väggen indikerar (texten är tydligen från psalm 180).

”Kom inte till mig och säg att det var bättre förr. För det var det inte. Nu ska jag leva lajban den tid jag har kvar.” /bloggerskan Dagny 100+

Som skolsköterska, lärare eller skolledare torde man ofta lättare kunna klara nittioårstestet än en del annan profession. Vi spelar helt enkelt roll för andra människors liv och i en förlängning även deras möjligheter klara sitt 90-årstest. Man lyckas inte med alla, men några elever kommer en riktigt nära hjärtat. Sällan är det de tysta snälla flickorna, utan snarare de man fått kämpa mest med. Visst ger det väldigt stor tillfredsställelse att veta, men samtidigt behöver förstås lön och villkor vara rimliga och stå i proportion till utbildning, ansvar och bidrag. Då blir framtiden sakta men säkert vad den bör bli och fler får chansen att klara 90-årstestet och fira sin 100-årsdag!

https://www.svtplay.se/video/3248812/livet-borjar-vid-100/det-ar-inte-sa-dumt-att-bli-gammal-avsnitt-1-1?cmpid=del:em:20170507:livet-borjar-vid-100:pla:lp

Trivs du på jobbet?

Skolan där jag nu verkar i har under läsåret vuxit med 50%, till hösten väntar samma tillväxt igen. Då vi utmanar ett och annat så-här-brukar-man-göra-i-skolan ser vi nu till att bjuda in alla som är intresserade av att byta skola till en information på plats, så de förstår vad de får – och framförallt kanske inte får (ex veckobrev, mentorskap, trad föräldramöten mm). Flera föräldrar till elever jag haft på tidigare skola har ställt frågan:

Trivs du på Glömstaskolan Magnus?

Mitt svar är alltid lika enkelt som tydligt:

Jag bor i Sollentuna och har alltså en timmes resa med pendeltåg varje dag, om det inte faller snö, löv eller något annat oväntat. Jag har en lärarlegitimation och ett nätverk som heter duga, jag kan skaffa mig ett närmare jobb imorgon om jag skulle vilja..

För så är det idag i Stockholmstrakten. Och då är jag ändå So-lärare 1-7, som det ändå finns tämligen gott om. Så det gäller att se om sitt hus och välja rektor och skola med omsorg.  

Om man som medarbetare väljer Glömstaskolan får man en hel del på köpet, utöver mig som biträdande rektor. Vi har inte klasser, utan årskurser, där ämneslärare, fritidspedagog och socialpedagog arbetar i ett äkta team runt årskursen.

”Haken med att arbeta såhär är att man sedan inte vill arbeta på något annat sätt.” /lärarkollega

Socialpedagogen tar hand om närvaro, raster, rastkonflikter, mången samtal med elever och föräldrar som inte har med kunskaper att göra. I gengäld får lärare undervisa något mer och vara mer med eleverna i undervisning (men inte på fritids mer än undantagsvis, om man inte är fritidspedagog).

Men mer tid med samma elever är ofta nog snarare en tillgång än en arbetsbelastning. 

Vi har avtalet 40+5 (ferietjänst såklart, bättre ha lärare på plats när eleverna är här än annars). Jag erkänner att jag var skeptiskt innan, men det har sina fördelar när man på riktigt arbetar tillsammans.

Vi utmanar ett och annat för-givet-tagande och har, utifrån hur ex Apple skalar bort såväl hörlursuttag som annat en stående punkt på varje APT:

Vad har vi tagit bort den här veckan?

Vi provar nya saker på allvar. Vi lär och vi erfar. Vi gör det tillsammans. Vi har legitimerade lärare i 100% av alla ämnen och i alla team. I vår samverkan utgår vi från statliga styrdokument mer än nöjd-kund-perspektiv.

Vill du hänga på så söker vi just nu lärare i olika ämnen, till hösten har vi åk F-7, men om två år har vi F-9.

https://www.arbetsformedlingen.se/Tjanster/Arbetssokande/Platsbanken/annonser/7172593

Ny som skolledare

Magnus, när kommer du till oss igen och har lektioner? Varför är inte du längre vår lärare/återkommande fråga från elever

Nu när min ersättare är på plats har jag släppt nästan all undervisning, på gott och ont. Jag rör mig dock runt en hel del i verksamheten, med olika syfte och mål. Ibland bara för att det med digitala redskap lika gärna går att arbeta ute på hemvister som på mitt och rektors gemensamma rum (där vi sällan hänger). Ibland för att jag har ett ärende, ibland för att visa runt (andra verksamma i skolan, elever och föräldrar som funderar över att byta skola och då först behöver bli på det klara med vad de i så fall byter till – utan möjligheter till russinplockande när det gäller former för samverkan i en ny tid).  I dag ställde en klok och medveten elev den direkta frågan:

Hur är det egentligen att bli biträdande rektor Magnus?

Mitt spontana svar blev:

Det har faktiskt en hel del klara likheter med lärarjobbet:
När det är bra, då är det mycket bra.
När det är tungt, då är det ganska tungt.
Det är mycket sällan tråkigt.

Det bästa är fortfarande goda möten med elever, där man ser stjärnglans tändas. Även som skolledare får man vara med om dessa! Som lärare blev jag väldigt nöjd när ens undervisningsupplägg visade sig fungera, nu liknande tillfredsställelse när man gjort en struktur eller rutin för organisation som också verkar landa väl i verkligheten.

