Kategoriarkiv: Okategoriserade

#pedaläslyft No3 – nu kör vi!

2015 startade Det Pedagogiska Läslyftet genom en fråga och ett hugskott på twitter. Jag var inte med i diskussionen där och då, men kom med ganska snart efter. Tanken var helt enkelt att den som ville vara med och läsa och diskutera en pedagogisk bok tillsammans med andra som också ville göra det skulle göra så, digitalt och oberoende av tid och rum. Varken svårare eller lättare än så, varken mer komplicerat eller genomtänkt än så.

Det gav förstås väldigt mycket när människor med olika erfarenheter och tankar tänker samman kring en gemensam text. Inte i syfte att få rätt eller komma fram till en gemensam bild, utan i syfte att var och en ska lära känna texten och de implikationer den kan tänkas ge för att kunna göra den egna verksamheten något bättre.

Det pedagogiska läslyftet samlade snart en stor skara, med varierad ambition och möjlighet att delta. Allt skedde digitalt, så tid och rum var inte längre den stora begränsning det ibland kan vara, men självklart är tiden och kraften ändå begränsade storheter och på sommaren bör förstås även återhämtning, bad, familj, grillning mm prioriteras högt. Men också läsning av allehanda slag, nog så svårt få till ibland – då kan ett #pedaläslyft bidra till att skapa lite inramning och god energi.

Att läsa professionell litteratur kan också det vara en form av avkoppling. En avkoppling som när det görs frivilligt och för ens egen skull också kan skapa ett nytt lugn framåt, när man står något stadigare på i lugn och ro funna insikter som man kan omvandla till en mer fungerande vardag med eleverna i höst.

Boken vi denna gång valt att – när du vill och om du vill – läsa tillsammans är ”Leda lärande i team” av DuFour och Marzano (Studentlitteratur 2017). Den ska enligt säker källa fungera lika bra att omsätta i praktik för:

  • Lärare
  • Förskollärare
  • Fritidspedagoger
  • Skolledare
  • Skolchefer
  • Andra som leder grupper vilka ska lära sig något tillsammans

Det hela fokuseras kring Facebookgruppen ”Det pedagogiska läslyftet” och är något vi gör tillsammans, så det verkligen lyfter. Du som vill vara med ansöker om medlemsskap och deltar sedan utifrån egen ambition och egna möjligheter, med konstruktiva frågor, funderingar, reflektioner. Vi får se var det landar, men utgår från generositetsprincipen att varje inlägg ska föra tanken framåt och skapa större förståelse för det som diskuteras. Sak och inte person ska stå i fokus, vi ska alla växa genom att dela tankar utifrån #sharingiscaring.

”Det pedagogiska läslyftet har gett mig otroligt mycket denna sommar. Jag har själv valt när jag skulle läsa och gå in i gruppen och kommentera. Diskussionerna ligger kvar i gruppen och det är helt ok att hoppa in när som helst och fortsätta. I andra grupper har det diskuterats om det är ok eller inte att läsa pedagogisk litteratur på semestern. Det är ju just det som är kanon med vårt avtal. Jag väljer själv när jag vill förlägga min tid. Själv tycker jag det är toppen att läsa på sommaren när det är lugnt, men det bästa med #pedaläsyft , som taggen till bokcirkeln kallas, är frivilligheten. När du vill och om du vill är mottot.” /Sara Bruun, Skolvärldenbloggen 2015

Vi drar så sakteliga igång måndag 15/7 2019 – i Fb-gruppen ”Det pedagogiska läslyftet”. När du vill och om du vill!

Kontraster o Återhämtning

Förra våren körde jag ganska hårt, som skolledare på skola som växte väldigt snabbt (från 30 till 600 på 2,5 år) och behövde rekrytera stort (dock ”bara” 34%, året innan var det 60% nya vid höststart). Denna vår har det blivit lugnare, men jag har ändå valt att – som vanligt – koppla ner HELT första fem dagarna efter midsommar.

Jag låter mobilen ligga helt för sig själv. Allt inkommande förutom samtal och sms från min Lotta är blockerat. Datorn (som numera enbart är en kraftfull iPad, på försök) ligger nerpackad i sin väska.

Första dagarna kliar det lite i fingrarna – inte minst fotofingret ”Det här skulle man kunna dela med sig av”, men sedan går det sakta över. Och just medvetenheten om kontrasten är själva poängen.

  • Gå barfota i gräset
  • Spela brädspel
  • Läsa pocketbok
  • Bada i havet
  • Laga och äta god mat utan bilder o recept
  • Fokus på här och nu

Men också att inse att mobilen – rätt nyttjad – samtidigt förenklar tillvaron tämligen mycket. Helt plötsligt måste man ha kontanter med sig när man ska köpa grönsaker av bonden. Jag kan inte längre kolla när dottern kommer med tåget, då jag förstås inte skrivit ut någon biljett. Förseningar i lokaltrafiken ser jag inte, utan måste tro på den tryckta tidtabellen… Det är härligt at umgås med de man är nära, men nog kan digitalt umgänge med vänner man över tid faktiskt verkligen lärt känna på djupet också tillföra väldigt mycket. Liksom lyssna på kloka poddar och ljudböcker. Jag avslutade för övrigt min nedkoppling med en digital workshop med deltagare från halva Europa, fungerade smidigt och hade aldrig någonsin blivit av om vi behövt resa till varandra (vi hade inte heller hittat varandra).

