Alla inlägg av magnus

Datadrivenhet, Ledarskap, Förändringsledning

Jag är ju tämligen ointresserad av sport, men desto mer intresserad av ledarskap och förändringsledning i alla dess former. För en tid sedan var jag på ett webinar med tema hybridmötesfacilitering där man skulle få en ljudbok från Jonas Eriksson – domarlegendar och en av föreläsarna, när boken väl var färdiginläst. I veckan damp den ner, och eftersom jag skulle åka tåg hem från gott skolbesök i Uppsala och tänkte att lite vidgade vyer sällan skadar laddade jag ner och började lyssna…

[när domarna i UEFA utrustades med kommunikationsutrustning/headset så ] ”… utvecklades samarbetet till något helt annat än det varit tidigare… Från att kommunikationen domare mellan tidigare varit begränsad till ögonkontakt, gester, diskreta tecken och feedback i pausen fick man nu feedback i realtid. Input från alla i teamet på insatsen och beslut som skulle tas, som hade tagits och tips om vad man skulle fokusera på under matchen.

Vissa domare klarade inte av övergången till den nya tekniken och blev stressade av alla röster som ropade i öronen. Andra, däribland jag, älskade det och blev experter på att ha mycket information i öronen, kunna värdera den noggrant på några tiondelar, men sedan alltid själv ta beslut som kändes rätt” /Jonas Eriksson, ”Korthuset” Forum 2021

Som så ofta går mina tankar till skolans värld. Jag har ju varit lokal projektledare för EdTest i Uppsala i snart två år nu och där har vi återkommande talat om vad digitala lärresurser potentiellt – rätt nyttjade – kan tänkas tillföra undervisning. Delvis direkt för eleverna, men jag har också ofta lyft potentialen framåt med ökad datadrivenhet – för både lärare, skolledare och huvudman. Alltså att lärresursen även ger läraren konkret feedback om hur och med vad eleverna arbetar, hur det går för dem, vad de har problem med… Till skillnad från efterföljande traditionell rättning av inlämnade uppgifter kan det ske mer eller mindre i realtid*. Via exempelvis Matteappen kan läraren mitt under lektion få veta att det just nu är många elever som kämpar med just uppgift 17c – och där och då göra en undervisningsinsats medan allt är färskt och öppet. Läraren kan förstås även i efterhand se hur enskilda elever har tänk och resonerat, och därmed veta vilka utmaningar som klassen har på vägen till svaret (när jag gick i skolan hände det trots allt att man tittade i facit eller på en kompis…). På sikt kan man även få syn på större tendenser typ ”Eleverna har ofta svårt med X och Y, men klarar Z galant”. Och det utan att läraren behöver göra något extra arbete för att få fram god akribi. Dessutom på ett objektivt sätt som är svårt att manipulera för eleven. Lexplore gör samma sak med läsning (mäter ögonrörelser), Microsofts Insigts också med läsning (via inläsning), Astrid med engelska… Nomp

(matematik) har länge haft funktion att visa hur mycket eleverna jobbar, vilket åtminstone är en parameter att diskutera – och då med fördel på faktisk grund istället för egen upplevelse. Som ett axplock bland många, många fler – och detta har ständigt varit en fråga jag lyft med både bolag och utbildningsanordnare: här finns potential.

* det kan förstås också göras i klassrummet genom att läraren går runt, men såväl erfarenhet som RISE forskning med IoT i klassrum visar med att läraren inte alltid kommer runt så ofta i varje hörn av klassrummet – vilket blir allt svårare med fler och fler elever. Dessutom är det ju inte alltid så att elever vill visa att de ännu inte kan när läraren är i närheten…

Men hur får vi nu till den förändringen – så att det inte bara blir en förändring utan också en förbättring? Kommer allt att lyckas på en gång? Antagligen inte. Kommer förändringen att mötas av motstånd på vägen? Antagligen. Kommer människorna i verksamheten och ledarskapet på alla plan vara avgörande? Absolut!

Tillsammans kommer vi längre! Att fortsätta som vi gjort tidigare och förvänta oss ett nytt resultat är dock höjden av dårskap – som Einstein aldrig sa även om det ofta tillskrivs honom. Låt oss utforska möjligheter utifrån vår profession och våra behov – innan det helt och hållet hamnar i någon annans händer! Det finns liksom inga gratisluncher, men dock gott om möjligheter att idag skjuta in energi i något som på sikt kommer att vara lika självklart som mycket av det vi gör idag och tidigare gjort. En del av detta kommer att vara kvar, annat behöver överges till förmån för något annat som visar sig fungera ännu bättre.

