Kategoriarkiv: Okategoriserade

Reflektionsperspektiv

En del av rektorsutbildningen är Professionshandledning. Man möts i en mindre grupp med en extern, utbildad handledare ca 2 gånger per termin för att tillsammans och strukturerat skapa lite perspektiv på tillvaron. Idag var ett sådant tillfälle. Mycket har hänt på ett knappt år – tre av fem i gruppen har bytt huvudman ”enough-is-enough”, och för de andra står jobbet långt ifrån still. Handledningen ger onekligen möjlighet för alla deltagare att få ett nytt perspektiv på vardagen, med ny energi att agera, på delvis nya vägar. Helt suveränt!

Jag har sagt det förr, men säger det igen:

Handledning borde vara ett naturligt och självklart inslag för alla oss som arbetar i skolan, precis som det är för andra yrkesgrupper vilka arbetar nära andra människors välgång.

Läkare, kuratorer, sjukgymnaster, psykologer har i allmänhet någon form av professionshandledning i vardagen. Alltså inte enbart om det är något problem, utan även främjande och förebyggande. Jag är övertygad om att det i längden vore en mycket effektfull åtgärd för att få fler att både orka och utvecklas vidare.

Ett annat sätt att reflektera och ges perspektiv är att låta sig intervjuas i olika sammanhang – alternativt blogga, eller söka tankespjärn i sociala medier (om man nyttjar generositetsprincipen klokt). Eller varför inte vara med i en podd? Själv hade jag förmånen att för en tid sedan gästa Heddi Mobaraz Pedagogik och Ledarskap – en podd som jag vill påstå vågar ställa lite mer obekväma frågor än många andra gör.

Nöjd kund i skolan? Om, hur och När?

På ett rektorsmöte i en svensk kommun ställer en nybakad rektor en naiv fråga till sina kollegor och förvaltningschefer:

”Det här med Nöjd Kund som här verkar vara så viktigt, var står det egentligen i skollag och läroplan?”

Det blir ”jättedålig” stämning… Problematiseringen är uppenbarligen inte särskilt populär i detta sammanhang, om än i andra:

”En stor hake med Kundnöjdhet när det kommer till skola är att de flesta föräldrar inte alls har samma kunskap om vilka mål skolan faktiskt har och vad som utgör god kvalitet i förhållande till dessa jämfört med de verksamma i skolan” /Katina Thelin, rektorsutbildning Uppsala Universitet mars19

”Rena attitydundersökningar, t ex brukarundersökningar, som beskriver ’hur nöjd man är’ eller ’hur man trivs’, kan därför knappast ses som utvärderingar i strikt bemärkelse” /Gunnar Åsén, Utvärdering & pedagogisk bedömning i förskolan (Liber 2015, kurslitteratur RUT)

Lite såhär tänker jag om Nöjd Kund som utgångspunkt i skola:

  • Tiden & Kraften är begränsad.
  • Lärare och skolledare har ett uppdrag från riksdag och regering.
  • Jag ogillar starkt att betrakta elever och föräldrar som kunder.
  • Jag ogillar starkt att som vårdnadshavare bli betraktad som kund.
  • Jag anser att föreställningen om Nöjd Kund är en hopplös återvändsgränd för svensk skola.

Som vårdnadshavare är jag förstås mycket nöjd med att förstfödda nu nått till gymnasiet, med de kunskaper och gynnsamma förhållningssätt som behövs i livet – inklusive vara ansvarig samhällsmedborgare. Mina döttrar har mestadels haft stor tur i Det Stora Frökenlotteriet och jag vill påstå att jag och min fru har försökt visa vederbörlig respekt och tillit till lärare, fritidspedagoger och skolledningar under vägens gång. Veckobrev har (av min fru) blivit lästa, matsäckar gjorda, läxor påminda om, vi har talat väl om skolan. Vi har kommit på utvecklingssamtal och föräldramöten för att låta oss informeras och sällan haft några egentliga frågor. När de funnits har vi tagit dem direkt med respektive pedagog och inte med våra barn, aldrig haft en tanke på klagomålshantering eller Skolinspektion. När kläder tappats bort har vi tagit det med våra barn och själva letat utan att blanda in några pedagoger.

”Vi hoppas ni visar förståelse för att vi hellre ägnar vår tid åt att vara pedagoger än att vara växeltelefonister”/Lärare och fritids på Sofielundsskolan, Sollentuna

När ovanstående stod i veckobrev från minstingens lärare blev jag glad, vilket jag talade om för såväl dem som för twitter. Det är tragiskt att det ens ska behöva sägas, men bra att någon gör det. Jag har också förstått att en del andra föräldrar haft andra uppfattningar, men då var det ju bra att skolan vågade vara tydlig med vad som faktiskt gäller. Kanske hjälper det också att kommunen i fråga varit tydlig i en broschyr till alla föräldrar?

Ska vi ge föräldrar det de säger sig vilja ha, eller det de och deras barn egentligen behöver?

