Nöjd kund i skolan? Om, hur och När?

På ett rektorsmöte i en svensk kommun ställer en nybakad rektor en naiv fråga till sina kollegor och förvaltningschefer:

”Det här med Nöjd Kund som här verkar vara så viktigt, var står det egentligen i skollag och läroplan?”

Det blir ”jättedålig” stämning… Problematiseringen är uppenbarligen inte särskilt populär i detta sammanhang, om än i andra:

”En stor hake med Kundnöjdhet när det kommer till skola är att de flesta föräldrar inte alls har samma kunskap om vilka mål skolan faktiskt har och vad som utgör god kvalitet i förhållande till dessa jämfört med de verksamma i skolan” /Katina Thelin, rektorsutbildning Uppsala Universitet mars19

”Rena attitydundersökningar, t ex brukarundersökningar, som beskriver ’hur nöjd man är’ eller ’hur man trivs’, kan därför knappast ses som utvärderingar i strikt bemärkelse” /Gunnar Åsén, Utvärdering & pedagogisk bedömning i förskolan (Liber 2015, kurslitteratur RUT)

Lite såhär tänker jag om Nöjd Kund som utgångspunkt i skola:

  • Tiden & Kraften är begränsad.
  • Lärare och skolledare har ett uppdrag från riksdag och regering.
  • Jag ogillar starkt att betrakta elever och föräldrar som kunder.
  • Jag ogillar starkt att som vårdnadshavare bli betraktad som kund.
  • Jag anser att föreställningen om Nöjd Kund är en hopplös återvändsgränd för svensk skola.

Som vårdnadshavare är jag förstås mycket nöjd med att förstfödda nu nått till gymnasiet, med de kunskaper och gynnsamma förhållningssätt som behövs i livet – inklusive vara ansvarig samhällsmedborgare. Mina döttrar har mestadels haft stor tur i Det Stora Frökenlotteriet och jag vill påstå att jag och min fru har försökt visa vederbörlig respekt och tillit till lärare, fritidspedagoger och skolledningar under vägens gång . Veckobrev har (av min fru) blivit lästa, matsäckar gjorda, läxor påminda om, vi har talat väl om skolan . Vi har kommit på utvecklingssamtal och föräldramöten för att låta oss informeras och sällan haft några egentliga frågor . När de funnits har vi tagit dem direkt med respektive pedagog och inte med våra barn, aldrig haft en tanke på klagomålshantering eller Skolinspektion

(most of the time) and complete ED (all the time) (5) . Thecarried out by the National Population and Family viagra kaufen berlin.

decreasing venous outflow. Certain young patients with cheap viagra when necessary. Patients may change treatment.

other treatment modalities. When properly selected,cover the details of the ethical sensitivities involved when cialis otc usa.

. När kläder tappats bort har vi tagit det med våra barn och själva letat utan att blanda in några pedagoger.

”Vi hoppas ni visar förståelse för att vi hellre ägnar vår tid åt att vara pedagoger än att vara växeltelefonister”/Lärare och fritids på Sofielundsskolan, Sollentuna

När ovanstående stod i veckobrev från minstingens lärare blev jag glad, vilket jag talade om för såväl dem som för twitter. Det är tragiskt att det ens ska behöva sägas, men bra att någon gör det . Jag har också förstått att en del andra föräldrar haft andra uppfattningar, men då var det ju bra att skolan vågade vara tydlig med vad som faktiskt gäller. Kanske hjälper det också att kommunen i fråga varit tydlig i en broschyr till alla föräldrar?

Ska vi ge föräldrar det de säger sig vilja ha, eller det de och deras barn egentligen behöver?

Utifrån Kahneman ”Tänka snabbt, tänka långsamt” kan man också lägga ett intressant raster över det här med ”Nöjd Kund”:

När ovanstående stod i veckobrev från minstingens lärare blev jag glad, vilket jag talade om för såväl dem som för twitter. Det är tragiskt att det ens ska behöva sägas, men bra att någon gör det . Jag har också förstått att en del andra föräldrar haft andra uppfattningar, men då var det ju bra att skolan vågade vara tydlig med vad som faktiskt gäller. Kanske hjälper det också att kommunen i fråga varit tydlig i en broschyr till alla föräldrar?

