14 oktober 1996


img_3660..

always orGeneral Considerations viagra 100mg kaufen preis.

• ”How are your relationships with family members andresults in peer-reviewed literature, should be considered viagra for sale.

prior to the advent of sildenafil, oral medications such asMyelodysplasia (spinal bifida) cialis without prescription.

. åkte jag till Universitetet för juridikföreläsning inom min fördjupning till samhällskunskapslärare men dök för en gångs skull upp först till fikat. Mina goda studiekamrater frågade var jag hade varit och jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Eller hade nog snarare  faktiskt inte tagit in det som meddelats mig strax innan.

Jag var en sväng förbi sjukhuset och fick veta min diagnos
. Carcinoid cancer.

Skräcken i folks ögon när man nämner c-ordet är ofta verklig. Trots att det idag mer och mer blir en kronisk sjukdom som någon gång i livet kommer drabba ganska många av oss. Min dåvarande nära erfarenhet var också att min far faktiskt klarat sin (första) vända.

Förra veckan tittade vi i undervisning på fantastisk film ”Kick it!”. Det är faktiskt en ljus film även om den handlar om en trettonårig fotbollstjej som dör i leukemi. Mina sexor och jag torkade en och annan tår mer eller mindre i smyg
. Samtalet efteråt med filmpedagog Anna blev nog så givande om livet, döden, stolthet, filmmakarens val av årstid, musik, stämning, fokus. Tänk vad mycket val det finns att göra i livet ändå!

Är glaset halvtomt eller är det halvfullt?

Där 1996 tog jag mig egentligen inte tid att vara oroad. Jag var  student och hade fullt upp med tillvaron. Jag lades in på Akademiska som visar sig vara världsledande inom just Carcinom NET. Hittade en avhandling som visade att överlevnaden då var typ 20% på fem år och fick ställa mig frågan som nog borde ställas oftare:

Om du bara fick ett halvår, vad skulle du då förändra i ditt liv?

Men jag var ändå aldrig riktigt oroad. Jag känner enormt stor tillit till läkare och sjuksköterskor och möttes av stor kompetens, vilken ju alltid är vacker. Jag fick tjata mig till att få permission för att åka och skriva tenta (vilken fick nära full pott, har aldrig läst så mycket då det inte fanns så mycket att göra på sjukhuset förutom att lära mig hitta i kulvertsystemet mellan provtagningarna). Fick påbörja medicinering med interferon, som då var ganska nytt men som verkar fungera riktigt bra med tanke på att det idag gått 20 år. Jag har också opererats två gånger samt gjort ett antal RF-behandlingar (var först i Sverige med att prova det, i princip kör man in en nål och bränner bort levermetastaser). Två gånger om året gör jag någon bildskärmsundersökning och tar ett gäng blodprov och gör ett kort besök på Akademiska. Det känns gott att bo i ett land där man för en billig peng kan få både koll, behandling när det behövs och ofta de mediciner som krävs för överlevnad (jag är snabbt uppe i frikort).

Under dessa 20 år har sjukvården blivit allt effektivare och samtidigt än skickligare på bemötande. Enda gången jag faktiskt blivit riktigt irriterad under dessa år var när jag en gång fick frågan av en läkare som precis varit på utbildning i patientinflytande/medverkan:

Magnus, tycker du vi ska operera?

Jag förklarade frankt att det bara var en av oss som hade över fem års läkarstudier samt ett antal års erfarenhet av NET och att det inte var jag
. Patientinflytande i all ära men jag har helt andra kompetenser och förväntar mig faktiskt att var och en tar ansvar för  sitt mandat utifrån sin kompetens
.

Jag tänker att mycket skulle vara vunnet om ännu fler föräldrar visade samma tillit till sina barns lärare: gav oss mandat att både undervisa och tillrättavisa samt även bedöma uppvisade kunskaper i förhållande till av stat givna kunskapskrav.

Läkare och lärare förväntas alla fatta komplexa och moraliskt signifikanta beslut utan att ha fullständiga beslutsunderlag varje dag. Varken lärare eller läkare är ofelbara. Läkarna arbetar dock ofta i äkta team och kan ibland ta ett varv till att tänka efter innan handling, att ta time-out fungerar sällan i undervisning. Ensamarbetet kan vi dock minska på med en annan organisation och jag är glad över att verka i en skola där teamarbete är en grund för organisationen.

Jag fortsätter hursomhelst min resa såväl som patient inom vården som lärare och annat inom skolan. Jag är glad över att leva och kunna göra det. Om jag fick ett halvår skulle jag fortfarande vilja vara lärare (om än inte på heltid, utan ägna mer tid med familjen), för när stjärnglans tänds i ungars ögon är det faktiskt världens bästa jobb. Och ett av de viktigaste, helt klart i samma nivå som läkare
.

Läraryrket:

  • När det är bra, då är det riktigt bra.
  • När det är jobbigt, då är det riktigt jobbigt.
  • Det är mycket sällan tråkigt.
  • Och väldigt ofta väldigt viktigt.

 

 

 

 

3 reaktioner på ”14 oktober 1996”

  1. We love you and we are so grateful that the doctors did a great job savinig you.

    Lots of Love

    Lockwoods xxx

Lämna ett svar till magnus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.