Unik Solidaritet?

Igår var jag igen och såg musikalen Billy Elliot. En fantastisk föreställning vad gäller skådespeleri, sång, musik, scenografi. Dessutom ett, som jag uppfattade det, väldigt viktigt budskap:

Det gäller att finna balans mellan att hitta sig själv och vara en del av en gemenskap och ett sammanhang.

Eller som våra styrdokument länge stadgat:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Lgr 11

Just balansen mellan de två tror jag är nyckeln och precis som gungbrädan faktiskt inte blir något rolig om en av de som gungar är för tung, får inget av dessa uppdrag väga helt över det andra. Detta är vad skolan handlar om: vi ska inte bli kopior och vi ska kunna verkar och fungera tillsammans i ett samhälle byggt på demokrati. Detta blev även extra tydligt på veckans fyra dagars intensiva rektorsutbildning, där vi tillsammans gnuggat och gnuggats i skoljuridik. Grundlagen går att läsa, den går att begripa och ska tillämpas efter bästa förmåga. Tack Billy för den mer multimodala påminnelsen!

In everything you do
Always be yourself, Billy
And you always will be true

OCH
Solidarity solidarity
Solidarity forever
All for one and one for all
Solidarity forever
Solidarity solidarity
Solidarity forever
All for one and one for all
Solidarity forever
 (hittade ingen svensk översättning och ville inte göra en egen)

Varför bli domare? eller lärare…

Denna helg åter dags för Töjnan Tiger Cup, en av sveriges mer trivsamma innebandycuper.

Det viktiga är att så många som möjligt spelar innebandy och är aktiva. …

Vi utgår då också från att deltagande lag inte utnyttjar reglerna till toppning, d.v.s. flytta spelare till lägre klass eller plocka in extra spelare bara till den här cupen för att förbättra sina möjligheter att vinna.

Som förälder till två innebandyspelande barn ställer man förstås upp som funktionär så att cupen ska kunna genomföras (plus alternativet att istället behöva sälja bingolotter är värre). I går satt jag en vända i sekretariatet, där min medsittare i en paus högt reflekterade:

Undrar varför någon ens vill bli innebandydomare?

Det verkar kräva ständig närvaro och mycket snabba beslut utifrån klent beslutsunderlag, vilka man stundtals får skäll men sällan cred för.

Efter en stund kom vi fram till att det nog handlar om att man ser att man gör en viktig insats – utan dem ingen cup. Dessutom får de vara med där de händer, säkert är det många f d innebandyspelare som vet vilken otrolig stämning det är på plan och dels vill fortsätta uppleva den, dels föra den vidare till nästa generation. De är dessutom med och såväl dömer som arbetar förebyggande för att skapa den stämning vi alla vill ha, med lek, glädje och fair-play. Även om de inte alltid får uppskattningen för det, så vet de att de varit med och byggt något. Dessutom får de lite, lite, betalt. Samt tydligen bra utbildning och god gemenskap i domargruppen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att koppla det till skolans värld:

Ungefär lite som att vara lärare eller skolledare alltså. Ständig närvaro, snabba beslut och stundtals får man skäll, men sällan betalt utifrån ansvar och utbildning, men ofta nog god gemenskap och ständigt lärande.

Domaren har ett helhetsansvar för matchen, men sekretariatet gör sig del – liksom hall- och matchvärden, den som grillar korv och säljer kaffe, administrerar och håller i matchprogram mfl funktionärer. Domaren behöver inte städa toaletter, men vet att det blir gjort. Den som städar toaletterna vet att den inte behöver avgöra mellan motstridiga viljor på plan. Vi bidrar med olika saker, utifrån kompetens, talang, intresse, roll.

Kompetens är alltid vacker.

– gäller samtliga ovanstående grupper och många andra, i många olika sammanhang. Vi är bra på olika saker, men kan alla se till att göra de uppgifter vi har åtagit oss med närvaro, autenticitet och ansvar. I det ligger även att INTE göra sådant som klart ligger utanför, utan lägga (tillbaks) det ansvaret i det knä som det bör ligga i.