Precis som när man lärde sig cykla – inte särskilt roligt att lära sig, snarare läskigt, och inte gick det snabbare i början än att gå heller. Men när man väl lärt sig vill man inte gärna (enbart) gå tillbaks.

Nu tar vi helg – och klurar kanske vidare på datadrivenhet, förändringsledning, ledarskap – här finns uppenbarligen att göra!

PS. De digitala lärresurser jag nämner ovan är bara som exempel, det finns förstås väldigt, väldigt många fler. Men de är några av de jag snubblat över i eller utanför EdTest. Jag har ingen personlig vinning i några av dem och ingen av dem har initierat detta blogginlägg. DS.

Halvvägs till hundra! Tre oskrivna och några nedskrivna regler i livet:

Tre oskrivna regler i livet. Foto: Thomas Hedgrund

Jag minns ännu känslan av vånda för sisådär 23 år sedan, i den stora frukostmatsalen på Riksstämman. Där på andra sidan stod hon som jag lagt märke till i långdansen innan middagen dagen innan och sedan haft turen att hamna bredvid då och under efterföljande dansföreställning. Vacker som få och väldigt lätt att prata med. Skulle jag våga gå tvärs över rummet och säga att jag gärna skulle vilja lära känna henne lite bättre? Eller skulle jag fega ur? Eller helt enkelt låta tillfället passera i all sin velighet?

Jag kan bli skrämd av kunskapen att i varje stund av mitt liv är jag lika fri. /Lars Norén

Som tur är valde jag det första, och på den vägen är det. Om en månad fyller vår äldsta dotter av tre arton år. Helt obegripligt, jag har ju precis fyllt femtio och inte alls känner mig särskilt gammal.

Kanske blir jag gammal, men aldrig blir jag vuxen.

Ovanstående är förstås bara ett av oändligt många val en annan gjort under resans gång. Och så är det ju – vi ställs inför många val som vi inte förrän efteråt inser att de förändrade vår tillvaro. Samtidigt kan vi aldrig veta hur det skulle blivit om vi gjort det andra möjliga valet. Eller ännu svårare – vilka fler möjliga val fanns där som vi inte ens hade förstånd att ännu förstå?

Världen är väldigt sällan svart eller vit – alltsomoftast är den faktiskt färgglad!

Många är de vänner och bekanta som på olika sätt stöttat på vägen, en del genom att ge tröst och pepp, andra genom att utmana och ifrågasätta. Tillsammans kommer vi längre! Framförallt om vi försöker tillämpa generositetsprincipen och faktiskt lyssna på och verkligen förstå den andres argument. Eller som Helena Wallberg skrev så klokt:

Det vi vill åt är: Jag vet att du vet att jag vet att du vill mig väl. Att lyssna betyder inte att man håller med eller ändrar sin egen ståndpunkt. Det betyder att man försöker förstå perspektiv, ge och få inflytande.

För välja måste vi, uraktlåtenhet duger i allmänhet inte! Vi kan välja att vilja varandra väl och göra varandra bra. Eller tvärtom. Det första kommer man onekligen längre med än andra alternativ – i förlängningen såväl för egen del som tillsammans. Sedan gör vi förstås alla en mängd misstag och felval på resans gång – det ingår i att vara människa. Visdom och klokhet att göra en del goda val kommer ju ofta från erfarenheter av att ha gjort dåliga val. Och andra erfarenheter som man inte styr över.

Allt kan man ta ifrån människan.

Utom en sak – den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det livet för med sig.

/Viktor Frankl, överlevde Auschwitz

I somras snubblade jag så över Jordan B Peterson ”12 livsregler”. Jag har bara hunnit läsa en knapp tredjedel, men såhär långt verkar det lovande:

  1. Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna
  2. Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa.
  3. Bli god vän med människor som vill ditt bästa
  4. Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag

Nu blev det visst lite högtravande, men så får det vara såhär dagen man fyller halvvägs till hundra. Tänker jag. Och tar mig friheten att fortsätta tänka, lära, uppleva utan att vara särdeles rädd av mig.

”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss – skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen – hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud. Världen är inte hjälpt av din småbarnsliv. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra. Vi föddes för att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss; den finns i alla. Och när vi låter vårt egna ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi gjort oss fria från vår rädsla, gör vår närvaro automatiskt andra fria.” /Nelson Mandelas invigningstal 1994

Det som har hänt kan vi ju inte längre påverka – mer än möjligen hur vi väljer att se på det och omfamna det som en del i vårt livslånga lärande. Det som komma skall ligger dock helt öppet framåt:

Det är bara en tidsfråga innan det gått fem minuter.

Så resonerar de flesta. Till vilken nytta?

Jag har hur mycket tid som helst.

Det kommer alltid ny tid.

