Varje skola i landet  erbjuds ett halvdagsseminarium i Lärares yrkesetik med två seminarieledare, ett utprovat material och kursmaterial som man sedan kan arbeta vidare med i kollegiet. För närvarande dessutom kraftigt subventionerat, så det framförallt kostar tiden och kraften hos de som deltar (en nog så hög utgift, ska nyttjas klokt och med eftertanke, lärartid är och ska ha ett pris som står i samklang med utbildningslängd och ansvar). Erfarenheten visar att kraften i kollegiet efter ett seminarium är större än innan, med en högre medvetenhet om en gemensam plattform för att lyfta lärares komplexa uppdrag
.
Det handlar dock inte om att vara ofelbar och aldrig göra fel i de mellan 3-500 moraliskt signifikanta beslut som en vanlig lärare dagligen ställs inför . Det handlar snarare om att ha en grund att stå på när det handlar att göra val när olika värden står på spel, liksom att ensam och tillsammans där så är möjligt resonera om dessa val.

Det är i nyanserna vi rör oss. Tänk om vi kunde prata mer om det istället för att hemfalla till dikotomin svart eller vitt?

Val måste ständigt göras, uraktlåtenhet
duger inte, och i en skolvardag där elever i grupp inte alltid är sådär spontandemokratiska som en del utomstående tycks tro finns ofta klena möjligheter till time-out. Yrkesetiken är då ett verktyg att ha som klangbotten när det blir såväl rätt som fel, för egen och gemensam reflektion och val av efterkommande handlingar.

För en tid sedan fick jag förmånen att lyssna till forskaren Silvia Edling

. Jag hade tidigare läst hennes bok med stor behållning, men hon visade sig dessutom vara en god föreläsare
.
Jag använde som vanligt Twitter som mitt anteckningsblock, här ett utdrag (sammanhängande tweets ska läsas underifrån)