Det här jobbar vi en del med på Glömstaskolan. Vid sidan av lärarna finns där en socialpedaogog i varje team, som tar hand om närvaroadministration, rastvakter o därtill hörande rastkonfliktsarbete. Uppenbarligen efterlängtat om man ser till söktrycket hos lärare – som önskar arbeta mer som lärare. Att ha en lokal chef över elevhälsan är ett annat klokt drag – gör frågan central samtidigt som allt inte behöver ligga på rektors bord.

Liksom innebandyklubben arbetar vi också med föräldrars ansvar. Vi har olika roller, funktioner och ansvar även om vi har samma mål:

Varje barn ska utvecklas så långt som möjligt, utifrån ”sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” som det står i läroplanen.

Tillit, sammanhang, ”fyra bröllop o en begravning”

Min farmor växte upp i Stinsvillan Sollentuna som enda barnet till överstins Oskar Skog. Hon fick fyra barn, vilka hon tog hand om ganska mycket på egen hand. De fick sedan många barn och femton barnbarnsbarn, vilka hon också höll reda på. I helgen träffades tjugofem av oss för en trivsam helg tillsammans med barnbarnsbarnbarn som nyss börjat krypa till släktäldste 80+.

Vi träffas inte så ofta, men har under åren hållit kontakt, varit på fler än fyra bröllop och en begravning tillsammans. Mina äldre kusiner har liksom alltid varit med, bland annat när jag lärde mig gå liksom när jag med deras hjälp fick inse att jag faktiskt inte var mörkrädd. Jag känner enorm tillit till att

vi vill varandra väl, och gör varandra bra.

Samma tillit känner jag faktiskt till ledningsgruppen här på Glömstaskolan. Vi är fyra sinsemellan ganska olika personer, med olika kompetenser och perspektiv. Men vi kan prata om det och jag litar obetingat på att vi både kan provtänka och konkret bygga skola tillsammans.

Kommande vecka är jag borta på rektorsutbildning med viktig juridik. Jag känner stor tillit till att personalen – som vanligt – löser allt det som alltid uppstår i en skola. Utan att t f rektor behöver vara på plats, även om jag verkligen gillar att vara det.

Vi svarvar inte muttrar o skruvar, vi arbetar med människor. Arbetet blir aldrig som man tror och heller aldrig färdigt. Det ligger såväl en förbannelse som en stor tjusning i  det.

Tillit är en palindrom som funkar åt båda håll. Det gäller att se till att befinna sig i ett sammanhang som bygger och bygger på detta. Som legitimerad lärare eller skolledare finns där idag ofta en möjlighet att byta till sig detta om det skulle saknas, jag tänker att det är viktigt att ta ansvar för att också ta denna möjlighet om man så behöver. Själv har jag sett till att vara i rätt sammanhang.

”Hej då rektorn! Gör en bra helg!”

– var ord som ekade över skolgården nyss, från glada lekande elever.

Så får det bli!

Gör det du med.

 

Första veckan som rektor

Kloka John Steinberg har precis lanserat en bok ”Fyrtio minuter, hundratals beslut”, vilken jag förstås beställde till de nya lärarna på skolan. Precis som med min egen bok (som i många stycken ännu håller, såhär 16 år senare) fungerar den säkert mycket bra även för mer erfarna lärare.

Som nybliven rektor kan jag meddela att inte det inte är färre beslut att göra per dag. Även här måste många fattas i stunden och ofta utifrån ett ofullständigt beslutsunderlag. Uraktlåtenhetatt inte fatta beslut – är ofta värre än att fatta ett i vissa detaljer felaktigt beslut. Beslut måste förstås grundas i en tydlig vision vart vi är på väg (och inte), där styrdokumenten utgör den stabila grunden.

De beslut som kan vänta bör också få mogna fram. Att ta hjälp av andra och provtänka tillsammans gör att det ofta blir så mycket bättre. Beslut ska också tas på rätt nivå – hos dem som har såväl mandat som ansvar och insikt. 

