Inlärd hjälplöshet?

I veckan ett guldögonblick i knappliften. En glad ”hjälmfoting” (stor hjälm med pjäxor och slalomskidor under, sisådär 4-5 år) som greppar liften och det bär iväg. Stoltheten går inte att ta miste på.

Jag kan det här nu! Jag är mer fri än jag var igår.

Tidigare på dagen såg jag hur pistvakt Mikael bidrog till detta. Han såg ut att närmast vara född i skoterspåret och hade varit med ett tag, stadig och stabil när det gäller. Den lilla hjälmfotingen fick då inte alls till det och missade knapp efter knapp. Mamman blev mer och mer stressad över att kön växte, men Mikaels lugn övertygade.

Hon behöver lära sig det här själv. Snart nog kommer hon att kunna. Alla har vi varit nybörjare och de bakom förstår. De kan också skida fram och ta de missade om de har bråttom.

Den lilla flickan fick en del tips på vägen samt uppmuntran och övertygelse om att hon skulle klara det istället för den snabbare lösningen att bara fixa liften åt henne. Det hade förstås varit snabbare där och då, men inte heller gjort eftermiddagens erfarenhet möjlig.

  • Om vi tror att de kan, får vi ganska ofta rätt.
  • Om vi tror att de inte kan, får vi alltid rätt.

Här ser jag ofta lärarens stora bidrag; vi kan visa eleven att det finns någon som faktiskt är övertygad om att de kan lära, utvecklas, klara av det svåra. Liksom även visa vägen och vara tydlig med det arbete som krävs för att lyckas. Tyvärr möter vi ett och annat barn som haft alltför många vuxna omkring sig som istället undanröjt varje hinder och möjlighet att erfara detta. I sin vilja att göra livet lätt för de små har man istället gjort det tämligen svårt, långsiktigt.

Inlärd hjälplöshet är livsfarlig!

Varje lärande bjuder förstås även på ett metalärande, där man mer eller mindre medvetet lär sig huruvida det var möjligt eller ej att lära och hur mycket man var beroende av andra eller inte för att göra det. Här har vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet ett stort ansvar att ta ett steg tillbaks och fundera över vårt bidrag i tillvaron – långsiktigt. Vi finns förstås där för att utmana det som den andre redan kan, knuffa ur komfortzonen och tillföra ny kunskap samt ge hopp. Undervisning så som riksdagen formulerar den:

”sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden.” /SFS 2010:800 Skollagen

”Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan. Process och inte bara Produkt!” /Glömstaresan

Beslutsunderlag i komplex tillvaro

I veckan bjöds det snöblandat regn i slalombacken. Plus dimma. Onekligen en blandad erfarenhet. Det faktum att synfältet blev tämligen begränsat gjorde att vi fick använda andra sinnen och tidigare kunskap för att säkert ta oss ned i säkert skick för såväl oss själva som de övriga tappra få. Det blev till några riktigt fina åk, men jag kunde förstås inte låta bli att tänka på skolan.

En lärare förväntas fatta mellan 300 och 500 moraliskt signifikanta beslut en normal skoldag. Alltså beslut som de facto påverkar en annan människas tillvaro och liv. Ytterst sällan fattas de med alla fakta på bordet.

I allmänhet behöver de dessutom fattas under tidspress, med fler beslut ståendes i kö, då vi sällan har en elev i taget att ta hänsyn till. Ofta dessutom med olika motstående värden som krockar med varandra. Ändå måste de fattas – att inte fatta beslut är också ett beslut, men sällan det bästa och uraktlåtenhet duger helt enkelt inte. Skolan är en i sanning komplex organisation. Inte enbart komplicerad, utan komplex.

Komplicerat kan förstås genom att se en faktura för lagning av skolans kopiator:
”Trasig skruv: 3kr. Att ta reda på och veta vilken skruv: 2750kr.”

