Livfull vecka

Förra veckan var en mångfacetterad vecka. Jag trivs verkligen att få vara med när stjärnglans tänds i ungars ögon, som jag sa i Shabnams poddsamtal Hej Huddinge. Men jag behöver även göra en del annat för att orka med och få nya impulser. Full respekt för lärarkollegor som arbetar heltid på plats i skolan, ni är sanna hjältar.

img_4043I måndags fick jag dock äntligen möta Kristina Bähr över en kopp kaffe.  Med stor behållning har jag lyssnat på Hjärnpodden och vi kunde direkt börja vårt samtal på en högre nivå.  Efter hennes föreläsning var det så min tur,  på temat ”Utmanande och inkluderande arbetssätt för meningsfull skolgång som bidrar till elevens vilja att prestera och göra sitt bästa”. En del av min presentation är samma saker som jag sagt i 14 år, annat helt nytt. Så är det med ledarskap, en del saker är tidlösa – andra behöver faktiskt utmanas.

Sedan raskt vidare till Vetenskapsrådets Resultatdialog i Örebro, där rykande färsk skolforskning presenteras. Bland annat om att långsiktig framgång för skolor beror mer på att man visar ledarskap och har en idé som man håller fast vid än vilken idé man faktiskt valt, Hur göra skola på vetenskaplig grund är inte självklart?, Marcus Samuelsson var tydlig med att ledarskap kan tränas genom simulering, Michael Rosander & Forslund Frykedal om att ledarskap för föräldragrupper är svårt om man inte fått träning i det, Anna Duberg om att kravlös återkommande dans kan vara ett effektivt sätt att få unga att må och prestera bättre. Inga konstigheter, men belägg för sådant vi innan haft som hypotes, med viktiga perspektiv. På kvällen viktigt möte med Skolportens Lärarpanel.

Tisdag morgon åter på skolan, härligt möta elever även om det blir kort då Nohr-Cons årliga bussrundtur till nya skolor snart ska rulla vidare. Vi såg fyra väldigt olika skolor, det är alltid intressant att konkret se och uppleva olika lösningar, med sina för- och sina nackdelar.

På kvällen informationskväll för Mattespetsutbildning med riksintag i Sollentuna. Förstfödda var med för att berätta hur det fungerar utifrån elevperspektiv. Jag stolt far när hon lätt och ledigt berättar vad hon tycker och tänker om det hon erfar.

Men om ni inte har mattebok, hur ska då vikarien veta vad den ska göra om läraren blir sjuk?

– var en intressant fråga från publiken. Gott att dottern knappt förstod frågan utan självklart berättade att man då arbetade vidare som vanligt, det finns ju tusentals uppgifter upplagda digitalt… Det blev även till en något animerad diskussion på Twitter om mattebokens vara eller inte vara, där det viktiga torde vara att man har en grund och en idé för det man gör – oavsett vilket man valt?

cx8m05sw8aazlcjOnsdagen modererade jag konferens om framtida skollokaler. Klart intressant, många olika saker är det att tänka på om man ska få till en byggnad som stödjer den pedagogik och den sociala miljö vi önskar se. Vissa saker är självklara och hårt reglerade som ljud, ljus, luft, fungerande wifi, medan annat är svårare att ta på – men minst lika viktiga. Sociala värden? Estetiska värden?  En hel del twitter blev det…

På kvällen föreläsning med kriminolog Maria Dufva på tema ”Om livet på nätet för barn och unga”. Ytterst tankeväckande och viktig föreläsning som jag hoppas många vuxna verkligen tar del av – här finns den del att göra för oss i vuxenvärlden…

Jag har inget alls emot internet, däremot har jag väldigt mycket emot att föräldrar lämnar sina barn ensamma där.

Torsdag-fredag äntligen undervisning igen. Just nu håller vi bland annat på med de abrahamitiska religionerna, vilket såväl So-lärare som elever går i gång på. Digitala verktyg underlättar arbetet om man använder dem rätt. På fredagen även nationellt prov i åk6. Nervositeten i rummet gick att ta på, men gott att se många elever titta upp och andas ut ”var det inte farligare än så här”.

