Förra året tog jag rektorsexamen. Besynnerligt i dessa tider, den stora festen efter sista inlämningsuppgiftsångesten ersattes av zoom i solen (skjorta, väst, slips och shorts) på vår uteplats. Vi i bästa basgruppen kände oss nöjda att gå i mål, nöjda för en stund med det strukturerande gemensamma studerandet.

Men så småningom infann sig suget igen och jag anmälde mig till kursen ”Att utveckla lärmiljöer i teori och praktik” (7,5 hp halvfart distans HiG, vid ROLE – Research On Learning Environments). Den passade ju också väl i mitt arbete som verksamhetsutvecklare ”Tillgängligt Lärande”, Uppsala grundskolor.

Det var en ytterst givande kurs där professor Frelin och docent Grannäs stadigt ledde den engagerade gruppen genom litteraturseminarier vilka gav god energi och stadigt nya aspekter på tillvaron. Jag valde slutligen att skriva om hur gradänger kan tänkas fungera i undervisning – där det märkunderligt nog inte finns så särdeles mycket forskning. Jag hade förstås gärna gjort observationer, men det lät sig förstås inte göras i Coronatider, så det fick baseras på enkäter. Trots Corona och allmän enkättrötthet fick jag in 29 svar och tackar ödmjukast för allas engagemang!

Fokus för studien var grundskolan, hälften av svaren kom från mellanstadiet, resten jämnt fördelade plus en från fritidshemmet. Jag tycker det var intressant att resonera kring hur gradängen upplevs användas. Här hade en kompletterande observationsstudie verkligen varit intressant, vet att Peter Lippman har designat en dylik.

Gradängerna används idag främst för direkt undervisning, samling och instruktion. Men även till eget arbete och grupparbete – även om det skiljer sig åt mer här vilket vore intressant studera vidare. Huruvida de används för att elever ”visar och berättar” är väldigt ojämnt, vilket väcker ytterligare nyfikenhet. Få använder dem för det egna professionella lärandet – är det för att vi är olika eller bara av vana?

Förutom att ange var gradängen var placerad inkl kringliggande artefakter och hur gradängen nyttjades fick respondenterna även svara på vilka möjligheter respektive utmaningar de såg med gradäng i undervisning. De fick även ange ”tips till den som designar nästa gradäng” vilket även till sist bakades in. Här en sammanfattning av det som inkom:

Som så ofta när vi diskuterar pedagogisk praktik verkar det inte finnas någon enkel universallösning som fungerar för alla åldrar, lärare, elever, upplägg, ämnen, arbetsformer – samtidigt som där uppenbarligen finns potential. Gradänger kan ge fokus och att alla ser – men också på gott och ont göra alla synliga, samtidigt som lärare ibland får svårare att fysiskt ingripa. Om det finns projektionsmöjligheter kan en gradäng underlätta för digitalt och multimodalt gemensamt arbete. Gradängerna måste byggas funktionella, tillräckligt stora för att rymma eleverna och med god sittkomfort, ljud, ljus och luft. Här är ju effektstudien som Barret mfl (2015) gjort väldigt tydlig i att dessa miljöfaktorer ofta spelar en väldigt stor roll för elevernas upplevelse men även för deras akademiska resultat.

Gradänger bör förstås inte placeras i genomgångsrum eller så kallade ”street-space” utan vara avskärmade för bibehållet fokus. Huruvida de bör placeras i klassrum, i grupprum eller i anslutning till klassrum kvarstår som öppen fråga, det hänger sannolikt tätt samman med pedagogisk idé och lärares ”uppdragsuppfattningar”.