Det kommer alltid mer tid framifrån.

Tiden är frontal och i förlängningen omätbar.

/Blandaren 1989 (samma år som T-showen som vi gjorde i gymnasiet)

Professionsutveckling och Kollegialt lärande på riktigt?

För sisådär ett år sedan läste jag på sociala medier frågan om någon ville vara med och tillsammansläsa bok om professionsutveckling och kollegialt lärande. Jag gillar ju frågorna skarpt samtidigt som jag är tämligen skeptisk till mycket av det som kallas kollegialt lärande, men ofta mest varit täckmantel för annat – och professionsutveckling är uppenbarligen lättare att stava till än att verkligen få till…

Vi drog igång en digital bokcirkel, där ingen kände alla från start. Vi läste ungefär ett kapitel i månaden och fick till riktigt, riktigt bra diskussioner där vi vände och vred både på boken men även på tillvaron i stort. Under våren har vi fortsatt med nästa bok.

Under våren har vi även haft en cirkel med den första boken i den Utvecklingsenhet jag ännu tillhör – vilken läggs ner 1/10, någon som behöver en driven verksamhetsutvecklare? – under ledning av grymt skicklig skolbibliotekssamordnare. Min chef var i början något skeptisk, men har sedan återkommande tackat att vi tog oss tiden till detta, precis som kollegorna.

Det är nämligen en bok som verkligen sätter fingret på och förklarar varför det så ofta faktiskt inte blir så mycket av alla de satsningar och lyft som görs. Det handlar inte om illvilja, snarare om att förstå hur bias och bluffsyndrom påverkar oss alla (ja, kapitlet som förklarar att många av oss som läser boken tänker att vi står över det och varför det inte är så träffade djupt – men jag hävdar fortfarande att jag kör bil bättre än genomsnittet).

”Mattelyftet har väldigt många nöjda deltagare, som är nöjda med upplägget, nöjda med diskussionerna, nöjda med litteraturen. Haken är bara att när man studerar den faktiska undervisningen har väldigt lite förändring skett över tid. Därmed har förstås inte heller resultaten förändrats. Hundratals miljoner (inte minst i lärartid) har inte gett utdelning i professions- och undervisningsutveckling, trots goda intentioner”.

Det Pedagogiska Läslyftet startade 2015 av fem lärare land och rike runt som önskade ägna en del av sommaren till att faktiskt prata pedagogik med andra som också ville göra det. Jag var en av dem, vi har haft tre olika omgångar sedan dess – och nu är det dags igen! Såhär skrev vi 2015:

”Det kommer att vara en nätbaserad bokcirkel som kommer att diskuteras i Google Hang Outs på Edcamp och på sociala medier. Vem som helst kan vara med utan krav på att vara tekniskt kunnig. Känner man att tekniken är svår kommer hjälp att finnas för att på bästa sätt möjliggöra att fler kan vara med. Visionen är att fler lärare tillsammans, oavsett om man bor i Hässleholm, Umeå eller Stockholm ska kunna mötas i viktiga pedagogiska reflektioner och diskussioner som leder till ökad professionalitet i svenska skolor.”

Just det tekniska känns numera något passé, men mötet lärare emellan är fortfarande lika viktigt – för att var och en sedan ska kunna gå hem med nya krafter till sin kammare och sitt klassrum och se vad som kan göras med undervisningen. I år blir det ett något mer fokuserat PedaLäsLyft som koncentreras kring vecka 30 även om det tjuvstartar lite denna vecka och säkert spiller över lite i veckan efter. Ansök om medlemskap i Facebook-gruppen ”Det Pedagogiska Läslyftet” där det finns mer information – inklusive rabattkod för att beställa hem boken!

Gradäng i Undervisning – kan det va’ nåt?

Förra året tog jag rektorsexamen. Besynnerligt i dessa tider, den stora festen efter sista inlämningsuppgiftsångesten ersattes av zoom i solen (skjorta, väst, slips och shorts) på vår uteplats. Vi i bästa basgruppen kände oss nöjda att gå i mål, nöjda för en stund med det strukturerande gemensamma studerandet.

Men så småningom infann sig suget igen och jag anmälde mig till kursen ”Att utveckla lärmiljöer i teori och praktik” (7,5 hp halvfart distans HiG, vid ROLE – Research On Learning Environments). Den passade ju också väl i mitt arbete som verksamhetsutvecklare ”Tillgängligt Lärande”, Uppsala grundskolor.