Nåja, det är ju själva kontrasten och medvetenheten om dem som är grejen. Precis som jag verkligen uppskattar att äta hummer, men knappast skulle göra det om det var vardagsmat. Ibland kan man dock behöva sig en påminnelse, så man kan fortsätta göra medvetna val. Precis som jag inte får börja läsa skönlitteratur av typen Håkan Nessers senaste när jag har en deadline eller förväntas umgås mycket med familjen, då jag har svårare släppa en god bok än en skärm… Allt handlar om hur, var, när – och när inte. Detta är något vi behöver lära oss hantera, inte genom att ta bort utan genom att lägga till.

Vi måste skydda i världen, inte ifrån världen. /Anne-Marie Körling

Till hösten börjar jag en ny spännande resa som verksamhetsutvecklare i landets fjärde största skolkommun Uppsala. Det ser jag verkligen fram emot! Men innan dess lite medveten kontrast mellan aktivitet och återhämtning; enligt punktlistan ovan men även läsa lite avhandlingar inför valet (som görs med digitala verktyg då vi är spridda över landet) av ”Lärarnas favorit”, vara med och driva sommaren Pedagogiska Läslyft kring boken ”Leda lärande i team” (vilket ju aldrig uppstått utan nätet) samt till sist få tummen ur och skriva den där kompletteringen till rektorsutbildningen (alla är glada att jag inte skriver för hand)…

Men nu är det faktiskt dags morgondopp! Hörs och ses!

Mercurio Royne (Herregud & Co) https://www.bokfynd.nu/cgi-bin/v2.0/www/xph-se.html?do=search_result&all=royne+mercurio&x=0&y=0

Generositetsprincipen o lärandet?

Blir via sociala medier påmind om Ingela @morricas födelsedag igår. Hon är tyvärr inte längre med oss i 3D, men ”ingen försvinner så länge någon minns”. För mig var hon en väg in i twitter och vidgat kollegium, med givande tankespjärn utifrån att man verkligen inte behöver tycka och tänka lika (”det blir så lite tänkt då”), men alltid möta annorlundahet med respekt och ärlig nyfikenhet.

Säg emot mig. Visa mig den andra sidan av myntet. De andra sätten att se på saken. Lyfta fram aspekter som jag inte ens visste fanns, eller ännu inte tänkt på. Ge mig nya ögon. Men gör det i ögonhöjd.

Jag undrar återkommande om vad som skulle hända om vi lite till mans omfamnade Generositetsprincipen mer istället för att direkt gräva ner oss i olika debattdiken:

”Generositetsprincipen innebär att i debatter strävar efter att uppnå ett rationellt samtal. Tanken är att försöka få ut så mycket mening som möjligt ur den andres text eller tal. Det går att göra på många sätt. Ett är att använda sig av “hur-frågor” istället för “varför-frågor”, som tenderar att bli polariserande och skapa ett “därför” till svar. Ett annat sätt kan vara att återberätta ett resonemang i egna ord, för att säkerställa att man verkligen förstått den andre rätt.

När generositetsprincipen tillämpas i ett samtal, är ad-hominem argument – där man argumenterar mot personen istället för den sak personen framför, inte ok. Man förolämpar inte den andre. Inte heller använder man argument som förknippar den andre med något som allmänt betraktas som dåligt.

Man är kort och gott generös i sitt möte med den andre, och möter den andre med respekt och värdighet. Man är juste. Man bygger sin argumentation på dess innehåll, och är öppen för att den ståndpunkt man har inte är den enda riktiga eller möjliga. Att det till och med kan finnas andra ståndpunkter som är bättre och som man kan ta till sig.

Hela poängen med generositetsprincipen är att försöka förstå bättre. Att uppnå en så rättvisande och sann bild som möjligt.

Med en god portion generositetsprincip, och en generös attityd till den andre kommer samhället och dess debatter att bli bra mycket rikare, starkare, varmare och bättre. För alla.” /Carl Heath, Fb-gruppen Digital Samhällskunskap mars 2018

I en av mina sista bloggposter på lrbloggar skrev jag om det här med vidgade kollegiet på Twitter – inkl tankar kring de få men stundtals högljudda trollen. Av typ en halv miljon skolmänniskor är det trots allt bara ett fåtal som försöker förstöra samtalsklimatet och få andra att tystna. Men inte ska väl de verkligen få lyckas med det när övriga är så många och vill så mycket mer?

Det enda som behövs för att det onda ska triumfera är att goda män inte gör någonting /Edmund Burke

Den högsta formen av intelligens är att kunna reflektera över sig själv och andra utan att döma.

