”Till Isa från pappa och tomten.”

– mellandottern fnissar till och säger sådär strax-tonåring-ironiskt

säkert att du fixat den här, pappa…

Vilket hon förstås har helt rätt i, inte heller denna julklapp har jag varit direkt inblandad i
. Vilket konstaterades när jag strax innan jul träffade en god vän som mitt i  flytt var lite stressad över julklappar som skulle ordnas: jag kanske handlar något till min fru, men hon tar i övrigt hand om hela ruljangsen kring paketen. I gengäld så fixar jag hela julbordet (i år blev det dock bara åtta sorters sill) och nästan all tvätt. Men hon viker tvätten samt dukar bordet fint till festen. Den tråkiga disken delar vi på.
Min fundering här är inte att diskutera mer eller mindre traditionella könsrollsmönster, utan snarare att resonera kring fördelning av uppgifter och ansvarsområden. Vi engagerar oss båda i familjebestyren, men gör olika saker . En av oss tycker inte det är särskilt kul att gå i affärer, en gillar att laga mat. En håller koll på barnens aktiviteter och en ser till att bilen är besiktigad och tankad när den behövervara det. Inte för att den andre inte kan gå i affärer eller laga mat, eller hålla koll eller besiktiga bilen – utan för att det helt enkelt är smartare att fördela uppgifter utifrån

kompetens – talang – intresse

än utifrån en tanke om att

alla ska göra allt – lika mycket och lika ofta

Precis som döttrarnas sportaktiviteter; alla spelar inte back samtidigt och alla är inte forwards, endast en i taget står i mål. Och det är som det ska vara

. Jag är övertygad om att skolan som organisation och system skulle tjäna mycket på att tänka i liknande banor – för såväl personalen som eleverna.

Att alla gör samma saker samtidigt är ibland vettigt och effektivt, men oftast inte. 

Jag är oändligt glad och tacksam över att ha tillbringat hösten i ett arbetslag där vi verkligen tillåtit varandra att göra olika i våra respektive bidrag till en fungerande helhet. Väldigt sömlöst har vi fyllt upp där vi sett behov av det, liksom visat varandra tillit till att så ska ske. Exempelvis utvecklingssamtalen fördelades snarare utifrån principen vem-bör-möta-denna-elev/vårdnadshavare-just-nu respektive vem-bör-hellre-göra-annat än den alltför vanliga principen alla-ska-ha-lika-många-för-det-är-mest-rättvist.

Vår begränsade gemensamma planeringstid har främst använts till sådant som verkligen behöver planeras och diskuteras synkront o gemensamt, i övrigt har vi visat varandra tillit för var och ens professionella val av fokus och prioriteringar
. Vi är förstås lyckligt lottade som varit fyra legitimerade och erfarna lärare plus en utbildad socialpedagog (fantastiskt, med någon som tar hand om närvaro, rastvakter, rastkonflikter…), men har samtidigt utmaningen att tre av oss sitter i ledningsgruppen, två har sidouppdrag på 20%, en studerar deltid. Alla har barn och mer eller mindre VAB..
. Tillsammans har vi haft ansvar för tre årskurser (då de inte varit fulla från start) med tillsammans 84 elever (på slutet, vi började med 70, och efter jul tillkommer nio nya elever) kommandes från 12 olika skolor, i helt nya lokaler i en helt ny organisation. Det har varit en spännande och lärorik tid, men med tanke på alla nöjda elever och föräldrar har det gett mycket mer än det kostat på.

Nu till våren tillträder jag dock en ny tjänst som biträdande rektor, vilket behövs när skolan stadigt växer. I övergången innan en ny lärare är på plats (många legitimerade sökande, uppenbarligen lockar det att arbeta på en ny skola som provar nya vägar) kommer jag att ha en fot kvar i arbetslaget, men sedan får vi inse läget att vi får fortsätta fundera över vem som ska göra vad – och inte. Lite undervisning hoppas jag dock ha kvar, exempelvis borde digitala läsloggar kunna fortsätta fungera.

Jag och rektor behöver förstås också fundera över fördelning av uppgifter och fokus
. Jag skulle bli förvånad om vi gör en traditionell indelning utifrån stadier eller liknande, men den som hänger kvar få se…

God fortsättning

och

Gott Nytt År

tillönskas alla