Ansvar i vems knä?

img_3233
Mina elevers spontanfunderingar första skoldagen om varför skola?

Läste ett inlägg från en lärarkollega och tillika fackligt ombud i söder med en fundering hur han som mentor för en högstadieklass skulle prioritera den för oss alla begränsade tiden och kraften. Den aktuella frågan gällde utdelande av busskort till elever, här citerad högst fritt ur minnet:

Ska jag ta halva första kemilektionen – ett av flera ämnen där antalet undervisningstimmar inte räcker till i förhållande till kunskapskrav, förmågor och centralt innehåll – till att dela ut busskorten? Eller ska jag vänta till första mentorstillfället, samtidigt som eleverna då inte får sina busskort första skolveckan?

Om det är att anse som ett problem eller ett dilemma kan diskuteras, men jag kommenterade att på skolan där jag arbetar så skulle vi sannolikt göra en variant på:

Du elev som behöver busskort kan hämta det på expeditionen på dessa tider: mån, tis, ons, kl 8-8.30, 10-11, 15-16. Vems busskort är det egentligen? Var bör ansvaret för det ligga?

Jag tänker inte bara på lärarens begränsade tid och kraft. Jag tänker även på det för framtiden gynnsamma förhållningssätt som vi faktiskt tränar i vardagen när vi låter elever ta ansvar över sådant som de bör ha ansvar över. Självklart utifrån ålder och mognad, men min kommentar la jag utifrån att de allra flesta tioåringar skulle klara detta om det bara avkrävdes dem och tränades in direkt från start. Att expeditionen har en hel del annat att göra och inte kan vara öppen dygnet runt förstår alla och envar, därför kan det vara bra med tydliga tider att träna på.

img_3380Bara för att något kan göras av en lärare,

betyder det inte att det ska göras av en lärare.

Självklart handlar det om professionella bedömningar utifrån kontext och vad varje individ kan förväntas klara av. De få barn som inte skulle klara detta skulle jag bistå. Men långsiktigt behöver elever i allmänhet hjälp att utveckla mer gynnsamma förhållningssätt än curling-bäras-under-armarna.

Vill du mätta en man för en dag, ge en fisk.

Vill du mätta en man för livet, lär honom fiska.

Eller som jag skrev på Glömstaresan:

img_3356”Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan.”

För värt att betänka är att en tolvåring bara har en handfull år kvar tills den är myndig och därmed förväntas ta fullt ansvar för sitt liv. När är det läge att börja träna för det?

Kan man lära sig ansvar på något annat sätt än att få ta det?

 

2 reaktion på “Ansvar i vems knä?”

  1. Vackert skrivet med så betydelsefullt budskap. Borde skickas hem till alla nyblivna föräldrar. Delas ut vid start i förskola och skola. Vara ett ämne för diskussion för elever, lärare och föräldrar. Borde ingå i all utbildning. Text att ta till sig som säger allt och gör det på ett tilltalande och som ej är värderande.

    1. Tack för det. Tror det är viktigt vi fortsätter tala om det. På Glömstaskolan försöker vi i alla fall vara tydliga, finns ett och annat inlägg på Glömstaresan om hur vi tänker och gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *