Har åter varit ute en sväng med förstföddas Laserjolle. Precis på gränsen att jag fixade balansen denna gång. Men jag blev också påmind om de där ögonblicken när allt, precis allt, stämmer och man formligen forsar fram över havet i god balans, med kontroll och maximal utväxling.

Precis som lite senare, när vinden tilltog och vi var på badstranden och de stora vågorna rullar in. Sisådär var tredje hamnade jag rätt i läge, så jag surfade i framkant på vågen, långt in och med god fart.

Eller som i skidbacken – ni vet de där åken när allting stämmer och man far nerför i fullständig kontroll men samtidigt på gränsen och utan egentlig ansträngning. Samma som kan erfaras några varv på en danskväll med polskor – ibland bara stämmer det med underlag, rotation, partner, jämvikt, balans, steg, musik…

Och lite samma sak kan det vara med undervisning. Ibland stämmer allt och mötet mellan elever, lärare och innehåll blir till magi, arbetsformerna levererar lärande, alla har fokus på rätt saker. Precis som med seglingen, surfen, skidbacken eller polskan så är det inte alltid det händer, ibland går det faktiskt till och med käpprätt åt skogen eller kapsejsar. Då får man ta sig upp ibland och lära av det som hänt.

Arbetsro kan det (nästan) alltid vara, men lär de sig något? Vad lär de sig? Vad är viktigt att kunna här och nu respektive sedan? Är alla engagerade och fokuserade? Nivån lagom? Variationen? Mina möjligheter att stötta och utmana?

Ibland händer det och ibland inte, även om förutsättningarna kan vara lika. Jag tror inte det är möjligt att alltid vara på topp eller att det finns superlärare, utan snarare att allt det där tragglet på vägen tillsammans med väl fungerande relationsprofessionalitet är det som sakta men säkert ger underlag för att då och då uppleva den där magin.

Vi talade också om detta igår på tredje Zoom-samtalet i årets Pedagogiska LäsLyft, hur vi tillsammans kan få mer undervisning att bli framgångsrik och hur vi som system behöver reagera och agera när elever ändå inte lär sig. Och det utan att hamna i NPM-återvändsträsket.

”De bästa skolsystem implementerar processer för att följa elevernas lärande, utvärderar ständigt elevernas prestationer och utformar interventioner för att hjälpa enskilda elever och förhindrar att de misslyckas…. Genom att agera snabbt på den enskilda elevens nivå …förhindrar (systemet) att tidiga misslyckanden cementeras eller leder till misslyckande under lång tid.(s.185 Leda lärande i team, Studentlitteratur – årets bok i Det Pedagogiska Läslyftet)

Intressant var att parallellt med vårt samtal, kring en bok som forskningsbaserad verkligen lyfter många fördelar – liksom utmaningar – med att arbeta i team snurrade det runt en del på twitter om att man inte vill ha kollegor i klassrummet, inte vill få återkoppling, inte vill veta hur det faktiskt går för ens elever genom gemensamt utformade test (eller nationella prov, som ju ändå ska vara ett riktmärke). Märkunderligt, själv anser jag att ensamarbete närmast borde förbjudas – ingen blir sämre av att ha en kollega i sin närhet

. Sedan kräver det förstås att man arbetar fram en gemensam kultur, där man kan stödja varandra både genom goda exempel men också genom att gemensamt problematisera såväl undervisning som metodik som ledarskap. Det är ju inte minst genom #tankespjärn vi utvecklas! Utgår vi från Generositetsprincipen kan det funka gott!

Till sist två tips på poddar jag funnit väl värda att lyssna på om man är intresserad av nya och gamla tankar kring pedagogik och ledarskap:

• Pedagogik & Ledarskap med Heddi Mobaraz (6 avsnitt såhär långt)
• Anna o Philips lärarpodd (226 avsnitt, här länk till när jag var med)

Ett sus går genom publiken, de knappa 200 som en solig förmiddag i augusti samlats i Ludvika Aveny ger en spontanapplåd. Det tämligen ålderstigna amerikanska paret har precis dansat nästan ett ordentligt varv motsols i Polska och springdans från Hogdal-Lommeland. Jag anar att de flesta som läser detta inte har en aning om varför det skulle vara värt en applåd, samtidigt som nästan alla i salen hade det. De flesta utanför hade inte haft det ens om de varit här och sett det på plats, för det syns inte mycket mer än att paret roterar åt andra hållet än de nyss gjort. De som dansat en del vet att det är mycket svårare, i synnerhet i denna fartfyllda dans. Mycket i tillvaron handlar om kontext, val av perspektiv och förförståelse!