En fördel med väl använt Twitter jämfört med en del andra plattformar är att man där lätt träffar på en större mångfald av åsikter och tankar, i slutna grupper kan det lätt bli lite av sektmentalitet (säger jag med ynka 8 högskolepoäng i religionssociologi i bagaget, för övrigt en fantastisk sommarkurs).

Om två människor är helt överens i allt, är den ena överflödig. (I alla fall om vi ska lära oss något, ingen människa är förstås överflödig).

Själv har jag tidigare utmanat f d elever:

Den första som hittar något elakt jag skrivit på twitter vinner 500kr! Det finns ju 45000 tweets att välja bland…

Ännu har ingen hämtat hem någon vinst. Två tweets har genom åren blivit raderade. Några kan absolut sägas vara mindre lyckade, men när det kommer till direkt elakhet har jag helt enkelt försökt avstå från att trycka ”Skicka” när jag känt att det burit iväg. Jag fascineras av välformulerade akademiker som återkommande känner behov av att radera sina tweets och ändra sina Fb-kommentarer utan att därur verka dra lärdom av sitt ogynnsamma förhållningssätt. För det är precis som kloka Michael Dahlén skriver:

”Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden.” /professor Michael Dahlén, ledartext GP

Det är faktiskt inte svårare än så. Vi får chansen att tänka mer när vi tänker tillsammans, mångfald är helt enkelt bättre än enfald. Och jag försöker påminna mig själv om att:

Vi har två öron och en mun, sannolikt av en anledning.

Apropå det vidgade kollegiet drar vi igång ett nytt Pedagogisk Läslyft senare i sommar – haka gärna på om du är intresserad att utifrån generositetsprincip dryfta o lyfta tankar kring boken ”Att leda lärande i team” (passar enligt säker källa lika bra för lärare som för skolledare, fritidspedagoger, förskollärare och övriga intresserade av att få till mer fungerande grupper, i lärande).

Slutligen kloka Antoni Lacinai på temat att verkligen verkligen lyssna, viss igenkänning här tyvärr – men jag jobbar på det!

Rösjön runt och Bildningsideal?

Äldsta dottern kommer hem och muttrar:

Rösjön runt måste vara den mest värdelösa skoldagen ever!

Jag tänker att något särskilt hänt och hör efter. Nejdå, den var likadan som förra året, fast denna gång efter betygssättning. Nejdå, ingen hade varit elak. Nejdå, ingen skoskav. Vädret gott och värmen uthärdlig.

Så vad handlade det hela om då?

Pappa, kan du förklara hur man kan ta en av 178 skoldagar och först ge oss två timmars sovmorgon, sedan samlas på ett sportfält, vänta in de som ändå är sena en dryg halvtimme, ha lite kort genomgång och töntig uppvärmning, för att sedan lunka runt 7 kilometer inom två timmar, då prisutdelning med utlottad kexchoklad håller på i evigheter?

Nej, det kan jag inte.

Pappa, varför får just idrotten ta andra lektioner till idrottsdagar? Vi har ju aldrig matematikdagar, samhällskunskapsdagar eller svenskadagar? Temadagen om sex och samlevnad hade väl något slags givande innehåll, men idrottsdagar?

Det är en väldigt relevant fråga, hon är klok dottern – där har skolan verkligen lyckats. Svaret har antagligen mest med tradition att göra, men jag ser också fram emot lite perspektiv på det här med ”Utbildning och hälsa i nationens intresse: Styrningsteknologier och formering av en förädlad befolkning”.

Nästa fråga är också hur man ser på den där timplanen, det är märkunderligt hur Skolinspektionen verkar godkänna ett teoretiskt utlagt antal timmar i ett schema, som vi verksamma i skolan vet inte har tillräckligt mycket med verkligheten att göra:

I Sydkorea och Japan genomförs enligt uppgift 98% av all planerad undervisning. I Sverige närmare 67% – om man räknar bort idrottsdagar, friendsdagar, skolfotografering, samt att lärare förstås precis som andra är sjuka, vabbar och någon gång t o m är på kurs…

Jag håller förstås inte med om att undervisning ska vara tråkig (som ovanstående) eller jobbig (inte ens det var ovanstående exempel, enligt dottern), däremot att den alltid ska vara Meningsfull & Begriplig. För var och en.

Jag tror bestämt jag ska läsa om kloka John Steinbergs bok ”Lektionen är helig” igen!

Det stora och det lilla – effektfull organisation?

I veckan besökte jag och döttrarna återigen förskolan de alla gått på, ett mycket kärt möte, där det inte kändes som någon tid alls förflutit egentligen. När det begav sig valde vi förskola framförallt utifrån två premisser:

  1. Närhet – livspusslet behöver gå ihop.
  2. Känsla hos personal och i barngrupp.

När det kom till kritan visade sig kriterie 2 väga tyngre än kriterie 1 för vårt val. Jag kan än i dag inte riktigt sätta fingret på vad det var, men tror det handlade om fokus på rätt saker – dvs inte mig som förälder, utan på barnen. Vi valde då Sveriges äldsta ännu rullande föräldrakooperativet förskola Kotten. Fantastiskt kompetent och engagerad personal, endast 14-16 barn i en syskongrupp, med 3-3,25 personal. Alltså tämligen personaltätt och ”liten grupp”. På köpet fick vi förstås engagera oss en del, jag satt styrelseordförande i många år, lagade mat var tredje vecka, städade några kvällar per månad och ägnade fritid åt att renovera tämligen slitna och små lokaler. Ingen jour dock, vi lämnade helt och hållet pedagogiken till de professionella.

