Döden, livet, årsrik?

I år har flaggorna åter vajat på halv stång i sommarbyn, då byäldste somnat in för gott.  För bara två år sedan var båda byäldste kvar på trivsam hamnfest ända till slutet och att det flaggas gemensamt tycker jag känns bra, det betyder i min värld att vi tillsammans värnar erfarenhet och liv – och varandra.

https://www.facebook.com/herregudco

Ingen försvinner från oss, så länge någon minns. /Nils-Göran Enggren

I en etta jag undervisade i för ett antal år sedan hade jag inte mindre än tre elever som nyligen mist en förälder. Det var speciellt, men väldigt lärorikt då barn i allmänhet har ett långt mer avspänt förhållande till döden än mången vuxen. Det är märkligt att vi på något sätt byggt ett samhälle där döden inte ska finnas, när det enda vi vet med säkerhet är att livet är en livslång sjukdom med 100% dödlighet…

Det gäller att fylla åren med liv, inte livet med år.

Samtidigt som rik erfarenhet inte heller är att förakta, utan tvärtom förvalta väl.

”Ordet årsrik står för att människor, som kommit upp i åren, är rika på antal levda år, kunskap och livserfarenhet. Och livserfarenhet har av den visserligen begränsade forskning som finns visat sig vara värdeull vid beslut om komplicerade problem och vid konfliktlösning. … Årsrika ska ses som en tillgång i samhället, inte som en belastning.” /Björn von Sydow & Barbro Westerholm, riksdagsledamöter (S resp L), från boken Årsrika, vandringsutställning Hälsinglands museum

Samma gäller nog för övrigt saknad. Det händer ju att yngre elever uttrycker att de saknar sin förälder. Mitt svar blir alltid något i stil med:

Det är ju tur att du saknar! Det hade väl varit betydligt värre om du känt tvärtom… Saknad är inte farlig, utan visar att något är betydelsefullt. Nu får vi chans att träna på Gilla Läget.

Redan 2011 bloggade jag om ”Utøya i skolan; livet, döden, verkligheten” och klipper här in en bit därifrån som ännu är giltig:

”Döden kan lära oss att leva”

– och det är något jag verkligen tror på.

”om vi på allvar fattade att vi är dödliga skulle vi ta hand om vardagen och våra kära relationer mer omsorgsfullt … – Om du själv fick reda på att du har ett år kvar att leva, skulle du då ändra på något? Och i så fall vad?” /Lisa Sand, kurator på Långbroparks palliativa vårdavdelning

Jag har själv fått ställa mig den frågan (även om det visade sig att min carcinod verkar gå att hålla i schack) och det kändes väldigt bra att ha tänkt igenom. Samma sak om jag vann tio miljoner på Lotto – jag skulle säkerligen fortsätta arbeta, om än knappast heltid.

Lars Bergström har också skrivit en väldigt läsvärd essäsamling ”Döden, livet och verkligheten”, vilken jag varmt rekommenderar för den som vill fundera över tillvaron på ett mer filosofiskt plan. Erica Falkenström har skrivit en mer handfast bok som också den ger en del tankar kring tillvaron –

 Vad vill du med ditt liv – egentligen?

En fråga vi kanske borde ställa oss själva något oftare. – Och kanske även eleverna?

”Det du gör idag, bestämmer vilken bil du kommer att ha om femton år” /lärare till ytterst bilintresserad, men för tillfället skolointresserad elev

Sedan kan förstås materiella ting som bilar ses som en liten fråga i sammanhanget med livet, döden och verkligheten, men ändå – för stunden kan det vara nog så viktigt. Precis som det stora och det lilla samtalet om döden, livet, verkligheten.

Sist ett citat från ett av de få sommarprat jag lyssnat på i år – förutom fantastiska Värmeradio:

Utveckling är skiftet från begravningar av barn till begravningar av gamla. Att begrava sina barn är aldrig acceptabelt, men att begrava sina föräldrar är livets spelregel. /prof Hans Rosling

Lev väl! 

Hey, hey – be careful out there!

… wherever you are.

Gott sjömansskap?

