Vingligt men tydligt lärande på nya Orsavägar

För sisådär dryga 30 år sedan träffade jag på Orsapolska för första gången. Uppvuxen i folkdanslaget hade vi en helgkurs med ikonen Lennart Carlsson. Fokus var steg, vinklar och fattningar. Det var kul på sitt sätt att prova på något nytt, men egentligen så gick dansen inget vidare. 

Så småningom dansade jag dock upp för stort silver i polskdans. På vägen dit har man behövt lära sig att bemästra minst 27 olika polskdanser, med olika rytm, steg, musik, rörelsemönster… Det tar minst fem år år erövra stort silver och just Orsapolska fick vänta till sista uppdansningen. Min mentor Ulla var tydlig att hon och Lennarth, som hon dansar med som ingen annan

… inte så lätt hittar rätt rytm och balans i Orsapolskan, men när vi väl gör det är det faktiskt helt, helt magiskt…


Jag gick dock en mängd kurser, med olika skickliga instruktörer, som alla hade sin variant på att lära ut steg, fattningar, förflyttningar, rytm. Några gånger har jag fått till det där magiska ögonblicket, men inte särskilt ofta.

gick dock en mängd kurser, med olika skickliga instruktörer, som alla hade sin variant på att lära ut steg, fattningar, förflyttningar, rytm… Några gånger har jag fått till det där magiska ögonblicket, men inte särskilt ofta.

Så igår var jag på kurs igen. Denna gång för Ami Petersson Dregelid och Ellika Frisell på fina Eric Sahlström institutet. Det var en helt annan typ av kurs. Deltagare från 20 till 73, ungefär som vanligt. Men nu ägnade vi hela förmiddagen åt att bara gå, gå, gå – för att verkligen få in rytm och känsla i kroppen, innan vi så sakteliga kopplade på en partner och rotation. Sedan ägnade vi tiden efter lunch till att prova olika sätt att hålla i varandra, vad olika sätt gjorde med steg, rytm, känsla, kort rotation. Sista halvtimmen av kursen blev det något som mer liknade det jag kände igen som Orsapolska – men då fanns också magin där. Det funkade! Vi hade fått in balansen i våra kroppar och kunde därför också vila i att stegen kom där de skulle, för att det inte fanns något annat val. Vi hade skapat det tillsammans, i rummet, med den fantastiska musiken – som vi också fick lära oss att verkligen känna in under huden.

”Ni ska nu liksom dansa framåt, med gång fast i joggingstyle, sedan ska ni ta medicinen och krama om varandra som ett V, men ändå titta framåt”

– låter ju ungefär hur flummigt och obegripligt som helst. Men för oss som var med och befann oss i – och sedan morgonen befunnit oss i – denna kontext var det fullständigt begripligt och meningsfullt.  Hade någon klivit in efter lunch och på något sätt mätt hur långt vi kommit mot målet ”Dansa Orsapolska i parvis rotation” så hade personen blivit klart besviken. Om mätandet varit utifrån ”Alla i rummet går i gemensam Orsa-rytm” hade det dock varit nära hundra procent. Här var också Ami och Ellika tydliga och gav oss ett lugn att vi var på rätt väg och skulle komma fram.

Med tanke på att målet var att finna den västra vägen till Indien måste vi säga att Columbus måluppfyllelse var noll (men han gav mer rikedom till Spanien än många andra som lyckades med sina mål)

Lärande innebär alltid att ta en risk. För att lära sig måste man ur komfortzonen. Man måste också vara öppen för att det på vägen uppstår fnurror och erfarenheter där det inte går så spikrakt bra. Dessa ska man ta till sig och lära sig av, men att backa in i känt hörn gör också att lärandet och utvecklingen stannar av. Lära sig cykla utan blåmärken och skrubbsår låter sig inte göras – förr eller senare måste stödhjulen av. Och när man väl lärt sig cykla minns man inte alltid vägen dit – för kul och smidigt att kunna cykla är det! Eller som Karin Boye i sin berömda dikt nedan, hämtad ur diktsamlingen ”För trädets skull” får till det:

Möta föräldrar…

Jag har ett tämligen kluvet men i huvudsak gott förhållande till det här med att möta föräldrar i mina professionella roller. Dessa mötens syfte och kvalitet avgör en del av min min energinivå och tid.