I torsdags provade vi även att vidga en del perspektiv inom en del av denna kontext, genom ett seminarium på temat ”bygdedans som kulturarv och polskmärkesuppdansningen som uttryck för bevarande”. Jag modererade samtalet, med på scen var docent Mats Nilsson och spelmanslärare Jon Holmén, publiken fick med mig som moderator förstås också vara aktiva i och under samtalet. Jag vågar påstå att alla gick därifrån något klokare med någon ny tanke, så får vi sedan se vad det blir av det hela – men kunde också konstatera att mycket har hänt och utvecklats, även om man först kanske inte tror det. Till syvende och sist handlar det mesta om ledarskap, engagemang, ledarskap. Det visste redan Machiavelli på 1400-talet, en del saker är nog ändå eviga:

Det finns ingenting så svårt att ta itu med, inget så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång som att försöka införa en ny tingens ordning. De som förändrar får nämligen som motståndare alla dem, som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya . /Machiavelli

I onsdags kurs i bygdedanser med suveräna Torbjörn Sjöberg och Yvonne Hansen. En på många, många sätt olik kurs mot den kurs med Ami vi gick i vintras. Och väldigt olik de kurser jag gick för de stora nedtecknarna för 30-talet år sedan nu. De sistnämnda gick väldigt mycket ut på att de berättade hur man skulle göra (inte helt sällan visade de sedan något som delvis skilde sig från det de sagt) och sedan fick man träna på egen hand, med varierande framgång och sällan med så mycket återkoppling . Med Ami fick vi gå, känna och leka oss fram till samma mål.

Här var det någonstans mittemellan, plus att vi även tvingades tala och tänka tillsammans kring det vi gjorde. Precis som torsdagen bjöd seminarium och inte paneldebatt eller föreläsning. Den stora fördelen med deltagaraktiviteten torde vara att det blir så mycket mer bestående, om målet nu är att man ska lära sig att röra sig medvetet till musik. Dans kan sägas vara synliggjord musik!

Pröva [inte] vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.” /Dag Hammarskjöld, Vägmärken

Nota Bene: Jag har inget alls emot givande och bra föreläsningar (jag har genomfört 400 själv med mycken positiv respons, lyssnat på många andra, plus förstås även genomlidit några mindre lyckade)

. Jag kan vara nog så aktiv även då i mitt lyssnande. I synnerhet om jag får anteckna mina tankar på twitter samtidigt…

I onsdags blev jag också påmind om hur viktig det synliga förebildandet är för mig. Jag klarar helt enkelt inte av någon längre muntlig instruktion innan mina tankar så sakteliga seglar iväg. Däremot räcker det att instruktören helt kort visar hur det är tänkt att jag ska röra mig för att det ska gå att omsätta i praktik (på ett folkdansgolv) . För andra var det uppenbarligen helt tvärtom. Och nej, vi vet alla att Gardner inte menade det som sedan blev till en idé om mer eller mindre fasta lärstilar, utan snarare att all framgångsrik undervisning behöver bjuda på variation samt kännas meningsfull och begriplig – för den som ska lära sig. Rykande färsk skolforskning visar att det även gäller ämnet idrott och hälsa: 

Undervisningen gick i båda fallen ut på att inte bara ”göra”, utan också att lära eleverna att förstå, känna och uppleva vad som sker i kroppen… När lärarnas undervisning breddas från att fokusera på själva rörelsen till att öka elevernas medvetenhet kring den egna kroppen sker en transformationer från fysisk aktivitet till fysisk bildning. /Heléne Bergentoft, intervju Skolporten utifrån sin ytterst läsvärda avhandling

Just hemkommen från en dryg timme i förstföddas nya Laser
. För dig som inte vet så är Laser en segeljolle eller snarare tvålkopp på dryga 4,5 meter, med massor av segel och litet centerbord och roder. Den går snabbt när vinden är stadig, vilket den är i dag.

Känslan när allt stämmer är fantastisk – båten forsar fram, seglet är rätt skotat, rodret ligger an och jag balanserar min tyngdpunkt över relingen så att båtens tyngdpunkt blir optimal och farten vidmakthålls ännu en tid.