Jag ser mig som lärare, som de senaste åtta åren innehaft en tjänst som skolledare. /Rektor Peter

Jag vet att jag bloggat om ”Joining the Dark Side”, men det var förstås främst en bloggtitel tänkt att engagera. Det handlar faktiskt inte som vi mot dom, utan om olika perspektiv på samma verksamhet, med olika roller, uppdrag och fokus – men med samma syfte och mål: En skola för varje unge, utifrån statliga styrdokument. Samtidigt var jag också tydlig på intervjuerna med personalavdelning och fack:

En skillnad som skolledare är att jag inte längre lär vara sist kvar på personalfesterna. Jag kan aldrig kliva ur rollen, hur gärna jag än månne skulle vilja. Det är bara att gilla läget här.

Och ja, jag gillar läget. I synnerhet när jag träffar engagerade elever och engagerad personal. Tack alla! Nedan lite svar från vidgade kollegiet vad man som ny skolledare bör tänka på:

Vårt jobb: #openstockholm

Pga terrordåd inne i Stockholm blev en elev sent hämtad och eftersom all lokaltrafik ställdes in blev jag sedan kvar på skolan. Ingen fara för mig, det finns många människor som utan tvekan skulle byta sina förutsättningar mot mina hundra gånger om. När nu pendeln väl går igen klev det på en man som sannolikt var påverkad av något, en smula obehagligt. Efter en stund frågade han mig om jag visste var man kunde ladda mobilen och vi kom i samspråk. Det visade sig förstås att han var en medmänniska som också var bekymrad över ett och annat i världens tillstånd. Vi enades snabbt om vikten av att ha kommunikation och dialog öppna, det blev ett gott och lärorikt samtal. Jag påminde också om att:

Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra. /Winston Churchill

Det var det fler som har uppmärksammat idag. På twitter uppstod #openstockholm där människor erbjöd skjuts, mat och husrum till den som behövde. Jag citerar DNs ledarredaktion:

När röken sakta började skingras stod det klart: illgärningsmännen, vilka perversa mål de än hade, misslyckades ännu en gång.

Människor slöt sig samman, improviserade, lagade efter läge, sträckte ut sina händer för att hjälpa.

Stockholm stängdes tillfälligt men började snabbt åter öppnas. Stockholm står starkt. Stockholm knäcker ni inte.

samt från SvD:

Mitt i krisen finns något trösterikt i dessa gemensamma rum som uppstår. Det är också en påminnelse om att Sverige ligger i världen. Liksom att världen ligger i Sverige. Olösligt förbundna med varandra. Det är både vår sårbarhet och styrka.

Och ja, tankar går till offer och anhöriga. Det som hänt är på alla sätt fruktansvärt. Men vi får inte låta dem som vill låta rädslan styra oss och våra handlingar vinna. Vi måste slå vakt om demokrati och öppenhet, i stort och i smått.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Därför arbetar jag i skolan. Jag är lärare – demokratins sista försvarare – som för närvarande har ett uppdrag som skolledare.

Vad gör du?

Vilken är din del i vårt gemensamma demokratibygge och öppna samhälle?

Cykelblåmärken och pulkabacke!

Jag cyklade tidigare idag till affären med mina tre flickor. På vägen såg vi på långt håll en liten kille vingla fram på en cykel med handtag där bak, med en pappa som sprang efter och fanns där att fånga handtaget vid behov. När vi kom närmare gick det inte att ta miste på barnets stolthet och glädje

Jag kan cykla nu! Pappa, jag kan cykla nu!

Riktigt, riktigt härligt att se! Om pappan som sprang efter aldrig släppt taget hade ögonblicket och känslan inte alls varit densamma. På utvecklingssamtalen har jag ofta talat om det här med att lära sig cykla:

Att lära sig cykla är faktiskt inte så särskilt roligt. Jag minns ännu hur läskigt det var när jag upptäckte att pappa hade släppt pakethållaren. Många blåmärken och skrapsår blev det. Men oj, vad kul det är att kunna cykla. Tyvärr finns det inga mirakelkurer eller cykelpiller att köpa på apoteket, utan man måste igenom det där jobbiga, svåra, läskiga…

På utvecklingssamtalen och i undervisning har jag även återkommande talat om analogin som finns mellan ex lästräning och pulkabacken:

Det är roligt att åka pulka, eller hur? Men att knata uppför backen med pulkan är inte alls lika roligt. Det finns inga liftar och de vuxna kan inte alltid dra er upp. Så ska man åka, måste man först gå uppför – även om det stundtals är jobbigt, svettigt, halkigt… För när det väl går utför är det bara för härligt! Samma sak gäller läsning (och mycket annat).

Skola behöver vara begriplig och meningsfull, om än inte alltid rolig. Målet behöver synas och förstås, vägen kännas möjlig att bestiga. Vuxna i olika rollen finnas som stöd – i lagom omfattning. Eller som en av mina tidiga elever sa:

De bästa lärarna hjälper en bara när man behöver det som mest!

Inlärd hjälplöshet är faktiskt i förlängningen förödande, vi måste hjälpa våra elever (och barn) att utveckla nödvändig grit/tåga/ihärdighet i stort och i smått. Det är ett ansvar och ett uppdrag som kräver en hel del av oss.

Let’s do it!