När det är bra, då är det mycket bra. När det är tungt, då är det mycket tungt. Aldrig någonsin tråkigt.

Som lärare har jag ofta gillat föräldramöten, har ju inget problem ta plats och ledarskap i ett rum – samtidigt som jag förundrats över hur många i klassrummet grymma kollegor visat sig vara mer tafatta i föräldragrupper. Vi har ofta funderat över den tidsmängd som går åt – liksom kraft – i förhållande till utdelning, för samtliga deltagare. Som förälder har jag ofta tänkt att lärarna hellre borde använt den till att planera, följa upp och utveckla undervisningen istället för dessa möten.

På Glömstaskolan gillar vi att ställa oss frågorna Varför? och Varför inte? När vi för en tid sedan gjorde det kring just föräldramöten, blev effekten att vi i princip tog bort dem, förutom för förskoleklass – där föräldrar behöver hjälp att förstå att

Övergången från förskola till förskoleklass är ofta jobbig.

För föräldrar.

I övrigt tog vi bort traditionella föräldramöten (står inte i skollag, till skillnad från utvecklingssamtal som vi självklart erbjuder dagtid), men bjöd in till MotMobbningMöte med dialog om det som är viktigt för de som önskar delta i just det. Inte jättestor uppslutning på de fyra vi haft, men första gången hade vi 95% nöjda och sedan har det legat på 100% nöjda utifrån frågan ”Var kvällen värt tiden?”.

I måndags dock ett unikt undantag, där en årskurs med osannolik otur i en rad av läkarrekryteringar verkligen inte fått den start vi önskat. Mötet på initiativ av förälder som jag tidigare haft en del tydliggörande diskussion med, men som här lovade bidra till ett konstruktivt och framåtsyftande möte – vilket det i huvudsak också blev. Om inget annat blev det väldigt tydligt hur olika bilder föräldrarna hade om skola och tillvaro… Lärarna var befriade från mötet, socialpedagogen var med.

I tisdags så föräldramöte med minsting i egenskap av förälder. På detta möte skulle förälder och barn närvara tillsammans. Vid ankomst delades schema för kvällen ut – ”först fyra pass i skola och sedan fritids”. Vi började alla med samling i matsalen, där den trygga läraren inledde ungefär

Nu kan det nog finnas en och annan förälder som är lite nervös, men ni kan vara lugna, för era barn är detta vardag och de och vi kommer guida er. Vi har också pratat mycket i skolan om att man får göra fel och därigenom lära sig, så det tänker vi på!

Sedan vidtog ”musik” där fritidspedagog jagade ut oss alla på tigerjakt, där barnen hade i uppdrag att se till att ens förälder inte försökte maska. Normalt är jag inte jätteförtjust i denna typ av övning, men här gjordes den med sådant engagemang och ledarskap så det blev väldigt härlig stämning direkt.

Efter det tre korta pass i mindre grupper med Olweus, Svenska och Matematik (barn och förälder tillsammans, stationer med varsin lärare). Vi fick prata om en Olweusfråga, leta efter brev som barnet skrivit samt spela multiplikationsmemory med vårt barn (tydligt att de lärt sig).

Sedan följde en stund på fritids, där man fick välja mellan lekar, bild och spel. Minstingen valde förstås lekar, vilket verkligen inte är min huvudgren, men den tydliga och entusiastiska fritidspedagogen gjorde snabbt att även jag var trygg och fick med mig en fantastisk energi.

En och en halv timme höll mötet på – helt perfekt. Som förälder fick vi snabba insikter i vad våra barn gör, men kanske ännu mer att de ingår i ett sammanhang där det finns engagemang och ledarskap. Vi slapp sitta och lyssna på information som vi som ser till att komma på föräldramöten redan tagit till oss, eller lyssna på andra föräldrars påståenden och påhopp (stundtals maskerade som frågor). Me like!