Vinden skiftar en del såhär nära kusten, så det krävs ständigt små anpassningar av skot, roder och tyngdpunkt för att den fortsatta färden ska forsa fram och inte sluta i ett abrupt kapsejsande (å andra sidan får man väl bjuda alla på stranden på något, det är ju varmt i vattnet och flytvästen förstås på).

Att segla är både enkelt och komplext, beroende på hur man betraktar det. Det handlar om mötet mellan

• vinden
• vattnet
• båten

Precis som undervisning, som handlar om mötet mellan

• eleven
• innehållet
• läraren

Får man till det rätt – anpassat efter rådande situation och kontext – kan magi lätt uppstå. Och man har nytta av teoretisk kunskap – men behöver lära sig i praktik, på sjön, utifrån de förutsättningar som råder där och då. Stadigt har man chansen att bli en bättre seglare. Precis som med undervisning, just nu har vi åter ett Pedagogiskt LäsLyft där vi läser och fördjupar/breddar en gemensam bok med samtal online
.

”Bedömningsprocessen i en professionell gemenskap för lärande går inte bara ut på visa vad en elev har lärt sig, utan på att förbättra alla elevers kunskapsutveckling. Först när medlemmarna i de samarbetande teamen använder resultaten från de gemensamma bedömningarna för att identifiera och svara på enskilda elevers specifika behov, och för att analysera och förbättra sin individuella och kollektiva yrkespraktik, är skolan en verklig professionell gemenskap för lärande. /Dufour o Marzano, ”Leda lärande i team” (Studentlitteratur 2017)

Apropå det här med online vore det mycket värt med lite BALANS även där, tänker jag

. Just nu kastas mycken mer eller mindre grund forskning och tyckande omkring gällande skärmtid och annat. Att vi behöver balans mellan stillasittande och rörelse känns inte direkt som kärnfysik. Att vi lever i en digital värld är också självklart. Att vi därmed behöver lära oss att hantera den känns självklart. Mer medvetna och gynnsamma förhållningssätt, mindre pekpinnar tack! Siri Helle uppfattar jag som en med såväl god förankring som god balans här
.

”In a world of change, the learners shall inherit the earth, while the learned shall find themselves perfectly suited for a world that no longer exists.” /Eric Hoffer

Också det här med att skriva för hand alltid skulle vara bättre… De studier som det ofta hänvisas till är förstås utförd på informanter vana vid att anteckna för hand. Personligen har jag knappt antecknat något väsentligt för hand de senaste 25 åren och vågar påstå att jag minns bra mycket ändå. Dessutom hittar jag via datorns Spotlightfunktion allt jag någonsin noterat, om det nu skulle handla om fakta, mina mötesprotokoll är också klara i samma stund mötet är klart. MEN jag går inte ut och förespråkar att någon som trivs med det ska sluta anteckna för hand, utan tänker att det behöver vara ett personligt val, utifrån vad man finner fungerande för en själv och den kontext man befinner sig i.

Balans, någon?

Från Joakim Öbergs ytterst läsvärda avhandling, klicka för länk

2015 startade Det Pedagogiska Läslyftet genom en fråga och ett hugskott på twitter. Jag var inte med i diskussionen där och då, men kom med ganska snart efter. Tanken var helt enkelt att den som ville vara med och läsa och diskutera en pedagogisk bok tillsammans med andra som också ville göra det skulle göra så, digitalt och oberoende av tid och rum. Varken svårare eller lättare än så, varken mer komplicerat eller genomtänkt än så.

Det gav förstås väldigt mycket när människor med olika erfarenheter och tankar tänker samman kring en gemensam text. Inte i syfte att få rätt eller komma fram till en gemensam bild, utan i syfte att var och en ska lära känna texten och de implikationer den kan tänkas ge för att kunna göra den egna verksamheten något bättre.

Det pedagogiska läslyftet samlade snart en stor skara, med varierad ambition och möjlighet att delta. Allt skedde digitalt, så tid och rum var inte längre den stora begränsning det ibland kan vara, men självklart är tiden och kraften ändå begränsade storheter och på sommaren bör förstås även återhämtning, bad, familj, grillning mm prioriteras högt

. Men också läsning av allehanda slag, nog så svårt få till ibland – då kan ett #pedaläslyft bidra till att skapa lite inramning och god energi.

Att läsa professionell litteratur kan också det vara en form av avkoppling. En avkoppling som när det görs frivilligt och för ens egen skull också kan skapa ett nytt lugn framåt, när man står något stadigare på i lugn och ro funna insikter som man kan omvandla till en mer fungerande vardag med eleverna i höst.

