Halvvägs till hundra! Tre oskrivna och några nedskrivna regler i livet:

Tre oskrivna regler i livet. Foto: Thomas Hedgrund

Jag minns ännu känslan av vånda för sisådär 23 år sedan, i den stora frukostmatsalen på Riksstämman. Där på andra sidan stod hon som jag lagt märke till i långdansen innan middagen dagen innan och sedan haft turen att hamna bredvid då och under efterföljande dansföreställning. Vacker som få och väldigt lätt att prata med. Skulle jag våga gå tvärs över rummet och säga att jag gärna skulle vilja lära känna henne lite bättre? Eller skulle jag fega ur? Eller helt enkelt låta tillfället passera i all sin velighet?

Jag kan bli skrämd av kunskapen att i varje stund av mitt liv är jag lika fri. /Lars Norén

Som tur är valde jag det första, och på den vägen är det. Om en månad fyller vår äldsta dotter av tre arton år. Helt obegripligt, jag har ju precis fyllt femtio och inte alls känner mig särskilt gammal.

Kanske blir jag gammal, men aldrig blir jag vuxen.

Ovanstående är förstås bara ett av oändligt många val en annan gjort under resans gång. Och så är det ju – vi ställs inför många val som vi inte förrän efteråt inser att de förändrade vår tillvaro. Samtidigt kan vi aldrig veta hur det skulle blivit om vi gjort det andra möjliga valet. Eller ännu svårare – vilka fler möjliga val fanns där som vi inte ens hade förstånd att ännu förstå?

Världen är väldigt sällan svart eller vit – alltsomoftast är den faktiskt färgglad!

Många är de vänner och bekanta som på olika sätt stöttat på vägen, en del genom att ge tröst och pepp, andra genom att utmana och ifrågasätta. Tillsammans kommer vi längre! Framförallt om vi försöker tillämpa generositetsprincipen och faktiskt lyssna på och verkligen förstå den andres argument. Eller som Helena Wallberg skrev så klokt:

Det vi vill åt är: Jag vet att du vet att jag vet att du vill mig väl. Att lyssna betyder inte att man håller med eller ändrar sin egen ståndpunkt. Det betyder att man försöker förstå perspektiv, ge och få inflytande.

För välja måste vi, uraktlåtenhet duger i allmänhet inte! Vi kan välja att vilja varandra väl och göra varandra bra. Eller tvärtom. Det första kommer man onekligen längre med än andra alternativ – i förlängningen såväl för egen del som tillsammans. Sedan gör vi förstås alla en mängd misstag och felval på resans gång – det ingår i att vara människa. Visdom och klokhet att göra en del goda val kommer ju ofta från erfarenheter av att ha gjort dåliga val. Och andra erfarenheter som man inte styr över.

Allt kan man ta ifrån människan.

Utom en sak – den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det livet för med sig.

/Viktor Frankl, överlevde Auschwitz

I somras snubblade jag så över Jordan B Peterson ”12 livsregler”. Jag har bara hunnit läsa en knapp tredjedel, men såhär långt verkar det lovande:

  1. Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna
  2. Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa.
  3. Bli god vän med människor som vill ditt bästa
  4. Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag

Nu blev det visst lite högtravande, men så får det vara såhär dagen man fyller halvvägs till hundra. Tänker jag. Och tar mig friheten att fortsätta tänka, lära, uppleva utan att vara särdeles rädd av mig.

”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss – skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen – hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud. Världen är inte hjälpt av din småbarnsliv. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra. Vi föddes för att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss; den finns i alla. Och när vi låter vårt egna ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi gjort oss fria från vår rädsla, gör vår närvaro automatiskt andra fria.” /Nelson Mandelas invigningstal 1994

Det som har hänt kan vi ju inte längre påverka – mer än möjligen hur vi väljer att se på det och omfamna det som en del i vårt livslånga lärande. Det som komma skall ligger dock helt öppet framåt:

Det är bara en tidsfråga innan det gått fem minuter.

Så resonerar de flesta. Till vilken nytta?

Jag har hur mycket tid som helst.

Det kommer alltid ny tid.

Det kommer alltid mer tid framifrån.

Tiden är frontal och i förlängningen omätbar.

/Blandaren 1989 (samma år som T-showen som vi gjorde i gymnasiet)