Sedan vidtog den vanliga logistiken med barn som behöver skjuts till folkdansläger och annat. Trivsam och innerlig middag respektive fika med goda vänner hanns också med – nog så viktigt skapa arenor för återhämtning och påfyllning av kulturella värden. Minsting på innebandy utmanade också normen med att välja rosa gymnastikdräkt, men har förstås helt rätt när hon självklart säger:

Pappa, den här fungerar lika bra som shorts och tröja.

Poängen jag hade tänkt komma fram till i detta långa inlägg är att vardagen – i och utanför skola – är full av val som måste göras. När man gör dem behöver de ha en grund och ett medvetet övervägande i botten, där man även inser att varje val också har konsekvenser, men att tänkta resp upplevda fördelar  behöver väga över tänkta eller upplevda nackdelar.

Världen är inte svart eller vit. Den är färgglad.

Lite roligt också att se hur det långa och givande samtalet med Shabnam från förra veckan blev i sammanklippt version. Låt oss tala vidare om skola, livet, ledarskapet! Med nyfikenhet  för varandras olika val och respekt för varandra som människor. Så får vi se vad veckan som ligger framför oss har i sitt sköte!

Hey, hey, be careful out there! … wherever you are!

Det finns gott om engagerade lärare, är man inte det idag så orkar man inte med jobbet som lärare.

 

In the name of love

I går var jag och barnen på konsert ”Sjung i Sollentuna” med bland annat mamman/frun samt Eric Gadd på scenen. En timme lång hyllning till livet, med sång och musik i fokus.

Kompetens är alltid vacker.

Det var helt fullsatt, men vi hade tur och fick platserna allra längst fram. Eric och kören levererade många goda låtar, men det som nog gjorde mest intryck på mig var faktiskt en cover på U2 Pride (In the name of love).

För precis så enkelt och så svårt är det nog faktiskt:

Gör jag det jag gör av kärlek till livet och mina medmänniskor, eller har jag ännu inte förstått att alla andra alternativ gör mig och världen mindre?

Tänker att det gäller såväl på hemmaplan som i yrkeslivet. På Glömstaskolan har vi valt att inte ha en massa regler på väggen. Vi försöker istället på alla de sätt internalisera vår grundregel:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det gått bra. Eller snarare: precis som med mer traditionella regelsamlingar så har förstås inte alla alltid kunnat leva upp till dess intentioner. Men då har vi utifrån grundregeln betterdiskuterat att det måste bli ett lärande av det och beteendet ändras till nästa gång. Och chansen att det blir en permanent förändring ökar dramatiskt om den bygger på faktisk förståelse över varför handlingen var fel, mer än jag-följer-regeln-så-länge-någon-ser-ögontjäneri.

Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Grundregeln har absolut fungerat utifrån att vi såhär långt inte funnit någon situation som regeln inte ger ledning till vad som är ett gynnsamt förhållningssätt respektive beteende. Och det kulturbygget gör stor skillnad i vardagen.

När man hoppar in som springvikarie går ofta 50% av tiden åt till att skapa arbetsro. Här bara var den. /Karl, erfaren vikarie

ofta nog fantastiska twitterrules fick jag så även tips på Sätra skolas ordningsregler. De har valt en helt annan variant som säkert också den fungerar mycket väl då den är medveten. Här har ju Marcus Samuelsson levererat ett forskningsperspektiv som nog håller än.

Det viktiga är väl hursomhels att det bottnar i praktik, liksom utgångspunkten:

  • failgör vi detta av kärlek till livet och våra medmänniskor?
  • när det blir fel, skyller vi ifrån oss eller lär vi oss av våra erfarenheter?
  • när andra gör fel, hur tänker vi då? Att vi i vår kränkthet måste få rätt till varje pris, eller att den andre ännu inte lärt sig och att vi kan föra en dialog om det istället för att försöka ge igen?

breaking

Lärmiljö 2025?

img_3923I veckan tog jag en kort paus från undervisning för att delta i Kinnarps Futurelab tillsammans med bland annat forskare från hela Norden. I workshopform under ledning av Kairos Future försökte vi tillsammans finna svar på frågan:

WHAT TRENDS WILL SHAPE AND AFFECT FUTURE LEARNING ENVIRONMENTS IN THE NORDIC COUNTRIES UP TO 2025?

img_3912Vilka fenomen ser vi skymten av?
Vilka trender?
Vilka mogna trender?