Det som är bråttom får inte alltid ta överhanden från det som är viktigt.

Skolutveckling idag handlar inte om att lägga till, utan ta bort.

Ett av de större besluten är hur min tid och kraft ska prioriteras. Så här långt har jag lyckats prioritera att stå i ljushallen på morgonen och ta emot personal och elever när de kommer. Många små frågor kan här lyftas och få sin lösning innan de blivit stora frågor, plus att det skapar en god grund för dagen. Sedan försöker jag ta ett varv igenom varje hemvist i samma syfte. Som rektor vill jag förstås oftare kunna säga ”Jag vet” än ”Jag ska ta reda på”. Dessutom gillade jag mycket när äldsta dottern kom hem från förskoleklass och sa:

Jag har en fröken som heter Birgitta, en som heter Monica och en rektor som heter Anders.

När det gäller förvaltningens möten gäller det att vakta sin tid och se till att göra vad man kan för att de ska ge mer energi än de tar. En och annan utbildning måste man också genomföra, det blir så mycket bättre stämning på skolan om lärarna får rätt lön i rätt tid… Rektors ansvar för arbetsmiljö och andra frågor är också vittomfattande, här skulle skolan tjäna mycket på att rensa i floran och låta rektor kunna vara mer av pedagogisk ledare (liksom lärare ska få ägna sin tid och kraft åt undervisning och därtill hörande planering, uppföljning och utveckling).

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting – och det är verkligen inte rätt.

Så här långt har steget till att bli skolledare känts mycket bra. Men jag är samtidigt glad över att det fick ta sin tid och att jag bär med mig viktiga erfarenheter från klassrummet, lärarrummet, fackliga sammanhang och utbildningar, Lärarnas yrkesetiska råd, Lärarnas Ansvarsnämnd, Skolportens lärarpanel och många andra sammanhang. Att dessutom ha tre egna barn och ha sett skolan från föräldrahåll tillför också ett och annat. Som grädde på moset har jag dessutom erfarenheter från politiken, då jag sitter kvar som ledamot i barn- och ungdomsnämnden där jag bor.

I torsdags fick jag även goda erfarenheter från mitt nya yrkesförbund Skolledarförbundet, som bjudit in till seminarium på Breviks skola. Jag var där för dryga två år sedan för att hälsa på en god kollega, men möttes samtidigt av en rektor med öppen dörr och tid även för en oanmäld besökare nyfiken på skolan. Det gäller uppenbarligen att ligga steget före och se till att rensa undan mindre frågor från ens bord, så man kan arbeta med de viktiga sakerna.

Lärare och skolledare har pedagogiskt tolkningsföreträde.

– är ord som klingar från vinnaren av Stora Skolledarpriset 2016 och nog borde göras till skärmsläckare på varje rektors och lärares dator.

Lärare måste utgöra första linjens elevhälsa. Med en ny grupp måste man som lärare förstå lägga tid och kraft i början på att göra den undervisningsbar.
Vi måste lämna alltför stort fokus på individen för att istället börja jobba med gruppen – för individen.

Jag inser nu hur mycket jag låtit mig inspireras. Inte köpt allt, utan medvetet valt – och valt bort. Vikten av att ha en pedagogisk idé och hålla fast vid den står åter tydlig. Liksom att allt handlar om i vilken kontext man verkar. Men till sist återstår ändå:

Håll i, håll ut, håll om – och håll bort.

https://youtu.be/-0thVx2xutA

Så var man rektor då…

Ja, jag vet att jag uttalat:

”Varför skulle man bli skolledare? Den stora grejen med lärarjobbet är ju att se stjärnglans tändas i ungars ögon, det är nog sällan rektor får vara med när ett barn knäcker läskoden.”

