Generositetsprincipen o lärandet?

Blir via sociala medier påmind om Ingela @morricas födelsedag igår. Hon är tyvärr inte längre med oss i 3D, men ”ingen försvinner så länge någon minns”. För mig var hon en väg in i twitter och vidgat kollegium, med givande tankespjärn utifrån att man verkligen inte behöver tycka och tänka lika (”det blir så lite tänkt då”), men alltid möta annorlundahet med respekt och ärlig nyfikenhet.

Säg emot mig. Visa mig den andra sidan av myntet. De andra sätten att se på saken. Lyfta fram aspekter som jag inte ens visste fanns, eller ännu inte tänkt på. Ge mig nya ögon. Men gör det i ögonhöjd.

Jag undrar återkommande om vad som skulle hända om vi lite till mans omfamnade Generositetsprincipen mer istället för att direkt gräva ner oss i olika debattdiken:

”Generositetsprincipen innebär att i debatter strävar efter att uppnå ett rationellt samtal. Tanken är att försöka få ut så mycket mening som möjligt ur den andres text eller tal. Det går att göra på många sätt. Ett är att använda sig av “hur-frågor” istället för “varför-frågor”, som tenderar att bli polariserande och skapa ett “därför” till svar. Ett annat sätt kan vara att återberätta ett resonemang i egna ord, för att säkerställa att man verkligen förstått den andre rätt.

När generositetsprincipen tillämpas i ett samtal, är ad-hominem argument – där man argumenterar mot personen istället för den sak personen framför, inte ok. Man förolämpar inte den andre. Inte heller använder man argument som förknippar den andre med något som allmänt betraktas som dåligt.

Man är kort och gott generös i sitt möte med den andre, och möter den andre med respekt och värdighet. Man är juste. Man bygger sin argumentation på dess innehåll, och är öppen för att den ståndpunkt man har inte är den enda riktiga eller möjliga. Att det till och med kan finnas andra ståndpunkter som är bättre och som man kan ta till sig.

Hela poängen med generositetsprincipen är att försöka förstå bättre. Att uppnå en så rättvisande och sann bild som möjligt.

Med en god portion generositetsprincip, och en generös attityd till den andre kommer samhället och dess debatter att bli bra mycket rikare, starkare, varmare och bättre. För alla.” /Carl Heath, Fb-gruppen Digital Samhällskunskap mars 2018

I en av mina sista bloggposter på lrbloggar skrev jag om det här med vidgade kollegiet på Twitter – inkl tankar kring de få men stundtals högljudda trollen. Av typ en halv miljon skolmänniskor är det trots allt bara ett fåtal som försöker förstöra samtalsklimatet och få andra att tystna. Men inte ska väl de verkligen få lyckas med det när övriga är så många och vill så mycket mer?

Det enda som behövs för att det onda ska triumfera är att goda män inte gör någonting /Edmund Burke

Den högsta formen av intelligens är att kunna reflektera över sig själv och andra utan att döma.

En fördel med väl använt Twitter jämfört med en del andra plattformar är att man där lätt träffar på en större mångfald av åsikter och tankar, i slutna grupper kan det lätt bli lite av sektmentalitet (säger jag med ynka 8 högskolepoäng i religionssociologi i bagaget, för övrigt en fantastisk sommarkurs).

Om två människor är helt överens i allt, är den ena överflödig. (I alla fall om vi ska lära oss något, ingen människa är förstås överflödig).

Själv har jag tidigare utmanat f d elever:

Den första som hittar något elakt jag skrivit på twitter vinner 500kr! Det finns ju 45000 tweets att välja bland…

Ännu har ingen hämtat hem någon vinst. Två tweets har genom åren blivit raderade. Några kan absolut sägas vara mindre lyckade, men när det kommer till direkt elakhet har jag helt enkelt försökt avstå från att trycka ”Skicka” när jag känt att det burit iväg. Jag fascineras av välformulerade akademiker som återkommande känner behov av att radera sina tweets och ändra sina Fb-kommentarer utan att därur verka dra lärdom av sitt ogynnsamma förhållningssätt. För det är precis som kloka Michael Dahlén skriver:

”Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden.” /professor Michael Dahlén, ledartext GP

Det är faktiskt inte svårare än så. Vi får chansen att tänka mer när vi tänker tillsammans, mångfald är helt enkelt bättre än enfald. Och jag försöker påminna mig själv om att:

Vi har två öron och en mun, sannolikt av en anledning.

Apropå det vidgade kollegiet drar vi igång ett nytt Pedagogisk Läslyft senare i sommar – haka gärna på om du är intresserad att utifrån generositetsprincip dryfta o lyfta tankar kring boken ”Att leda lärande i team” (passar enligt säker källa lika bra för lärare som för skolledare, fritidspedagoger, förskollärare och övriga intresserade av att få till mer fungerande grupper, i lärande).

Slutligen kloka Antoni Lacinai på temat att verkligen verkligen lyssna, viss igenkänning här tyvärr – men jag jobbar på det!

En reaktion på “Generositetsprincipen o lärandet?”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.