I got your back

Sitter på tåget hem. Minst en timmes försening på grund av olycka. Sådant händer tyvärr. I morse lok- och växelfel, även då en timmes försening. Men informationen som gavs var både tidig och tydlig, och då blir det lättare att förhålla sig och leva med det som händer, även om det är trist. Tycker i alla fall jag, men uppenbarligen kan vi tänka olika här… Undrar vad som skulle hända om konduktören valde att även idka lite högläsning:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

/Reinhold Niebuhr ”Sinnesrobönen”

Förra veckan fick jag dock lite väl mycket träning i Gilla Läget. På väg mot Nordiska Skolledarkongressen fick hela skolledningen vända om pga en incident på skolan. Helt rätt beslut så här i efterhand,  ibland måste det som är bråttom ta överhanden från annat som också är viktigt. Även här gäller det bara att hoppas på förstånd att inse skillnaden! Det blev förstås även en del efterarbete som krävde såväl tid som kraft och jag blev återigen påmind om vikten vid att inte stå ensam, utan ha goda krafter som stöttar från allehanda håll.

När det blåser är det onekligen gott vara hos en stor och stabil huvudman med såväl resurser som rutin. Dessutom oerhört viktigt se till att vara i ett gott sammanhang.

Tack alla som på olika sätt bidrog och bidrar! Tillsammans gör vi skillnad.

Goda Sammanhang

I går konfirmation av förstfödda. Prästen inledde det hela med att med sitt tydliga ledarskap skapa ett tryggt sammanhang:

Det kommer att gå bra det här. Vi har inget tryckt program, men jag kommer tillsammans med konfirmanderna att leda alla igenom hela sammanhanget, så ni kan vara lugna.

Det gick förstås utmärkt. Det märktes verkligen att de haft ett härligt sammanhang tillsammans, konfirmander och ledare. Jag har förstås inga bilder från kyrkan, valde medvetet att låta mobilen vila och istället faktiskt uppleva det hela.

Efteråt en bit mat hemma, även det i ett sammanhang, där både vuxna och barn funnits för varandra sedan länge. Så tryggt. Och bara så gott när barnen helt på egen hand först bestämmer sig för att spela kort tillsammans och sedan gå ut och bygga snögrottor, alla tillsammans i ett sammanhang.

Tänker att skolan för många barn kan erbjuda ett tyvärr saknat sammanhang, med förutsägbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Men det kräver förstås sitt ledarskap som även visar:

Det blir bra det här. Det finns hopp om tillvaron, vi skapar oss ett sammanhang tillsammans.

Och det handlar som jag ser det intesjälvklart om den lilla fasta gruppen med en fast fröken. Något av det tuffaste jag gjort som lärare var klassen med 17 elever. Gruppdynamiken var där verkligen inte gynnsam, den mer udda eleven var verkligen udda. När jag var där var det förstås tryggt under mitt tydliga ledarskap, men när jag var borta (sjuk, vab, på kurs…) så blev det hela havet stormar ”som din klass ställt till”. Glömstaskolan provar vi nu istället andra typer av grupper med äkta team av lärare, fritids och socialpedagog i samma täthet som annars.  Så här långt mycket goda erfarenheter*, även om det utmanar ett och annat för-givet-tagande hos såväl vårdnadshavare som lärare. Allt handlar om hur man skapar sammanhang, vilket faktiskt kan göras på olika sätt. Och när det gäller undervisning finns det förstås samtidigt en del grundförutsättningar som måste råda i såväl ordinarie undervisning som i studiebesökssammanhang, även om man faktiskt kan förändra en del i ramverket.

Tidigare idag var vi och tittade på innebandymatch där förstfödda stod i mål. Riktigt bra spel, där de kämpade sig till en vinst mot ett lag som de förlorade stort mot förra mötet. Några av oss föräldrar pratade i pausen om vilket gott sammanhang detta blivit för dem, och att det också märks på matcherna. Nyss lämnade jag av mellandotter till handbollsmatch. Den goda tränaren mötte upp:

Är ni taggade för att göra en bra match?

Matchvinst är inte det viktiga (om än roligt), utan att de gör en så bra match som de kan och har ett gott sammanhang. Jag är så otroligt tacksam för alla ideella krafter som står redo att satsa sin tid och engagemang för att det hela ska bli möjligt. Liksom även de många professionella krafter som gör det möjligt i andra sammanhang.

Det som görs när vi skapar goda sammanhang är faktiskt viktigt på riktigt.

Erövra Balans

Igår avrundade vi sportlovsvecka med danskväll med skön polskdansOrsa Hembygdsgård. Under kvällen talade vi en del om vikten av att hitta sin egen BALANS för att sedan kunna finna en nödvändig gemensam balans i paret.

I skidbackarna har barnen också tränat på att erövra sin BALANS, både på egen hand och med hjälp utifrån. För att verkligen finna den behöver de ibland utmana sina gränser och kortsiktigt tappa den.

Inspirerad av kloka John Steinberg har jag sedan jag började föreläsa för femton år sedan återkommande talat om vikten av BALANS. Det är ett ord som i mitt tycke alltför sällan hörs i den allmänna skoldebatten.

För hundra år sedan trodde man Lancasterundervisningens katedermetodik var det enda allenarådande. När jag gick i skolan var det tydligen grupparbete som var vägen framåt. Sedan dök ”eget arbete” upp som en mirakelkur. Efter det gjorde katedern en återkomst och nu är det digitalisering som gäller. Hur vore det istället med lite BALANS här? Varierade arbetsformer, valda utifrån vad som ska göras och läras, i den kontext och med de förutsättningar som råder?

Lärare och skolledare förväntas vara experterna här tänker jag, på barns lärande och på undervisning. Självklart ska vi ha ett pedagogiskt tolkningsföreträde, självklart finns en BALANS att finna även här.

Samma sak även med läxor, där tonläget ofta är högt och utan sans. Antingen ska det vara läxfritt, eller så ska det vara massor av läxor, sällan någon BALANS. Det samtidigt som vi inte ens har någon definition på vad vi menar med läxa. I min värld skulle vi tjäna mycket på att istället prata om #rättläxa och BALANS.  Lärare ska vara de som förklarar det svåra, det ska inte vara en uppgift för föräldrar. Att däremot träna/repetera sådant som man lärt sig i skolan efter en stunds avkoppling gör skillnad – det vet vi. Liksom nödvändig läsning, att samla 30 barn i ett rum för tyst läsning är inte särskilt effektfullt.

En annan, tyvärr alltför aktuell fråga, som kräver sin BALANS är den om polisanmälan av elever. Här finns lite rykande färsk forskning för perspektiv, men till syvende och sist måste ett professionellt beslut fattas, med BALANS i tanken.

Det som är olagligt utanför skolans väggar är också olagligt inom dem. En polisanmälan påverkar dock kommunikationen mer än praktiken. Ibland bör man absolut polisanmäla, med det bör alltid vara ett medvetet beslut.

Ett annat område där det krävs BALANS är mellan hårt och engagerat arbete och återhämtning. Här har sportlovsveckan erbjudit en del träning, med såväl krånglande it-system som lång telefonkö hos polisen. Men också tillfällen till återhämtning med familj i goda vänners lag.

Stress är i sig inte så farligt. Att ha mycket att göra är inte heller så ofta farligt. Att inte ha möjlighet till återhämtning är dock direkt livsfarligt.

Tänk också vad som skulle hända om vi på allvar pratade om BALANS mellan ambition och resurser när det gäller skolan?