Vilka utmaningar?
Vilka gyllene möjligheter?

Frågan om framtiden är oerhört viktig, vi kommer ju att tillbringa resten av våra liv där. Sedan ska vi aldrig oreflekterat och omedvetet haka på trender bara för att de är trender, vi som arbetar i skolan har alltid ett ansvar att ställa oss frågan

Varför?
Varför inte?

– samt även utforma en fungerande verksamhet utifrån det vi vet och erinrar oss. Inte minst det vi erfar när Vår Plan möter Elevens Utmaning. Vilket inte är något onaturligt eller konstigt, utan i allra högsta grad bör förväntas och hanteras klokt genom att hålla i, hålla ut, hålla om. 

Alla skolor fungerar finfint, tills de fylls av elever…

Några diskuterade trender som fastnade hos mig var

  • Kollaboration – såväl mellan elever, mellan lärare och mellan lärare och elever
  • Hälsa – hela människan, fysiskt, psykosocialt, mentalt
  • Rörelse och variation – i vardag, med trygghet och trivsel som grund
  • Globalisering – både att världen finns där ute och att den kommer hit
  • Delaktighet – steget efter inkludering, med ett vidgat normalitetsbegrepp där vi ser att alla elever har funktionsvariationer
  • Digitaliseringimg_3921 – som väl idag dock knappast torde vara trend, utan snarare ”wifi, värme, vatten, ventilation”?

Det var en klart givande dag, med många nya kontakter och tankespjärn.

Men visst var det likväl gott att efter ännu en avstickare på vägen med spännande samtal om demokrati i Huddinge komma tillbaks till eleverna igen. I synnerhet när den erfarne vikarien spontanutbrister:

När jag kommer in så här en dag brukar ungefär halva tiden handla om att skapa någon form av arbetsro. Här bara var den. Vilka härliga elever ni har!

Jag tror faktiskt en del i detta beror just på att vi provar en del nya vägar för lärmiljö – och vi gör det utifrån en helhet, där allt behöver hänga ihop:

  • fysisk lärmiljö
  • psykosocial lärmiljö
  • organisation (inkl det digitala)

Sedan är det förstås också så att det som tvivelsutan gör störst skillnad är mina i sanning fantastiska kollegor. Och goa elever. Varav de yngsta fortfarande kommer att kunna vara kvar på Glömstaskolan 2025, men övriga då gått vidare, förhoppningsvis väl rustade för nya utmaningar på alla de sätt (kunskap, bildning, visdom, kompetens göra aktiva val utifrån aktiva värderingar).

Framtiden kommer inte till oss. Vi skapar den.

Ramar, kramar, ledarskap

Glömstaskolan – som är nystartad och i nya lokaler har tagit emot 230 elever från 13 olika skolor, plus de 31 vi hade förra året i andra lokaler – har vi nu bestämt att var och en ska göra en dag i ett annat arbetslag, för kollegialt utbyte, lärande och kulturbygge.

I fredags var jag därför en sväng i ettan. Ungefär hur trivsamt och mysigt som helst, med elever som till stor del förstår varför de är i skolan och vad som krävs för att vi ska ha det gott tillsammans.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Ingen morgonsamling, men just därför god arbetsro och fokus på rätt saker, då tydliga rutiner och tydligt ledarskap fanns på plats (en lärare på 40 elever, då fritids hade möte).

Så gott se stjärnglans tändas i barns ögon, när hen på kort tid går från ”jag kan inte!” till ”jag kan ju faktiskt nu!”.

Självklart finns där också elever i svårigheter och jag blev återigen påmind om min kompetens att snabbt skapa en relation till nya elever samtidigt som gränssättning görs tydlig. Detta med gränssättning är förstås en ytterst känslig balansgång och måhända är det just här lärares professionalitet prövas som hårdast – här är det verkligen frågan om lärares professionella övervägande. Populärt kan man beskriva det som att det behövs både

Ramar och Kramar

– främst bildligt, men stundtals även bokstavligt (jag måste ofta få lägga en vänlig hand på elevs axel då det ofta är väldigt kraftfullt, även om jag förstås måste ge akt på vad det väcker). På min första VFU fick jag rådet av en erfaren lärare:

”Inte ett leende före vecka 44!”