Det var en ytterst givande kurs där professor Frelin och docent Grannäs stadigt ledde den engagerade gruppen genom litteraturseminarier vilka gav god energi och stadigt nya aspekter på tillvaron. Jag valde slutligen att skriva om hur gradänger kan tänkas fungera i undervisning – där det märkunderligt nog inte finns så särdeles mycket forskning. Jag hade förstås gärna gjort observationer, men det lät sig förstås inte göras i Coronatider, så det fick baseras på enkäter. Trots Corona och allmän enkättrötthet fick jag in 29 svar och tackar ödmjukast för allas engagemang!

Fokus för studien var grundskolan, hälften av svaren kom från mellanstadiet, resten jämnt fördelade plus en från fritidshemmet. Jag tycker det var intressant att resonera kring hur gradängen upplevs användas. Här hade en kompletterande observationsstudie verkligen varit intressant, vet att Peter Lippman har designat en dylik.

Gradängerna används idag främst för direkt undervisning, samling och instruktion. Men även till eget arbete och grupparbete – även om det skiljer sig åt mer här vilket vore intressant studera vidare. Huruvida de används för att elever ”visar och berättar” är väldigt ojämnt, vilket väcker ytterligare nyfikenhet. Få använder dem för det egna professionella lärandet – är det för att vi är olika eller bara av vana?

Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att ändra invanda beteenden. Vilket också är en kort summering av den märkunderligt knappa forskning som finns om lärmiljöer – sammanfattande bild till vänster från den dragning som också var en del av examinationen.

Förutom att ange var gradängen var placerad inkl kringliggande artefakter och hur gradängen nyttjades fick respondenterna även svara på vilka möjligheter respektive utmaningar de såg med gradäng i undervisning. De fick även ange ”tips till den som designar nästa gradäng” vilket även till sist bakades in. Här en sammanfattning av det som inkom:

Som så ofta när vi diskuterar pedagogisk praktik verkar det inte finnas någon enkel universallösning som fungerar för alla åldrar, lärare, elever, upplägg, ämnen, arbetsformer – samtidigt som där uppenbarligen finns potential. Gradänger kan ge fokus och att alla ser – men också på gott och ont göra alla synliga, samtidigt som lärare ibland får svårare att fysiskt ingripa. Om det finns projektionsmöjligheter kan en gradäng underlätta för digitalt och multimodalt gemensamt arbete. Gradängerna måste byggas funktionella, tillräckligt stora för att rymma eleverna och med god sittkomfort, ljud, ljus och luft. Här är ju effektstudien som Barret mfl (2015) gjort väldigt tydlig i att dessa miljöfaktorer ofta spelar en väldigt stor roll för elevernas upplevelse men även för deras akademiska resultat.

Gradänger bör förstås inte placeras i genomgångsrum eller så kallade ”street-space” utan vara avskärmade för bibehållet fokus. Huruvida de bör placeras i klassrum, i grupprum eller i anslutning till klassrum kvarstår som öppen fråga, det hänger sannolikt tätt samman med pedagogisk idé och lärares ”uppdragsuppfattningar”.

Gradänger gör att lärare behöver anpassa sitt undervisningsupplägg – det går inte att göra precis samma saker som man tidigare gjort i ett klassrum med bord eller bänkar. Bland annat saknar eleverna skrivytor, om man ska fortsätta arbeta med papper. Samtidigt låter sig annat göras som tidigare varit svårare att få till, bland annat ger gradänger möjligheter för elever att variera sin fysiska ställning på långt fler sätt än en stol med bänk/bord – här kan man ligga, sitta på fler olika sätt, stå, röra sig utan att det stör eller märks på samma sätt. Gradängen kan även ge elever möjlighet att dra sig undan utanför gradängen på ett sätt som vanlig klassrumsmöblering inte ger möjlighet till – men detta kan även bli problematiskt i ev avsaknad av gott lärarledarskap (men då blir ju mycket problematiskt).

Så nog finns här såväl potential som fallgropar att se upp med när vi placerar gradänger i lärmiljö. Låt oss fortsätta samtalet och bepröva erfarenheten – tillsammans kommer vi längre!

Framgångsrik Mr Skola?

Ska man ro något i land får man inte sitta på händerna.

På sistone tid har det blivit en del roende, om än inte här på bloggen. Desto mer då på bloggen Tillgängligt Lärande, men kanske framförallt på teams i Uppsala grundskolor (lite väl mycket finns det de som säger, medan andra säger Äntligen!). Teams är en plattform jag faktiskt kommit att gilla alltmer – även om steget över från tidigare miljöer inte varit någon enkel resa, utan snarare bjudit på massor av lärande utifrån gjorda misstag. Eller som skylten på Runbacka skolor anger:

Jag misslyckas aldrig. Antingen lyckas jag eller så lär jag mig.