Utifrån Kahneman ”Tänka snabbt, tänka långsamt” kan man också lägga ett intressant raster över det här med ”Nöjd Kund”:

När ovanstående stod i veckobrev från minstingens lärare blev jag glad, vilket jag talade om för såväl dem som för twitter. Det är tragiskt att det ens ska behöva sägas, men bra att någon gör det. Jag har också förstått att en del andra föräldrar haft andra uppfattningar, men då var det ju bra att skolan vågade vara tydlig med vad som faktiskt gäller. Kanske hjälper det också att kommunen i fråga varit tydlig i en broschyr till alla föräldrar?

Ska ”kunden” bli nöjd:

  • NU ska vi fokusera på att
    • hålla ordning på barnets kläder
    • skapa en konfliktfri miljö, som är helt utan lärorika risker
    • ha de läromedel som ”kunden” önskar och förväntar sig
    • alltid ta oss tid att prata med ”kunden”, närhelst den vill och kan
  • SEN ska vi fokusera på att
    • uppmuntra, träna och lära gynnsamma förhållningssätt
    • lära barnen hantera sina konflikter, sitt mindset och sin tillvaro
    • välja de läromedel som fungerar bäst i vår undervisning
    • fokusera på undervisning och elever under skoltid

Som så ofta är det två sidor av myntet. Det handlar dels om föräldrar som – förstås av tänkt välvilja för sina barn, det käraste de har som de skickar rätt i våra händer – behöver en förståelse för sin roll, Men det handlar också om att vi i skolan ibland behöver visa mer råg i ryggen, ta oss ett pedagogiskt tolkningsföreträde och följa det som faktiskt stått i läroplanen sedan 1994:

Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan. ”/Lgr11 (och Lpo94)

Om vi inte lyckas backa från återvändsgränden Nöjd Kund tror jag tyvärr Fröken Ann (Hultman-Jakobsson) åter satt insiktsfulla ord på tillvaron:

”Men den här utvecklingen är ju knappast föräldrarnas fel, utan vi har skapat ett samhälle där vi bjuder in till individens rättighetskalas, varsågod och välkommen att tycka till om allt och lite till, och är du inte nöjd så tryck på denna app och du kommer direkt till en lättförståelig meny för hur du anmäler din fråga till myndigheten X. Skyldigheter? nej var bara lugn, här har vi bara rättigheter, var så god och välj ur menyn – jag vill klaga lite, jag vill klaga mycket, jag vill klaga mest. Du kan också kontakta juridikföretaget VI FIXAR ALLT om du önskar överklagandehjälp!” /Fröken Ann

Flow här och var – även i undervisning?

Har åter varit ute en sväng med förstföddas Laserjolle. Precis på gränsen att jag fixade balansen denna gång. Men jag blev också påmind om de där ögonblicken när allt, precis allt, stämmer och man formligen forsar fram över havet i god balans, med kontroll och maximal utväxling.

Precis som lite senare, när vinden tilltog och vi var på badstranden och de stora vågorna rullar in. Sisådär var tredje hamnade jag rätt i läge, så jag surfade i framkant på vågen, långt in och med god fart.

Eller som i skidbacken – ni vet de där åken när allting stämmer och man far nerför i fullständig kontroll men samtidigt på gränsen och utan egentlig ansträngning. Samma som kan erfaras några varv på en danskväll med polskor – ibland bara stämmer det med underlag, rotation, partner, jämvikt, balans, steg, musik…

Och lite samma sak kan det vara med undervisning. Ibland stämmer allt och mötet mellan elever, lärare och innehåll blir till magi, arbetsformerna levererar lärande, alla har fokus på rätt saker. Precis som med seglingen, surfen, skidbacken eller polskan så är det inte alltid det händer, ibland går det faktiskt till och med käpprätt åt skogen eller kapsejsar. Då får man ta sig upp ibland och lära av det som hänt.

Arbetsro kan det (nästan) alltid vara, men lär de sig något? Vad lär de sig? Vad är viktigt att kunna här och nu respektive sedan? Är alla engagerade och fokuserade? Nivån lagom? Variationen? Mina möjligheter att stötta och utmana?

Ibland händer det och ibland inte, även om förutsättningarna kan vara lika. Jag tror inte det är möjligt att alltid vara på topp eller att det finns superlärare, utan snarare att allt det där tragglet på vägen tillsammans med väl fungerande relationsprofessionalitet är det som sakta men säkert ger underlag för att då och då uppleva den där magin.

Vi talade också om detta igår på tredje Zoom-samtalet i årets Pedagogiska LäsLyft, hur vi tillsammans kan få mer undervisning att bli framgångsrik och hur vi som system behöver reagera och agera när elever ändå inte lär sig. Och det utan att hamna i NPM-återvändsträsket.