I dagens tidning fastnar fru och tonåring i quiz ”Har du kunnandet för att vara på sjön?”. Roligt viktigt och intressant, kunskaperna från Skepparexamen sitter i stort än.

https://www.sjoraddning.se/trossen

Påminner mig om artikel i den utmärkta tidningen Trossen (jag är förstås medlem i SSRS, även om jag och tonåringen mest seglar jolle) om ”Jakten på det goda sjömansskapet”. Sjömansskap verkar inte vara sådär enkelt att fånga in heltäckande som begrepp. Ibland blir det enklare att definiera vad det är genom att definiera vad som INTE är det.  Samtidigt som det inte heller är riktigt så enkelt heller, då mycket handlar om kontext och sammanhang. Precis som Trossen påminner om när det gäller sjöregler:

När dessa regler tolkas eller tillämpas ska tillbörlig hänsyn tas till alla navigationsfaror och kollisionsrisker samt till alla särskilda omständligheter, inbegripet begränsningar hos berörda fartyg, som kan kräva att man avviker från dessa regler för att undgå över- hängande fara. /TSFS 2009:44 

Som vanligt tänker jag att det finns bäring till skola även här. Vem som helst bör inte vara på sjön, vare sig för sin egen eller för andras skull. Vem som helst bör inte heller verka i skolan, vare sig för sin egen eller för andras skull. Du som följt min resa vet att det inte betyder att man inte får göra fel/visa sig handlat oskickligt (vare sig på sjön eller i skolan), men att felen dels får vara rimliga utifrån sammanhang, dels att man förstås måste lära sig av misstagen och inte upprepa dem, utan bygga vidare på rikare erfarenhetsgrund.

Erfarenhet är viktig – och den uppstår inte om man i rädsla för att handla fel ständigt stannar på land. Enda sättet att inte göra fel är att göra ingenting, och det är verkligen inte rätt.

Att vara på sjön är inte alltid enkelt. Att verka i skolan är det inte heller. Det är en ständig balansgång! När det flyter och fungerar är det dock fantastiska ställen att vara på båda två!

 

Raka rör?

Saxat från skolans bloggportal, vilken är under uppbyggnad:

Vi avstår gärna från kritik som handlar om att man hellre hade sett en annan organisation av elever eller kommunikation, en annan metodik i klassrummet eller att några vill ha undervisningen på ett visst sätt som kanske mer liknar det man själv är uppväxt med eller hört talas om, men tar gärna emot tips om bra aktiviteter för lärande vilka vi kan överväga att nyttja.

En tämligen tydlig text tänker vi, stort tack för grunden till den Johan o Karin Sjölin på Pops Academy.  De är en friskola och vi en kommunal skola, men vi har mycket att lära av varandra under paroll #sharingiscaring.

Vår personal är välutbildad och har många års erfarenhet av att undervisa och att leda pedagogisk verksamhet. Uppenbara fel och brister vill vi mer än gärna att ni uppmärksammar oss på om ni hittar. Ta kontakt med oss! I första hand självklart den det gäller. Missförstånd och frågetecken rätas oftast ut bäst i dialog. Om du inte känner att dialogen fungerar vänder du dig sedan i andra hand till skolledningen, i tredje hand till huvudmannens klagomålshantering.

En trend idag är tydligen att man inte bara rundar läraren utan även rektor och går direkt på huvudman eller Skolinspektion. Här har Huddinge gjort ett mycket bra vägval att inte studsa dessa bollar nedåt om det inte är något som juridiskt behöver rektors och lärares uppmärksamhet. Det är ett klokt drag freda tid och kraft hos de professionella till undervisning och lärande!

”Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet samt bidrar till att göra skolan till en god arbetsplats”. /Lärares yrkesetik

I den andan har vi även beslutat oss för att inte ha något traditionellt föräldramöte i höst. De flesta föräldrar är faktiskt väldigt nöjda med att inte behöva prioritera en kväll till detta, många har ju gjort det mest ”för att man ska visa sig engagerad”. Däremot arrangerar vi en kväll där den som vill komma och prata om hur vi tillsammans kan arbeta mot mobbning på nätet. För den som vill.

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande. /Lärares yrkesetik

Veckobreven har vi också ersatt med Instagramflöde. Jag kan erkänna att jag älskat att skriva veckobrev, men kan inte se mig själv i spegeln och säga att det tillförde sådär mycket kunskapstillväxt i förhållande till hur smidigt det är att visa verksamheten med två klick på Instagram. Det är inte alls svårt visa vad vi gör utan att visa identifierbara elever och det krävs inget konto för föräldern. Allt är öppet, yrkesetiken måste ligga i fotograferandet istället för ofullständiga tekniska system. Att tro att något man publicerar på nätet kan hållas stängt är en chimär.