Förutom att engagera mig en del i att klura på effektfullt tillsammansarbete (med bl a teams, men går förstås att göra i allehanda plattformar och även när vi möts i 3D) har det blivit en del klur på lärmiljö i stort och smått – inklusive aktivitetsbaserat kontor och distanskontor. Förutom verksamhetsutvecklaruppdraget ”tillgängligt lärande” har jag hamnat som moderator på digitala konferenser ”Framtidens lär- och skolmiljöer”, ”Trygghet & Studiero”, ”Tillgänglig lärmiljö & inkluderande undervisning”. Ytterst givande, lärorikt och roligt!

Efter ett halvårs pluggpaus (rektorsutbildningen grymt givande, men tog förstås också sin tid och kraft) har jag även börjat läsa fristående distanskurs ”Att utveckla lärmiljö” och ska nu få ihop en liten rapport om gradänger i undervisning.

I december intervjuades jag i Lärmiljöpodden (ca 14 min in) och där titulerades ”Mr Skola”, vilket jag först blev lite förlägen för, men samtidigt måste inse att det ligger något i. Det är nog faktiskt ganska få som rör sig lika sömlöst gällande olika discipliner inom lärmiljö med erfarenheter från praktik (undervisning, skolledarhorisont, facklig erfarenhet, yrkesetik, verksamhetsutveckling på förvaltning) men också många andra insikter, erfarenheter, tankar och kompetenser. Ödmjukt inser jag att det finns väldigt mycket mer och lära – Dunning-Kruger-effekten gäller oss alla på olika sätt. Detta med bias har också blivit väldigt, väldigt tydligt under höstens bokcirkel där vi kommit varandra nära i att roa och oroa. Och jag säger som en av deltagarna i bokcirkeln – med samma blinkning i ögat vilket jag hoppas alla förstår – ”Om jag bara vore något mer ödmjuk, vore jag perfekt.”

Tillsammans kommer vi längre!

Gott så.

Att glädjas åt framgången är något annat än att taga den åt sig. Att neka sig det första är för hycklare och livsförnekare; att unna sig det andra är ett nöje för barn som skall hindra dem att bli män. /Dag Hammarskjöld, Vägmärken

Besynnerligt år 2020

Det besynnerliga året 2020 går mot sitt slut. Fram till mars var det ungefär som vanligt kan man tänka. Det kändes som jag börjat komma in i nya jobbet som verksamhetsutvecklare i stora Uppsala. I februari bytte vi skolchef och min närmaste chef hade sagt upp sig. På direkt uppmaning sökte jag jobbet som utvecklingschef men är lika glad för förtroendet som för att jag inte fick jobbet – trivs mycket bra i nuvarande roll där jag får vara med och göra en massa intressanta projekt utan att behöva pilla alltför mycket med administration och chefsfrågor. Ledarskap kan man ju utöva ändå och jag får mycket av den tillit jag uppenbarligen är så beroende av. Jag hade ett pärlband av workshops och föreläsningar planerade för hela våren, men allt ställdes in från mars för att istället fokusera på distansundervisningsunderlättande och riskbedömningar (mallar och analyser – delvis god tristessresistensträning, men viktigt att det görs och uppenbarligen hade jag en del kapacitet även här).

Rektorsutbildningsexamen på distans var märkligt, sitta ute i solen i väst & kavaj (med shorts) och sippa på bubbel på distans… Saknar samtalen med bästa basgruppen även om vi delvis fortsatt via sociala medier. Mitt PM hade fokus ”förståelse och delaktighet” och var klart givande att skriva även om det tog sin kraft. Under hösten blir det lite pluggpaus, men till våren ska jag läsa ”Utveckla lärmiljöer” på distans.

Och jobba på distans har ju sina för- och nackdelar. Från mars till juni var jag i Uppsala tre gånger. Även förstfödda var hemma och distansläste medan minsting och mellandotter gick till skolan som vanligt. Lotta varierade mellan kontoret i stan, Sollentunakontor och lite hemma. Bredbandet fick uppgraderas och ståbord inhandlas.

Ingen påsk i Torsö för första gången på mycket länge, men det kändes som ett självklart beslut att ta utifrån de restriktioner och rekommendationer som gavs. Jag tycker den svenska linjen i stort varit vettig (att äldreomsorgen sedan haft sina problem visste vi nog egentligen redan innan även om vi inte ville se det, eller betala för lösningen), tillit fungerar i längden så mycket bättre än tvång.

Sommaren inleddes ovant med midsommar enbart med familjen istället för att leda dansen kring midsommarstången på festplatser med flera tusen. Men fick för första gången också uppleva Small Ships Race i Torsö. Där blev det sedan en sommar ungefär som vanligt, med en hel del segling, lite lagom renovering, grill och god mat i goda vänners lag. Mindre sammanhang förstås och ingen hamnfest.