”De bästa skolsystem implementerar processer för att följa elevernas lärande, utvärderar ständigt elevernas prestationer och utformar interventioner för att hjälpa enskilda elever och förhindrar att de misslyckas…. Genom att agera snabbt på den enskilda elevens nivå …förhindrar (systemet) att tidiga misslyckanden cementeras eller leder till misslyckande under lång tid.(s.185 Leda lärande i team, Studentlitteratur – årets bok i Det Pedagogiska Läslyftet)

Intressant var att parallellt med vårt samtal, kring en bok som forskningsbaserad verkligen lyfter många fördelar – liksom utmaningar – med att arbeta i team snurrade det runt en del på twitter om att man inte vill ha kollegor i klassrummet, inte vill få återkoppling, inte vill veta hur det faktiskt går för ens elever genom gemensamt utformade test (eller nationella prov, som ju ändå ska vara ett riktmärke). Märkunderligt, själv anser jag att ensamarbete närmast borde förbjudas – ingen blir sämre av att ha en kollega i sin närhet. Sedan kräver det förstås att man arbetar fram en gemensam kultur, där man kan stödja varandra både genom goda exempel men också genom att gemensamt problematisera såväl undervisning som metodik som ledarskap. Det är ju inte minst genom #tankespjärn vi utvecklas! Utgår vi från Generositetsprincipen kan det funka gott!

Till sist två tips på poddar jag funnit väl värda att lyssna på om man är intresserad av nya och gamla tankar kring pedagogik och ledarskap:

Vadan, Varthän?

Ett helt annat par, sannolikt yngst denna uppdansning – men redan lika skickliga.

Ett sus går genom publiken, de knappa 200 som en solig förmiddag i augusti samlats i Ludvika Aveny ger en spontanapplåd. Det tämligen ålderstigna amerikanska paret har precis dansat nästan ett ordentligt varv motsols i Polska och springdans från Hogdal-Lommeland. Jag anar att de flesta som läser detta inte har en aning om varför det skulle vara värt en applåd, samtidigt som nästan alla i salen hade det. De flesta utanför hade inte haft det ens om de varit här och sett det på plats, för det syns inte mycket mer än att paret roterar åt andra hållet än de nyss gjort. De som dansat en del vet att det är mycket svårare, i synnerhet i denna fartfyllda dans. Mycket i tillvaron handlar om kontext, val av perspektiv och förförståelse!

I torsdags provade vi även att vidga en del perspektiv inom en del av denna kontext, genom ett seminarium på temat ”bygdedans som kulturarv och polskmärkesuppdansningen som uttryck för bevarande”. Jag modererade samtalet, med på scen var docent Mats Nilsson och spelmanslärare Jon Holmén, publiken fick med mig som moderator förstås också vara aktiva i och under samtalet. Jag vågar påstå att alla gick därifrån något klokare med någon ny tanke, så får vi sedan se vad det blir av det hela – men kunde också konstatera att mycket har hänt och utvecklats, även om man först kanske inte tror det. Till syvende och sist handlar det mesta om ledarskap, engagemang, ledarskap. Det visste redan Machiavelli på 1400-talet, en del saker är nog ändå eviga:

Det finns ingenting så svårt att ta itu med, inget så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång som att försöka införa en ny tingens ordning. De som förändrar får nämligen som motståndare alla dem, som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya. /Machiavelli

I onsdags kurs i bygdedanser med suveräna Torbjörn Sjöberg och Yvonne Hansen. En på många, många sätt olik kurs mot den kurs med Ami vi gick i vintras. Och väldigt olik de kurser jag gick för de stora nedtecknarna för 30-talet år sedan nu. De sistnämnda gick väldigt mycket ut på att de berättade hur man skulle göra (inte helt sällan visade de sedan något som delvis skilde sig från det de sagt) och sedan fick man träna på egen hand, med varierande framgång och sällan med så mycket återkoppling. Med Ami fick vi gå, känna och leka oss fram till samma mål.

Här var det någonstans mittemellan, plus att vi även tvingades tala och tänka tillsammans kring det vi gjorde. Precis som torsdagen bjöd seminarium och inte paneldebatt eller föreläsning. Den stora fördelen med deltagaraktiviteten torde vara att det blir så mycket mer bestående, om målet nu är att man ska lära sig att röra sig medvetet till musik. Dans kan sägas vara synliggjord musik!

Pröva [inte] vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.” /Dag Hammarskjöld, Vägmärken


Nota Bene
: Jag har inget alls emot givande och bra föreläsningar (jag har genomfört 400 själv med mycken positiv respons, lyssnat på många andra, plus förstås även genomlidit några mindre lyckade). Jag kan vara nog så aktiv även då i mitt lyssnande. I synnerhet om jag får anteckna mina tankar på twitter samtidigt…

I onsdags blev jag också påmind om hur viktig det synliga förebildandet är för mig. Jag klarar helt enkelt inte av någon längre muntlig instruktion innan mina tankar så sakteliga seglar iväg. Däremot räcker det att instruktören helt kort visar hur det är tänkt att jag ska röra mig för att det ska gå att omsätta i praktik (på ett folkdansgolv). För andra var det uppenbarligen helt tvärtom. Och nej, vi vet alla att Gardner inte menade det som sedan blev till en idé om mer eller mindre fasta lärstilar, utan snarare att all framgångsrik undervisning behöver bjuda på variation samt kännas meningsfull och begripligför den som ska lära sig. Rykande färsk skolforskning visar att det även gäller ämnet idrott och hälsa: 