Men jag har mer och mer kommit till ro med att saker ofta nog händer av en anledning. På Glömstaskolan har jag fått möjligheten att vara med från början och utforma en helt ny verksamhet utifrån tankar, idéer och tidigare erfarenheter – samt självklart statliga styrdokument och pedagogisk plattform, men mindre utifrån tradition och vanliga för-givet-taganden. Rektor Peter gav oss verkligen stort mandat att tillsammans utforma vad vi tänker behövs i en skola för varje barn. Han visade tillit och stöttade där det behövdes, men lade sig inte i onödiga detaljer bara för att han kunde.

Du har varit så mycket mer ledare än chef.

Skolan har vuxit mycket snabbt. För två år sedan hade vi 30 elever, för ett år sedan 208 och i våras gick vi på sommarlov med över 300. Till uppropet har vi passerat 460. På vägen behövdes en biträdande rektor. Jag tvekade initialt att söka tjänsten, men när klok kollega frankt konstaterade:

Magnus, du beter dig redan som skolledare och vi lyssnar på dig. Om vi får in någon annan och ni säger olika blir det lätt jätteknas.

Så efter dryga 17 år som lärare tog jag så steget ”to the dark side”. Första månaderna innan min efterträdare var på plats försökte jag vara både lärare och skolledare samtidigt, vilket var tufft. Min farhåga att inte längre få träffa på så många elever i stjärnglanständningsögonblick kom däremot tydligt på skam.

Som skolledare behöver man faktiskt inte sitta på sitt rum och vänta på att något ska hända. Jag är ute i alla hemvister i princip varje dag jag är på skolan. Jag måste också erkänna att det varit riktigt energigivande att vara med och sätta och känna god kultur på läsårets uppstartsdagar.

När rektor släppte nyheten  att han går vidare till större uppdrag tittade jag och övriga i ledningsgruppen på varandra och ställde den raka frågan:

Blir ni kvar? Då blir jag kvar. Nu kör vi!

Formellt blir jag tillförordnad rektor 25/8. I praktiken har jag, ledningsgruppen och medarbetarna  redan tagit över rodret för Glömstaskolan. Rektor Peter har här gjort ett gediget jobb med att bygga en skola som inte bygger på att han är på plats, en skola där legitimerade lärare, fritidspedagoger, socialpedagoger faktiskt  har mandat och förutsättningar. En skola där ansvarskultur råder, där vi håller i, håller ut, håller om samt håller bort. Vi fortsätter vårt gemensamma bygge framåt!

På måndag har eleverna upprop klockan 12.12. Då är jag dock inte på plats eftersom jag samma morgon har upprop på Rektorsutbildningen i Uppsala. Men det är lugnt, verksamheten bygger ju inte heller på att jag är där varje stund. Uppropsdagen får lärarna ha stjärnglanständningen för sig själva, men sedan kommer jag tillbaks och hänger i verksamhet och undervisning.

Spännande resa fortsätter!

Yttrandefrihetens lov

Nog skulle vi komma längre om vi faktiskt tog oss tid att lyssna på varandra i syfte att försöka förstå än att göra ner?

Att tillbringa en del tid och kraft i sociala medier ger mig mer än det kostar. Annars skulle jag inte göra det. Ofta är det en guldgruva för inspiration, tankeutbyte, provtänkande, tankespjärn och svar på snabba frågor.

Skolverkets hemsida är fortfarande ett mysterium att hitta på, men ställer jag frågan på twitter får jag snabba svar med direktlänkar från sådana som uppenbarligen hittar.

Just tankeutbytet med de som tycker och tänker olika kan ofta ge mycket, med nya perspektiv och insikter. Men det gäller förstås bara så länge man visar respekt för varandra som människor som tycker och tänker olika – som ju är en en grundbult för varje fungerande demokrati (vilket är något långt större än att majoriteten vilja gäller). Tillsammans kommer vi längre!

”En yttrandefrihet utan förmåga att hålla tyst och andas ut, reduceras snarast till: ”vars och ens rätt till att agera som en idiot – utan att ens vara det”.

Knappast en frihet att dö för.

Vill du ödsla tid på en fejd som bara kan vinnas av stenåldern så kan du fortsätta att höja den verbala släggan. Du kommer få reaktioner, ditt neurologiska missbruk av bekräftelse kommer underhållas.