Stilfull begravning av god vän jag återkommande tänker på som förebild samt konfirmation av Isa fick inleda augusti. Mindre sammanhang, men nog så viktiga riter och just – sammanhang. Av naturliga skäl umgås man nu tack vare Corona med färre personer, men att man ändå har ett sammanhang är så viktigt, så viktigt. Jag är så otroligt glad att ha goda vänner och en familj jag verkligen kan hämta kraft från. Döttrarna är verkligen härliga personligheter och jag är så glad att jag får vara med och följa deras resor mot vuxenblivande. Inte alltid lätt, men jag tillåter mig att vara en väldigt stolt far här. Och mina tumörer har nu hållit sig helt stilla de senaste fem åren, så där verkar ju också finnas hopp om livet.

På jobbet kom nya chefer på plats, digitala strukturen började sätta sig. Jag tänker att vi kan lära oss ett och annat av detta, ta med oss det goda i effektiva digitala beslutsformer och asynkront effektfullt tillsammansarbete – men också utveckla nya kreativa strukturer för återstående tid. Att gå tillbaks tror jag inte alls på, snarare hitta det nya normala, där självledarskap är grunden. Under hösten har jag också fått chansen att delta i en bokcirkel kring Ain Dack & Katz bok som verkligen ställt en hel del på sin spets, tillsammans med boken Bredd – därför lyckas generalister i en specialiserad värld.

Under början av hösten var jag en del i Uppsala, fick äntligen åka ut på skolor. Samtidigt tog bloggen Tillgängligt lärande fart, inte minst med en bloggserie på temat ”Äga Lärarledarskap”. Men sedan sep/okt har det enbart blivit distans, vi har dock ställt om mer än ställt in – och digitala UKUS blev utifrån utvärderingen än mer uppskattad än den fysiska varianten UVUS. Jag har också getts möjligheten att vara med och bygga en digital processutbildning tema ”Skola för var och en” med de två benen ”stötta elever i undervisning” samt ”bättre samverkan med vårdnadshavare”. Istället för några tomteblossföreläsningar – som få hade kunnat följa i dessa ansträngda tider – finns här nu femton kortare filmer med material som man kan arbeta med hela detta och nästa läsår.

En del engagemang har det även blivit i Utbildningsnämnden (ersättare), Bostadsrättsföreningen (ordförande), Skolhusgruppen (vice ordförande). Mot slutet av terminen gjorde jag även en kort inhopp i Lärmiljöpodden (ca 14 min in):

Och nu har julen firats hemmavid. Som vanligt kunde jag inte hålla mig så det blev för många sillar gjorda även detta år. Att stå vid spisen är också något jag ofta finner glädje och avslappning i. Här finns ju massor att lära och utforska! Om några timmar dags förbereda nyårsmiddag (som vanligt gratinerad hummer, sedan grillar vi renentrecôte till hasselbackspotatis, grönt och djup svampsås och sist men inte minst dessert som min snygga fru Lotta som vanligt styr upp. Tonåringarna inte helt nöjda med att det enbart blir familjen i år, men så får det bli!

Våren lär ju fortsätta på distans men med möjligheter till mycken lärande och utveckling även här. Vi har dock ännu hopp om sportlov i Idre, påsk i Torsö och en sommar fylld av segling och grill. Och sedan fyller jag visst femtio i höst…

Livet – det pågår! Tack alla ni som på olika sätt bidrar till att göra det gott, lärorikt, utvecklande!

Till sist några ord lånade från Markus Aurelius (121-180)

“Allt som existerar är på ett sätt fröet av det som kommer att bli.”

“Allt som händer händer som det ska, och om du följer noga, hittar du detta att vara så.”

“Framåt, som ibland ger. Titta aldrig runt för att se om någon ska notera det … Var nöjd med framgång även i de minsta sak och tror att även ett sådant resultat är ingen bagatell.”

“Det är inte död som en man frukta, men han borde frukta aldrig börjar leva.”

Samt David Hume (1711–1776) (lånat från boken ”I grunden god” som verkar nog så läsvärd (artikelserie i SvD):

”Oavsett tid och plats visar mänskligheten så många likheter att historien inte ger oss något nytt eller anmärkningsvärt inom detta område. Historiens främsta syfte är att upptäcka den mänskliga naturens fasta och allmänna principer.”

Panta rei – man kan inte stiga ner i samma flod två gånger

Förra veckan var vi på en timmes visning vid Ljungavikens utgrävningar under ledning av ytterst skickliga ciceronen Ola Palmgren, museipedagog vid Blekinge museum. Han inledde med att kolla vad vi kom ihåg av lågstadiets undervisning kring stenåldern. Ingen kunde direkt minnas något djupare av den (inte ens de unga som var med).