Gradänger gör att lärare behöver anpassa sitt undervisningsupplägg – det går inte att göra precis samma saker som man tidigare gjort i ett klassrum med bord eller bänkar. Bland annat saknar eleverna skrivytor, om man ska fortsätta arbeta med papper. Samtidigt låter sig annat göras som tidigare varit svårare att få till, bland annat ger gradänger möjligheter för elever att variera sin fysiska ställning på långt fler sätt än en stol med bänk/bord – här kan man ligga, sitta på fler olika sätt, stå, röra sig utan att det stör eller märks på samma sätt. Gradängen kan även ge elever möjlighet att dra sig undan utanför gradängen på ett sätt som vanlig klassrumsmöblering inte ger möjlighet till – men detta kan även bli problematiskt i ev avsaknad av gott lärarledarskap (men då blir ju mycket problematiskt).

Så nog finns här såväl potential som fallgropar att se upp med när vi placerar gradänger i lärmiljö. Låt oss fortsätta samtalet och bepröva erfarenheten – tillsammans kommer vi längre!

Det besynnerliga året 2020 går mot sitt slut. Fram till mars var det ungefär som vanligt kan man tänka. Det kändes som jag börjat komma in i nya jobbet som verksamhetsutvecklare i stora Uppsala. I februari bytte vi skolchef och min närmaste chef hade sagt upp sig. På direkt uppmaning sökte jag jobbet som utvecklingschef men är lika glad för förtroendet som för att jag inte fick jobbet – trivs mycket bra i nuvarande roll där jag får vara med och göra en massa intressanta projekt utan att behöva pilla alltför mycket med administration och chefsfrågor. Ledarskap kan man ju utöva ändå och jag får mycket av den tillit jag uppenbarligen är så beroende av. Jag hade ett pärlband av workshops och föreläsningar planerade för hela våren, men allt ställdes in från mars för att istället fokusera på distansundervisningsunderlättande och riskbedömningar (mallar och analyser – delvis god tristessresistensträning, men viktigt att det görs och uppenbarligen hade jag en del kapacitet även här).

Rektorsutbildningsexamen på distans var märkligt, sitta ute i solen i väst & kavaj (med shorts) och sippa på bubbel på distans… Saknar samtalen med bästa basgruppen även om vi delvis fortsatt via sociala medier. Mitt PM hade fokus ”förståelse och delaktighet” och var klart givande att skriva även om det tog sin kraft. Under hösten blir det lite pluggpaus, men till våren ska jag läsa ”Utveckla lärmiljöer” på distans.

Och jobba på distans har ju sina för- och nackdelar. Från mars till juni var jag i Uppsala tre gånger. Även förstfödda var hemma och distansläste medan minsting och mellandotter gick till skolan som vanligt. Lotta varierade mellan kontoret i stan, Sollentunakontor och lite hemma. Bredbandet fick uppgraderas och ståbord inhandlas.

Ingen påsk i Torsö för första gången på mycket länge, men det kändes som ett självklart beslut att ta utifrån de restriktioner och rekommendationer som gavs. Jag tycker den svenska linjen i stort varit vettig (att äldreomsorgen sedan haft sina problem visste vi nog egentligen redan innan även om vi inte ville se det, eller betala för lösningen), tillit fungerar i längden så mycket bättre än tvång.

Sommaren inleddes ovant med midsommar enbart med familjen istället för att leda dansen kring midsommarstången på festplatser med flera tusen. Men fick för första gången också uppleva Small Ships Race i Torsö. Där blev det sedan en sommar ungefär som vanligt, med en hel del segling, lite lagom renovering, grill och god mat i goda vänners lag. Mindre sammanhang förstås och ingen hamnfest.

Stilfull begravning av god vän jag återkommande tänker på som förebild samt konfirmation av Isa fick inleda augusti. Mindre sammanhang, men nog så viktiga riter och just – sammanhang. Av naturliga skäl umgås man nu tack vare Corona med färre personer, men att man ändå har ett sammanhang är så viktigt, så viktigt. Jag är så otroligt glad att ha goda vänner och en familj jag verkligen kan hämta kraft från. Döttrarna är verkligen härliga personligheter och jag är så glad att jag får vara med och följa deras resor mot vuxenblivande. Inte alltid lätt, men jag tillåter mig att vara en väldigt stolt far här. Och mina tumörer har nu hållit sig helt stilla de senaste fem åren, så där verkar ju också finnas hopp om livet.