Undervisningen gick i båda fallen ut på att inte bara ”göra”, utan också att lära eleverna att förstå, känna och uppleva vad som sker i kroppen… När lärarnas undervisning breddas från att fokusera på själva rörelsen till att öka elevernas medvetenhet kring den egna kroppen sker en transformationer från fysisk aktivitet till fysisk bildning. /Heléne Bergentoft, intervju Skolporten utifrån sin ytterst läsvärda avhandling

Balans i båt och undervisning

Just hemkommen från en dryg timme i förstföddas nya Laser. För dig som inte vet så är Laser en segeljolle eller snarare tvålkopp på dryga 4,5 meter, med massor av segel och litet centerbord och roder. Den går snabbt när vinden är stadig, vilket den är i dag.

Känslan när allt stämmer är fantastisk – båten forsar fram, seglet är rätt skotat, rodret ligger an och jag balanserar min tyngdpunkt över relingen så att båtens tyngdpunkt blir optimal och farten vidmakthålls ännu en tid.

Vinden skiftar en del såhär nära kusten, så det krävs ständigt små anpassningar av skot, roder och tyngdpunkt för att den fortsatta färden ska forsa fram och inte sluta i ett abrupt kapsejsande (å andra sidan får man väl bjuda alla på stranden på något, det är ju varmt i vattnet och flytvästen förstås på).

Att segla är både enkelt och komplext, beroende på hur man betraktar det. Det handlar om mötet mellan

  • vinden
  • vattnet
  • båten

Precis som undervisning, som handlar om mötet mellan

  • eleven
  • innehållet
  • läraren

Får man till det rätt – anpassat efter rådande situation och kontext – kan magi lätt uppstå. Och man har nytta av teoretisk kunskap – men behöver lära sig i praktik, på sjön, utifrån de förutsättningar som råder där och då. Stadigt har man chansen att bli en bättre seglare. Precis som med undervisning, just nu har vi åter ett Pedagogiskt LäsLyft där vi läser och fördjupar/breddar en gemensam bok med samtal online.

”Bedömningsprocessen i en professionell gemenskap för lärande går inte bara ut på visa vad en elev har lärt sig, utan på att förbättra alla elevers kunskapsutveckling. Först när medlemmarna i de samarbetande teamen använder resultaten från de gemensamma bedömningarna för att identifiera och svara på enskilda elevers specifika behov, och för att analysera och förbättra sin individuella och kollektiva yrkespraktik, är skolan en verklig professionell gemenskap för lärande. /Dufour o Marzano, ”Leda lärande i team” (Studentlitteratur 2017)

Apropå det här med online vore det mycket värt med lite BALANS även där, tänker jag. Just nu kastas mycken mer eller mindre grund forskning och tyckande omkring gällande skärmtid och annat. Att vi behöver balans mellan stillasittande och rörelse känns inte direkt som kärnfysik. Att vi lever i en digital värld är också självklart. Att vi därmed behöver lära oss att hantera den känns självklart. Mer medvetna och gynnsamma förhållningssätt, mindre pekpinnar tack! Siri Helle uppfattar jag som en med såväl god förankring som god balans här.

”In a world of change, the learners shall inherit the earth, while the learned shall find themselves perfectly suited for a world that no longer exists.” /Eric Hoffer

Också det här med att skriva för hand alltid skulle vara bättre… De studier som det ofta hänvisas till är förstås utförd på informanter vana vid att anteckna för hand. Personligen har jag knappt antecknat något väsentligt för hand de senaste 25 åren och vågar påstå att jag minns bra mycket ändå. Dessutom hittar jag via datorns Spotlightfunktion allt jag någonsin noterat, om det nu skulle handla om fakta, mina mötesprotokoll är också klara i samma stund mötet är klart. MEN jag går inte ut och förespråkar att någon som trivs med det ska sluta anteckna för hand, utan tänker att det behöver vara ett personligt val, utifrån vad man finner fungerande för en själv och den kontext man befinner sig i.

Balans, någon?

Från Joakim Öbergs ytterst läsvärda avhandling, klicka för länk

#pedaläslyft No3 – nu kör vi!

2015 startade Det Pedagogiska Läslyftet genom en fråga och ett hugskott på twitter. Jag var inte med i diskussionen där och då, men kom med ganska snart efter. Tanken var helt enkelt att den som ville vara med och läsa och diskutera en pedagogisk bok tillsammans med andra som också ville göra det skulle göra så, digitalt och oberoende av tid och rum. Varken svårare eller lättare än så, varken mer komplicerat eller genomtänkt än så.

Det gav förstås väldigt mycket när människor med olika erfarenheter och tankar tänker samman kring en gemensam text. Inte i syfte att få rätt eller komma fram till en gemensam bild, utan i syfte att var och en ska lära känna texten och de implikationer den kan tänkas ge för att kunna göra den egna verksamheten något bättre.