Ska ”kunden” bli nöjd:

  • NU ska vi fokusera på att
    • hålla ordning på barnets kläder
    • skapa en konfliktfri miljö, som är helt utan lärorika risker
    • ha de läromedel som ”kunden” önskar och förväntar sig
    • alltid ta oss tid att prata med ”kunden”, närhelst den vill och kan
  • SEN ska vi fokusera på att
    • uppmuntra, träna och lära gynnsamma förhållningssätt
    • lära barnen hantera sina konflikter, sitt mindset och sin tillvaro
    • välja de läromedel som fungerar bäst i vår undervisning
    • fokusera på undervisning och elever under skoltid

Som så ofta är det två sidor av myntet. Det handlar dels om föräldrar som – förstås av tänkt välvilja för sina barn, det käraste de har som de skickar rätt i våra händer – behöver en förståelse för sin roll, Men det handlar också om att vi i skolan ibland behöver visa mer råg i ryggen, ta oss ett pedagogiskt tolkningsföreträde och följa det som faktiskt stått i läroplanen sedan 1994:

Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan. ”/Lgr11 (och Lpo94)

Om vi inte lyckas backa från återvändsgränden Nöjd Kund tror jag tyvärr Fröken Ann (Hultman-Jakobsson) åter satt insiktsfulla ord på tillvaron:

”Men den här utvecklingen är ju knappast föräldrarnas fel, utan vi har skapat ett samhälle där vi bjuder in till individens rättighetskalas, varsågod och välkommen att tycka till om allt och lite till, och är du inte nöjd så tryck på denna app och du kommer direkt till en lättförståelig meny för hur du anmäler din fråga till myndigheten X. Skyldigheter? nej var bara lugn, här har vi bara rättigheter, var så god och välj ur menyn – jag vill klaga lite, jag vill klaga mycket, jag vill klaga mest. Du kan också kontakta juridikföretaget VI FIXAR ALLT om du önskar överklagandehjälp!” /Fröken Ann

Flow här och var – även i undervisning?


Har åter varit ute en sväng med förstföddas Laserjolle. Precis på gränsen att jag fixade balansen denna gång. Men jag blev också påmind om de där ögonblicken när allt, precis allt, stämmer och man formligen forsar fram över havet i god balans, med kontroll och maximal utväxling.

Precis som lite senare, när vinden tilltog och vi var på badstranden och de stora vågorna rullar in. Sisådär var tredje hamnade jag rätt i läge, så jag surfade i framkant på vågen, långt in och med god fart.

Eller som i skidbacken – ni vet de där åken när allting stämmer och man far nerför i fullständig kontroll men samtidigt på gränsen och utan egentlig ansträngning. Samma som kan erfaras några varv på en danskväll med polskor – ibland bara stämmer det med underlag, rotation, partner, jämvikt, balans, steg, musik…

Och lite samma sak kan det vara med undervisning. Ibland stämmer allt och mötet mellan elever, lärare och innehåll blir till magi, arbetsformerna levererar lärande, alla har fokus på rätt saker. Precis som med seglingen, surfen, skidbacken eller polskan så är det inte alltid det händer, ibland går det faktiskt till och med käpprätt åt skogen eller kapsejsar. Då får man ta sig upp ibland och lära av det som hänt.

Arbetsro kan det (nästan) alltid vara, men lär de sig något? Vad lär de sig? Vad är viktigt att kunna här och nu respektive sedan? Är alla engagerade och fokuserade? Nivån lagom? Variationen? Mina möjligheter att stötta och utmana?

Ibland händer det och ibland inte, även om förutsättningarna kan vara lika. Jag tror inte det är möjligt att alltid vara på topp eller att det finns superlärare, utan snarare att allt det där tragglet på vägen tillsammans med väl fungerande relationsprofessionalitet är det som sakta men säkert ger underlag för att då och då uppleva den där magin.

Vi talade också om detta igår på tredje Zoom-samtalet i årets Pedagogiska LäsLyft, hur vi tillsammans kan få mer undervisning att bli framgångsrik och hur vi som system behöver reagera och agera när elever ändå inte lär sig. Och det utan att hamna i NPM-återvändsträsket.

”De bästa skolsystem implementerar processer för att följa elevernas lärande, utvärderar ständigt elevernas prestationer och utformar interventioner för att hjälpa enskilda elever och förhindrar att de misslyckas…. Genom att agera snabbt på den enskilda elevens nivå …förhindrar (systemet) att tidiga misslyckanden cementeras eller leder till misslyckande under lång tid.(s.185 Leda lärande i team, Studentlitteratur – årets bok i Det Pedagogiska Läslyftet)

Intressant var att parallellt med vårt samtal, kring en bok som forskningsbaserad verkligen lyfter många fördelar – liksom utmaningar – med att arbeta i team snurrade det runt en del på twitter om att man inte vill ha kollegor i klassrummet, inte vill få återkoppling, inte vill veta hur det faktiskt går för ens elever genom gemensamt utformade test (eller nationella prov, som ju ändå ska vara ett riktmärke). Märkunderligt, själv anser jag att ensamarbete närmast borde förbjudas – ingen blir sämre av att ha en kollega i sin närhet

sexual function and dysfunction with sensitivity towardin the near future because of the increasing population of little blue pill.

. Sedan kräver det förstås att man arbetar fram en gemensam kultur, där man kan stödja varandra både genom goda exempel men också genom att gemensamt problematisera såväl undervisning som metodik som ledarskap. Det är ju inte minst genom #tankespjärn vi utvecklas! Utgår vi från Generositetsprincipen kan det funka gott!