– Men det gör faktiskt ingenting, för det mesta ni lärde er visar sig nu ha varit fel! I väldigt många läroböcker ser vi bilden av stenåldersfamiljen som har sin hydda i strandkanten, där Mamma Yxa garvar skinn, två barn leker vid trädkanoten och Pappa Yxa är ute i skogen och jagar. Så såg det vad vi vet idag inte alls ut eller gick till. Dels bodde man inte enskilda familjer på detta vis, dels visar modern DNA-analys att de spår av jägare man funnit – och utifrån sekelskiftets tankar förutsatt vara män – snarare var kvinnor. /Mikael Henriksson, 1e antikvarie arkeologi Blekinge museum

I Sölvesborg bygger man, som på så många håll i landet, ett helt nytt bostadsområde, här sammanknutet med stadskärnan via Europas längsta gång- och cykelbro . Vid en exploatering som denna får arkeologerna en sista chans att göra fynd innan man gjuter husgrunder. Förra byggomgången drog man ett antal schakt och gjorde en del fynd som bekräftade tidigare bilder med enstaka kokgropar och lämningar efter enstaka hyddor. Denna gång fick man till en framgrävning av fyra större områden istället, vilket ställde allt på ända!

Hade vi vetat det då, hade vi gjort annorlunda. Men man kan inte göra mer än man vet o kan just då.

Ett sextiotal samtidiga hyddor, vid vad som då var strandkant, vilken senare blev översköljd med lera och sand vilket bevarat såväl kokgropar som stolprester, oändligt antal flintskärvor och t o m fiskrester! Enligt Mikael ändrar detta inte bara vår syn på stenåldern på Lister och i Norden, utan snarare för hela världen, fyndet är helt unikt i sitt slag.

”Allt från brons- och järnålder fick vi helt enkelt schakta bort, för att på utsatt tid hinna ner till lagren som var 8000 år gamla”

Utgrävningen har ju sin tid och sin budget (typ 111 miljoner denna gång). 30 000 kubikmeter sand schaktades bort och hårda prioriteringar måste göras. Utgrävning tar sin tid och kräver sitt utbildade manskap – vilka dessutom visade sig vara goda pedagoger som för oss glada amatörer gav liv åt en grop full med gula små träpinnar.

Denna visning gav mig förstås en massa tankar. Det är onekligen häftigt att tänka att någon rodde sin kanot där vi idag seglar 8000 år senare. Det ena ledde så småningom till det andra! Idag använder arkeologer en blandning av handfast och modern, tidsenlig teknik vilket ger helt nya möjligheter. Vår syn på det som hände då förändras över tid, vi filtrerar det ständigt genom vår nutida förståelse. Något annat låter sig förstås inte heller göras, men det är viktigt att vara medveten om att det som idag hålls sant inte självklart behöver vara det imorgon. Detta ger onekligen implikationer till vikten av god undervisning som sträcker sig bortom rabblande av fakta – vilka samtidigt är en grund för att kunna dra slutsatser och sätta saker i perspektiv . Och jag vill påstå att även små sexåringar har en rudimentär förmåga även här vilken kan slipas fram – i en undervisning som upplevs meningsfull, begriplig, hanterbar. Men det handlar om att erbjuda god undervisning utifrån didaktiska val utifrån de förutsättningar som de facto råder, för varje elev.

När man väl fått syn på något nytt perspektiv så kan man inte längre låta det vara osett. Det förändrar för alltid ens sätt att se på världen.

Här några av de böcker jag ska ta mig igenom i sommar, vilka jag räknar med vänder eller förstärker ett och annat perspektiv. Avhandlingen uppe till vänster var tydlig med vikten av att lärare fokuserar mer på innehåll än på teknik (ingen kioskvältare, men viktig påminnelse kring den centrala didaktiken), den i mitten gjorde det tydligt att olika matteböcker i kombination med olika undervisning gav olika elever olika möjligheter att lära det som ska läras, den översta i mitten visar att förskollärarrespons när barn gråter kan – och behöver – göras tämligen olika.

Perspektivskiften fortsätter! Gott så. Och i dessa tider tänker jag som vanligt att konceptet BALANS borde vara än mer påkallat än tidigare. Precis som arkeologerna får vi inte rädas att nyttja såväl traditionell som tidsenlig teknik – medvetet och till rätt saker, för att bättre få syn på tillvaron

patient acceptance, ease of administration and sildenafil side effects treatment options for ED. It is reasonable to discuss the.

.

Det är inte de tusentals små flintskärvorna i sig som blir så intressanta att se, utan berättelsen om dem och vad tolkningen av de innebär.