Förra måndagen var jag, utifrån min nyfikenhet och fortsatt uppdrag i ny Utbildningsnämnd, och hälsade på Bygatans förskola. Detta är en STOOOR och nybyggd förskola med plats för 140 barn. Det blev också en väldigt energigivande förmiddag, med många härliga möten med glada barn och medvetna pedagoger. De har förstås lokalerna för att vara så många och är indelade i flera mindre avdelningar och grupper, så personaltätheten var i närheten av Kottens. Man har också i kraft av sin storlek ett rejält tillagningskök, där den engagerade kocken lagar mat med fönster ut mot lekande barn på gården.

Jag tänker att det här tjatet om ”små grupper” i skola och förskola faktiskt i stort är en återvändsgränd – i synnerhet i tider av stundande lärarbrist. Ett av mina tuffaste år som lärare var onekligen året med bara 17 elever i klassen. Gruppdynamiken blev inte särskilt konstruktiv och den något mer udda eleven var verkligen udda. Sista åren på Fruängen arbetade jag och Annika ofta nog med två klasser i ett rum, alltså 44 på två lärare, och märkte hur mycket det gav – och tänker hur mycket mer det kunnat ge om vi hade haft mer anpassade lokaler för det. Samma på Skapaskolan, där jag och Danne medvetet valde att ha en större klass tillsammans, än dela i två mindre klasser (sedan delade vi dem förstås ofta i undervisning, på olika sätt).

  • Eleverna får fler vuxna att ty sig till – funkar inte den ena, funkar ofta den andra – gäller även i professionell kontakt med vårdnadshavare.
  • Eleverna får fler kompisar och arbetspartners att välja mellan (ja, de kan erfarenhetsvis ha många kontaktytor, inte ens i en vanlig klass på 28 hänger alla med alla).
  • Lärarlotteriets påverkan blir mindre än idag (ofta större skillnader mellan klassrum än mellan skolor, man kan som förälder välja skola, men inte lärare).
  • Vi kan dela grupper professionellt i mer ändamålsenliga storlekar, utifrån kontext, mål, förutsättningar.
  • Mindre sårbart vid sjukdom, vab och kompetensutveckling (lättare sätta in vikarie).
  • Lärare blir bättre med fler vuxna i rummet, både där och då och som kompetensutveckling om man törs reflektera tillsammans efteråt.
  • Fler elever för lärare att lära namn på och skapa undervisningsrelation till är en utmaning (men också möjligheter att vara kunnig ämneslärare redan från tidig ålder)

Men det hela bygger förstås på att man inte tummar på lärartätheten! Samt – förstås – har sitt lärarledarskap på plats och kan skapa arbetsro även i större grupp. Lokaler kan också såväl hindra som underlätta – liksom organisation och kultur, som behöver sättas på plats.

Varje val av organisation har sina för- och sina nackdelar. Allt handlar om HELHET och kontext. Det finns dock idag ett och annat för-givet-tagande som tål att ifrågasättas och prövas. Trygghet, som är ett kärnvärde, kan skapas på fler än ett sätt.

Man kan även konstatera att Bygatans förskola nu hade 25 legitimerade förskollärare som sökte en ledig tjänst, medan lilla Kotten fick jobba en del när den fantastiska förskolläraren Anders till sist gick i pension. Till Glömsta sökte också många legitimerade lärare, sugna på äkta teamarbete. Många vill uppenbarligen ha nära kollegor idag och inte längre stänga dörren om sig till ”sitt klassrum” och ”sin klass”.

Till sist en intressant dialog med en förälder för något år sedan:

”Jag gillar verkligen att ni arbetar i team, att mitt barn har flera olika lärare att gå till. Men grupperna är lite stora. Skulle ni inte kunna ha team på vanliga klasser?

Mitt svar var ett måhända kallt konstaterande:

Inga problem för mig, jag betalar skatt i en annan kommun och har inga problem med en fördubbling av skatten här.

Föräldern kontrade då med

”Men kan ni inte prioritera om inom skolan då?

Och mitt svar blev då möjligen en smula sarkastiskt:

Att vi inte tänkt på det. Om vi flyttar bort lärarna från sjuorna och ger dem lärarlösa lektioner, blir det säkert lugnare och bättre för alla elever på skolan… Och vi kanske inte behöver ha en skolsköterska på heltid ändå, eller kurator eller kanske kan slimma skolledningen ytterligare (2 stycken på 600 elever visade sig dessutom ganska snart bli för bra)?