På jobbet kom nya chefer på plats, digitala strukturen började sätta sig. Jag tänker att vi kan lära oss ett och annat av detta, ta med oss det goda i effektiva digitala beslutsformer och asynkront effektfullt tillsammansarbete – men också utveckla nya kreativa strukturer för återstående tid. Att gå tillbaks tror jag inte alls på, snarare hitta det nya normala, där självledarskap är grunden. Under hösten har jag också fått chansen att delta i en bokcirkel kring Ain Dack & Katz bok som verkligen ställt en hel del på sin spets, tillsammans med boken Bredd – därför lyckas generalister i en specialiserad värld.

Under början av hösten var jag en del i Uppsala, fick äntligen åka ut på skolor. Samtidigt tog bloggen Tillgängligt lärande fart, inte minst med en bloggserie på temat ”Äga Lärarledarskap”. Men sedan sep/okt har det enbart blivit distans, vi har dock ställt om mer än ställt in – och digitala UKUS blev utifrån utvärderingen än mer uppskattad än den fysiska varianten UVUS. Jag har också getts möjligheten att vara med och bygga en digital processutbildning tema ”Skola för var och en” med de två benen ”stötta elever i undervisning” samt ”bättre samverkan med vårdnadshavare”. Istället för några tomteblossföreläsningar – som få hade kunnat följa i dessa ansträngda tider – finns här nu femton kortare filmer med material som man kan arbeta med hela detta och nästa läsår.

En del engagemang har det även blivit i Utbildningsnämnden (ersättare), Bostadsrättsföreningen (ordförande), Skolhusgruppen (vice ordförande)

. Mot slutet av terminen gjorde jag även en kort inhopp i Lärmiljöpodden (ca 14 min in):

Och nu har julen firats hemmavid. Som vanligt kunde jag inte hålla mig så det blev för många sillar gjorda även detta år. Att stå vid spisen är också något jag ofta finner glädje och avslappning i. Här finns ju massor att lära och utforska! Om några timmar dags förbereda nyårsmiddag (som vanligt gratinerad hummer, sedan grillar vi renentrecôte till hasselbackspotatis, grönt och djup svampsås och sist men inte minst dessert som min snygga fru Lotta som vanligt styr upp. Tonåringarna inte helt nöjda med att det enbart blir familjen i år, men så får det bli!

Våren lär ju fortsätta på distans men med möjligheter till mycken lärande och utveckling även här. Vi har dock ännu hopp om sportlov i Idre, påsk i Torsö och en sommar fylld av segling och grill. Och sedan fyller jag visst femtio i höst…

Livet – det pågår! Tack alla ni som på olika sätt bidrar till att göra det gott, lärorikt, utvecklande!

Till sist några ord lånade från Markus Aurelius (121-180)

“Allt som existerar är på ett sätt fröet av det som kommer att bli.”

“Allt som händer händer som det ska, och om du följer noga, hittar du detta att vara så.”

“Framåt, som ibland ger. Titta aldrig runt för att se om någon ska notera det … Var nöjd med framgång även i de minsta sak och tror att även ett sådant resultat är ingen bagatell.”

“Det är inte död som en man frukta, men han borde frukta aldrig börjar leva.”

Samt David Hume (1711–1776) (lånat från boken ”I grunden god” som verkar nog så läsvärd (artikelserie i SvD):

”Oavsett tid och plats visar mänskligheten så många likheter att historien inte ger oss något nytt eller anmärkningsvärt inom detta område. Historiens främsta syfte är att upptäcka den mänskliga naturens fasta och allmänna principer.”

https://player.acast.com/podcast-av-skollivetse/episodes/intervju-med-magnus-blixt

Förra veckan var vi på en timmes visning vid Ljungavikens utgrävningar under ledning av ytterst skickliga ciceronen Ola Palmgren, museipedagog vid Blekinge museum. Han inledde med att kolla vad vi kom ihåg av lågstadiets undervisning kring stenåldern. Ingen kunde direkt minnas något djupare av den (inte ens de unga som var med).