Personligen tror jag dock att man måste le redan första dagen man träffar en ny elevgrupp. Samtidigt ligger det något viktigt i uttryckets andemening. Det går absolut att ha ganska tighta ramar i början och sedan släppa efter, men det GÅR INTE att göra tvärtom; ha lite lösa ramar i början och sedan hämta hem dem. Det är min erfarenhet, en erfarenhet som jag prövat i olika föreläsningar med många grupper av lärare genom åren och hittills inte blivit emotsagd. Däremot måste inte ramarna betyda att man gör som man alltid gjort, trygghet kan skapas på många olika sätt.

”Där ledarskap finns, där är arbetet roligt” /Warren Bennis

Jag brukar också resonera utifrån att en grundförutsättning för att vi ska lyckas i skolan är att vi har:

  • En riktigt bra verksamhet och undervisning

samt

  • Kärlek till varje unge

Hur skapar vi det? Hur får vi förutsättningar för att göra det? Vilka är egentligen förutsättningarna? Ramar och Kramar även för oss lärare månne? Det känns gott att få verka på en skola där det ges. Den som inte har förmånen att uppleva det bör snarast göra något åt saken. 

Den som har två fötter, en hjärna och en mun har också ett ansvar.

img_3233

Lärares yrkesetik till stöd för tanke och handling

9-okt-2016-10-23-21Varje skola i landet  erbjuds ett halvdagsseminarium i Lärares yrkesetik med två seminarieledare, ett utprovat material och kursmaterial som man sedan kan arbeta vidare med i kollegiet. För närvarande dessutom kraftigt subventionerat, så det framförallt kostar tiden och kraften hos de som deltar (en nog så hög utgift, ska nyttjas klokt och med eftertanke, lärartid är och ska ha ett pris som står i samklang med utbildningslängd och ansvar). Erfarenheten visar att kraften i kollegiet efter ett seminarium är större än innan, med en högre medvetenhet om en gemensam plattform för att lyfta lärares komplexa uppdrag.
9-okt-2016-10-23-08Det handlar dock inte om att vara ofelbar och aldrig göra fel i de mellan 3-500 moraliskt signifikanta beslut som en vanlig lärare dagligen ställs inför. Det handlar snarare om att ha en grund att stå på när det handlar att göra val när olika värden står på spel, liksom att ensam och tillsammans där så är möjligt resonera om dessa val.

9-okt-2016-10-22-33Det är i nyanserna vi rör oss. Tänk om vi kunde prata mer om det istället för att hemfalla till dikotomin svart eller vitt?

Val måste ständigt göras, uraktlåtenhet
duger inte
, och i en skolvardag där elever i grupp inte alltid är sådär spontandemokratiska som en del utomstående tycks tro finns ofta klena möjligheter till time-out. Yrkesetiken är då ett verktyg att ha som klangbotten när det blir såväl rätt som fel, för egen och gemensam reflektion och val av efterkommande handlingar.

edlingoyrkesetiken
11-okt-2016-07-15-02För en tid sedan fick jag förmånen att lyssna till forskaren Silvia Edling. Jag hade tidigare läst hennes bok med stor behållning, men hon visade sig dessutom vara en god föreläsare.
Jag använde som vanligt Twitter som mitt anteckningsblock, här ett utdrag (sammanhängande tweets ska läsas underifrån)

Onödiga dikotomier enligt Silvia Edling
Onödiga dikotomier enligt Silvia Edling

9-okt-2016-10-24-009-okt-2016-10-25-059-okt-2016-10-24-00
9-okt-2016-10-23-39

9-okt-2016-10-22-55
nm 9-okt-2016-10-21-54

14 oktober 1996

img_3660… åkte jag till Universitetet för juridikföreläsning inom min fördjupning till samhällskunskapslärare men dök för en gångs skull upp först till fikat. Mina goda studiekamrater frågade var jag hade varit och jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Eller hade nog snarare  faktiskt inte tagit in det som meddelats mig strax innan.

Jag var en sväng förbi sjukhuset och fick veta min diagnos. Carcinoid cancer.