Slutligen arbetar vi en del med våra egna möten. Skolledningen lägger inte beslag på mer än två timmar i veckan, övrig tid äger de professionella. Innehar man en yrkeslegitimation vet man att nyttja den klokt och prioritera det som behövs, utifrån det uppdrag som är givet. Tänker vi. Och då provar vi ändå en del nya vägar, som sig bör.

Eller ska det vara så svårt att freda världens viktigaste yrke?

Lotteri i Jordgubbslandet

Strax innan tonåren köpte min far en videokamera. I stugan kom den till god användning av mig och mina sommarvänner. Allt eftersom åren gick blev filmerna allt mer avancerade, med genomarbetade manus, klippning, effekter – samt visning för hela byn  i uppbyggd bio. Ett tag övervägde jag en karriär inom filmbranschen (tack SYO för visat engagemang!), men fastnade ändå för skolans värld. Manusförfattaren gick dock vidare och har gjort premiär som långfilmsregissör.

En annan sak vi ofta gjorde i stugan på somrarna var att äta nyplockade jordgubbar. Någon gång hade vi åkt till självplock (någon gång nallade man hos grannen) men i allmänhet var de köpta  direkt från någon av alla bönder i närområdet. Sällan gav jag någon tanke till vem som faktiskt plockat dem. Inget av detta har egentligen förändrats över tid (nåja, det var länge sedan jag nallade jordgubbar hos grannen).

I går kväll var jag för första gången någonsin på bio i Sölvesborg – helt fullsatt salong – och såg den kritikerrosade filmen Jordgubbslandet, vilken hade premiär i veckan. Och med Steffo Törnquists kloka ord:

Kunskap och insikt förändrar varje upplevelse.

Filmen skildrar lågmält men tydligt livet som det kan te sig för två tonåringar, vilka haft olika tur – eller kanske även snarare otur – i livets lotteri. Jordgubbsplockare respektive bonddotter, med olika förutsättningar och drömmar, men liknande tryck från omgivning. Samtidigt som dessa liv förstås är många resor bättre än mången annan tonårsliv. En replik i filmen var något i stil med:

Om jag kunde ge dig ett annat liv så skulle jag göra det. Men nu klarar jag inte det.

Den polska modern är dock väldigt tydlig med att vägen ut och upp heter utbildning, den svenska är klart mer uppgiven och verkar sätta livet på sparlåga istället för att försöka förebilda. Själv är jag ju övertygad om att

Framtiden kommer inte till oss – vi skapar den.

Men har samtidigt respekt för att att vi alla har olika förutsättningar utifrån behov, förmågor,  kunskaper och – inte minst – föreställningsvärld. Som tur är går behov att tillfredsställa på flera olika sätt och övriga går i allmänhet att förändra och utveckla! Såväl föräldrar som samhälle har här ett ansvar. Skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och vi tar det på allvar.

Jag vill inte ha en skola för alla. Jag vill se en skola för var och en.

Tanken från start var att i blogginlägget även lyckas väva in något om Skolkommissionens förslag att vid fulla skolval även tillämpa någon form av lottning, men det smög iväg. Hursomhelst skulle jag önska att vi kunde komma till en punkt där varje skola höll god kvalitet och skolval handlade mer om olika undervisningsfilosofi än om ordning och reda och grundläggande kvalitetsnivå.

Vi tjänar alla på en skola som på olika sätt kan kompensera för tidigare otur i livets lotteri. Liksom på att gå och se filmer som ger oss perspektiv på tillvaron.

https://youtu.be/9Aj67z9dklM

 

Nedkoppling: efter sol kommer regn, kommer sol…

Efter högst energigivande samtal med Anna Nygren om skola idag och imorgon –inkl planer för en konferens på typ tema ”bättre måluppfyllelse i en skola för varje elev”, med hjärnforskning, energi och praktiska och konkreta verktyg för att gå vidare med i januari – var det dags för lunch ute i solen. Trodde jag, lagom till vi satt oss kom regnet. Ett kort men intensivt sommarregn, snart nog var solen på plats igen.