Komplex handlar om att det sällan finns sådär raka orsakssamband. I slalombacken handlar det till exempel om att det är flera människor som var och en för sig åker på olika sätt och med olika styrning och kontroll. Människor har såväl förnuft som känslor och de går inte alltid hand i hand med varandra. I synnhet inte när människorna befinner sig i grupp. Om individerna i gruppen dessutom har olika mål, utgångspunkter, förutsättningar är det ofta nog bäddat för trubbel. Ändå går det ofta nog tillräckligt bra. Vi är flera som delar på ansvar och börda.

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Tillsammans löser vi det mesta. Även när beslutsunderlaget stundtals är klent. Vi erfar och vi lär.

För när det lossnar i skidbacken och man får till de där precisa skären, i gensvar med backen om omgivning, då är det för härligt! Precis som i skolan när en elev som varit eller är i svårigheter helt plötsligt tittar upp, möter ens blick och konstaterar:

Jag fattar nu att jag faktiskt kan det här. Jag har potential och jag kan lära mig. Jag vill gå till och vara i skolan, där det händer.

Ungefär som lyckan barnen erfar när de erövrar ”fjärde frihetsgraden” och drar iväg i liften och backen på egen hand…

Vad ska vi (sluta) göra?

Jag har tagit två dagars paus från verksamheten på Glömstaskolan för att åka till Mittlärande (Sundsvalls Skolforum), hålla föreläsningar och leda lunchsamtal, lyssna på föreläsningar och hänga på pedagogisk pub. Alltid lika givande med perspektiv och påfyllning.

Det är givande och roligt att föreläsa när många verkar uppskatta det. Det är inspirerande och givande att lyssna på andra som föreläser. Men det är alla möten i olika pauser som verkligen gör skillnaden, när jag får chansen att bryta tankar med andra som också brinner för svensk skola. Att vi har olika utgångspunkter och kontext berikar samtalet – så länge vi visar varandra tillbörlig respekt och utgår från att vi alla vill varandra väl och försöker förstå varandra i syfte att bli klokare och mer medvetna. Tack alla som bidrar här!

Två olika teman etsade sig fast hos mig:

Snälla, sluta med alla dessa projekt och lyft. Utveckling av undervisning måste göras av professionen och vara en permanent struktur i skolan. /Per Kornhall, Mittlärande

Fram till 2011 hade Netflix som affärsmodell att skicka runt plastbitar med posten (dvs dvd-filmer). Då ändrade en vågad VD affärsmodell till internetstreaming och till en början störtdök aktiekursen när olyckskorparna samlades. Idag har de en stor del av marknaden och min sexåring förstår över huvudtaget inte konceptet med TV-tablå.

Det jag vill titta på finns att titta på, när jag vill, på valfri skärm.

När ett mobilföretag valde att göra världens bästa mobiltelefon för röstsamtal, lanserades samtidigt ett annat en sk smart telefon som den samlade expertisen var tämligen överens om att den skulle floppa. Idag säger ungdomarna när jag frågar om de inte ska ringa varandra istället för att skicka ändlösa rader med meddelanden med sina telefoner:

Men pappa, jag har väl inte hens nummer heller.

Jag tror överlevnadsfrågan för skolan är att (sluta) göra rätt saker. Vi behöver grundstrukturer som stödjer en lärande organisation. Där förändring, anpassning, utveckling är självklart och inget som sker i käcka projekt. Allt som inte bidrar till elevers kunskapstillväxt och utvecklande av kunskaper och värden behöver skalas bort – för att vi ska ha tid, kraft och energi att fokusera på huvuduppdraget. Det är ett uppdrag där både stat, huvudman, förvaltning, rektor och legitimerad lärare var och en måste göra sin del. Varje nivå har sitt ansvar för att fortsätta utveckla verksamheten och (sluta) göra rätt saker. Så enkelt och så svårt är det!

På APT, vilket avrundar veckan varje fredag, ska vi alltid ha en punkt ”Vad har vi slutat göra den här veckan?”.