Men var det verkligen det du drömde om, att göra din samtid räddare?

Jag avslutar med en bön: lås oss minnas att varenda människa som någonsin yttrat sig förtjänar en värld där det inte våra brister som för oss samman, utan våra kvalitéter.

” /Bob Hansson, SVT 3/3-17

Vassa knivar och vem ska göra vad?

Denna sommar vankades det vanligt Hamnfest i TorsöLister. Utifrån devisen

påverka genom att medverka

var jag även detta år delaktig i planering och genomförande. Bland annat valde jag att ägna en del tid och kraft åt att fixa en del av maten. För mig är det inte särskilt betungande, utan snarare en fröjd och glädje i att göra en god tomatsallad när man har tillgång till

  • en riktigt vass kniv
  • fantastiska tomater som fått mogna i solen
  • superfräsch lök fångad direkt ur bondens hand, direkt från åkern bredvid
  • stadig skärbräda som ligger på plats
  • olja och vinäger av god kvalitet
  • nödvändiga kryddor

Festen, inklusive maten, blev utifrån given spontanrespons och egen känsla väldigt lyckad. Det var förstås mångas förtjänst då vi var många som var delaktiga utifrån att

ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Nu har jag haft första dagen detta läsår på plats i skolan. En klart givande och trivsam dag som bådar gott för spännande fortsättning, där vi tar nya steg tillsammans.

Ovanstående fundering över vikten av ändamålsenliga verktyg och nödvändiga råvaruresurser tänker jag inte är särskilt svår att överföra på andra verksamheter, som exempelvis skolan. Här handlar det förstås om att vi behöver ex

Även här gäller förstås också

ingen kan göra allt, alla kan göra något

eller kanske snarare

ingen ska göra allt, vars och ens kompetens bör nyttjas klokt

Jag känner verkligen att både vi i skolledningen och teamen av lärare, fritidspedagoger och socialpedagoger på många olika sätt kompletterar varandra i våra olika kompetenser – såväl formella som mer informella/personliga. Det ska bli riktigt spännande att åter träffa all personal – där ungefär hälften är nya då skolan växer så det knakar. Glömstaskolan har dock lyckats besätta samtliga tjänster och har legitimerade lärare i 100% av alla ämnen och årskurser (vi har inte klasser. Eller veckobrev eller föräldramöten, utan lägger vår tid och kraft mer på god undervisning  utifrån skollag o läroplan).

Vi har fem dagar på oss att bygga kultur och sätta struktur innan eleverna har upprop – samtidigt som jag har det på rektorsutbildning. Så kan det gå. Spännande tider!

påverka genom att medverka –

ty framtiden kommer inte till oss, vi skapar den.

Döden, livet, årsrik?

I år har flaggorna åter vajat på halv stång i sommarbyn, då byäldste somnat in för gott.  För bara två år sedan var båda byäldste kvar på trivsam hamnfest ända till slutet och att det flaggas gemensamt tycker jag känns bra, det betyder i min värld att vi tillsammans värnar erfarenhet och liv – och varandra.

https://www.facebook.com/herregudco

Ingen försvinner från oss, så länge någon minns. /Nils-Göran Enggren

I en etta jag undervisade i för ett antal år sedan hade jag inte mindre än tre elever som nyligen mist en förälder. Det var speciellt, men väldigt lärorikt då barn i allmänhet har ett långt mer avspänt förhållande till döden än mången vuxen. Det är märkligt att vi på något sätt byggt ett samhälle där döden inte ska finnas, när det enda vi vet med säkerhet är att livet är en livslång sjukdom med 100% dödlighet…

Det gäller att fylla åren med liv, inte livet med år.

Samtidigt som rik erfarenhet inte heller är att förakta, utan tvärtom förvalta väl.