Skräcken i folks ögon när man nämner c-ordet är ofta verklig. Trots att det idag mer och mer blir en kronisk sjukdom som någon gång i livet kommer drabba ganska många av oss. Min dåvarande nära erfarenhet var också att min far faktiskt klarat sin (första) vända.

Förra veckan tittade vi i undervisning på fantastisk film ”Kick it!”. Det är faktiskt en ljus film även om den handlar om en trettonårig fotbollstjej som dör i leukemi. Mina sexor och jag torkade en och annan tår mer eller mindre i smyg. Samtalet efteråt med filmpedagog Anna blev nog så givande om livet, döden, stolthet, filmmakarens val av årstid, musik, stämning, fokus. Tänk vad mycket val det finns att göra i livet ändå!

Är glaset halvtomt eller är det halvfullt?

Där 1996 tog jag mig egentligen inte tid att vara oroad. Jag var  student och hade fullt upp med tillvaron. Jag lades in på Akademiska som visar sig vara världsledande inom just Carcinom NET. Hittade en avhandling som visade att överlevnaden då var typ 20% på fem år och fick ställa mig frågan som nog borde ställas oftare:

Om du bara fick ett halvår, vad skulle du då förändra i ditt liv?

Men jag var ändå aldrig riktigt oroad. Jag känner enormt stor tillit till läkare och sjuksköterskor och möttes av stor kompetens, vilken ju alltid är vacker. Jag fick tjata mig till att få permission för att åka och skriva tenta (vilken fick nära full pott, har aldrig läst så mycket då det inte fanns så mycket att göra på sjukhuset förutom att lära mig hitta i kulvertsystemet mellan provtagningarna). Fick påbörja medicinering med interferon, som då var ganska nytt men som verkar fungera riktigt bra med tanke på att det idag gått 20 år. Jag har också opererats två gånger samt gjort ett antal RF-behandlingar (var först i Sverige med att prova det, i princip kör man in en nål och bränner bort levermetastaser). Två gånger om året gör jag någon bildskärmsundersökning och tar ett gäng blodprov och gör ett kort besök på Akademiska. Det känns gott att bo i ett land där man för en billig peng kan få både koll, behandling när det behövs och ofta de mediciner som krävs för överlevnad (jag är snabbt uppe i frikort).

Under dessa 20 år har sjukvården blivit allt effektivare och samtidigt än skickligare på bemötande. Enda gången jag faktiskt blivit riktigt irriterad under dessa år var när jag en gång fick frågan av en läkare som precis varit på utbildning i patientinflytande/medverkan:

Magnus, tycker du vi ska operera?

Jag förklarade frankt att det bara var en av oss som hade över fem års läkarstudier samt ett antal års erfarenhet av NET och att det inte var jag. Patientinflytande i all ära men jag har helt andra kompetenser och förväntar mig faktiskt att var och en tar ansvar för  sitt mandat utifrån sin kompetens.

Jag tänker att mycket skulle vara vunnet om ännu fler föräldrar visade samma tillit till sina barns lärare: gav oss mandat att både undervisa och tillrättavisa samt även bedöma uppvisade kunskaper i förhållande till av stat givna kunskapskrav.

Läkare och lärare förväntas alla fatta komplexa och moraliskt signifikanta beslut utan att ha fullständiga beslutsunderlag varje dag. Varken lärare eller läkare är ofelbara. Läkarna arbetar dock ofta i äkta team och kan ibland ta ett varv till att tänka efter innan handling, att ta time-out fungerar sällan i undervisning. Ensamarbetet kan vi dock minska på med en annan organisation och jag är glad över att verka i en skola där teamarbete är en grund för organisationen.

Jag fortsätter hursomhelst min resa såväl som patient inom vården som lärare och annat inom skolan. Jag är glad över att leva och kunna göra det. Om jag fick ett halvår skulle jag fortfarande vilja vara lärare (om än inte på heltid, utan ägna mer tid med familjen), för när stjärnglans tänds i ungars ögon är det faktiskt världens bästa jobb. Och ett av de viktigaste, helt klart i samma nivå som läkare.

