Senaste veckan bjöd mig inte mindre än tre olika ”MasterClass”, eller ”fortsättningskurser för de som redan kan något i ämnet redan” om man så vill:
Dessa tre var alla väldigt analoga och i rummet, ett gott samspel i 3D med de som var där. Tämligen olika innehåll, men ändå sprakande lärorika utifrån ”kompetens är alltid vacker”. Det fanns förstås en digital grund som var och en stod på; vi hade hittat respektive styrt upp dem på internet, vi hade anmält oss helt digitalt, vi hade betalat helt kontantlöst (EdCamp var som vanligt utan kostnad). Det analoga och det digitala var ingen motsättning, de snarare förutsatte och stödde varandra.
Jag har förstått att det verkar finnas de som i sociala medier påstår att jag skulle vara för en helt digital skola, vilket jag finner ytterst märkunderligt. Dels så har jag svårt att ens föreställa mig en helt digital skola – är det ens möjligt, om det nu skulle vara önskvärt?
Jag anser inte att det är vare sig möjligt eller önskvärt. Motsatsen torde svår leda i bevis om man bara läst något av det jag skrivit om på någon av mina bloggar, sagt på någon föreläsning eller skrivit i sociala medier – om man nu inte medvetet skulle vilja rycka saker ur sitt sammanhang förstås. Men jag hoppas ju ännu naivt på att #generositetsprincipen ska få råda – att vi faktiskt är nyfikna på och försöker förstå varandra och våra respektive utgångspunkter, perspektiv och argument utifrån ett gemensamt lärande.
Men visst – jag förespråkar absolut att vi finner en rimlig balans mellan att göra det vi gjort tidigare och göra nya saker i nya sammanhang med såväl beprövade som nya verktyg. Samhället har i grunden över tid förändrats – en utveckling som inte visat några tecken på att avstanna. Med det kommer nya utmaningar och problem som vi behöver möta, precis som när boktryckarkonsten uppstod eller ångmaskinen gjorde entré. Vi kan inte bara trycka in mer och mer i skola och lärarutbildning, alltså måste en del saker få stryka på foten. Att sluta göra saker som faktiskt funkat, för att istället göra andra saker som – när vi lärt oss nyttja dem – fungerar ännu bättre är dock något av det svåraste som finns.
Jag minns än i dag skräcken när jag insåg att pappa släppt pakethållaren när jag skulle lära mig cykla. Jag vinglade till och föll in i rosenbusken. Försökte rya ”Jag tänker inte lära mig cykla, det går bättre att gå och springa!”, men det var bara ”Upp igen, vi lär oss!”. Och visst lärde jag mig – och när man väl kan går det förstås mycket snabbare att cykla än att gå. Vilken tur pappa inte gav upp när det blev lite jobbigt. Jag gavs inte chansen att vara fast i det trygga hörnet, och för det är jag evigt tacksam. Att cykla är en befrielse – när man väl kan!
När jag var liten hade i princip alla en referens till Drutten och Gena, men så är det inte längre. Vi kan nostalgiskt längta tillbaks till den tiden, men den kommer inte tillbaks hur gärna vi än skulle vilja att det var så (om vi nu ens vill det, jag kan inte påstå att D & G åldrats med värdighet). Lyssna gärna på och/eller läs resonerande poddbloggsamtal med Emanuel Karlsten, Elisabet Nihlfors, Martin Tallvid, Emma Rosén, Erika Kyrk Seger, Peter Habbe, Per Falk, Helen Larsson, Malin Frykman, Lena-Maria Öberg mfl för ytterligare perspektiv på det.
Tycker jag att mina barn stundtals är för mycket i skärmen? Absolut. Är det skolans fel och ansvar? Absolut inte. Skärmtiden i skolan är inte problemet, där verkar de mest använda den vettigt som ett verktyg. Så inte alltid hemma, hur mycket jag än skulle vilja bortförklara det. Å andra sidan undrade mina föräldrar säkert också varför jag höll på så mycket med min Vic20, Commodore64 och senare MacSE (och se varthän det bar). Många får sannolikt inte lära sig hantera sin skärm som verktyg hemma utan blir fast i passiv konsumtion – men det får inte bli till berättelsen om vad verktyg rätt nyttjade kan vara och göra i kompetenta lärare och förskollärares händer. Enkla lösningarna på komplexa problem har en stor hake i att de inte fungerar, även om det kanske låter och känns bra för stunden.
”När det är eleverna och professionen som står för berättelserna blir debatten om digitalisering betydligt mer intressant, relevant och nyanserad. När vi utgår från verkligheten, både de ljusglimtar och de utmaningar som vi ställs inför, sätter vi fokus på det viktigaste – en god och likvärdig undervisning för alla som går i förskolan och skolan.”/Monica Sonde, SKR
När jag försökt prata källkritik/källtillit, nätsäkerhet mm hemma har mina barn mest suckat och visat att de redan lärt sig detta i Sollentunas kommunala skolor. Bilden att vi på 1900-talets slut var ute och spelade boll hela dagarna, lekte med kottar och lärde oss skriva fint för hand är förstås inte sann om man vågar särskåda den, det var tämligen mycket passivt TV-tittande, liksom en del bokläsning (vilken skulle setts som ytterst problematisk om vi gick tillbaks ytterligare hundra år eller så) och min handstil lämnar rätt mycket kvar att önska. Men visst – att vara mer aktiva utomhus borde vi nog alla till mans…
Vi får väl se. Jag tror i vilket fall att Balkenius har rätt i att universitet och skolor varken kan eller bör hålla studenter och elever helt borta från AI-botar som Chat GPT. Det är bättre om de får lära sig hur det faktiskt fungerar, vad de kan användas till – och inte.