– Men det gör faktiskt ingenting, för det mesta ni lärde er visar sig nu ha varit fel! I väldigt många läroböcker ser vi bilden av stenåldersfamiljen som har sin hydda i strandkanten, där Mamma Yxa garvar skinn, två barn leker vid trädkanoten och Pappa Yxa är ute i skogen och jagar. Så såg det vad vi vet idag inte alls ut eller gick till. Dels bodde man inte enskilda familjer på detta vis, dels visar modern DNA-analys att de spår av jägare man funnit – och utifrån sekelskiftets tankar förutsatt vara män – snarare var kvinnor. /Mikael Henriksson, 1e antikvarie arkeologi Blekinge museum

I Sölvesborg bygger man, som på så många håll i landet, ett helt nytt bostadsområde, här sammanknutet med stadskärnan via Europas längsta gång- och cykelbro . Vid en exploatering som denna får arkeologerna en sista chans att göra fynd innan man gjuter husgrunder. Förra byggomgången drog man ett antal schakt och gjorde en del fynd som bekräftade tidigare bilder med enstaka kokgropar och lämningar efter enstaka hyddor. Denna gång fick man till en framgrävning av fyra större områden istället, vilket ställde allt på ända!

Hade vi vetat det då, hade vi gjort annorlunda. Men man kan inte göra mer än man vet o kan just då.

Ett sextiotal samtidiga hyddor, vid vad som då var strandkant, vilken senare blev översköljd med lera och sand vilket bevarat såväl kokgropar som stolprester, oändligt antal flintskärvor och t o m fiskrester! Enligt Mikael ändrar detta inte bara vår syn på stenåldern på Lister och i Norden, utan snarare för hela världen, fyndet är helt unikt i sitt slag.

”Allt från brons- och järnålder fick vi helt enkelt schakta bort, för att på utsatt tid hinna ner till lagren som var 8000 år gamla”

Utgrävningen har ju sin tid och sin budget (typ 111 miljoner denna gång). 30 000 kubikmeter sand schaktades bort och hårda prioriteringar måste göras. Utgrävning tar sin tid och kräver sitt utbildade manskap – vilka dessutom visade sig vara goda pedagoger som för oss glada amatörer gav liv åt en grop full med gula små träpinnar.

Denna visning gav mig förstås en massa tankar. Det är onekligen häftigt att tänka att någon rodde sin kanot där vi idag seglar 8000 år senare. Det ena ledde så småningom till det andra! Idag använder arkeologer en blandning av handfast och modern, tidsenlig teknik vilket ger helt nya möjligheter. Vår syn på det som hände då förändras över tid, vi filtrerar det ständigt genom vår nutida förståelse. Något annat låter sig förstås inte heller göras, men det är viktigt att vara medveten om att det som idag hålls sant inte självklart behöver vara det imorgon. Detta ger onekligen implikationer till vikten av god undervisning som sträcker sig bortom rabblande av fakta – vilka samtidigt är en grund för att kunna dra slutsatser och sätta saker i perspektiv . Och jag vill påstå att även små sexåringar har en rudimentär förmåga även här vilken kan slipas fram – i en undervisning som upplevs meningsfull, begriplig, hanterbar. Men det handlar om att erbjuda god undervisning utifrån didaktiska val utifrån de förutsättningar som de facto råder, för varje elev.

När man väl fått syn på något nytt perspektiv så kan man inte längre låta det vara osett. Det förändrar för alltid ens sätt att se på världen.