Apropå det var jag för ett år sedan med när min förstfödda  som elev deltog inför presentation av spetsklassen i matematik. Här hade vi alltså en erkänt skicklig lärare i matematik som får nästan alla elever att år efter år läsa gymnasiekurserna i nian – vars val av läromedel och undervisningsupplägg ifrågasätts av förälder…

Läser nu att politiken i Stockholms stad ska gå vidare igen med att utforma dokument med förväntningar på föräldrar. Helt rätt tänker jag, att politiken visar vägen. I Sollentuna finns sedan många år ett liknande grepp, jag har själv också gjort liknande ända sedan jag introducerades för ”Guldsitsen”. Ett bra möte med föräldrar är guld värt – övriga tycker jag vi skippar helt! Jag säger inte att vi ska ta bort dem, jag påstår att vi behöver ett bra svar på frågan VARFÖR? innan vi gör en tydlig plan innehållandes syfte, förväntat resultat samt sedan medvetet val av metod. Tillsammans kommer vi längre.

Tillit är en palindrom och ordet för dagen?

I fredags började jag på riktigt som lärare för exakt tjugo år sedan. Jag hade börjat innan med en inhoppsvecka men sedan blev det nära tretton år på Fruängens skola, ett år på Vasaskolan, nästan två år på Skapaskolan samt dryga två år på Glömstaskolan (som lärare).

Nu har jag – som aldrig skulle bli skolledare – varit rektor i ett år och åtta veckor på innovativa Glömstaskolan. Jag har insett att man faktiskt även som rektor får vara med om stjärnglanständningsögonblick, om man bara lämnar sitt rektorsrum. Sedan är förstås uppdraget som jag trott – det går inte att riktigt lyckas, då mängden mål alltid är större än tillgängliga resurser, men det vi gör är ändå helt klart viktigt på riktigt. Men det kräver också att vi som arbetar i skolan visas tillit till vår profession och våra goda avsikter.

Tillit går att läsa från båda håll, och så fungerar även tillit i praktiken. Idag talas det mycket om tillit och finns t o m ett inlämnat slutbetänkande från Tillitsdelegationen.  Många vackra ord, men hur får vi det att gå från ord till handling? Är vi verkligen beredda att ta det steget? Är det rätt steg att ta?

Tillitsdelegationen ”anser att ett alltför stort fokus på den formella styrningen inte ger önskade resultat. Kultur, värdegrund, ledarskap och medledarskap bör få en betydligt mer framskjuten roll samtidigt som styrningen via ekonomi och mål- och resultatstyrning bör bli mindre detaljerad och mer möjliggörande.” /Tillitsdelegationen

För mig står det klart att det är helt rätt väg att gå. Vi är inte bara beredda – vi har tagit tydliga steg åt rätt riktning. Hur gör jag som rektor för att övertyga personal, medarbetare och elever om att jag inte är ute efter att avslöja deras brister utan arbetar utifrån Pia Sundhages (och tillika Glömstaskolans) enda regel?

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Om de ska våga visa sina svaga sidor måste jag kunna ta hand om dem med värdighet och empati, men samtidigt vara tydlig om vart vi ska och vad som faktiskt inte är förhandlingsbart. Vi måste också kunna provtänka tillsammans! Jag måste kunna lita på medarbetare om jag inte ska gå under som skolledare, arbetet rymmer hursomhelst mer ansvar än det finns resurser och tid.

”rektorn på den här skolan kommer oanmäld och ganska ofta till klassrummen. Läraren säger att rektorn pratar med eleverna och på så vis bygger relationer. En annan lärare säger att rektorn litar på lärarna, vilket kan leda till att lärarna vågar testa olika saker. Det rektorn ser under lektionerna diskuteras lite då och då, det blir som kollegiesamtal säger en annan lärare.”/ur underlag till kommande regelbunden kvalitetsgranskning från Skolinspektionen av Glömstaskolan och mitt ledarskap

Ja, jag har mycket, mycket stort förtroende för mina medarbetare. Liksom jag har för elever – tills motsatsen möjligen bevisas, och ser då mitt/vårt uppdrag att lära och träna dem i mer gynnsamma förhållningssätt. Jag är i allra högsta grad beroende av tillit från mina medarbetare och mina elever och deras vårdnadshavare, för att inte tala om mina chefer, liksom även den politiska nivån då jag verkar i en politiskt styrd verksamhet. Så enkelt och så svårt är det faktiskt.