Boken vi denna gång valt att – när du vill och om du vill – läsa tillsammans är ”Leda lärande i team” av DuFour och Marzano (Studentlitteratur 2017). Den ska enligt säker källa fungera lika bra att omsätta i praktik för:

• Lärare
• Förskollärare
• Fritidspedagoger
• Skolledare
• Skolchefer
• Andra som leder grupper vilka ska lära sig något tillsammans

Det hela fokuseras kring Facebookgruppen ”Det pedagogiska läslyftet” och är något vi gör tillsammans, så det verkligen lyfter. Du som vill vara med ansöker om medlemsskap och deltar sedan utifrån egen ambition och egna möjligheter, med konstruktiva frågor, funderingar, reflektioner

. Vi får se var det landar, men utgår från generositetsprincipen att varje inlägg ska föra tanken framåt och skapa större förståelse för det som diskuteras
. Sak och inte person ska stå i fokus, vi ska alla växa genom att dela tankar utifrån #sharingiscaring.

”Det pedagogiska läslyftet har gett mig otroligt mycket denna sommar. Jag har själv valt när jag skulle läsa och gå in i gruppen och kommentera. Diskussionerna ligger kvar i gruppen och det är helt ok att hoppa in när som helst och fortsätta. I andra grupper har det diskuterats om det är ok eller inte att läsa pedagogisk litteratur på semestern. Det är ju just det som är kanon med vårt avtal. Jag väljer själv när jag vill förlägga min tid. Själv tycker jag det är toppen att läsa på sommaren när det är lugnt, men det bästa med #pedaläsyft , som taggen till bokcirkeln kallas, är frivilligheten
. När du vill och om du vill är mottot.” /Sara Bruun, Skolvärldenbloggen 2015

Vi drar så sakteliga igång måndag 15/7 2019 – i Fb-gruppen ”Det pedagogiska läslyftet”. När du vill och om du vill!

Förra våren körde jag ganska hårt, som skolledare på skola som växte väldigt snabbt (från 30 till 600 på 2,5 år) och behövde rekrytera stort (dock ”bara” 34%, året innan var det 60% nya vid höststart)

. Denna vår har det blivit lugnare, men jag har ändå valt att – som vanligt – koppla ner HELT första fem dagarna efter midsommar.

Jag låter mobilen ligga helt för sig själv. Allt inkommande förutom samtal och sms från min Lotta är blockerat. Datorn (som numera enbart är en kraftfull iPad, på försök) ligger nerpackad i sin väska.

Första dagarna kliar det lite i fingrarna – inte minst fotofingret ”Det här skulle man kunna dela med sig av”, men sedan går det sakta över
. Och just medvetenheten om kontrasten är själva poängen.

• Gå barfota i gräset
• Spela brädspel
• Läsa pocketbok
• Bada i havet
• Laga och äta god mat utan bilder o recept
• Fokus på här och nu

Men också att inse att mobilen – rätt nyttjad – samtidigt förenklar tillvaron tämligen mycket. Helt plötsligt måste man ha kontanter med sig när man ska köpa grönsaker av bonden. Jag kan inte längre kolla när dottern kommer med tåget, då jag förstås inte skrivit ut någon biljett. Förseningar i lokaltrafiken ser jag inte, utan måste tro på den tryckta tidtabellen… Det är härligt at umgås med de man är nära, men nog kan digitalt umgänge med vänner man över tid faktiskt verkligen lärt känna på djupet också tillföra väldigt mycket. Liksom lyssna på kloka poddar och ljudböcker. Jag avslutade för övrigt min nedkoppling med en digital workshop med deltagare från halva Europa, fungerade smidigt och hade aldrig någonsin blivit av om vi behövt resa till varandra (vi hade inte heller hittat varandra).

Nåja, det är ju själva kontrasten och medvetenheten om dem som är grejen. Precis som jag verkligen uppskattar att äta hummer, men knappast skulle göra det om det var vardagsmat. Ibland kan man dock behöva sig en påminnelse, så man kan fortsätta göra medvetna val. Precis som jag inte får börja läsa skönlitteratur av typen Håkan Nessers senaste när jag har en deadline eller förväntas umgås mycket med familjen, då jag har svårare släppa en god bok än en skärm… Allt handlar om hur, var, när – och när inte. Detta är något vi behöver lära oss hantera, inte genom att ta bort utan genom att lägga till.