Trots allt är ju de flesta av oss medelmåttor i olika bemärkelser, och om vi nu kan få hjälp att bli lite bättre så är det i huvudsak en god nyhet. /Lisa Irenius, SvD 231112
Att inte på allvar förbereda dagens unga för dagens och morgondagens samhälle är både att göra dem och oss en björntjänst. Krasst vilar våra pensioner på att de kan finna rimligt välbetalda jobb i en annan slags ekonomi än den som var. Länderna på andra sidan Östersjön backar inte sin digitalisering och inte lär vi kunna konkurrera med lägre pris på hantverkare heller…
”Digital kompetens är ingen åsiktsfråga, och inte heller raketfysik. Det är en naturlig del av den vardagliga verksamheten”/prof LInda Mannila
Samtidigt ska vi förstås inte kasta ut barnet med badvattnet – lika lite som allt nytt skulle vara bra och värt att hoppa på är allt det vi tidigare gjort varken bra eller dåligt. Jag tänker här inte specificera tydligare vad vi ska prioritera – eller det långt svårare prioritera ned eller bort – utan nöjer mig med att peka på att vi på allvar behöver ta det samtalet och skrida till handling istället för att antingen:
- låtsas att vi kan trycka in mer och mer i skolan
- luras att det snart kommer en massa resurser i form av fler skattebetalare och/eller färre unga och äldre att ta hand om
- nostalgiskt blunda och hoppas allt blåser över bara för att det känns lite läskigt just nu och det var bättre förr (ju förr desto bättre)
Och det här handlar förstås inte bara om digitalisering – som vi överhuvudtaget inte borde ha som ett eget spår utan snarare se som ett verktyg bland andra – utan se över hela konstruktionen skola? Det har ju de facto gjorts tidigare, skolan som vi ser idag är ingen naturlag. Som So-lärare är jag övertygad om att mer historia och samhällskunskap skulle ge mer samhällsnytta än ännu en timme i matematik (såhär långt har det ju mest gett negativa resultat då kvaliteten på undervisningen i brist på utbildade lärare i matematik som utförts av oss andra uppenbarligen inte hållit måttet utan snarare ofta verkar ha dödat elevers motivation). Och om vi nu inte får fler timmar i historia så kanske ett och annat innehåll faktiskt behöver stryka på foten för att lyfta annat? Vi kom liksom aldrig fram till 1900-talet och utan det blir Israel-Palestina-konflikten tämligen svårbegriplig…
Att fortsätta göra som vi brukar och förvänta oss ett nytt resultat är förstås höjden av dårskap. /sa aldrig Einstein…
Vårt val av nuvarande organisering är, enligt James Clear, idealiskt anpassad att leverera de resultat vi får. Inte för att det är så vi hoppats och tänkt, men det är de facto så utifrån att det ju är den faktiska utkomsten. Om vi önskar ett annat resultat måste vi också göra saker annorlunda. Riktigt hur behöver vi pröva och ompröva – men knappast tro att receptet enbart skulle ligga i något vi tidigare prövat och faktiskt övergett.
”Om ASEA (ABB) skulle organisera och utvecklas som skolan skulle de fortfarande tillverka ånglok…” /Peter Bragner, grundskoledirektör
Sist lånar jag här ord från Joachim Elsander, för tidigt avliden bloggare som jag läst om i morgontidningen och därefter införskaffat bok byggd på hans blogg:
”Jag upplever det som mycket viktigt att slå fast att min bloggs själva existens bygger på att få resonera, fundera och utmanas. Jag kan förstå att den här bloggen kan upplevas som jobbig för den som tänkt färdigt. Lyckligtvis behöver ingen läsa här som inte vill. Tvärtom kan man i så fall med fördel söka sig till alla de bloggar där ute med mer tvärsäker karaktär.” /Joachim Elsander, ur boken På väg, baserad på bloggen Kolportören
En reflekterande summering av vart vi idag står. Skola och utbildning står inför massiva utmaningar samtidigt som framtiden (en nära sådan) också erbjuder oanade möjligheter som de allra flesta av oss idag inte fullt ut greppar. Jag måste här understryka att det är mycket som inte har blivit bra de senaste åren och många är de exempel där digitaliseringen skapat distraktion och fragmentariskt lärande. Vi måste höja vår kompetens här för att minska distraktionen och fragmentiseringen i elevernas vardag. Dessa inslag är ett påtagligt hinder i lärandet för dagens elever! Nu är det dock kanske inte skolan som mest bidragit till en ohälsosam konsumtion av dåliga digitala kalorier. Vi kan heller inte utgå ifrån att allt är dåligt, för det är det ju inte. Många är också de exempel där nya verktyg skapat lärande som kikar in i framtiden på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Detta gäller både i den direkta undervisningen men även på en mer övergripande och analytisk nivå, där digital teknik och AI redan idag hjälper skolor att betydligt effektivare och mer träffsäkert sätta in rätt insatser för eleverna. En fjärilslarv som inte förstår att hon kommer att bli en fjäril i en framtid kan bara göra en sak – bli en snabbare larv. Kanske försöker hon bli den snabbaste larven av alla. Frågan är om det är rätt strategi? Idag är det många som inte ser eller förstår att vi kan bli fjärilar. Det begränsar vår förmåga att utvecklas. Inte så märkligt, men jag tänker att insikten kring detta är viktig. Jag tänker att vi idag inte kan göra precis som vi gjorde år 1990 eller 2000 för den delen, även om vi skulle vilja det. Vad det betyder idag är dock inte detsamma som om bara fem år.
@patriklandstrom
Tack Patrik! Verkligen så – erkänna det som blivit knas men också se möjligheterna som vi har svårt att föreställa oss, vi behöver därmed finna en strategi för att kunna prata om det tillsammans. Tillsammans kommer vi längre!