Då vi pratat en del om vikten av att stundtals och medvetet koppla ner i en alltmer uppkopplad värld kunde jag inte låta bli att dra parallellen dit:

Vi skulle inte uppskatta vårsolen lika mycket om den alltid sken. Regnet är eftertraktat när det möter regntörstande mark, men kommer det för mycket och för länge är det inte längre roligt. Men då uppskattar vi i gengäld minsta solglimt desto mer!

Vi uppskattar ofta omväxling. Just vädret kan vi inte göra så mycket åt, men när det gäller vår egen upp- och nedkoppling ligger den i stor del i våra händer. Ja, faktiskt – i våra händer.

Det finns bara två Måsten:

  1. Måste dö.
  2. Måste välja.

Jag är tämligen ofta uppkopplad. Mejl och olika sociala medier är en icke oföraktlig del av mitt skolledarskap – samtidigt som jag lyckats vara runt i hela verksamheten nästan varje dag jag är på plats. Det personliga mötet är förstås väldigt viktigt, men ofta nog har detta möjliggjorts tack vare tidigare kontakter i den mer digitala världen.

Fram till midsommar kör jag som vanligt hårt. På midsommarafton leder jag dansen kring stången i Sollentuna och Solna. Det kräver sin energi, men ger också energi. Efter midsommar sparkar jag av mig skorna och  lägger undan mobil, dator och andra skärmar HELT i minst fem dagar. Första dagarna kliar det i fingrarna för att kolla vad som hänt, eller bara av (o)vana, men sedan går det över. Och skapar förnyad medvetenhet.

Jag väljer när och hur jag är upp- respektive nedkopplad. Detta går att lära sig. I en digital värld är det kunskaper som man behöver tillägna sig, om man inte redan har dem. Och de lärs förstås bäst in i verkligheten, inte skild från verkligheten. Medvetet och med respekt för människors likheter och olikheter.

Digital teknik kan verkligen

  • tillföra
  • störa
  • förstöra

/Anna Nygren, Ung livsstil

Hur väljer du att göra? Hur skaffar du energi? Hur ger du energi?

Behövs i skola o på nät: Tre stora K

I dag har mången lärare gått på semester vilken följs av ferie. Barnen har sommarlov, de stora ska hänga med kompisar och den lilla får idag hänga med farmor då fritidshemmet har viktig planeringsdag. Jag blir påmind om hur jag ofta var med min ”Fava” dessa dagar, känslan av hennes klokskap, kunskap och kärlek bär jag med mig med stor tacksamhet.

Själv ska jag på seminarium om ett bra IT-system innan intervjuer för de sista saknade lärartjänsterna på Glömstaskolan tar vid, innan en kväll med goda lärarkollegor vid havet. Också det viktigt – återhämtning efter perioder av stress.

När jag har tid och möjlighet tittar jag gärna in på Twitter, då nätverket där som helhet ger mer än det kostar. Det sägs att Twitter förvandlats från gemensam lekplats till offentlig skampåle, men jag kan inte riktigt se det. Antagligen för att jag väljer att uppehålla min tid och kraft mer vid det positiva än det negativa. Dessutom följer jag förstås de som skriver saker som intresserar mig och är öppna för rak och ömsesidig dialog. För mig är det ingen stor sak med avföljning, det visar bara att man inte ger tillräcklig positiv energi eller skriver ointressant. Blockering är jag dock ytterst sparsam med, men bra att det finns.

Jag tar ansvar för vad jag skriver på nätet om du tar ansvar för hur du väljer att uppfatta det jag skriver.

Att man tänker och tycker olika i sakfrågor är en grundbult i varje demokratiskt samhälle. Det akademiska samtalet, där man vågar provtänka tillsammans och vrida och vända på argument är viktigt. Men det finns sällan anledning att gå över på person.  Jag är i allmänhet tämligen positiv i sociala medier. Inte för att jag räds vara kritisk, men för att jag funnit att andra kanaler ofta fungerar bättre. Har jag problem med en chef tar jag det direkt med chefen. Om hen inte lyssnar så tar jag det med nästa chef.