Vi måste skydda i världen, inte ifrån världen. /Anne-Marie Körling

Till hösten börjar jag en ny spännande resa som verksamhetsutvecklare i landets fjärde största skolkommun Uppsala. Det ser jag verkligen fram emot! Men innan dess lite medveten kontrast mellan aktivitet och återhämtning; enligt punktlistan ovan men även läsa lite avhandlingar inför valet (som görs med digitala verktyg då vi är spridda över landet) av ”Lärarnas favorit”, vara med och driva sommaren Pedagogiska Läslyft kring boken ”Leda lärande i team” (vilket ju aldrig uppstått utan nätet) samt till sist få tummen ur och skriva den där kompletteringen till rektorsutbildningen (alla är glada att jag inte skriver för hand)..
.

Men nu är det faktiskt dags morgondopp! Hörs och ses!

Äldsta dottern kommer hem och muttrar:

Rösjön runt måste vara den mest värdelösa skoldagen ever!

Jag tänker att något särskilt hänt och hör efter. Nejdå, den var likadan som förra året, fast denna gång efter betygssättning. Nejdå, ingen hade varit elak
. Nejdå, ingen skoskav. Vädret gott och värmen uthärdlig.

Så vad handlade det hela om då?

Pappa, kan du förklara hur man kan ta en av 178 skoldagar och först ge oss två timmars sovmorgon, sedan samlas på ett sportfält, vänta in de som ändå är sena en dryg halvtimme, ha lite kort genomgång och töntig uppvärmning, för att sedan lunka runt 7 kilometer inom två timmar, då prisutdelning med utlottad kexchoklad håller på i evigheter?

Nej, det kan jag inte.

Pappa, varför får just idrotten ta andra lektioner till idrottsdagar? Vi har ju aldrig matematikdagar, samhällskunskapsdagar eller svenskadagar? Temadagen om sex och samlevnad hade väl något slags givande innehåll, men idrottsdagar?

Det är en väldigt relevant fråga, hon är klok dottern – där har skolan verkligen lyckats. Svaret har antagligen mest med tradition att göra, men jag ser också fram emot lite perspektiv på det här med ”Utbildning och hälsa i nationens intresse: Styrningsteknologier och formering av en förädlad befolkning”
.

Nästa fråga är också hur man ser på den där timplanen, det är märkunderligt hur Skolinspektionen verkar godkänna ett teoretiskt utlagt antal timmar i ett schema, som vi verksamma i skolan vet inte har tillräckligt mycket med verkligheten att göra:

I Sydkorea och Japan genomförs enligt uppgift 98% av all planerad undervisning. I Sverige närmare 67% – om man räknar bort idrottsdagar, friendsdagar, skolfotografering, samt att lärare förstås precis som andra är sjuka, vabbar och någon gång t o m är på kurs…

Jag håller förstås inte med om att undervisning ska vara tråkig (som ovanstående) eller jobbig (inte ens det var ovanstående exempel, enligt dottern), däremot att den alltid ska vara Meningsfull & Begriplig

. För var och en.

Jag tror bestämt jag ska läsa om kloka John Steinbergs bok ”Lektionen är helig” igen!

I veckan besökte jag och döttrarna återigen förskolan de alla gått på, ett mycket kärt möte, där det inte kändes som någon tid alls förflutit egentligen. När det begav sig valde vi förskola framförallt utifrån två premisser:

1. Närhet – livspusslet behöver gå ihop.
2. Känsla hos personal och i barngrupp.

När det kom till kritan visade sig kriterie 2 väga tyngre än kriterie 1 för vårt val. Jag kan än i dag inte riktigt sätta fingret på vad det var, men tror det handlade om fokus på rätt saker – dvs inte mig som förälder, utan på barnen. Vi valde då Sveriges äldsta ännu rullande föräldrakooperativet förskola Kotten
. Fantastiskt kompetent och engagerad personal, endast 14-16 barn i en syskongrupp, med 3-3,25 personal. Alltså tämligen personaltätt och ”liten grupp”. På köpet fick vi förstås engagera oss en del, jag satt styrelseordförande i många år, lagade mat var tredje vecka, städade några kvällar per månad och ägnade fritid åt att renovera tämligen slitna och små lokaler
. Ingen jour dock, vi lämnade helt och hållet pedagogiken till de professionella.

