För en tid sedan fick jag möjlighet att vara med i samtal om lärmiljö
effects on sexual function, mood and cognition are less viagra pills alpha-adrenergic blocking agent with both central and.
. Intressant, både som samtal och som möjlighet se hur en dylik produktion görs och växer fram
Ingen kan göra allt, alla kan göra något – här bidrog många olika yrkesgrupper med sin kompetens och gjorde olika mot ett gemensamt mål, var och en stolt och medveten om sitt bidrag till helheten.
Inspirerad av bland annat Peter Lippman (åter i Sverige i oktober) försöker jag stadigt hålla två frågor i luften:
-
Varför?
-
Varför inte?
Jag säger inte ”Gör som jag, så blir allting bra”, däremot har jag inga problem säga ”Såhär gör och tänker jag” – och sedan tänka att andra självklart måste tänka och göra själva, utifrån sin respektive kontext
. Vi är och har olika och kan och bör göra olika utifrån det. Självklart medvetet och med bildning, kunskapstillväxt, lärande och utveckling i fokus när det gäller just skola, men med olika för olika . När det gäller skola finns här även en hel del forskningsstöd för just den tesen.
Det är mest politiker och en och annan ledarskribent som tror på MirakelMetoden med stort M.
Jag är fast övertygad om att vi tjänar på att föra samtal och dialog om vår gemensamma tillvaro. I det samtalet finns det all anledning att visa varandra respekt och verkligen försöka förstå den andre – oavsett om man sedan håller med eller inte.
Om två människor är överens i allt, är den ena överflödig (om man ska lära sig något).
https://youtu.be/LaU6J7KbyTs
Försöka förstå och visa respekt – ja! Och när det gäller skolan är det vi vuxna som måste börja. Vi kan inte kräva respekt av barn som vi inte själva visar respekt. Barn gör som vuxna gör.
När det gäller klassrumsmöblering så har min familj erfarenhet av klassrum med stora bord och stolar placerade runt borden och alla grejor förvarade i lådor vid väggarna. Superrörigt blev det i det klassrummet när alla gick och sprang fram och tillbaka för att hämta saker. Sen öptes det in ”gammaldags” skolbänkar med låda i, och lugnet infann sig. Så… prova sig fram, visst, men inte experimentera med klasser med oroliga barn.
Möbler i all ära, men ingen möblering kan i sig skapa arbetsro och fokus – för det krävs det ledarskap. Själv hade jag bänk när jag var liten. Det var visserligen ofta lugnt, men jag kan inte påstå att den direkt hjälpte mig i mitt lärande (jag ägnade mig mest åt att fixa i bänken). Klasser är inte oroliga, de blir oroliga om där saknas rutiner, begriplighet, meningsfullhet, gott ledarskap.
Klok, som alltid!
Thanx!
Arbetsro skapas nnär läraren erbjuder eleverna en undervisning som de upplever som begriplig, engagerande och meningsfull. Det är inte ledarskapet i sig som är det viktiga utan VAD ledarskapet handlar om. Vad tror du det beror på att så få verkar vara intresserade av vilken betydelse lärarens val och utfomning av undervisningsinnehållet har?
God poäng! Tack! Säger dock inte att få är intresserade av detta, även om mitt blogginlägg hade ett annat fokus.