Det pedagogiska läslyftet samlade snart en stor skara, med varierad ambition och möjlighet att delta. Allt skedde digitalt, så tid och rum var inte längre den stora begränsning det ibland kan vara, men självklart är tiden och kraften ändå begränsade storheter och på sommaren bör förstås även återhämtning, bad, familj, grillning mm prioriteras högt. Men också läsning av allehanda slag, nog så svårt få till ibland – då kan ett #pedaläslyft bidra till att skapa lite inramning och god energi.

Att läsa professionell litteratur kan också det vara en form av avkoppling. En avkoppling som när det görs frivilligt och för ens egen skull också kan skapa ett nytt lugn framåt, när man står något stadigare på i lugn och ro funna insikter som man kan omvandla till en mer fungerande vardag med eleverna i höst.

Boken vi denna gång valt att – när du vill och om du vill – läsa tillsammans är ”Leda lärande i team” av DuFour och Marzano (Studentlitteratur 2017). Den ska enligt säker källa fungera lika bra att omsätta i praktik för:

  • Lärare
  • Förskollärare
  • Fritidspedagoger
  • Skolledare
  • Skolchefer
  • Andra som leder grupper vilka ska lära sig något tillsammans

Det hela fokuseras kring Facebookgruppen ”Det pedagogiska läslyftet” och är något vi gör tillsammans, så det verkligen lyfter. Du som vill vara med ansöker om medlemsskap och deltar sedan utifrån egen ambition och egna möjligheter, med konstruktiva frågor, funderingar, reflektioner. Vi får se var det landar, men utgår från generositetsprincipen att varje inlägg ska föra tanken framåt och skapa större förståelse för det som diskuteras. Sak och inte person ska stå i fokus, vi ska alla växa genom att dela tankar utifrån #sharingiscaring.

”Det pedagogiska läslyftet har gett mig otroligt mycket denna sommar. Jag har själv valt när jag skulle läsa och gå in i gruppen och kommentera. Diskussionerna ligger kvar i gruppen och det är helt ok att hoppa in när som helst och fortsätta. I andra grupper har det diskuterats om det är ok eller inte att läsa pedagogisk litteratur på semestern. Det är ju just det som är kanon med vårt avtal. Jag väljer själv när jag vill förlägga min tid. Själv tycker jag det är toppen att läsa på sommaren när det är lugnt, men det bästa med #pedaläsyft , som taggen till bokcirkeln kallas, är frivilligheten. När du vill och om du vill är mottot.” /Sara Bruun, Skolvärldenbloggen 2015

Vi drar så sakteliga igång måndag 15/7 2019 – i Fb-gruppen ”Det pedagogiska läslyftet”. När du vill och om du vill!

Kontraster o Återhämtning

Förra våren körde jag ganska hårt, som skolledare på skola som växte väldigt snabbt (från 30 till 600 på 2,5 år) och behövde rekrytera stort (dock ”bara” 34%, året innan var det 60% nya vid höststart). Denna vår har det blivit lugnare, men jag har ändå valt att – som vanligt – koppla ner HELT första fem dagarna efter midsommar.

Jag låter mobilen ligga helt för sig själv. Allt inkommande förutom samtal och sms från min Lotta är blockerat. Datorn (som numera enbart är en kraftfull iPad, på försök) ligger nerpackad i sin väska.

Första dagarna kliar det lite i fingrarna – inte minst fotofingret ”Det här skulle man kunna dela med sig av”, men sedan går det sakta över. Och just medvetenheten om kontrasten är själva poängen.

  • Gå barfota i gräset
  • Spela brädspel
  • Läsa pocketbok
  • Bada i havet
  • Laga och äta god mat utan bilder o recept
  • Fokus på här och nu

Men också att inse att mobilen – rätt nyttjad – samtidigt förenklar tillvaron tämligen mycket. Helt plötsligt måste man ha kontanter med sig när man ska köpa grönsaker av bonden. Jag kan inte längre kolla när dottern kommer med tåget, då jag förstås inte skrivit ut någon biljett. Förseningar i lokaltrafiken ser jag inte, utan måste tro på den tryckta tidtabellen… Det är härligt at umgås med de man är nära, men nog kan digitalt umgänge med vänner man över tid faktiskt verkligen lärt känna på djupet också tillföra väldigt mycket. Liksom lyssna på kloka poddar och ljudböcker. Jag avslutade för övrigt min nedkoppling med en digital workshop med deltagare från halva Europa, fungerade smidigt och hade aldrig någonsin blivit av om vi behövt resa till varandra (vi hade inte heller hittat varandra).

Nåja, det är ju själva kontrasten och medvetenheten om dem som är grejen. Precis som jag verkligen uppskattar att äta hummer, men knappast skulle göra det om det var vardagsmat. Ibland kan man dock behöva sig en påminnelse, så man kan fortsätta göra medvetna val. Precis som jag inte får börja läsa skönlitteratur av typen Håkan Nessers senaste när jag har en deadline eller förväntas umgås mycket med familjen, då jag har svårare släppa en god bok än en skärm… Allt handlar om hur, var, när – och när inte. Detta är något vi behöver lära oss hantera, inte genom att ta bort utan genom att lägga till.