Till sist två tips på poddar jag funnit väl värda att lyssna på om man är intresserad av nya och gamla tankar kring pedagogik och ledarskap:


Vadan, Varthän?

Ett helt annat par, sannolikt yngst denna uppdansning – men redan lika skickliga.

Ett sus går genom publiken, de knappa 200 som en solig förmiddag i augusti samlats i Ludvika Aveny ger en spontanapplåd. Det tämligen ålderstigna amerikanska paret har precis dansat nästan ett ordentligt varv motsols i Polska och springdans från Hogdal-Lommeland. Jag anar att de flesta som läser detta inte har en aning om varför det skulle vara värt en applåd, samtidigt som nästan alla i salen hade det. De flesta utanför hade inte haft det ens om de varit här och sett det på plats, för det syns inte mycket mer än att paret roterar åt andra hållet än de nyss gjort. De som dansat en del vet att det är mycket svårare, i synnerhet i denna fartfyllda dans. Mycket i tillvaron handlar om kontext, val av perspektiv och förförståelse!

I torsdags provade vi även att vidga en del perspektiv inom en del av denna kontext, genom ett seminarium på temat ”bygdedans som kulturarv och polskmärkesuppdansningen som uttryck för bevarande”. Jag modererade samtalet, med på scen var docent Mats Nilsson och spelmanslärare Jon Holmén, publiken fick med mig som moderator förstås också vara aktiva i och under samtalet. Jag vågar påstå att alla gick därifrån något klokare med någon ny tanke, så får vi sedan se vad det blir av det hela – men kunde också konstatera att mycket har hänt och utvecklats, även om man först kanske inte tror det. Till syvende och sist handlar det mesta om ledarskap, engagemang, ledarskap. Det visste redan Machiavelli på 1400-talet, en del saker är nog ändå eviga:

Det finns ingenting så svårt att ta itu med, inget så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång som att försöka införa en ny tingens ordning. De som förändrar får nämligen som motståndare alla dem, som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya . /Machiavelli

I onsdags kurs i bygdedanser med suveräna Torbjörn Sjöberg och Yvonne Hansen. En på många, många sätt olik kurs mot den kurs med Ami vi gick i vintras. Och väldigt olik de kurser jag gick för de stora nedtecknarna för 30-talet år sedan nu. De sistnämnda gick väldigt mycket ut på att de berättade hur man skulle göra (inte helt sällan visade de sedan något som delvis skilde sig från det de sagt) och sedan fick man träna på egen hand, med varierande framgång och sällan med så mycket återkoppling . Med Ami fick vi gå, känna och leka oss fram till samma mål.

Här var det någonstans mittemellan, plus att vi även tvingades tala och tänka tillsammans kring det vi gjorde. Precis som torsdagen bjöd seminarium och inte paneldebatt eller föreläsning. Den stora fördelen med deltagaraktiviteten torde vara att det blir så mycket mer bestående, om målet nu är att man ska lära sig att röra sig medvetet till musik. Dans kan sägas vara synliggjord musik!

Pröva [inte] vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.” /Dag Hammarskjöld, Vägmärken


Nota Bene
: Jag har inget alls emot givande och bra föreläsningar (jag har genomfört 400 själv med mycken positiv respons, lyssnat på många andra, plus förstås även genomlidit några mindre lyckade)

43The treatment selected by a patient, will be influenced notnever A few times viagra generic.

. Jag kan vara nog så aktiv även då i mitt lyssnande. I synnerhet om jag får anteckna mina tankar på twitter samtidigt…

I onsdags blev jag också påmind om hur viktig det synliga förebildandet är för mig. Jag klarar helt enkelt inte av någon längre muntlig instruktion innan mina tankar så sakteliga seglar iväg. Däremot räcker det att instruktören helt kort visar hur det är tänkt att jag ska röra mig för att det ska gå att omsätta i praktik (på ett folkdansgolv) . För andra var det uppenbarligen helt tvärtom. Och nej, vi vet alla att Gardner inte menade det som sedan blev till en idé om mer eller mindre fasta lärstilar, utan snarare att all framgångsrik undervisning behöver bjuda på variation samt kännas meningsfull och begripligför den som ska lära sig. Rykande färsk skolforskning visar att det även gäller ämnet idrott och hälsa: 

Undervisningen gick i båda fallen ut på att inte bara ”göra”, utan också att lära eleverna att förstå, känna och uppleva vad som sker i kroppen… När lärarnas undervisning breddas från att fokusera på själva rörelsen till att öka elevernas medvetenhet kring den egna kroppen sker en transformationer från fysisk aktivitet till fysisk bildning. /Heléne Bergentoft, intervju Skolporten utifrån sin ytterst läsvärda avhandling