Haken är ju att hur man än vänder sig har man rumpan bak! Jag hoppas att du som har läst såhär långt och förstår det här med generositetsprincip vet att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt:

  1. Skolan behöver resurser i paritet till uppdrag, mål och förväntningar.
  2. Skolan behöver använda de resurser man har på effektfullast möjliga sätt (jag pratar här inte effektivitet och ”springa snabbare”, utan effektfullt – ”göra smartare”, inkl sluta göra saker bara-för-att). 

Varje organisation har sina för- och sina nackdelar. Den ideala organisationen finns helt enkelt inte, utan det handlar om medvetna val och prioriteringar, där man sedan får parera de nackdelar som naturligt uppstår på bästa sätt – men inte reflexmässigt tro att en enkel omorganisation kan lösa allt – eller tänka att det var bättre förr, då det faktiskt var en annan tid och en annan kontext där och då.

Ofta nog omorganiserar man mest för att inget egentligen ska hända. Ska man få effekt behöver man välja klokt, se och skapa en ny HELHET och sedan hålla i, hålla ut, hålla om samt inte minst hålla bort

Tradition och Transformation

När jag var yngre, ni vet på 1900-talets slut, hängde jag och min far då och då på Ös-We-Ring och körde go-cart. Det var riktigt skoj! Både som aktivitet i sig och som något som faktiskt går att göra över generations- och andra gränser.

Idag åkte jag och förstfödda dottern dit tillsammans med god vän. För mig var det nostalgi, för dem var det första gången (på banan respektive över huvud taget med go-cart). Väldigt trivsamt, på många sätt (även om jag har en känsla av att jag kommer hitta några nygamla muskler i ryggen imorgon bitti…). Banan var precis som förr, bilarna i princip desamma. Antalet minuter per race likaså – alldeles lagom med 8 minuter i taget, tre omgångar.

Vissa traditioner är helt enkelt funktionella och väl värda att bevara.

Men samtidigt med bevarandet också fortsätta utveckla, den digitala tidtagningen tillför onekligen go-cartkörning ytterligare dimension.

När det gäller undervisning har jag länge sagt att samma devis gäller där – kontinuitet i förändring – och brukar ofta använda högläsning som exempel. Alltså att en kompetent lärare läser högt för en grupp elever ur en skönlitterär bok. Jag har inte direkt sett någon forskning att bygga mitt påstående på, men har gott om anekdotisk erfarenhet – både som elev, men framförallt som lärare (och även skolledare).

Av en slump (kloka Karin Tenelius i sociala medier, som just då passerade förbi) har jag denna vecka lyssnat igenom Transformationspodden. Klart intressant om man vill ha lite mer perspektiv på det här med tradition, förändring och transformation.

För tio år sedan tyckte vi det var helt självklart att få ett inbetalningskort på posten, gå med det till banken (öppen 9-15 måndag-fredag), stå i kö, fylla i en massa blanketter och lämna fram vår plastlegitimation för att till sist få in pengarna på vårt konto. Det gör vi sällan numera och är väl inget vi direkt saknar. /Transformationspodden

År 1901 sa Wilbur Wright att ingen torde få se någon människa flyga de närmaste femtio åren. Tre år senare lyfte de, trots alla som hade sagt att det inte skulle gå. Vetenskapen på den tiden sa att färdas över 7km i timmen skulle skada kroppen, precis som för mycket läsning (mer än en kvart om dagen) skadade ögonen – i synnerhet hos flickor… För hundra år sedan flög man för första gången över Atlanten, på dryga 16 timmar. Trafikflyget kom igång många år senare, då med en flygtid på ca 17 timmar – några år senare kom jetflygplan och drog ner det till 10 timmar. Nu talas det om överljudsplanens återkomst, eller t o m en sväng via rymden – med nya miljövänliga bränslen och framdriftsystem. Den som lever får se vart utvecklingen går!

All förändring är förstås inte förbättring. Utvecklingen är dock något som händer och något vi behöver förhålla oss till. /Effektpodden.

Det är skillnad på högläsning för fem elever och för tjugofem. Eller kan i alla fall vara det om man som lärare/högläsare ser till att nyttja gruppstorleken klokt och inte bara kör på. Men klarar man 25 kan man också i allmänhet skala upp det till 50 eller 75 – det har jag både gjort och sett. Om man alltså väljer att organisera det hela så kan alltså de andra två lärarna som annars skulle läst högt i sina klassrum göra något annat, som att planera, följa upp eller utveckla sin undervisning. Alternativt kan en av lärarna ta den handfull elever som har svårt att tillgodogöra sig högläsning i grupp och se till att de får riktigt vass undervisning i något de kanske ofta har ännu större behov av. Det är möjligt, det har gjorts.

Vad ska vi tradera och vad ska vi transformera? Vad ska vi helt sluta göra? Jag tänker som så ofta att BALANS är ett begrepp vi borde hålla högt. Liksom oftare inte dyka så snabbt in i HUR innan vi på allvar ställt oss frågorna:

  • VARFÖR?
  • VARFÖR INTE?