Föräldrar måste visa tillit till skolan om det ska bli bra. Jag är faktiskt övertygad om att det är den största förklaringen till Finlands framgångar i Pisa – där skulle en förälder aldrig komma på tanken att ifrågasätta lärares val av läromedel, här görs det t o m av föräldrar som tänker söka Mattespetsutbildning, med en av landets bästa lärare, som får nästan alla elever att fixa gymnasiekursen i nian… Men visst finns där också gott om de som visar tillit (jag med, i min roll som trebarnsfar), här ett exempel från klok förälder på Glömstaskolan i tidningen Specialpedagogik:

Tio tips på hur man kan bygga tillit (som verkar rimliga). 

Redan för sex år sedan talade jag på ämnet på Stockholms Central (ca åtta minuter in), ständigt verkar det aktuellt.

”Om vi inte börjar bli mer rädda om varandra, så kommer vi att bli mer rädda för varandra”

 

Vilket fokus? Vilket utfall?

Ett råd till lärare – och skolledare – är att försöka fokusera mer på rätt saker. Det vi fokuserar blir det ofta mer av.

  • Om vi fokuserar på möjligheter och lösningar, blir det mer av det.
  • Om vi fokuserar på det som inte funkar, då blir det mer som inte funkar.

Det gäller både det egna arbetet, på kollegor och med eleverna.

Det är faktiskt både så enkelt och precis så svårt.

Skolutveckling idag handlar i mångt och mycket om att ta bort – inte att lägga till.

 

 

Tänka tillsammans kring digitalisering, klasser, klassrum, färdiga lärare?

Det ger alltid perspektiv och stöd till egen reflektion att låta sig intervjuas i olika sammanhang. ”klassrumsfri skola” är månne intressant som rubriksättning, med tanke på att vi sitter i ett av 24 rum som alla är exakt 60 kvadrat… Men då Glömstaskolan inte har klasser är det förstås inte hemklassrum för en viss klass, men rymmer gott om möjligheter för god och ofta nog så traditionell undervisning (inkl flera hundra meter magnetiska whiteboardväggar, just nu ser man tydligen en genomgång från en klassiker i bokstavsträning: Bagar Bengtsson av Hellsing).

Saknad i skolan lille vän?

Jag har varit på ännu ett viktigt boksläpp! På just Glömstaskolan har vi f n ingen elev vi saknar, utan tvärtom goda erfarenheter av att genom relationell pedagogik, medvetna socialpedagoger, god undervisning samt vettiga digitala hjälpmedel få före detta skolavstående elever att börja trivas och vara i skolan för att möta undervisning, vilket förstås är viktiga steg mot måluppfyllelse. Men när och om det händer så har vi nu ännu en vägledning hur vi som skola konkret kan arbeta framåt. Just att boken är verksamhetsnära och skriven utifrån faktisk erfarenhet tänker jag gör att den är värd att få många läsare. Fler verksamma i skolan borde dela sina gjorda erfarenheter, så kan vi bygga vidare på dem tillsammans, tack!

Se upp för Pygmalion!

”Elever som känner hopp, lär sig. Elever som inte känner hopp, lär sig inte. /John Steinberg”

I två korta meningar lyckas kloka John fånga såväl utmaning som tjusning med läraryrket. Det vi gör spelar roll, på riktigt. Vi har förstås ramar som vi inte kan påverka, men en hel del kan vi faktiskt påverka här och nu, vilket i sin tur ger effekt på evigheten.

Vem av oss kommer att ha lagt grunden för självförtroende och ledarskap hos kommande statsministrar?

Samtidigt innebär förstås möjligheten/makten att påverka också ett stort ansvar på oss som professionella.

Om vi tror att de kan, får vi ofta rätt.

Om vi tror att de INTE kan, får vi alltid rätt.

För ett antal år sedan träffades några av oss som pluggat tillsammans på lärarutbildningen. Vi hade med oss respektive skolkatalog och visade upp vår nuvarande klass, så fick de andra gissa vilken ”typ av elev” varje elev var, bara på basis av klassfotot. Det var riktigt skrämmande, stämde lite för bra – om man kan misstänka att barn blir som de blir mycket för att vi behandlar dem som vi gör. Om vi gör det utifrån våra föreställningar och fördomar så kan det lätt bli självuppfyllande. Samtidigt har vi förstås främst våra sinnen att gå på, lärare kan och ska inte ersättas av datorer – undervisningsrelationen är det som lägger grunden. Och den är förstås personlig till sin natur. Jag förde även samtal med en forskare som designade ett forskningsprojekt om detta, men inte fick finansiering.