Läraryrket:

  • När det är bra, då är det riktigt bra.
  • När det är jobbigt, då är det riktigt jobbigt.
  • Det är mycket sällan tråkigt.
  • Och väldigt ofta väldigt viktigt.

 

 

 

 

Lärmiljö i skolan – efter lunch och vidare

Efter energigivande snabblunch åter till inspirationsseminarium om lärmiljö i skolan. Ante Runnquist inleder i samma linje som tidigare – vad som ska göras och uppnås i skolan måste ligga till grund för hur vi gör våra beställningar av byggprojekt.

Våra skolbyggnader visar ytterst konkret hur vi ser på barn, deras behov, deras möjligheter och – inte minst – deras framtid.

Utan värden finns bara utgifter.

Idén om ”hemklassrum” kostar en hel del i resurser. Är det värt det? Det beror på helheten! Det organisatoriska och det psykosociala måste hänga ihop i en helhet med det fysiska. Alla vägval har konsekvenser. Val måste göras.

img_3601Den som är arkitekt, projektledare eller beställare är ju bara på plats i skolan en kort stund. Visionen hos dessa är inget värd om den inte lever i de lärare, skolledare och elever som sedan under lång tid vistas i och levandegör skolan varje dag.

De två viktigaste frågorna kring design för undervisning och lärande torde vara:

  • Varför?
  • Varför inte?

De gäller förstås även den fysiska miljön. När svaren ges, fortsätt gärna fråga frågorna ett par varv till. Ex om svaret är ”det ger trygghet” så tråga då varför det skapar trygghet, så du faktiskt vet vad det är som gör det, mer än dina egna för-givet-taganden.

Att skicka ut eleverna att fotografera lärmiljöer de tycker fungerar väl och mindre väl ger väldigt mycket information till oss om vi ställer frågorna efteråt. /Ante Runnkuist

Sedan följde några lika viktiga som lite halvtrista presentationer:

ingen riktigt märker av ventilation och värme förrän de inte fungerar – då märker alla dem…

Det känns självklart att även värme och ventilation påverkar skolnärvaro, trivsel, mående – och skolresultat. Hårda siffror på detta visades, men mer forskning behöver nog göras för att övertyga en och annan beställare, samtidigt som vi faktiskt vet att:

Allra sist på dagen energiknippet Rosan Bosch. Klart snygga bilder och mycket att tänka på, men också viktigt att verkligen undersöka vad som faktiskt fungerar och inte. Framförallt i längden, det är lätt att bygga ganska häftigt, men unga i mängder gör också att många material slits en del, så det måste också finnas en plan för underhåll.

Vi måste inse att Den Enda Vägen inte finns, med en skola som fungerar från start för varje unge. Vi måste prova oss fram på olika håll och tillsammans lära oss mer. Det tar tid och det tar kraft. Men vi kan inte nöja oss med det vi har idag.

En klart givande dag, imorgon är jag åter i ”katedern” (ja, vi har lärarpulpeter så jag har en chans att veta var jag lagt min dator och iPad) på Glömstaskolan. Jag ser fram emot att träffa goa elever igen, nu lite klokare på hur vi tillsammans kan skapa en än mer optimal lärmiljö – för dem och deras lärande, undervisning och utveckling.

Jag tar som sagt ibland paus från klassrummet (där jag ändå är 70%) för att föreläsa om och moderera konferenser om lärmiljö, ex:

Lärmiljö i skolan

4-okt-2016-11-15-48Idag paus från undervisning för att bevista inspirations-seminarium ”Framtidens skola – Hur skapar vi den optimala lärmiljön” arrangerat av Danmarks ambassad.

Först ut är Kasper Kjeldgaard Stoltz som gör det ytterst tydligt att vi alltid måste börja i rätt ände om vi vill ha bra resultat:

  1. Vilka mål finns för skolan?
  2. Vilka förmågor ska tränas, läras?
  3. Vilken didaktik krävs?
  4. Vilken pedagogik fungerar för detta?
  5. Vilken form stödjer den pedagogiken?
  6. Hur ska arkitekturen se ut i denna form?

Det är problematiskt när skolbeställare idag ofta satsar mer på någon paradpryl och häftig skulptur istället för att satsa på fungerande klassrum där viktig undervisning faktiskt ska ske. Allt måste börja i vad som ska göras, läras, tränas.