Vi måste skydda i världen, inte ifrån världen. /Anne-Marie Körling

Till hösten börjar jag en ny spännande resa som verksamhetsutvecklare i landets fjärde största skolkommun Uppsala. Det ser jag verkligen fram emot! Men innan dess lite medveten kontrast mellan aktivitet och återhämtning; enligt punktlistan ovan men även läsa lite avhandlingar inför valet (som görs med digitala verktyg då vi är spridda över landet) av ”Lärarnas favorit”, vara med och driva sommaren Pedagogiska Läslyft kring boken ”Leda lärande i team” (vilket ju aldrig uppstått utan nätet) samt till sist få tummen ur och skriva den där kompletteringen till rektorsutbildningen (alla är glada att jag inte skriver för hand)…

Men nu är det faktiskt dags morgondopp! Hörs och ses!

Mercurio Royne (Herregud & Co) https://www.bokfynd.nu/cgi-bin/v2.0/www/xph-se.html?do=search_result&all=royne+mercurio&x=0&y=0

Generositetsprincipen o lärandet?

Blir via sociala medier påmind om Ingela @morricas födelsedag igår. Hon är tyvärr inte längre med oss i 3D, men ”ingen försvinner så länge någon minns”. För mig var hon en väg in i twitter och vidgat kollegium, med givande tankespjärn utifrån att man verkligen inte behöver tycka och tänka lika (”det blir så lite tänkt då”), men alltid möta annorlundahet med respekt och ärlig nyfikenhet.

Säg emot mig. Visa mig den andra sidan av myntet. De andra sätten att se på saken. Lyfta fram aspekter som jag inte ens visste fanns, eller ännu inte tänkt på. Ge mig nya ögon. Men gör det i ögonhöjd.

Jag undrar återkommande om vad som skulle hända om vi lite till mans omfamnade Generositetsprincipen mer istället för att direkt gräva ner oss i olika debattdiken:

”Generositetsprincipen innebär att i debatter strävar efter att uppnå ett rationellt samtal. Tanken är att försöka få ut så mycket mening som möjligt ur den andres text eller tal. Det går att göra på många sätt. Ett är att använda sig av “hur-frågor” istället för “varför-frågor”, som tenderar att bli polariserande och skapa ett “därför” till svar. Ett annat sätt kan vara att återberätta ett resonemang i egna ord, för att säkerställa att man verkligen förstått den andre rätt.

När generositetsprincipen tillämpas i ett samtal, är ad-hominem argument – där man argumenterar mot personen istället för den sak personen framför, inte ok. Man förolämpar inte den andre. Inte heller använder man argument som förknippar den andre med något som allmänt betraktas som dåligt.

Man är kort och gott generös i sitt möte med den andre, och möter den andre med respekt och värdighet. Man är juste. Man bygger sin argumentation på dess innehåll, och är öppen för att den ståndpunkt man har inte är den enda riktiga eller möjliga. Att det till och med kan finnas andra ståndpunkter som är bättre och som man kan ta till sig.

Hela poängen med generositetsprincipen är att försöka förstå bättre. Att uppnå en så rättvisande och sann bild som möjligt.

Med en god portion generositetsprincip, och en generös attityd till den andre kommer samhället och dess debatter att bli bra mycket rikare, starkare, varmare och bättre. För alla.” /Carl Heath, Fb-gruppen Digital Samhällskunskap mars 2018

I en av mina sista bloggposter på lrbloggar skrev jag om det här med vidgade kollegiet på Twitter – inkl tankar kring de få men stundtals högljudda trollen. Av typ en halv miljon skolmänniskor är det trots allt bara ett fåtal som försöker förstöra samtalsklimatet och få andra att tystna. Men inte ska väl de verkligen få lyckas med det när övriga är så många och vill så mycket mer?

Det enda som behövs för att det onda ska triumfera är att goda män inte gör någonting /Edmund Burke

Den högsta formen av intelligens är att kunna reflektera över sig själv och andra utan att döma.

En fördel med väl använt Twitter jämfört med en del andra plattformar är att man där lätt träffar på en större mångfald av åsikter och tankar, i slutna grupper kan det lätt bli lite av sektmentalitet (säger jag med ynka 8 högskolepoäng i religionssociologi i bagaget, för övrigt en fantastisk sommarkurs).

Om två människor är helt överens i allt, är den ena överflödig. (I alla fall om vi ska lära oss något, ingen människa är förstås överflödig).

Själv har jag tidigare utmanat f d elever:

Den första som hittar något elakt jag skrivit på twitter vinner 500kr! Det finns ju 45000 tweets att välja bland…

Ännu har ingen hämtat hem någon vinst. Två tweets har genom åren blivit raderade. Några kan absolut sägas vara mindre lyckade, men när det kommer till direkt elakhet har jag helt enkelt försökt avstå från att trycka ”Skicka” när jag känt att det burit iväg. Jag fascineras av välformulerade akademiker som återkommande känner behov av att radera sina tweets och ändra sina Fb-kommentarer utan att därur verka dra lärdom av sitt ogynnsamma förhållningssätt. För det är precis som kloka Michael Dahlén skriver:

”Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden.” /professor Michael Dahlén, ledartext GP

Det är faktiskt inte svårare än så. Vi får chansen att tänka mer när vi tänker tillsammans, mångfald är helt enkelt bättre än enfald. Och jag försöker påminna mig själv om att:

Vi har två öron och en mun, sannolikt av en anledning.