Förra måndagen var jag, utifrån min nyfikenhet och fortsatt uppdrag i ny Utbildningsnämnd, och hälsade på Bygatans förskola
. Detta är en STOOOR och nybyggd förskola med plats för 140 barn. Det blev också en väldigt energigivande förmiddag, med många härliga möten med glada barn och medvetna pedagoger. De har förstås lokalerna för att vara så många och är indelade i flera mindre avdelningar och grupper, så personaltätheten var i närheten av Kottens. Man har också i kraft av sin storlek ett rejält tillagningskök, där den engagerade kocken lagar mat med fönster ut mot lekande barn på gården.

Jag tänker att det här tjatet om ”små grupper” i skola och förskola faktiskt i stort är en återvändsgränd – i synnerhet i tider av stundande lärarbrist. Ett av mina tuffaste år som lärare var onekligen året med bara 17 elever i klassen. Gruppdynamiken blev inte särskilt konstruktiv och den något mer udda eleven var verkligen udda. Sista åren på Fruängen arbetade jag och Annika ofta nog med två klasser i ett rum, alltså 44 på två lärare, och märkte hur mycket det gav – och tänker hur mycket mer det kunnat ge om vi hade haft mer anpassade lokaler för det. Samma på Skapaskolan, där jag och Danne medvetet valde att ha en större klass tillsammans, än dela i två mindre klasser (sedan delade vi dem förstås ofta i undervisning, på olika sätt)
.

• Eleverna får fler vuxna att ty sig till – funkar inte den ena, funkar ofta den andra – gäller även i professionell kontakt med vårdnadshavare.
• Eleverna får fler kompisar och arbetspartners att välja mellan (ja, de kan erfarenhetsvis ha många kontaktytor, inte ens i en vanlig klass på 28 hänger alla med alla).
• Lärarlotteriets påverkan blir mindre än idag (ofta större skillnader mellan klassrum än mellan skolor, man kan som förälder välja skola, men inte lärare).
• Vi kan dela grupper professionellt i mer ändamålsenliga storlekar, utifrån kontext, mål, förutsättningar.
• Mindre sårbart vid sjukdom, vab och kompetensutveckling (lättare sätta in vikarie).
• Lärare blir bättre med fler vuxna i rummet, både där och då och som kompetensutveckling om man törs reflektera tillsammans efteråt.
• Fler elever för lärare att lära namn på och skapa undervisningsrelation till är en utmaning (men också möjligheter att vara kunnig ämneslärare redan från tidig ålder)

Men det hela bygger förstås på att man inte tummar på lärartätheten! Samt – förstås – har sitt lärarledarskap på plats och kan skapa arbetsro även i större grupp. Lokaler kan också såväl hindra som underlätta – liksom organisation och kultur, som behöver sättas på plats.

Varje val av organisation har sina för- och sina nackdelar. Allt handlar om HELHET och kontext. Det finns dock idag ett och annat för-givet-tagande som tål att ifrågasättas och prövas. Trygghet, som är ett kärnvärde, kan skapas på fler än ett sätt.

Man kan även konstatera att Bygatans förskola nu hade 25 legitimerade förskollärare som sökte en ledig tjänst, medan lilla Kotten fick jobba en del när den fantastiska förskolläraren Anders till sist gick i pension. Till Glömsta sökte också många legitimerade lärare, sugna på äkta teamarbete. Många vill uppenbarligen ha nära kollegor idag och inte längre stänga dörren om sig till ”sitt klassrum” och ”sin klass”.

Till sist en intressant dialog med en förälder för något år sedan:

”Jag gillar verkligen att ni arbetar i team, att mitt barn har flera olika lärare att gå till

How was it in the past?” sildenafil 42Direct Treatment Interventions.

. Men grupperna är lite stora. Skulle ni inte kunna ha team på vanliga klasser?

Mitt svar var ett måhända kallt konstaterande:

Inga problem för mig, jag betalar skatt i en annan kommun och har inga problem med en fördubbling av skatten här.

Föräldern kontrade då med

”Men kan ni inte prioritera om inom skolan då?

Och mitt svar blev då möjligen en smula sarkastiskt:

Att vi inte tänkt på det. Om vi flyttar bort lärarna från sjuorna och ger dem lärarlösa lektioner, blir det säkert lugnare och bättre för alla elever på skolan… Och vi kanske inte behöver ha en skolsköterska på heltid ändå, eller kurator eller kanske kan slimma skolledningen ytterligare (2 stycken på 600 elever visade sig dessutom ganska snart bli för bra)?