Här några av de böcker jag ska ta mig igenom i sommar, vilka jag räknar med vänder eller förstärker ett och annat perspektiv. Avhandlingen uppe till vänster var tydlig med vikten av att lärare fokuserar mer på innehåll än på teknik (ingen kioskvältare, men viktig påminnelse kring den centrala didaktiken), den i mitten gjorde det tydligt att olika matteböcker i kombination med olika undervisning gav olika elever olika möjligheter att lära det som ska läras, den översta i mitten visar att förskollärarrespons när barn gråter kan – och behöver – göras tämligen olika.

Perspektivskiften fortsätter! Gott så. Och i dessa tider tänker jag som vanligt att konceptet BALANS borde vara än mer påkallat än tidigare. Precis som arkeologerna får vi inte rädas att nyttja såväl traditionell som tidsenlig teknik – medvetet och till rätt saker, för att bättre få syn på tillvaron

.

Det är inte de tusentals små flintskärvorna i sig som blir så intressanta att se, utan berättelsen om dem och vad tolkningen av de innebär.

Detta inlägg har tidigare publicerats på Pedagog Uppsala – bloggen Tillgängligt lärande

Det kan inte nog sägas, så därför gör jag det igen: Tillgänglig lärmiljö handlar alltid om en HELHET . En helhet där samtliga bitar utgår från de förutsättningar som de facto råder, hänger ihop och hakar i varandra – förändrar man en behöver man förändra de andra med:

• fysisk
• psykosocial/kultur
• organisatorisk/pedagogisk/didaktisk

På gott och ont finns här oändliga möjligheter för lärare och skolledare att förvalta, utveckla, undersöka sin lärmiljö – utifrån vad som händer när vi vågar utmana en stark tradition bära med oss det som fungerar och testa annat som kan tänkas fungera bättre framåt och med ett mer vetenskapligt och datadrivet förhållningssätt faktiskt undersöka den konkreta tillvaron.

Både jag och professor Frelin har letat och letat, men ännu inte hittat någon forskning som stödjer att öron och uppmärksamhet skulle fungera bättre för att man sitter på en hård stol…

Däremot vet vi, med stöd i evidens, både att distraktioner stör inlärning samt att medveten variation har många positiva fördelar. Variation utifrån att individer är olika med olika behov, men också variation över tid. Rörelse och lek har sin tid, fokus och koncentration sin. Vi kan förstås önska att klassrummen vore större, med fler grupprum tillgängliga – men i första taget lär det inte hända – och mycket går att göra även i ett högst traditionellt 60-kvadrats klassrum! Att de flesta i norden är just 60 kvadrat sägs ha sin förklaring i att en byråkrat på 1800-talet tyckte det var lagom och sedan har det fortsatt – inte heller här har jag hittat någon direkt forskning som stöd. Precis som när det kommer till gruppstorlek – 25 personer i grupp är perfekt för att spela fotboll (två elvamannalag, avbytare, domare, coach) eller sjunga i kör, men i övrigt? Även här kan det finnas stora vinster med variation. Vilket kräver sin organisation, men går att göra, om man vill.

Ett exempel på vad som kan göras om man ändrar sammanhang i ett vanligt klassrum i en vanlig skola hittar vi i Småland:

”Genomgångarna om vad som skall göras på lektionen sker i en soffa och saccosäckar, bara någon meter framför tavlan och läraren

. När eleverna sedan i sin egen takt har förstått uppgiften så får de gå till sina kontor och börja arbeta.
De elever som inte riktigt förstått uppgiften får sitta kvar framför tavlan och läraren för att få mer vägledning.”

För hur fungerar egentligen ett rum fyllt med bänkar i kombination med rörliga barn med särskilda behov? Ofta lite sisådär. Kan man tänka och göra annorlunda? Ja, uppenbarligen så:

En skola i Uppsala som arbetat medvetet och gjort en del intressanta upptäckter kring den fysiska lärmiljön på vägen är Bälinge skola. Det har även handlat om hur man kan organisera på andra sätt än man gjort tidigare – med andra, goda resultat. En annan är Knutby skola – och det finns säkert många fler som jag tyvärr bara inte hunnit besöka än (tips tack!)