Fredagar kan man visa lite extra uppskattning på Twitter, genom #ffse. Idag blev jag rörd och stolt när jag omnämndes: 

#ffse till @blixtgordon13 – du är en människa som behövs för skolans utveckling. Du har klokhet, kunskap, kärlek. Tre stora K.

Vilket sedan gav inspiration till detta inlägg som var tänkt att handla om hur viktigt dessa tre K är för den som arbetar i skolan, men som du märker återigen hamnade i något delvis annat. Nåja, på eftermiddagens intervjuer vet jag i alla fall vad jag ska leta efter:

  • Klokskap
  • Kunskap
  • Kärlek

Värdefull konfirmation

I dag bevistades konfirmation för en god väns barn. Vuxenpoäng på det?  En del var sig likt sedan min i slutet av 1900-talet, annat nytt. Kontinuitet i förändring! Jag tror vi mår bra av att ha en del fasta ritualer och riter, som bryter vardagens lunk och tydligt visar tidens gång. Varför då inte passa på att även ingjuta påminnelser om en del värden som också torde kunna vara fasta över tid, oavsett livsåskådning:

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du …

Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej /Psalm 791

I övrigt tänker jag att man kunnat välja fler lättsjungna och medryckande psalmer när man nu fyller kyrkan – signalvärden och känsla av begriplighet ska inte underskattas. Att däremot stämma upp Star Wars Theme vid utgång var smått genialiskt och gav en väldigt god stämning.

Sommaravslutning i skolan är en annan av dessa riter som mår bra av viss kontinuitet i förändring. Även där är det viktigt vad vi väljer att förmedla. Säger vi

Åh, vad skönt att läsåret äntligen är över! Nu ser vi fram emot ett långt sommarlov!

– så är det klart att det säger något om hur vi ser på tillvaron och vad vi gör tillsammans. Om vi istället väljer att säga:

Tänk vad mycket vi upplevt och lärt det här året, nu gör vi en bra paus innan vi ses igen och fortsätter resan till hösten!

– så säger det något annat. Här tror jag vi behöver tänka och göra klokt. Som erfaren lärare har man också stött på en och annan elev för vilket sommarlovet faktiskt betyder något helt annat:

Magnus, nu dröjer det tio veckar innan jag vet att jag får mat varje dag och någon som ser mig så som du gör.

Här skulle förstås samhället långsiktigt tjäna på att ta ett bättre ansvar, samtidigt som jag anser att skolan mår bra av denna paus mellan lärare och elever. Undervisning, inkl dess nödvändiga planering och uppföljning, kräver sin tid och sin kraft – liksom den nödvändiga undervisningsrelationen. För eleven ovan var förstås min uppgift som lärare att lämna in ännu en anmälan till socialtjänsten, samt i övrigt se till att eleven hade det bra minst 178 dagar om året och där fick med sig de kunskaper och värden hen behövde för att kunna bygga sig en bättre framtid (vilket jag förstått lyckades).

Jag tror ju på kontinuitet i förändring – dvs en del saker förtjänar faktiskt att bestå över tid, andra behöver absolut ersättas/utvecklas/förändras. Balansen dem emellan är viktig! Om detta borde vi tala mer om.

Glad avslutning på er alla!

ned-, in-, ur-, av- och påkoppling

Långhelg i maj. Strax ska vi åka till systeryster och ta elvakaffe. Barnen blir sedan kvar hos kusiner och jag och min kära fru får en vuxenhelg på hotell Albert. Vi har båda arbeten där vi ofta behöver vara på- och uppkopplade, även oregelbundna tider. Men vi väljer också aktivt när det är dags för ned- eller urkoppling. Så denna helg stänger vi av mobilerna för att istället umgås på andra sätt.

Stress är inte alltid farlig. Att ha mycket att göra är inte farligt. Frånvaro av återhämtning är dock direkt livsfarligt.

I går på skolan så pratade vår chef för elevhälsan med sexorna om en idé inför hösten att åka på lägerskola – utan mobiler.