Perspektiv på det här med undervisning

Äntligen har jag fått tummen ur att rensa lite bland gamla papper. En hel del kunde befriande arkiveras i pappersinsamlingen, annat gav lite gott perspektiv på tillvaron. Nedan ett brev från en tidigare elev på mellanstadiet, för sisådär 5-6 år sedan – inte i syfte att visa mina förtjänster, utan snarare ge lite underlag för perspektiv på det här med meningsfull och begriplig undervisning, tänker jag:

Hej Magnus!

Vilken tur att vi fick ha dig som lärare!

Jag tycker det är sååå bra när man frågar dig om någonting i matte t ex: ”5×7 blir ju 35! Eller hur?” Då blinkar du lite med ögat och säger sådär finurligt ”Det är det väl?”. Då får man varken svar och man blir smått irriterad, så varför tycker jag då att det är så bra när du gör det? Jo, för att då tänker man nästan alltid igenom uppgiften en gång till och då blir det oftast rätt!

En annan sak som jag tycker du gör bra är att vi gör mycket på internet! Gud så tråkigt det skulle vara om vi bara skulle läsa allt i böcker och lära oss från dig! Det är roligt med sokrative och educreations!

Fredagsprov har du också infört i klassen (fast du fick idén från Norge tror jag). Det har hjälpt mig med att inte stressa upp mig inför prov. Såklart har jag också lärt mig en massa tack vare dem.

Det har varit jättekul att ha dig som lärare, jag har lärt mig jättemycket.

Varför sluta göra misstag? För att vi lär oss av det.

Jag tänker att eleven var något viktigt på spåren här – man måste göra lärandet till sitt egna, arbeta med information som är given och tvingas tänka efter. Flera elevbrev återkommer till detta, hur jag ler och blinkar med egna ögat (något jag själv inte varit särskilt medveten om) och tjatar om frågan ”Varför?” – samt det där viktiga om att vi är faktiskt inte i skolan för att visa vad vi kan, utan för att lära oss.

Detta var i ett klassrum där det fanns en handfull gamla hopplösa datorer i ett grupprum, men då alla elever hade tillgång till en smartphone kunde vi arbeta smart digitalt och multimodalt ändå. Detta gav här verkligen ett lyft – inte minst de forum vi skapade tillsammans och bland annat förde diskussioner om vad som borde frågas om på provet, och varför/varför inte. På köpet lärde vi oss alla en hel del genom vår interaktion.

Här gjorde jag en intressant sammanställning av vilka som varit inne och deltagit mest aktivt i forumet och kopplade sedan detta till respektive resultat på det traditionella provet – med en närmast rak samvariation. Blev en väldigt intressant diskussion i sig om det här med engagemang och ihärdighet.

Men självklart användes digitala verktyg där de var ändamålsenliga och aldrig bara-för-att, böcker och skrivhäften användes de med – liksom högst traditionell undervisning där jag läste högt eller berättade om tillvaron och förklarade samband (mitt hjärta klappar än när jag på återbesök ett år senare avkrävdes ännu en lektion med Lilla Aktuellt-diskussion, precis som på nästa skola – det är något visst med f d elever och undervisningsrelation ändå). Men inte minst för uppföljning ger digitala verktyg klart effektfulla möjligheter – och kan faktiskt minska rättningsbörda.

Vasaskolan fanns en stor stress över prov och betyg. Istället för att ta bort proven valde jag då att införa ett kort fredagsprov varje vecka, med blandade frågor från veckan som gått. Förutom att lära och träna elever att hantera sin stress och få dem att inse att ett prov också kan bli till ett lärtillfälle gav det också mig och min lärarkandidat mycket information om hur vi behövde anpassa kommande undervisning utifrån vad som faktiskt fastnat och inte – Kirkegaards ord gäller i högsta grad än.

spsm.se

Gå mot Rött – hur tänker du, människa?

Idag på väg hem från ytterst givande frukostseminarium om Ledningskultur och egen utvärdering passerade jag övergångsställe strax utanför Högsta domstolen. På båda sidor stod vi och väntade, men det dröjde tills det blev grönt. Bilar passerade, men efter en stund blev det tomt. Vi var då flera som gick över, trots att det var röd gubbe. En herre i kostym utbrast då uppbragt:

– men det är ju rött!

Vilket ju var ett helt riktigt påstående. Jag tänker att det nog var i vänlighet gentemot damen framför, som verkade gå ut i gatan mest för att alla andra gjorde det. Eller så ville han bara poängtera att vi gjorde fel och han gjorde rätt. Eller så fanns där andra skäl, som vi inte vet något om.

Själv brukar jag ofta stanna för röd gubbe, i synnerhet om det finns små barn i närheten (inte minst i vagn eller på cykel, som ju har stora möjligheter iaktta hur vuxna gör). Plus att det ju blir till en liten mikropaus i vardagen.

”Paktivitet” – ett sätt att aktivt vara passiv, som ett sätt att göra mikromotstånd i all denna effektivitetsjakt, som Jonna Bornemark återigen lyfte under gårdagens perspektiv på samtiden.