 

 

• Här ett annat exempel från den kommunala skolan Glömstaskolan (där jag tidigare arbetat som lärare och rektor).

Att göra som man alltid gjort och förvänta sig ett nytt resultat, är höjden av dårskap.

• Ett ofta omtalat exempel är den kommunala skolan Källbrinksskolan.
• och här lite tänk från NPF-pedagog Johanna Lundin som föreläste på UVUS-19.
• Och några exempel från en av våra grannkommuner.

• Ett annat exempel på inspiration kommer från Form o Miljö:

• Ett tredje i rykande färsk inspiration där Kinnarps låtit tre olika experter utforma varsitt, i deras tycke idealt, klassrum.
• Ett fjärde inspiration från Senab/Isku och den senaste workshopen kring tillgängligt lärande vi hann genomföra innan Corona.
• Ett femte från ett antal (högstadie)klassrum som LekoLär utformat.
• Ett sjätte en studie utifrån NPF-fokus från White arkitekter som grundas just i olika elevers olika behov.

Ett av höstens lärarnätverk hade tillgänglig lärmiljö som tema – kollegialt kan vi absolut komma längre än var för sig. För den som vill grunda sitt kollegiala arbete mer i forskning kring inkluderande lärmiljöer släppte Ifous precis sin sammanfattning utifrån det projektet, förra året kom deras rapport som fokuserar på skolmiljön.

För några veckor sedan sändes ett webbseminarium på temat hur digitala verktyg kan tänkas förändra skolans lokaler, med konkreta exempel från skola, forskning, fastighetsförvaltning, vi kan alla se det nu i efterhand.

Till syvende och sist: det mesta handlar om HELHET och om ledarskap, ledarskap, ledarskap.

Varmt lycka till på färden! Här finns att göra.

Som ni märkt har det inte blivit mycket bloggande här på sistone

. Det har som alltid flera orsaker, men en av de främsta är förstås fullt fokus på det nya jobbet som verksamhetsutvecklare i Uppsala grundskolor, med ”tillgängligt lärande” på mitt visitkort om jag nu hade haft något .

Jag bloggar dock lite där: Tillgängligt Lärande, Pedagog Uppsala

En del av rektorsutbildningen är Professionshandledning. Man möts i en mindre grupp med en extern, utbildad handledare ca 2 gånger per termin för att tillsammans och strukturerat skapa lite perspektiv på tillvaron. Idag var ett sådant tillfälle. Mycket har hänt på ett knappt år – tre av fem i gruppen har bytt huvudman ”enough-is-enough”, och för de andra står jobbet långt ifrån still . Handledningen ger onekligen möjlighet för alla deltagare att få ett nytt perspektiv på vardagen, med ny energi att agera, på delvis nya vägar . Helt suveränt!

Jag har sagt det förr, men säger det igen:

Handledning borde vara ett naturligt och självklart inslag för alla oss som arbetar i skolan, precis som det är för andra yrkesgrupper vilka arbetar nära andra människors välgång.

Läkare, kuratorer, sjukgymnaster, psykologer har i allmänhet någon form av professionshandledning i vardagen. Alltså inte enbart om det är något problem, utan även främjande och förebyggande

. Jag är övertygad om att det i längden vore en mycket effektfull åtgärd för att få fler att både orka och utvecklas vidare.

Ett annat sätt att reflektera och ges perspektiv är att låta sig intervjuas i olika sammanhang – alternativt blogga, eller söka tankespjärn i sociala medier (om man nyttjar generositetsprincipen klokt). Eller varför inte vara med i en podd? Själv hade jag förmånen att för en tid sedan gästa Heddi Mobaraz Pedagogik och Ledarskap – en podd som jag vill påstå vågar ställa lite mer obekväma frågor än många andra gör.