”Ordet årsrik står för att människor, som kommit upp i åren, är rika på antal levda år, kunskap och livserfarenhet. Och livserfarenhet har av den visserligen begränsade forskning som finns visat sig vara värdeull vid beslut om komplicerade problem och vid konfliktlösning. … Årsrika ska ses som en tillgång i samhället, inte som en belastning.” /Björn von Sydow & Barbro Westerholm, riksdagsledamöter (S resp L), från boken Årsrika, vandringsutställning Hälsinglands museum

Samma gäller nog för övrigt saknad. Det händer ju att yngre elever uttrycker att de saknar sin förälder. Mitt svar blir alltid något i stil med:

Det är ju tur att du saknar! Det hade väl varit betydligt värre om du känt tvärtom… Saknad är inte farlig, utan visar att något är betydelsefullt. Nu får vi chans att träna på Gilla Läget.

Redan 2011 bloggade jag om ”Utøya i skolan; livet, döden, verkligheten” och klipper här in en bit därifrån som ännu är giltig:

”Döden kan lära oss att leva”

– och det är något jag verkligen tror på.

”om vi på allvar fattade att vi är dödliga skulle vi ta hand om vardagen och våra kära relationer mer omsorgsfullt … – Om du själv fick reda på att du har ett år kvar att leva, skulle du då ändra på något? Och i så fall vad?” /Lisa Sand, kurator på Långbroparks palliativa vårdavdelning

Jag har själv fått ställa mig den frågan (även om det visade sig att min carcinod verkar gå att hålla i schack) och det kändes väldigt bra att ha tänkt igenom. Samma sak om jag vann tio miljoner på Lotto – jag skulle säkerligen fortsätta arbeta, om än knappast heltid.

Lars Bergström har också skrivit en väldigt läsvärd essäsamling ”Döden, livet och verkligheten”, vilken jag varmt rekommenderar för den som vill fundera över tillvaron på ett mer filosofiskt plan. Erica Falkenström har skrivit en mer handfast bok som också den ger en del tankar kring tillvaron –

 Vad vill du med ditt liv – egentligen?

En fråga vi kanske borde ställa oss själva något oftare. – Och kanske även eleverna?

”Det du gör idag, bestämmer vilken bil du kommer att ha om femton år” /lärare till ytterst bilintresserad, men för tillfället skolointresserad elev

Sedan kan förstås materiella ting som bilar ses som en liten fråga i sammanhanget med livet, döden och verkligheten, men ändå – för stunden kan det vara nog så viktigt. Precis som det stora och det lilla samtalet om döden, livet, verkligheten.

Sist ett citat från ett av de få sommarprat jag lyssnat på i år – förutom fantastiska Värmeradio:

Utveckling är skiftet från begravningar av barn till begravningar av gamla. Att begrava sina barn är aldrig acceptabelt, men att begrava sina föräldrar är livets spelregel. /prof Hans Rosling

Lev väl! 

Hey, hey – be careful out there!

… wherever you are.

Gott sjömansskap?

I dagens tidning fastnar fru och tonåring i quiz ”Har du kunnandet för att vara på sjön?”. Roligt viktigt och intressant, kunskaperna från Skepparexamen sitter i stort än.

https://www.sjoraddning.se/trossen

Påminner mig om artikel i den utmärkta tidningen Trossen (jag är förstås medlem i SSRS, även om jag och tonåringen mest seglar jolle) om ”Jakten på det goda sjömansskapet”. Sjömansskap verkar inte vara sådär enkelt att fånga in heltäckande som begrepp. Ibland blir det enklare att definiera vad det är genom att definiera vad som INTE är det.  Samtidigt som det inte heller är riktigt så enkelt heller, då mycket handlar om kontext och sammanhang. Precis som Trossen påminner om när det gäller sjöregler:

När dessa regler tolkas eller tillämpas ska tillbörlig hänsyn tas till alla navigationsfaror och kollisionsrisker samt till alla särskilda omständligheter, inbegripet begränsningar hos berörda fartyg, som kan kräva att man avviker från dessa regler för att undgå över- hängande fara. /TSFS 2009:44 

Som vanligt tänker jag att det finns bäring till skola även här. Vem som helst bör inte vara på sjön, vare sig för sin egen eller för andras skull. Vem som helst bör inte heller verka i skolan, vare sig för sin egen eller för andras skull. Du som följt min resa vet att det inte betyder att man inte får göra fel/visa sig handlat oskickligt (vare sig på sjön eller i skolan), men att felen dels får vara rimliga utifrån sammanhang, dels att man förstås måste lära sig av misstagen och inte upprepa dem, utan bygga vidare på rikare erfarenhetsgrund.