Sedan kan man ju alltid också stanna för att man ska följa lagar och regler, vilket ju är en sund och riktig grundprincip. Men här får jag någon gång ibland svårare, när det inte finns ett mer tydligt bakomliggande svar på frågorna

  • Varför?
  • Varför inte?

Dvs mitt på dagen när barn ser på finns det ju ett svar på detta. Eller i en farlig korsning. Eller… Men blir svaret självklart detsamma mitt i natten, med fri sikt åt alla håll? Eller när jag ser att jag har god marginal över, men ett tryck leder till onödiga köer och utsläpp?

Världen är inte svart eller vit, den är färgglad.

Jag vet inte säkert och tänker förbehålla mig rätten att inte behöva ta absolut ställning, men tänker att frågan är exempel på där man bör ta aktiv ställning, man måste göra det där och då – utifrån rådande kontext och en mängd olika premisser och hänsyn. Medvetna val utifrån en lyhördhet på omgivningen och en tanke om självledarskap och ansvar även här således, inte kliva ut i gatan bara för att andra gör det – sådant gruppbeteende är lika lätt att hamna i som det lätt kan bli farligt.

Ja, se dessa föräldrar…

”Har du också sådär jobbiga föräldrar?”

– frågar minstingen sin klasskompis när dennes förälder vid hämtning också ställer samma fråga som jag nyss ställt:

”– Vad lärde du dig idag? Och hur har du varit bra kompis?”

De frågorna är i mina ögon så mycket bättre än ”Hur har du haft det idag?”. Vi är liksom inte i skolan för att ”ha det”, vi är där för att lära oss ett och annat och tjänar då på att fokusera mer på vår egen insats än på att fokusera på lärarnas insats (även om den är nog så viktig, förstås). Och även om vi sällan får några djupare svar, så är frågan likväl viktig att ställa – den ger barnet en riktning och mening, från en signifikant vuxen (för det är faktiskt varje förälder – på gott och på ont).

Förra veckan tryckte jag hårt även på detta när jag föreläste på temat ”Hur kan vi bidra till att våra barn lyckas?” i golfklubbens läckra lokal, för engagerade föräldrar i Danderyds Montessoriskolas föräldraförening.

”Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett livslångt, livsviktigt uppdrag” /Helena von Schantz

Vi pratade även om det här med läxor, där jag med klassisk handuppräckning visade att hur man som skola än gör, blir inte alla nöjda. Viktigt att vi talar mer om #rättläxa än tänker att världen är svart eller vit, när den faktiskt är färgglad! Samma sak med alla dessa enskilda forskningsstudier som just nu sköljer över oss när det gäller skärmar och annat. Som så ofta behöver frågan ”Varför?” ställas, liksom fundering om det här med BALANS trots allt inte vore en bättre väg – all fundamentalism är av ondo.

Att vara emot det här med digitalisering, är lite som att vara emot elektricitet. /Edward Jensinger

Något vi dock vet med säkerhet är att rörelse, vettig mat och tid för vila, återhämtning och sömn är centralt för både liten och stor. Precis som att mycken läsning bevisligen gör stor nytta – det behövs mängdträning av avkodning och ord men också medveten läsförståelseträning. Som förälder kan man verkligen bidra med att läsa högt för och med sitt barn – och ska inte heller negligera ljudboken! Sedan tror jag vi i dag även behöver träna att läsa på skärm, liksom även vara producenter av multimodalt material.

Undervisning och träning behöver inte alltid vara rolig – men så långt det är möjligt kännas meningsfull och begriplig. Även Zlatan är i tid till och genomför varje träningspass, lyssnandes till sina tränare.

Nej, nu är det dags att cykla till Scouternas majbrasa. Pga torka blir den lite mindre i år, men chokladhjul, tombola, våfflor, sockervadd och skönsång fungerar förstås hursomhelst. Gott att få bidra med lite ärligt och ideellt arbete där tidigare idag, även det något varje förälder kan bidra med. Liksom ge sina barn kvantitetstid – och kvalitetstid. Men framförallt själv försöka förebilda och leva det liv man önskar, medvetet. Balans, någon?

Framtiden med backspegel, utan backväxel

I veckan som sakta men säkert passerade fick jag återigen möjligheten moderera den populära konferensen ”Framtidens skol- och förskolemiljöer”. I år deltog flerta forskare och gav sina bidrag utifrån ett stadigt växande forskningsfält, samt som vanligt konkreta exempel från skolor med några år på nacken land och rike runt.

Många aspekter finns där att ta hänsyn till och fundera över – bygga skollokaler och skolor är sannerligen komplext och inte bara komplicerat. Människan är komplex, människor i grupp än mer så. Den som påstår det finns enkla lösningar på komplexa problem är helt enkelt ute och cyklar (eller snarare inte – för cykla klarar man faktiskt inte av utan att vara i ständig rörelse).

Konferensen innehöll många olika inspel från många olika håll, klart inspirerande – och givande utifrån att man efteråt än mer inser hur lite man faktiskt vet om hur vi med begränsade resurser enkelt ska skapa bästa möjliga lärmiljö för var och en – samtidigt som det är så centralt. Jag inledde konferensen dag två med en stilla betraktelse:

– När såg du senast en telefonkiosk på stan?