Luthers ungar och våra – So Good

I går var jag och såg dottern medverka i en väldigt fin föreställning ”Luthers ungar”, en barnmusikal av Karin Runow med anledning av reformationens 500 år. Den inledande sången var något av ett tema:

”Jag är jag och du är just du, vi som lever nu är barn av vår egen tid. Hur vi ser på världen omkring och på våra liv, det hör i hop med den tid som vi lever i.” (K Runow, 2016)

Luther verkade i en tid med omvälvande förändringar och han var en aktiv och tydlig del av dem. Tryckpressen gjorde det möjligt att sprida information på sätt som tidigare varit omöjligt. Men bara för att möjligheten fanns tekniskt var det inte självklart att den skulle nyttjas för att exempelvis sprida evangeliet på ett språk vanligt folk faktiskt förstod, det krävdes framförallt ett nytt tänkande för att det skulle ske. Och stort mod. Trots hårt motstånd valde Luther att hålla i, hålla ut, hålla om i sin övertygelse om att information, bildning och läskunnighet var för alla – även för flickor. Även om det fanns de som redan då påstod att det var direkt hälsovådligt att läsa.

Hans ihärdighet förändrade vår världsbild på sätt som vi idag har svårt att riktigt omfamna. Här kan en musikal med sitt estetiska uttryck bidra högst konkret till förståelse, för såväl yngre som äldre. Föreställningen avrundade framåtriktad:

  • Vad drömmer du om? Vad tycker du borde förändras?
  • Vad kommer man att säga om vår tid om femhundra år?
  • Det kan vi inte veta.
  • Men på samma sätt som Martin Luther och andra människor som levat före oss har påverkat vår tid, kan vi vara med och påverka hur det blir i framtiden.

För så är det ju:

Framtiden kommer inte till oss. Vi är med och skapar den.

I torsdags bjöd förstfödda med klasskamrater oss föräldrar och syskon på middag, gemensamt tillagad i hemkunskapen. Ett både smart och ytterst trivsamt sätt utöka såväl klasskassa som gemenskapen – plus konkret få erfara att jag och vi kan och gör skillnad. Hon går i sjuan och jag kunde inte låta bli att fascineras av tonåringarna. Barn men ändå inte, på väg mot vuxenblivande.

Samtidigt – Zara Larsson gör succé i en amerikansk talk show och en 15-årig kille skjuter en annan man i Malmö. Två extrema bilder av samma land men också precis det som är Sveriges stora möjlighet och utmaning. All beundran till lärare som arbetar på högstadiet! Samtidigt som högstadielärare nog så ofta beundrar de som orkar med lågstadiet. Alla har vi pusselbitar i bildningspusslet, tillsammans kommer vi längre! 

Nog för att lön och villkor helt enkelt måste bli bättre för att fler ska välja lärar- och skolledarbanan (fler utbildningsplatser till en utbildning med klent söktryck och än färre som faktiskt tar examen från är ju rent hål-i-huvudet), men samtidigt vågar jag påstå att de allra flesta som arbetar i skolan faktiskt också gör det för att man vill vara med och forma framtiden.

Som lärare vet vi inte var vår påverkan tar slut. Vi påverkar helt enkelt evigheten. /Betydelsefulla lärare

Vett åka till Bett?

I tisdags satt jag på ett plan med ett par hundra lärare, skolledare, förvaltningsledning. Destinationen var London och den årliga Bett-mässan. Luften sjöd av samtal om skola, undervisning, lärande.

Nu lördag morgon ska jag strax ta sista mötet för den här gången, en frukost med Peter Lippman. Jag vet att det blir inspirerande precis som de senaste dagarnas och kvällarnas många möten med många olika människor varit. Bett är en mässa med mycket teknik, men det är möten mellan människor som är grejen.

Relevant fråga ställd av Jon Neale, på ytterst givande föreläsning

Är det då vettigt att över 3500 lärare och annat skolfolk sätter sig på flyget och samlas i London, för att till stor del lyssna på andra svenskar? Mitt svar är att det beror på. Det beror dels på vilka som åker, dels vad de väljer att göra när de är på plats.

Vilken effekt  man får ut av ett möte beror väldigt mycket på vilken energi man  själv stoppar in i det.