Nu läser jag i boken ”Relationer från A till Ö” (Modern Psykologi 2015): ”Så blir lärarens favorit bäst i klassen” om Rosenthaleffekten eller Pygmalioneffekten:

”… Efter att ett antal skolelever gjort ett begåvningstest, informerade Rosenthal lärarna om vilka som kunde förvänta sig stora studieframsteg. När eleverna gjorde om samma test efter ett läsår, visade de som lärarna trott skulle göra framsteg förbättrade resultat i högre grad än omgivningen. Det var bara det att de ’begåvade’ eleverna hade valts ut slumpmässigt, utan hänsyn till vilka som faktiskt var bäst på första provet. Lärarna hade uppmuntra de elever som de hade positiva förväntningar på och skapat en självuppfyllande profetia som gjorde att eleverna också presterade bättre.” /Jonas Mattsson

Första steg att kunna göra något åt sina fördomar / för-givet-taganden är att bli medveten om dem, för att bättre och mer professionellt kunna nyttja våra gjorda erfarenheter – vilka vi behöver utgå ifrån om vi ska överleva – för att göra än mer skillnad för varje barn. Att vi ges tid och möjligheter till detta är så mycket viktigare än nya nationella mål.

Själv lever jag ännu gott på att jag för ett antal år sedan råkade in i en elev från första klassen, en elev i svårigheter som jag hade otaliga konflikter med, som berättade

Ja, Magnus, du hade rätt i ditt tjat. Det fanns potential för mig, jag kunde faktiskt lyckas. Jag går nu på gymnasiet och kommer få ett bra jobb. Tack så mycket för att du inte gav upp.

Lästips, när det är tungt som lärare eller skolledare: böckerna Betydelsefulla lärare och Den engagerade läraren. Det vi gör spelar roll.

Det vi gör är viktigt på riktigt.

Låt oss göra skillnad!

Hur tydlig ska man behöva vara?

Glömstaskolan har vi två huvudfrågor som vi tycker om att ställa oss:

  • Varför?

  • Varför inte?

För två år sedan ställde vi oss den första frågan gällande traditionella föräldramöten. Då vi inte hittade något riktigt vettigt svar, i förhållande till vad de tar i tid och kraft (2 veckors arbetstid för lärare per termin totalt) så tog vi helt sonika bort dem. Saknade av väldigt få föräldrar (med undantag för några några ganska högljudda, som jag tipsat om att grannskolorna fortfarande har föräldramöten, även om jag precis fick veta att även Visättra tagit bort sina). För blivande förskoleklass har vi dock istället utökat antalet föräldramöten:

  1. obligatoriskt ”säljmöte” i januari (
    • ”det här var väldigt annorlunda mot de andra, att ni har bra mat och legitimerade lärare sa ni närmast i förbifarten, istället tryckte ni på att ni har förväntningar på föräldrar samt pedagogiskt tolkningsföreträde. Men jag tänkte välja er, för ni har ju tänkt.”/förälder som valde oss  – precis som många andra, fler än vi hade platser till
  2. informationsmöte i maj – så de vet vad som gäller och ännu kan ångra sig och hinna byta skola, liksom framförallt förbereda sig och sitt barn på att det här blir bra
  3. uppropsdagen: lärarna tar barnen, jag och skolsköterskan blir kvar med föräldrarna och informerar återigen om hur vi tänker oss tillvaron i skolan – och grunden för vårt samarbete, vilket är rätt samverkan och engagemang och förväntningar åt båda håll.

Jag vill nog påstå att vi gjorde det tämligen så tydligt vad som gäller, hur vi tänker och gör. Jämfört med förra året har det också varit väldigt få samtal och mejl från oroliga föräldrar i förskoleklass.

Jag är glad över att vara tydlig med att vi har pedagogiskt tolkningsföreträde, samtidigt som jag är bekymrad att det ens ska behöva sägas. Nåja, nu är det i alla fall sagt.

För ni vet väl vad som står i våra styrdokument (och gjort sedan 1994)?