Det finns faktiskt flera olika uppe på Skansen och en vid Mosebacke torg. På ArkDes i december hade en formgivare designat en ny uppdaterad telefonkiosk. Jag och min jämnårige gode vän såg och förstod direkt vad det var medan barnen var helt frågande…

För tjugo år sedan placerade man ut otaliga kurer på stan syfte att telefonsamtal skulle vara något privat och avskilt samt ens kunna bli av då kommunikationen var mer beroende av koppartråd än idag. Idag pratar vi ohejdat om det mest intima även på buss och tunnelbana (vilket vi kan ha en del synpunkter på, och därmed påminnas om att förändring och förbättring kan och bör göras olika).

På vägen mot konferensen bestämde jag mig för att överge tunnelbanan till förmån för en av de hastigt uppvuxna mängderna av elsparkcyklar man numera kan korttidshyra. Det fanns fyra olika märken att tillgå utanför pendeltågsstationen och jag valde en av dem på måfå. Laddade ner appen, kopplade på kontokort, låste upp och for iväg. Smidigt! Ovant, men inte oangenämt vara ute i vårsolen istället för trång tunnelbana. En kilometer senare dog dock batteriet… Några nya cyklar av samma sort fanns inte i närheten. Nåja, apostlahästarna fungerar än. För några år sedan var jag på ett seminarium i Almedalen om det här med dela-ekonomi, där man förutspådde att det inom en snar tid skulle finnas exempelvis elsparkcyklar över hela stan att enkelt hyra…

I efterhand kan jag konstatera att jag kunde valt cykel mer medvetet och också kunnat se batteritillgång i appen om jag bara tagit mig tid till att sätta mig in bättre, men nu så vet jag det. Jag tänker däremot INTE tänka tanken:

”Det funkade inte tillräckligt bra direkt när jag provade, så nu går jag direkt tillbaks till det kända.”

– och är glad över att jag nu tänker jag etablerat en ny vana/struktur, byggd på nya erfarenheter och ett hos mig förändrat förhållningssätt. Samtidigt behöver vi till stor del vara i det kända, för att orka med tillvaron. Men bör då ständigt fundera över vilka strukturer, vanor och traditioner i det kända som är gynnsamma och vilka som bör ersättas – radikalt respektive stegvis. Marcus Samuelsson har när det gäller ledarskapet i skolan skrivit mycket klokt om vikten av att införa fungerande procedurer, rutiner och regler – men är lika tydlig med att de därmed inte behöver se ut som de alltid har gjort, utan ständigt behöver anpassas och utvecklas efter rådande kontext.

En helt annan kontext i fredags var begravningen av min fars bästis. På en begravning kan finns en förväntad struktur, procedur, rit och ritual. Även här finns en utsedd ledare satt att förvalta detta och leda oss alla genom processen. Och med Hasses egna ord (som det också verkligen blev även denna gång)

”Begravningar är ofta lite sorgsna, men efterfesten brukar göras trivsam.”

– och nu även med Tompas framåtblickande tillägg:

”Om du tittar ner, så tittar vi upp!”

Jag påminner också gärna om ord från legendariska Nils-Göran Enggren*:

”Ingen försvinner, så länge någon minns.”

I veckan hann jag även med ett frukostseminarium tema Ledningskultur, där Lasse Ljungman – Årets ledare i Academedia – berättade om sin resa och gjorda erfarenheter. Bland annat detta kloka:

”När det kommer uppdrag – uppifrån, från sidan, snett nedifrån – ställer jag mig alltid frågan ’Hur gagnar detta eleven?’. Om det inte finns något tydligt svar på frågan så prioriterar jag annat.”
”Mitt mål är att lägga en organisation där jag som funktion är redundant. Jag hoppas förstås de skulle sakna mig som person, men funktionen rektor ska vara utbytbar. Min schemaläggare är mycket viktigare än jag är.”/Lars Ljungman, rektor Rytmus, årets ledare Academedia
Slutligen så blev detta även min sista vecka på Glömstaskolan. Det har varit nära fyra extremt lärorika år, där jag gick från lärare till Förstelärare till biträdande rektor (tre månader) till tf rektor, rektor och åter till biträdande. Jag har gjort drygt halva rektorsutbildningen och sett skolan snabbt växa från 30 till dryga 600 elever. Så många lärorika möten med engagerade elever, grym personal, vårdnadshavare av alla de slag. Vi hade ett uppdrag att utforska gränser och strukturer i syfte bygga skola mer på motivationens grund – och det gjorde vi verkligentillsammans och med tillit och självledarskap som grund. Grymt lärorikt och viktigt på riktigt!Nu ska jag dock ta mig lite tid att fundera vad jag ska göra med mitt engagemang och mitt driv framåt. Jag tar mig den tiden, men tar förstås samtidigt gärna emot positiva inspel!

* konfirmerade, vigde och begravde min far, döpte och vigde mig, har döpt två av mina döttrar.