För mig och oss har det varit olika möten från morgon till sen kväll. Föreläsningar, seminarier, informella möten samt ett mässbesök. Många informella möten har gett väldigt mycket mer än mässan och olika arrangörers program, men de hade faktiskt inte spontanuppstått om vi inte varit här för dem.

Men måste vi åka till London för det?

Nej, det måste vi inte. Det är viktigt att även lärare och skolledare ges möjlighet att lämna sin vardag och komma samman i nya kluster och få perspektiv på det vi gör och vill göra. Samtidigt som man ska ha respekt för att det är skattepengar som betalar det hela, vilket innebär att det måste ge god utväxling även för de som inte åker och självklart för eleverna. Visst hade vi kunnat träffas på exempelvis Skolforum, en Edcamp eller ta en eftermiddag på skolan, men vi vet också att det inte ger riktigtsamma sak. Även om vi tycker det är viktigt med möten, så kommer många av oss åka hem till familjelogistiken, om vi ens dyker upp. Sorgligt men sant.

Att jag och några jag arbetar nära nu i London fått möjlighet att ha ett samtal igång i fem dagar, med olika instick från olika håll kommer göra långsiktig skillnad i vardagen. För medarbetare och för våra elever. Och det är ju därför vi är här.

”Kom inte till mig och säg att det var bättre förr. För det var det inte. Nu ska jag leva lajban den tid jag har kvar.”/Dagny, som började blogga vid 100

https://www.youtube.com/watch?v=3p_5bFo9Hto

Lärarkandidater!

Viktigt
Jobbigt
Svårt
+ ROLIGT
= Läraryrket

Ja, jag vet att universitetet anser att man ska säga lärarstudenter. Men jag håller fast vid lärarkandidater.

Lärare är inte något man bara kan studera till, det är något man kandiderar till att få bli och vara.

Jag har tagit emot lärarkandidater nästan från start. De är förstås av allehanda slag, men väldigt ofta har jag haft tur. Flera gånger har jag hittat framtida kollegor – och goda vikarier att sätta in när det behövs. Min första praktik (som VFU hette på 1900-talet) var onekligen den mest givande, sett till professionsutveckling. Antagligen utifrån utgångspunkten som handledaren direkt förmedlade:

Du är här lika mycket för min skull. Du kommer att ställa mig alla dessa frågor vilka jag önskar att jag själv gjorde.

Hon satte mig också direkt på prov i skarpt läge, även om Lärarhögskolans instruktion sa något annat. Det är jag evigt tacksam för.

En lärare måste kunna improvisera. Nu ska du hålla en lektion om ögat. Här är lite material till förberedelse. Du kör om en kvart. Du äger även starten av lektionen, jag kommer in först efter en stund.

Inte så lätt, men väldigt, väldigt lärorikt. Och fixar man inte detta, fixar man nog inte läraryrket heller – lika bra att få det klart för sig tidigt i utbildningen, om det skulle vara så. För inte har vi råd att ha så stora avhopp från läraryrket som vi har idag? Villkoren måste förstås bli bättre, men lärare som saknar ledarskap blir heller aldrig långlivade. Utöver ledarskap behövs förstås ämneskompetens, bedömarkompetens, yrkesetisk kompetens… Många är de pedagogiska överväganden och beslut som ska göras, med grund i styrdokument och yrkesetik – samt en medvetenhet om att världen sällan är svart eller vit, utan snarare ofta nog så färgglad. Här har vi i professionen ett stort ansvar att bibringa ett och annan lärdom till nästa generation lärare. Lärarutbildningskommittén visade att en lärarutbildning som innehåller allt det man som lärare behöver skulle bli ca 14 år lång, så vi ska inte tro att någon kommer ut färdig – men måste förstås bistå med det vi kan för att det ska tas så många steg som möjligt på vägen mot #leglär.