Apropå det vidgade kollegiet drar vi igång ett nytt Pedagogisk Läslyft senare i sommar – haka gärna på om du är intresserad att utifrån generositetsprincip dryfta o lyfta tankar kring boken ”Att leda lärande i team” (passar enligt säker källa lika bra för lärare som för skolledare, fritidspedagoger, förskollärare och övriga intresserade av att få till mer fungerande grupper, i lärande).

Slutligen kloka Antoni Lacinai på temat att verkligen verkligen lyssna, viss igenkänning här tyvärr – men jag jobbar på det!

Rösjön runt och Bildningsideal?

Äldsta dottern kommer hem och muttrar:

Rösjön runt måste vara den mest värdelösa skoldagen ever!

Jag tänker att något särskilt hänt och hör efter. Nejdå, den var likadan som förra året, fast denna gång efter betygssättning. Nejdå, ingen hade varit elak. Nejdå, ingen skoskav. Vädret gott och värmen uthärdlig.

Så vad handlade det hela om då?

Pappa, kan du förklara hur man kan ta en av 178 skoldagar och först ge oss två timmars sovmorgon, sedan samlas på ett sportfält, vänta in de som ändå är sena en dryg halvtimme, ha lite kort genomgång och töntig uppvärmning, för att sedan lunka runt 7 kilometer inom två timmar, då prisutdelning med utlottad kexchoklad håller på i evigheter?

Nej, det kan jag inte.

Pappa, varför får just idrotten ta andra lektioner till idrottsdagar? Vi har ju aldrig matematikdagar, samhällskunskapsdagar eller svenskadagar? Temadagen om sex och samlevnad hade väl något slags givande innehåll, men idrottsdagar?

Det är en väldigt relevant fråga, hon är klok dottern – där har skolan verkligen lyckats. Svaret har antagligen mest med tradition att göra, men jag ser också fram emot lite perspektiv på det här med ”Utbildning och hälsa i nationens intresse: Styrningsteknologier och formering av en förädlad befolkning”.

Nästa fråga är också hur man ser på den där timplanen, det är märkunderligt hur Skolinspektionen verkar godkänna ett teoretiskt utlagt antal timmar i ett schema, som vi verksamma i skolan vet inte har tillräckligt mycket med verkligheten att göra:

I Sydkorea och Japan genomförs enligt uppgift 98% av all planerad undervisning. I Sverige närmare 67% – om man räknar bort idrottsdagar, friendsdagar, skolfotografering, samt att lärare förstås precis som andra är sjuka, vabbar och någon gång t o m är på kurs…

Jag håller förstås inte med om att undervisning ska vara tråkig (som ovanstående) eller jobbig (inte ens det var ovanstående exempel, enligt dottern), däremot att den alltid ska vara Meningsfull & Begriplig. För var och en.

Jag tror bestämt jag ska läsa om kloka John Steinbergs bok ”Lektionen är helig” igen!

Det stora och det lilla – effektfull organisation?

I veckan besökte jag och döttrarna återigen förskolan de alla gått på, ett mycket kärt möte, där det inte kändes som någon tid alls förflutit egentligen. När det begav sig valde vi förskola framförallt utifrån två premisser:

  1. Närhet – livspusslet behöver gå ihop.
  2. Känsla hos personal och i barngrupp.

När det kom till kritan visade sig kriterie 2 väga tyngre än kriterie 1 för vårt val. Jag kan än i dag inte riktigt sätta fingret på vad det var, men tror det handlade om fokus på rätt saker – dvs inte mig som förälder, utan på barnen. Vi valde då Sveriges äldsta ännu rullande föräldrakooperativet förskola Kotten. Fantastiskt kompetent och engagerad personal, endast 14-16 barn i en syskongrupp, med 3-3,25 personal. Alltså tämligen personaltätt och ”liten grupp”. På köpet fick vi förstås engagera oss en del, jag satt styrelseordförande i många år, lagade mat var tredje vecka, städade några kvällar per månad och ägnade fritid åt att renovera tämligen slitna och små lokaler. Ingen jour dock, vi lämnade helt och hållet pedagogiken till de professionella.

Förra måndagen var jag, utifrån min nyfikenhet och fortsatt uppdrag i ny Utbildningsnämnd, och hälsade på Bygatans förskola. Detta är en STOOOR och nybyggd förskola med plats för 140 barn. Det blev också en väldigt energigivande förmiddag, med många härliga möten med glada barn och medvetna pedagoger. De har förstås lokalerna för att vara så många och är indelade i flera mindre avdelningar och grupper, så personaltätheten var i närheten av Kottens. Man har också i kraft av sin storlek ett rejält tillagningskök, där den engagerade kocken lagar mat med fönster ut mot lekande barn på gården.