Det går inte, jag skulle dö! /elev i sexan

På Glömstaskolan samlar vi ju inte in mobiler, utan tränar elever att hantera sin vardag i vardagen. Men här funderade vi på att göra ett medvetet och konkret undantag. Utifrån elevens spontansvar känns det helt rätt. Själv brukar jag alltid koppla ner helt en vecka efter midsommar – inga social medier, ingen mobil, ingen TV. Det kliar först lite i fingrarna, sedan blir det riktigt bra. Och min medvetenhet större. Jag väljer! Precis som jag denna helg väljer att lyssna på råd från pappagruppen:

Se till att påminna er om varför ni en gång i tiden valde varandra. Den dagen du enbart ser på din fru som dina barns mamma är det kört!

Här finns också en parallell till något vi pratar om återkommande på Glömstaskolan:

Varför går du egentligen till jobbet?

Vad är egentligen syftet med ett läraruppdrag?

Apropå det så verkar det snart som om vi fått tjugotalet nyrekryteringar är på plats, då skolan växer med 50% igen till hösten. Många goda kandidater att välja på, intresset bland legitimerade lärare och utbildade fritidspedagoger samt socialpedagoger att arbeta på en skola som provar nya vägar finns absolut.

Det här var en ovanlig intervju. Ni har mer berättat hur ni tänker och gör än ställt knepiga frågor. Ni har gjort det tydligt vad som förväntas av mig om jag väljer att ta jobbet.

Det gäller att kunna koppla rätt i rätt sammanhang!

 

Förebilda

I måndags agerade jag mötesordförande för Sollentunas största bostadsrättsförening med 700 lägenheter. Formella möten är i kanten av min komfortzon och detta är bra och viktig träning för mig.

Om vi ska knuffa elever ur deras komfortzon (och det ska vi) bör vi själva ha nära erfarenheter av detsamma.

Lärare som lär, har elever som lär. /Andreas Schleicher

För ett drygt år sedan var jag ett av kongressombuden på Lärarnas Riksförbunds kongress. Något mindre nervös i talarstolen denna gång, men glad att inte sitta mötesordförande (jag gjorde ett försök på ett förbundsråd, vilket var helt OK som förstafjäril, men inte mer). De som var mötesordförande på kongressen imponerade storligen. Några gånger under mötet i måndags tänkte jag tanken

Hur skulle Fredrik, Karin eller Lars hanterat detta?

De och flera andra är starka förebilder för mig hur man som mötesordförande kan hålla balansen mellan en linje i styrning framåt och god stämning där alla demokratiskt får komma till tals. Jag har en bit kvar, men jag lär genom att träna och erfara.

Kompetens är alltid vacker.

I april och maj har jag också haft förmånen att gå två fantastiska danskurser: Finnskogspols med Ulla & Lennarth samt Skånska danser med Stina & Lennart. Båda par har firat sina 70+ men ändå spänstigare än de flesta av oss. Dessutom helt suveräna på att hålla balansen mellan att skapa god stämning, uppmuntra och stötta det som fungerar så att alla kan komma med och tydligt korrigera olägenheter i steg, hållning, balans, karaktär…

Om inte stämningen blir god så blir det klent med lärande, om man får leva kvar i tro att man gör rätt när man inte gör det blir det felaktigt lärande. Balansen mellan de två är det svåra och det viktiga. Det går inte alltid att sätta fingret på vad det är som gör det, men det är ack så viktigt.

Alla arbetar inte på samma nivå. Det finns inte EN nivå i en grupp. /@FrokenAida

Ramar och kramar!

I mitt arbete som lärare och skolledare är jag förstås också en förebild. I det lilla och i det stora. En viktig del i det tänker jag är att förebilda hur man kan göra när det blir fel. Tyvärr gör granskningssamhället att många hellre döljer misstag än drar lärdom av dem i ljuset. Jag tror vi skulle ha mycket att tjäna på att våga visa vår mänsklighet och lära från såväl framgång som misstag.

Först då kan vi förebilda hela människor, vilka lär och utvecklas genom gjorda erfarenheter.

Hur utmanar du din och andras komfortzon?

 

Börja på utsatt tid?

I fredags bevistade jag åter Möteskulturdagen. Som vanligt använde jag Twitter som mitt anteckningsblock, för mig ger det ytterligare dimensioner när följare kommenterar eller frågar om det jag skriver/citerar/reflekterar. Twitterinlägget som fick störst spridning i mitt nätverk denna gång var ett citat från mötesutvecklare Micke Darmell:

”Börja ALLTID mötet på utsatt tid. Repetera aldrig för de som är sena. Efter tre månader kommer alla i tid.”