Det är viktigt att du som lärarkandidat verkligen tar chansen att prova saker, då jag som handledare är ansvarig. Snart nog står du där själv med hela ansvaret…

Varmt välkomna lärarkandidater! Hos mig och oss blir det ingen enkel resa, men en ack så lärorik! Att lärarkandidater väljer att återkomma (även efter att jag bytt skola) tänker jag talar sitt tydliga språk, att man förstått vikten av att förberedas för detta både härliga som tuffa yrke. När det är bra, då är det riktigt bra. När det är tufft, då är det riktigt tufft. Mycket sällan är det tråkigt! 

”Studenten har heltidsstudier och ska följa det arbetstidsavtal som gäller för lärare som arbetar 100 % hos er. Frånvaro från verksamheten måste hon/han ta igen. Önskvärt är att studenten får undervisa så mycket som möjligt och delta i så många olika delar i verksamheten som möjligt.”

Första veckan

Förra veckan tillträdde jag tjänsten som biträdande rektor på innovativa Glömstaskolan. Då läraren som ska ersätta mig förstås hade uppsägningstid att ta hänsyn till har jag kvar mycket av undervisningen och tematillhörigheten ännu en tid. Första veckan var jag alltså osedvanligt trött. Men också väldigt, väldigt nöjd! Vi inledde terminen med en energigivande studiedag som jag varit med och planerat och delvis höll i, där vi fick en hel del gjort med god stämning.
tisdags började eleverna. Över 20 nya elever på hela skolan. Åtta nya till mellanstadiet. En möjlighet att verkligen få lite perspektiv på vad vi faktiskt skapat för vardag på skolan.
Man blir snabbt hemmablind och tänker ”det är så här det är”.
Att ta sig en stund och fråga nya elever (och föräldrar) ”vad är största skillnaden mot förra skolan?” ger väldigt mycket. Inte minst när man frågar vidare ”Vad fungerar bättre?” och ”Vad borde vi tänka på?”. Snart är det ju vardag, så det gäller att passa på!
På Glömstaskolan tror och pratar vi mycket om ansvar. Det blir väldigt tydligt hur olika man kan tycka och tänka om det. Vi tar vårt ansvar men tänker att föräldrar också måste ta sitt. Eleverna behöver tränas i att ta ansvar, utifrån ålder och mognad. Ansvar är ofta jobbigt, men det finns inga andra sätt att lära sig det på utan att få ta det, i rimlig dos. Och det är vårt ansvar att avgöra dosen.
Alla önskar förändring. Ingen önskar förändras.
Jag upplever också att det finns en Status Quo Bias – man får gärna prova nya saker så länge man också gör precis som man brukar göra. Vilket förstås är helt ohållbart. Det måste alltid finnas en balans mellan att prova nytt och behålla det traditionella. Vi tar ansvar för balansen, liksom att utifrån frågan varför? också fundera över vad vi inte ska göra lika mycket som över vad vi ska göra.
Jag ser fram emot kommande veckor! I kväll möte inför skolvalet till förskoleklass. Jag har byggt om presentationen utifrån ovanstående tankar – föräldrar som väljer oss ska inte kunna säga att de var förvånade att de inte fick allt de ville ha (utan istället det som vi professionellt bedömde deras barn bäst behövde, utifrån styrdokumentens mandat och uppdrag).

Föräldrar: Vill – Behöver – Får

”Vi ger inte föräldrar det de önskar, utan det deras barn och våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat.”

Enligt en undersökning av Lärarnas Riksförbund pressas sju av tio lärare av föräldrar, Jag instämmer till fulla i det min kloka kollega – i det vidgade kollegiet – Daniel Weiland anser att lärarna måste ta tillbaka makten över skolan:

– Vi behöver bli tuffare och ska inte längre tolerera att bli behandlade hur som helst, säger Daniel Weiland i Skolvärlden 1-17

”– Många föräldrar anser att det är skolans och lärarnas skyldighet att eleverna når målen. Men om inte eleverna anstränger sig, kommer de inte att nå målen oavsett hur mycket hjälp de får. Det handlar alltså både om skolans, lärarnas, elevernas och föräldrarnas ansvar.