Haken är ju att hur man än vänder sig har man rumpan bak! Jag hoppas att du som har läst såhär långt och förstår det här med generositetsprincip vet att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt:

1. Skolan behöver resurser i paritet till uppdrag, mål och förväntningar.
2. Skolan behöver använda de resurser man har på effektfullast möjliga sätt (jag pratar här inte effektivitet och ”springa snabbare”, utan effektfullt – ”göra smartare”, inkl sluta göra saker bara-för-att). 

Varje organisation har sina för- och sina nackdelar. Den ideala organisationen finns helt enkelt inte, utan det handlar om medvetna val och prioriteringar, där man sedan får parera de nackdelar som naturligt uppstår på bästa sätt – men inte reflexmässigt tro att en enkel omorganisation kan lösa allt – eller tänka att det var bättre förr, då det faktiskt var en annan tid och en annan kontext där och då.

Ofta nog omorganiserar man mest för att inget egentligen ska hända. Ska man få effekt behöver man välja klokt, se och skapa en ny HELHET och sedan hålla i, hålla ut, hålla om samt inte minst hålla bort

När jag var yngre, ni vet på 1900-talets slut, hängde jag och min far då och då på Ös-We-Ring och körde go-cart. Det var riktigt skoj! Både som aktivitet i sig och som något som faktiskt går att göra över generations- och andra gränser

.

Idag åkte jag och förstfödda dottern dit tillsammans med god vän. För mig var det nostalgi, för dem var det första gången (på banan respektive över huvud taget med go-cart). Väldigt trivsamt, på många sätt (även om jag har en känsla av att jag kommer hitta några nygamla muskler i ryggen imorgon bitti…). Banan var precis som förr, bilarna i princip desamma. Antalet minuter per race likaså – alldeles lagom med 8 minuter i taget, tre omgångar.

Vissa traditioner är helt enkelt funktionella och väl värda att bevara.

Men samtidigt med bevarandet också fortsätta utveckla, den digitala tidtagningen tillför onekligen go-cartkörning ytterligare dimension.

När det gäller undervisning har jag länge sagt att samma devis gäller där – kontinuitet i förändring – och brukar ofta använda högläsning som exempel. Alltså att en kompetent lärare läser högt för en grupp elever ur en skönlitterär bok. Jag har inte direkt sett någon forskning att bygga mitt påstående på, men har gott om anekdotisk erfarenhet – både som elev, men framförallt som lärare (och även skolledare).

Av en slump (kloka Karin Tenelius i sociala medier, som just då passerade förbi) har jag denna vecka lyssnat igenom Transformationspodden. Klart intressant om man vill ha lite mer perspektiv på det här med tradition, förändring och transformation.

För tio år sedan tyckte vi det var helt självklart att få ett inbetalningskort på posten, gå med det till banken (öppen 9-15 måndag-fredag), stå i kö, fylla i en massa blanketter och lämna fram vår plastlegitimation för att till sist få in pengarna på vårt konto
. Det gör vi sällan numera och är väl inget vi direkt saknar
. /Transformationspodden

År 1901 sa Wilbur Wright att ingen torde få se någon människa flyga de närmaste femtio åren. Tre år senare lyfte de, trots alla som hade sagt att det inte skulle gå. Vetenskapen på den tiden sa att färdas över 7km i timmen skulle skada kroppen, precis som för mycket läsning (mer än en kvart om dagen) skadade ögonen – i synnerhet hos flickor… För hundra år sedan flög man för första gången över Atlanten, på dryga 16 timmar. Trafikflyget kom igång många år senare, då med en flygtid på ca 17 timmar – några år senare kom jetflygplan och drog ner det till 10 timmar. Nu talas det om överljudsplanens återkomst, eller t o m en sväng via rymden – med nya miljövänliga bränslen och framdriftsystem. Den som lever får se vart utvecklingen går!

All förändring är förstås inte förbättring. Utvecklingen är dock något som händer och något vi behöver förhålla oss till. /Effektpodden.

Det är skillnad på högläsning för fem elever och för tjugofem. Eller kan i alla fall vara det om man som lärare/högläsare ser till att nyttja gruppstorleken klokt och inte bara kör på
. Men klarar man 25 kan man också i allmänhet skala upp det till 50 eller 75 – det har jag både gjort och sett. Om man alltså väljer att organisera det hela så kan alltså de andra två lärarna som annars skulle läst högt i sina klassrum göra något annat, som att planera, följa upp eller utveckla sin undervisning. Alternativt kan en av lärarna ta den handfull elever som har svårt att tillgodogöra sig högläsning i grupp och se till att de får riktigt vass undervisning i något de kanske ofta har ännu större behov av. Det är möjligt, det har gjorts.