Har åter varit ute en sväng med förstföddas Laserjolle. Precis på gränsen att jag fixade balansen denna gång. Men jag blev också påmind om de där ögonblicken när allt, precis allt, stämmer och man formligen forsar fram över havet i god balans, med kontroll och maximal utväxling.

Precis som lite senare, när vinden tilltog och vi var på badstranden och de stora vågorna rullar in. Sisådär var tredje hamnade jag rätt i läge, så jag surfade i framkant på vågen, långt in och med god fart.

Eller som i skidbacken – ni vet de där åken när allting stämmer och man far nerför i fullständig kontroll men samtidigt på gränsen och utan egentlig ansträngning. Samma som kan erfaras några varv på en danskväll med polskor – ibland bara stämmer det med underlag, rotation, partner, jämvikt, balans, steg, musik…

Och lite samma sak kan det vara med undervisning. Ibland stämmer allt och mötet mellan elever, lärare och innehåll blir till magi, arbetsformerna levererar lärande, alla har fokus på rätt saker. Precis som med seglingen, surfen, skidbacken eller polskan så är det inte alltid det händer, ibland går det faktiskt till och med käpprätt åt skogen eller kapsejsar. Då får man ta sig upp ibland och lära av det som hänt.

Arbetsro kan det (nästan) alltid vara, men lär de sig något? Vad lär de sig? Vad är viktigt att kunna här och nu respektive sedan? Är alla engagerade och fokuserade? Nivån lagom? Variationen? Mina möjligheter att stötta och utmana?

Ibland händer det och ibland inte, även om förutsättningarna kan vara lika. Jag tror inte det är möjligt att alltid vara på topp eller att det finns superlärare, utan snarare att allt det där tragglet på vägen tillsammans med väl fungerande relationsprofessionalitet är det som sakta men säkert ger underlag för att då och då uppleva den där magin.

Vi talade också om detta igår på tredje Zoom-samtalet i årets Pedagogiska LäsLyft, hur vi tillsammans kan få mer undervisning att bli framgångsrik och hur vi som system behöver reagera och agera när elever ändå inte lär sig. Och det utan att hamna i NPM-återvändsträsket.

”De bästa skolsystem implementerar processer för att följa elevernas lärande, utvärderar ständigt elevernas prestationer och utformar interventioner för att hjälpa enskilda elever och förhindrar att de misslyckas…. Genom att agera snabbt på den enskilda elevens nivå …förhindrar (systemet) att tidiga misslyckanden cementeras eller leder till misslyckande under lång tid.(s.185 Leda lärande i team, Studentlitteratur – årets bok i Det Pedagogiska Läslyftet)

Intressant var att parallellt med vårt samtal, kring en bok som forskningsbaserad verkligen lyfter många fördelar – liksom utmaningar – med att arbeta i team snurrade det runt en del på twitter om att man inte vill ha kollegor i klassrummet, inte vill få återkoppling, inte vill veta hur det faktiskt går för ens elever genom gemensamt utformade test (eller nationella prov, som ju ändå ska vara ett riktmärke). Märkunderligt, själv anser jag att ensamarbete närmast borde förbjudas – ingen blir sämre av att ha en kollega i sin närhet

. Sedan kräver det förstås att man arbetar fram en gemensam kultur, där man kan stödja varandra både genom goda exempel men också genom att gemensamt problematisera såväl undervisning som metodik som ledarskap. Det är ju inte minst genom #tankespjärn vi utvecklas! Utgår vi från Generositetsprincipen kan det funka gott!

Till sist två tips på poddar jag funnit väl värda att lyssna på om man är intresserad av nya och gamla tankar kring pedagogik och ledarskap:

• Pedagogik & Ledarskap med Heddi Mobaraz (6 avsnitt såhär långt)
• Anna o Philips lärarpodd (226 avsnitt, här länk till när jag var med)