En möbelsäljare fyllde på med att göra tydligt att

hur det som ska göras, läras och tränas görs bäst är en fråga för professionen och inte för glada fritidspolitiker utan insikt.

Han berättar även om hur de, när de får frågan:

Vad har ni för möbler, vad kostar de och när kan ni leverera?

alltid ställer motfrågan:

Hur arbetar ni? Vad ska ni göra?

Han säger också hört en sanning för alltför många skolupphandlingar idag:

Många möbler som ingen vill sälja. Många möbler som ingen vill köpa. Men de är billiga. Så de går åt i alla fall. Ofta för att ersätta tidigare inköpta billiga möbler som inte höll så länge.

Sedan dags för akustikern som ställer den högst retoriska frågan:

Vilka av er skulle skicka barnen till skolan i en buss som inte klarat besiktningen?

samt den jobbiga följdfrågan:

Vilka av er har skickat barnen till en skola vars klassrum inte klarar basala krav på akustik?

Jag instämmer i att vi idag 2016 inte bör nöja oss med krav på godkänd OVK, utan även borde ha klassrum med godkänd OAK.

En viktig slutsats är det som skolans rektor så ofta påminner oss om:

Lärmiljö måste alltid vara en helhet; det fysiska, det psykosociala och det organisatoriska måste tydligt hänga ihop.

Liksom det som en av dagens talare sa:

  • Många önskar se en förändring.
  • Få önskar förändras.

Nu dags för lunch! Återkommer!

Jag tar för övrigt ibland paus från klassrummet (där jag ändå är 70%) för att föreläsa om och moderera konferenser om lärmiljö, ex:

Odaltande återkoppling

Barnen kommer hem från fredagsträning respektive häng och kräver att få titta på Idol. Måhända inte mitt favoritprogram, men man får passa på när familjen samlas i TV-soffan.

Man kan säga mycket om formatet för Idol, men den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande.

odaltande

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt – i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men där välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid.feedback
Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav. forhallningssattDe har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):

Stjärnglansögonblick & självförtroendebygge

huddvisar Igår föreläste jag för lärare som ska föreläsa för andra lärare på Huddinge Visar, i syfte att ge inspiration, mod och hopp att göra ännu bättre presentationer. Klart energigivande! Lika energigivande var det sedan att åter möta goa elever i syfte att förbereda nästa veckas elavledda utvecklingssamtal. Inte minst ett av dessa samtal i farten, med en elev som kämpar en del med tillvaron och från helevleddajärtat utbrister:

”Men det här är svårt!”

Jag svarar: ”Är det svårt eller är det omöjligt?”

”Bara svårt.”

”Men då så. Då kommer du att klara det. För du kämpar ju på.”

En kort stund senare ser jag stjärnglansen tändas i elevens ögon. Hen är klar. Hen har klarat det! Med adekvat stöttning, vilket i det här fallet främst bestod i att ge en liten knuff att jag är övertygad om att man kommer att klara det och sedan sitta bredvid och vara upptagen med annat, men ändå hjälpa till med fokus.

Jag ser fram emot att få fortsätta arbeta med denna och andra elever, vilka tyvärr stundtals kommer till oss rätt så stukade i både självförtroende och självkänsla. Skolan ska ju inte bara vara bra för de 70% som det inte spelar någon roll för hur skolan ser ut, den ska faktiskt varje elev.

”…lära sig till självförtroende eller få självförtroende för att man lärt sig?” /Åsa Bartholdsson, Med Facit i hand, årets avhandling 2007

”Den primära källan till självkänsla är att klara av sina egna utmaningar snarare än att sitta i ett hörn och mumla ’jag är bra, jag är bra’ tills man tror på det”. /Jeanette Emt, Filosofiska rummet

”Den enskilt viktigaste faktorn för graden av måluppfyllelse vid inlärning är hur mycket tid eleven lägger ned på sina studier. Det vi männsikor lägger tid på blir vi allmänhet också bra på.” /Stenhag Staffan doktorsavhandling ”Betyget i matematik. Vad ger grundskolans matematikbetyg för information?”, Studia Didactica Upsaliensia 2010