Ett gillande eller vidaretwittrande tyder i allmänhet på att man gillar det som skrivs, och man kan fundera över vad det står för i detta fall…

Är vi dåliga på att starta möten i tid? Visar vi respekt för de som faktiskt är där? Leder vi våra möten? Vilken organisationskultur speglar egentligen våra möten?

Några få twitterföljare kom med välkomna kritiska synpunkter. Vi är alla olika duktiga på att komma i tid (jag är själv tidsoptimist), vissa med funktionsnedsättning, andra mest av födsel och ohejdad vana. Det handlar förstås även om kontext, där möteskulturdagen har professionella arbetsmöten mellan vuxna som sitt fokus och inte det i skolan viktigaste mötet mellan elev-lärare-innehåll.

Men även på undervisning torde det ofta ha viss bäring? På saligen nedlagda Lärarhögskolan satte metodiklektorn ribban första lektionen:

Klockan är nu fem över nio, men vi väntar in de som är sena så ingen missar genomgången av litteraturen.

Detta fick till följd att vi bara blev senare och senare till hens lektioner, det var ju liksom ingen riktig idé vara där i tid (mer än för att hänga med goda vänner, någon akademisk kvart var det tyvärr inte frågan om).

Pedagogikläraren Jonas var dock tydlig redan första tillfället:

Min undervisning börjar på utsatt tid. Jag säger ofta det viktigaste först. Har man inte läst litteraturen är det ingen idé dyka upp på mina seminarier.

Någon kurskamrat försökte föra fram argumentet att tunnelbanan ofta var sen, men Jonas svar på detta var lika tydligt:

Ni vet ju att tunnelbanan ofta är sen, alltså planerar ni för det. Våra seminarier börjar 09.00. När ni blir lärare kommer ni att börja 08.00, så det kanske är lika bra att vänja sig vid det?

Jag gillar’t! När det gäller god undervisning innehåller den inte enbart centralt innehåll, utan även ett gestaltande av kunskaper och värden som man har nytta av i livet både här-och-nu samt i en anställningsbar framtid. Samtidigt som vi vet att det för mången tonåring faktiskt är sunt med sovmorgon och senare start. Liksom att en mjukstart i skolan kan göra underverk för många.

Att vara på plats utsatt tid får sägas vara ett värde i stor del av vår kultur. Den som tillägnat sig denna förmåga eller gynnsamma förhållningssätt får det ofta lättare i samhälle och på arbetsmarknad.

Att träna in detta torde vara ett uppdrag för såväl föräldrar som skola och samhälle. Hur det görs är förstås olika i olika kontexter, inte minst efter ålder och mognad.

Att låsa klassrumsdörrar är jag dock generellt skeptisk till. Min undervisningsrelation bygger mycket på att jag faktiskt är glad att se eleven, närhelst det sker. En låst dörr är ett hinder i denna relation.

Jag börjar däremot gärna på utsatt tid, de som är där har rätt till sin undervisning. Jag är där och då inte särskilt intresserad av ursäkter eller förklaringar från de som kommer sent, utan vill att de ansluter utan att störa den undervisning som pågår.

I en grupp på Vasaskolan som hade svårt med tiden testade jag även att på utsatt tid visa några roliga och tankeväckande klipp från youtube. De som kom in sent insåg snart att de missat något men jag vägrade förstås repetera och gjorde tydligt att jag skulle fortsätta premiera de som faktiskt var på plats i tid. Snart kom alla i tid…

Glömstaskolan har vi rensat i mötesfloran, men har APT varje fredag 14.20-15.20. Här har var och en ett ansvar att både komma igång i tid och se till att bli klara i tid. Varje medarbetare äger lika tillgång till agenda och protokoll. Klockan 15.20 är det helt OK resa sig upp och gå.

Mina föräldramöten (de som ännu är kvar, på Glömstaskolan har vi valt bort traditionella föräldramöten då syfte och förväntat resultat inte står i paritet med insats i tid och kraft) har ofta starttid fem över (ex 17.35). De flesta satsar i alla fall på halv sex och är  i tid. Mötet börjar alltid på utsatt tid – liksom slutar senast på den tid som sagts.

Jag tycker det handlar om att visa respekt för vår gemensamma tid och kraft.

Hur tänker du?