– En del har abdikerat från föräldraansvaret. De ställer bara krav på skolan, inte på sig själva eller sina barn. Samtidigt finns det många föräldrar som tar stort ansvar för sina barns uppfostran och skolgång, och som aldrig skulle komma på tanken att lägga sig i lärarnas arbete eller på ett negativt sätt kommentera det som lärarna sagt eller gjort i skolan. /saxat ur Skolvärlden 1-2017

Stå på dig! Annars gör någon annan det.

Utan mandat – från rektor, huvudman och samhälle – är det inte lätt att sätta ner foten, men jag ser inga andra hållbara vägar framåt. Låt lärare vara lärare! Eller som jag sa redan för fem år sedan:

”be om att få föräldrarnas mandat. Prata öppet om förväntningar och vad som är rimligt, men inte backa tillbaka. Naturligtvis måste de lyssna på åsikter, men det är omöjligt att jämka efter alla önskemål och krav som framförs.” /Helsingborgs dagblad 30/9-2012

Ett sätt att skaffa sig mandat är att vara tydlig med förutsättningar och skapa ett kontrakt, något jag intervjuades om i tidningen Skolfamiljen för ett år sedan. Var tydliga:

”Mitt uppdrag är inte att stänga av ditt nätverk. Jag ska fixa bra undervisning. Du ska inte behöva vara extralärare… Vi har ett gemensamt mål men vägarna dit är olika…

Om något är oklart fråga i första hand skolan, inte andra föräldrar. Gå inte till rektor innan du går till läraren. Om barnet kommer hem och säger att något inte är bra, ta del av skolans bild innan du bestämmer dig. Ge skolan och läraren support genom att tala väl om skolan”/Skolfamiljen 4-16

Jag tar ansvar för vad jag skriver och också hur jag väljer att uppfatta det du skriver. Tänk efter om det kanske är så att du vill uppfatta mig som tyken?

Man ska akta sig från att gräva sig ner i långa mejlväxlingar eller gå i försvar när man får önskemål av typen ”Jag vill faktiskt få ett veckobrev fast ni varit tydliga i att ni har en annan modell eller andra typer av läxor eller… (annat som faller inom lärarens/skolans mandat)”. Vi måste istället förmedla att det går att lita på skolan, att vi har en tydlig idé och det här kommer att bli bra. Och sedan förstås också leverera det. Och oftare faktiskt lägga frågan på bordet:

Du verkar inte lita på oss och det vi gör. Varför inte välja en skola du litar på? Alternativt ändra attityd och förhållningssätt.

Ett samhälle med anmälningskultur där lärare inte vågar lägga en vänlig hand på en elevs axel eller fysiskt bryta ett negativt beteende, ger upp för föräldratryck och görs ängsligt rädda  kommer inte att lyckas. Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Vi ger det våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat. Vi tar ansvar för våra professionella överväganden, beslut och prioriteringar, så tar du som förälder ansvar för att ditt barn kommer redo till skolan. Lita på oss och låt oss ägna tid och fokus åt rätt saker. Tack.

Radio: Betyg i år sex?

Precis som jag säger i dagens direktsändning så har jag faktiskt inte ännu någon bestämd uppfattning om betygens vara eller inte vara. Skolverket släppte dock idag en rapport om betygen i åk 6. Då jag för närvarande är både undervisande lärare och biträdande rektor första dagen på terminen med elever har jag förstås inte hunnit läsa den ännu. 

Hursomhelst tycker jag det är gott att en yrkesverksam lärare faktiskt får en del taltid att resonera kring en för skolan central fråga.

  • En tänkbar fördel med betyg kan vara att de är tydligare än ord, för mången elev och förälder. Och för huvudmän som behöver prioritera resurser.
  • En nackdel kan vara stress som uppstår, liksom fokus på betyg istället för på kunskaper och bildning.

Hur vi talar om betygen – lärare, föräldrar, elever, samhälle – påstår jag spelar stor roll för allt detta. Jag är övertygad om att vi skulle tjäna på att föra dialog även om denna fråga, istället för att gräva oss allt djupare ner i våra skyttegravar.