Jag tänker att det här tjatet om ”små grupper” i skola och förskola faktiskt i stort är en återvändsgränd – i synnerhet i tider av stundande lärarbrist. Ett av mina tuffaste år som lärare var onekligen året med bara 17 elever i klassen. Gruppdynamiken blev inte särskilt konstruktiv och den något mer udda eleven var verkligen udda. Sista åren på Fruängen arbetade jag och Annika ofta nog med två klasser i ett rum, alltså 44 på två lärare, och märkte hur mycket det gav – och tänker hur mycket mer det kunnat ge om vi hade haft mer anpassade lokaler för det. Samma på Skapaskolan, där jag och Danne medvetet valde att ha en större klass tillsammans, än dela i två mindre klasser (sedan delade vi dem förstås ofta i undervisning, på olika sätt).

  • Eleverna får fler vuxna att ty sig till – funkar inte den ena, funkar ofta den andra – gäller även i professionell kontakt med vårdnadshavare.
  • Eleverna får fler kompisar och arbetspartners att välja mellan (ja, de kan erfarenhetsvis ha många kontaktytor, inte ens i en vanlig klass på 28 hänger alla med alla).
  • Lärarlotteriets påverkan blir mindre än idag (ofta större skillnader mellan klassrum än mellan skolor, man kan som förälder välja skola, men inte lärare).
  • Vi kan dela grupper professionellt i mer ändamålsenliga storlekar, utifrån kontext, mål, förutsättningar.
  • Mindre sårbart vid sjukdom, vab och kompetensutveckling (lättare sätta in vikarie).
  • Lärare blir bättre med fler vuxna i rummet, både där och då och som kompetensutveckling om man törs reflektera tillsammans efteråt.
  • Fler elever för lärare att lära namn på och skapa undervisningsrelation till är en utmaning (men också möjligheter att vara kunnig ämneslärare redan från tidig ålder)

Men det hela bygger förstås på att man inte tummar på lärartätheten! Samt – förstås – har sitt lärarledarskap på plats och kan skapa arbetsro även i större grupp. Lokaler kan också såväl hindra som underlätta – liksom organisation och kultur, som behöver sättas på plats.

Varje val av organisation har sina för- och sina nackdelar. Allt handlar om HELHET och kontext. Det finns dock idag ett och annat för-givet-tagande som tål att ifrågasättas och prövas. Trygghet, som är ett kärnvärde, kan skapas på fler än ett sätt.

Man kan även konstatera att Bygatans förskola nu hade 25 legitimerade förskollärare som sökte en ledig tjänst, medan lilla Kotten fick jobba en del när den fantastiska förskolläraren Anders till sist gick i pension. Till Glömsta sökte också många legitimerade lärare, sugna på äkta teamarbete. Många vill uppenbarligen ha nära kollegor idag och inte längre stänga dörren om sig till ”sitt klassrum” och ”sin klass”.

Till sist en intressant dialog med en förälder för något år sedan:

”Jag gillar verkligen att ni arbetar i team, att mitt barn har flera olika lärare att gå till. Men grupperna är lite stora. Skulle ni inte kunna ha team på vanliga klasser?

Mitt svar var ett måhända kallt konstaterande:

Inga problem för mig, jag betalar skatt i en annan kommun och har inga problem med en fördubbling av skatten här.

Föräldern kontrade då med

”Men kan ni inte prioritera om inom skolan då?

Och mitt svar blev då möjligen en smula sarkastiskt:

Att vi inte tänkt på det. Om vi flyttar bort lärarna från sjuorna och ger dem lärarlösa lektioner, blir det säkert lugnare och bättre för alla elever på skolan… Och vi kanske inte behöver ha en skolsköterska på heltid ändå, eller kurator eller kanske kan slimma skolledningen ytterligare (2 stycken på 600 elever visade sig dessutom ganska snart bli för bra)?

Haken är ju att hur man än vänder sig har man rumpan bak! Jag hoppas att du som har läst såhär långt och förstår det här med generositetsprincip vet att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt:

  1. Skolan behöver resurser i paritet till uppdrag, mål och förväntningar.
  2. Skolan behöver använda de resurser man har på effektfullast möjliga sätt (jag pratar här inte effektivitet och ”springa snabbare”, utan effektfullt – ”göra smartare”, inkl sluta göra saker bara-för-att). 

Varje organisation har sina för- och sina nackdelar. Den ideala organisationen finns helt enkelt inte, utan det handlar om medvetna val och prioriteringar, där man sedan får parera de nackdelar som naturligt uppstår på bästa sätt – men inte reflexmässigt tro att en enkel omorganisation kan lösa allt – eller tänka att det var bättre förr, då det faktiskt var en annan tid och en annan kontext där och då.

Ofta nog omorganiserar man mest för att inget egentligen ska hända. Ska man få effekt behöver man välja klokt, se och skapa en ny HELHET och sedan hålla i, hålla ut, hålla om samt inte minst hålla bort