Erfarenhet är viktig – och den uppstår inte om man i rädsla för att handla fel ständigt stannar på land. Enda sättet att inte göra fel är att göra ingenting, och det är verkligen inte rätt.

Att vara på sjön är inte alltid enkelt. Att verka i skolan är det inte heller. Det är en ständig balansgång! När det flyter och fungerar är det dock fantastiska ställen att vara på båda två!

 

Raka rör?

Saxat från skolans bloggportal, vilken är under uppbyggnad:

Vi avstår gärna från kritik som handlar om att man hellre hade sett en annan organisation av elever eller kommunikation, en annan metodik i klassrummet eller att några vill ha undervisningen på ett visst sätt som kanske mer liknar det man själv är uppväxt med eller hört talas om, men tar gärna emot tips om bra aktiviteter för lärande vilka vi kan överväga att nyttja.

En tämligen tydlig text tänker vi, stort tack för grunden till den Johan o Karin Sjölin på Pops Academy.  De är en friskola och vi en kommunal skola, men vi har mycket att lära av varandra under paroll #sharingiscaring.

Vår personal är välutbildad och har många års erfarenhet av att undervisa och att leda pedagogisk verksamhet. Uppenbara fel och brister vill vi mer än gärna att ni uppmärksammar oss på om ni hittar. Ta kontakt med oss! I första hand självklart den det gäller. Missförstånd och frågetecken rätas oftast ut bäst i dialog. Om du inte känner att dialogen fungerar vänder du dig sedan i andra hand till skolledningen, i tredje hand till huvudmannens klagomålshantering.

En trend idag är tydligen att man inte bara rundar läraren utan även rektor och går direkt på huvudman eller Skolinspektion. Här har Huddinge gjort ett mycket bra vägval att inte studsa dessa bollar nedåt om det inte är något som juridiskt behöver rektors och lärares uppmärksamhet. Det är ett klokt drag freda tid och kraft hos de professionella till undervisning och lärande!

”Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet samt bidrar till att göra skolan till en god arbetsplats”. /Lärares yrkesetik

I den andan har vi även beslutat oss för att inte ha något traditionellt föräldramöte i höst. De flesta föräldrar är faktiskt väldigt nöjda med att inte behöva prioritera en kväll till detta, många har ju gjort det mest ”för att man ska visa sig engagerad”. Däremot arrangerar vi en kväll där den som vill komma och prata om hur vi tillsammans kan arbeta mot mobbning på nätet. För den som vill.

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande. /Lärares yrkesetik

Veckobreven har vi också ersatt med Instagramflöde. Jag kan erkänna att jag älskat att skriva veckobrev, men kan inte se mig själv i spegeln och säga att det tillförde sådär mycket kunskapstillväxt i förhållande till hur smidigt det är att visa verksamheten med två klick på Instagram. Det är inte alls svårt visa vad vi gör utan att visa identifierbara elever och det krävs inget konto för föräldern. Allt är öppet, yrkesetiken måste ligga i fotograferandet istället för ofullständiga tekniska system. Att tro att något man publicerar på nätet kan hållas stängt är en chimär.

Slutligen arbetar vi en del med våra egna möten. Skolledningen lägger inte beslag på mer än två timmar i veckan, övrig tid äger de professionella. Innehar man en yrkeslegitimation vet man att nyttja den klokt och prioritera det som behövs, utifrån det uppdrag som är givet. Tänker vi. Och då provar vi ändå en del nya vägar, som sig bör.

Eller ska det vara så svårt att freda världens viktigaste yrke?