”Rättigheter och skyldigheter

Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan. Det är inte minst viktigt som underlag för den enskildes val i skolan. ”/Läroplan Lgr11, kap1

Första året som rektor

Hade man ännu varit lärare hade man haft ferie nu… Men som skolledare har jag förstås vanlig semester, vilket det säkert finns en poäng med – samtidigt som jag verkligen vill att lärare ska fortsätta ha ferie och vara mer på plats när eleverna är på plats.  En del elever har det absolut tufft på sommarlovet, men detta bör samhället kunna ta ansvar för på andra sätt än genom skolan, allt kan och ska inte lösas av skolan (och lärarutbildningen).

Som skolledare har jag ännu mera förtroendearbetstid än tidigare, på gott och på ont. Precis som för lärare är arbetet oändligt och utan begränsning. Precis som för lärare händer det saker man inte förutsett, men som man behöver hantera och prioritera. Precis som för lärare står människan och dess utveckling och lärande i centrum.

Mitt första år som rektor (först tf, sedan riktig rektor) har onekligen varit ytterst lärorikt och omväxlande. En del blev som jag trott, annat var mera oväntat (ex att stänga av vårdnadshavare var något oväntat).

Här ett litet axplock vad första året fört med sig:

  • Ofta har jag stått i skolans entré på morgonen hälsat elever, personal, vårdnadshavare välkomna till ännu en skoldag
  • Vandra runt i skolans klassrum och lärmiljöer i syfte att se och veta (skillnad kunna svara ”jag vet” istället för ”jag ska ta reda på”) – och uppleva goda möten med elever i lärande.
  • Leda facklig samverkan, där viktiga beslut fattats
  • Varje fredag har vi haft APT där vi summerat veckan och lagt grund för kommande
  • många konstruktiva meningsutbyten i ledningsgruppen
  • många, många konstruktiva möten med elever i stort och smått
  • oändligt många konstruktiva möten – formella och informella – med medarbetare.
  • många nog så konstruktiva möten med vårdnadshavare, men även blivit hotad – vilket inte är OK i roll som tjänsteman
  • Träffat elevrådet och resonerat om skolans enda regel
  • bjudit in till otaliga medarbetarsamtal (jag har i princip alla pedagoger)
  • Gått mer eller mindre givande utbildningar i ekonomi, lönesättning, personaladministration…
  • Attesterat räkningar med oväntat många nollor på.
  • Räknat på budget, gjort tjänsteorganisation – gjort om och gjort rätt, funderat många varv på organisation och kultur
  • Fattat ett och annat beslut om placering, särskilt stöd, anpassad studiegång och dyl – inkl information till vårdnadshavare och andra
  • otaliga beslut om ledighet från skolplikt (ibland beviljat) har fattats
  • oändligt många beslut tagna i stort och smått, alltid försökt ställa mig frågan om det är jag som ska fatta beslut eller vem som bör ha mandatet – försökt vara tydlig här, då jag på allvar tror på professionellt mandat
  • Deltagit aktivt på rektorsmöten, även fört in digitala verktyg
  • Varit på chefsdagar, som alltid glatt twittrandes mina upplevelser
  • Tagit emot Grundskolenämnden på skolan
  • Författat 10-talet blogginlägg på Glömstaresan
  • Skrivit otaliga blogginlägg till vårdnadshavare och elever på skolbloggen
  • Rekryterat personal (vi har fortsatt växa)
  • Stängt av flera vårdnadshavare att besöka skolan
  • Stängt av en handfull elever
  • Polisanmält elever för misshandel, förälder för ofredande/hot
  • Lämnat in orosanmälan till socialtjänst för rätt många elever
  • Tagit emot 50-talet studiebesök
  • Föreläst om lärmiljö, elevhälsa, ledarskap
  • fortsatt följa aktuell skolforskning
  • Byggt infrastruktur för internkommunikation, utveckling…
  • mottagit resultat medarbetarenkät
  • börjat förbereda besök av Skolinspektionen, utbildning med SPSM mm
  • Hållit rektorstal på samling och avslutning
  • med mera, med mera

Spännande fortsättning följer!

Framgångsrikt ledarskap i skolan?

Strax efter skolavslutning deltog jag i givande konferens om framgångsrikt ledarskap i skolan. Professor Elisabeth Nihlfors är i högform och ger oss en modell och tankegods vidare. Efteråt kommer jag och en förskolechef och ger lite reflektioner från vardagen (sedan följer fler exempel från andra skolor hur de tänker och gör med sin styrkedja).

Titta här!