Vad ska vi tradera och vad ska vi transformera? Vad ska vi helt sluta göra? Jag tänker som så ofta att BALANS är ett begrepp vi borde hålla högt. Liksom oftare inte dyka så snabbt in i HUR innan vi på allvar ställt oss frågorna:

• VARFÖR?
• VARFÖR INTE?

Äntligen har jag fått tummen ur att rensa lite bland gamla papper. En hel del kunde befriande arkiveras i pappersinsamlingen, annat gav lite gott perspektiv på tillvaron . Nedan ett brev från en tidigare elev på mellanstadiet, för sisådär 5-6 år sedan – inte i syfte att visa mina förtjänster, utan snarare ge lite underlag för perspektiv på det här med meningsfull och begriplig undervisning, tänker jag:

Hej Magnus!

Vilken tur att vi fick ha dig som lärare!

Jag tycker det är sååå bra när man frågar dig om någonting i matte t ex: ”5×7 blir ju 35! Eller hur?” Då blinkar du lite med ögat och säger sådär finurligt ”Det är det väl?” . Då får man varken svar och man blir smått irriterad, så varför tycker jag då att det är så bra när du gör det? Jo, för att då tänker man nästan alltid igenom uppgiften en gång till och då blir det oftast rätt!

En annan sak som jag tycker du gör bra är att vi gör mycket på internet! Gud så tråkigt det skulle vara om vi bara skulle läsa allt i böcker och lära oss från dig! Det är roligt med sokrative och educreations!

Fredagsprov har du också infört i klassen (fast du fick idén från Norge tror jag)

FOLLOW-UPbackup for any treatment complications, handle any generic viagra online for sale.

. Det har hjälpt mig med att inte stressa upp mig inför prov. Såklart har jag också lärt mig en massa tack vare dem.

Det har varit jättekul att ha dig som lärare, jag har lärt mig jättemycket.

Varför sluta göra misstag? För att vi lär oss av det.

Jag tänker att eleven var något viktigt på spåren här – man måste göra lärandet till sitt egna, arbeta med information som är given och tvingas tänka efter . Flera elevbrev återkommer till detta, hur jag ler och blinkar med egna ögat (något jag själv inte varit särskilt medveten om) och tjatar om frågan ”Varför?” – samt det där viktiga om att vi är faktiskt inte i skolan för att visa vad vi kan, utan för att lära oss.

Detta var i ett klassrum där det fanns en handfull gamla hopplösa datorer i ett grupprum, men då alla elever hade tillgång till en smartphone kunde vi arbeta smart digitalt och multimodalt ändå. Detta gav här verkligen ett lyft – inte minst de forum vi skapade tillsammans och bland annat förde diskussioner om vad som borde frågas om på provet, och varför/varför inte. På köpet lärde vi oss alla en hel del genom vår interaktion.

Här gjorde jag en intressant sammanställning av vilka som varit inne och deltagit mest aktivt i forumet och kopplade sedan detta till respektive resultat på det traditionella provet – med en närmast rak samvariation. Blev en väldigt intressant diskussion i sig om det här med engagemang och ihärdighet.

Men självklart användes digitala verktyg där de var ändamålsenliga och aldrig bara-för-att, böcker och skrivhäften användes de med – liksom högst traditionell undervisning där jag läste högt eller berättade om tillvaron och förklarade samband (mitt hjärta klappar än när jag på återbesök ett år senare avkrävdes ännu en lektion med Lilla Aktuellt-diskussion, precis som på nästa skola – det är något visst med f d elever och undervisningsrelation ändå). Men inte minst för uppföljning ger digitala verktyg klart effektfulla möjligheter – och kan faktiskt minska rättningsbörda.

På Vasaskolan fanns en stor stress över prov och betyg. Istället för att ta bort proven valde jag då att införa ett kort fredagsprov varje vecka, med blandade frågor från veckan som gått. Förutom att lära och träna elever att hantera sin stress och få dem att inse att ett prov också kan bli till ett lärtillfälle gav det också mig och min lärarkandidat mycket information om hur vi behövde anpassa kommande undervisning utifrån vad som faktiskt fastnat och inte – Kirkegaards ord gäller i högsta grad än.