Fysisk lärmiljö – tankar 2020

Detta inlägg har tidigare publicerats på Pedagog Uppsala – bloggen Tillgängligt lärande

Det kan inte nog sägas, så därför gör jag det igen: Tillgänglig lärmiljö handlar alltid om en HELHET

such as relationship distress, sexual performance concerns,evaluation of most patients. Their use is strongly buy viagra online.

. En helhet där samtliga bitar utgår från de förutsättningar som de facto råder, hänger ihop och hakar i varandra – förändrar man en behöver man förändra de andra med:

• fysisk
• psykosocial/kultur
• organisatorisk/pedagogisk/didaktisk

På gott och ont finns här oändliga möjligheter för lärare och skolledare att förvalta, utveckla, undersöka sin lärmiljö – utifrån vad som händer när vi vågar utmana en stark tradition bära med oss det som fungerar och testa annat som kan tänkas fungera bättre framåt och med ett mer vetenskapligt och datadrivet förhållningssätt faktiskt undersöka den konkreta tillvaron.

Både jag och professor Frelin har letat och letat, men ännu inte hittat någon forskning som stödjer att öron och uppmärksamhet skulle fungera bättre för att man sitter på en hård stol…

Däremot vet vi, med stöd i evidens, både att distraktioner stör inlärning samt att medveten variation har många positiva fördelar. Variation utifrån att individer är olika med olika behov, men också variation över tid. Rörelse och lek har sin tid, fokus och koncentration sin. Vi kan förstås önska att klassrummen vore större, med fler grupprum tillgängliga – men i första taget lär det inte hända – och mycket går att göra även i ett högst traditionellt 60-kvadrats klassrum! Att de flesta i norden är just 60 kvadrat sägs ha sin förklaring i att en byråkrat på 1800-talet tyckte det var lagom och sedan har det fortsatt – inte heller här har jag hittat någon direkt forskning som stöd. Precis som när det kommer till gruppstorlek – 25 personer i grupp är perfekt för att spela fotboll (två elvamannalag, avbytare, domare, coach) eller sjunga i kör, men i övrigt? Även här kan det finnas stora vinster med variation. Vilket kräver sin organisation, men går att göra, om man vill.

Ett exempel på vad som kan göras om man ändrar sammanhang i ett vanligt klassrum i en vanlig skola hittar vi i Småland:

”Genomgångarna om vad som skall göras på lektionen sker i en soffa och saccosäckar, bara någon meter framför tavlan och läraren. När eleverna sedan i sin egen takt har förstått uppgiften så får de gå till sina kontor och börja arbeta.
De elever som inte riktigt förstått uppgiften får sitta kvar framför tavlan och läraren för att få mer vägledning.”

För hur fungerar egentligen ett rum fyllt med bänkar i kombination med rörliga barn med särskilda behov? Ofta lite sisådär. Kan man tänka och göra annorlunda? Ja, uppenbarligen så:

En skola i Uppsala som arbetat medvetet och gjort en del intressanta upptäckter kring den fysiska lärmiljön på vägen är Bälinge skola. Det har även handlat om hur man kan organisera på andra sätt än man gjort tidigare – med andra, goda resultat. En annan är Knutby skola – och det finns säkert många fler som jag tyvärr bara inte hunnit besöka än (tips tack!)

 

 

Att göra som man alltid gjort och förvänta sig ett nytt resultat, är höjden av dårskap.

Ett av höstens lärarnätverk hade tillgänglig lärmiljö som tema – kollegialt kan vi absolut komma längre än var för sig. För den som vill grunda sitt kollegiala arbete mer i forskning kring inkluderande lärmiljöer släppte Ifous precis sin sammanfattning utifrån det projektet, förra året kom deras rapport som fokuserar på skolmiljön.

För några veckor sedan sändes ett webbseminarium på temat hur digitala verktyg kan tänkas förändra skolans lokaler, med konkreta exempel från skola, forskning, fastighetsförvaltning, vi kan alla se det nu i efterhand.

Till syvende och sist: det mesta handlar om HELHET och om ledarskap, ledarskap, ledarskap.

Varmt lycka till på färden! Här finns att göra.

Bloggpaus/flytt

Som ni märkt har det inte blivit mycket bloggande här på sistone

adverse effect is nausea which is usually minimal at lowermaintain your erection to completion of How long does cialis take to work?.

. Det har som alltid flera orsaker, men en av de främsta är förstås fullt fokus på det nya jobbet som verksamhetsutvecklare i Uppsala grundskolor, med ”tillgängligt lärande” på mitt visitkort om jag nu hade haft något .

Jag bloggar dock lite där: Tillgängligt Lärande, Pedagog Uppsala