Besynnerligt år 2020

Det besynnerliga året 2020 går mot sitt slut. Fram till mars var det ungefär som vanligt kan man tänka. Det kändes som jag börjat komma in i nya jobbet som verksamhetsutvecklare i stora Uppsala. I februari bytte vi skolchef och min närmaste chef hade sagt upp sig. På direkt uppmaning sökte jag jobbet som utvecklingschef men är lika glad för förtroendet som för att jag inte fick jobbet – trivs mycket bra i nuvarande roll där jag får vara med och göra en massa intressanta projekt utan att behöva pilla alltför mycket med administration och chefsfrågor. Ledarskap kan man ju utöva ändå och jag får mycket av den tillit jag uppenbarligen är så beroende av. Jag hade ett pärlband av workshops och föreläsningar planerade för hela våren, men allt ställdes in från mars för att istället fokusera på distansundervisningsunderlättande och riskbedömningar (mallar och analyser – delvis god tristessresistensträning, men viktigt att det görs och uppenbarligen hade jag en del kapacitet även här).

Rektorsutbildningsexamen på distans var märkligt, sitta ute i solen i väst & kavaj (med shorts) och sippa på bubbel på distans… Saknar samtalen med bästa basgruppen även om vi delvis fortsatt via sociala medier. Mitt PM hade fokus ”förståelse och delaktighet” och var klart givande att skriva även om det tog sin kraft. Under hösten blir det lite pluggpaus, men till våren ska jag läsa ”Utveckla lärmiljöer” på distans.

Och jobba på distans har ju sina för- och nackdelar. Från mars till juni var jag i Uppsala tre gånger. Även förstfödda var hemma och distansläste medan minsting och mellandotter gick till skolan som vanligt. Lotta varierade mellan kontoret i stan, Sollentunakontor och lite hemma. Bredbandet fick uppgraderas och ståbord inhandlas.

Ingen påsk i Torsö för första gången på mycket länge, men det kändes som ett självklart beslut att ta utifrån de restriktioner och rekommendationer som gavs. Jag tycker den svenska linjen i stort varit vettig (att äldreomsorgen sedan haft sina problem visste vi nog egentligen redan innan även om vi inte ville se det, eller betala för lösningen), tillit fungerar i längden så mycket bättre än tvång.

Sommaren inleddes ovant med midsommar enbart med familjen istället för att leda dansen kring midsommarstången på festplatser med flera tusen. Men fick för första gången också uppleva Small Ships Race i Torsö. Där blev det sedan en sommar ungefär som vanligt, med en hel del segling, lite lagom renovering, grill och god mat i goda vänners lag. Mindre sammanhang förstås och ingen hamnfest.

Stilfull begravning av god vän jag återkommande tänker på som förebild samt konfirmation av Isa fick inleda augusti. Mindre sammanhang, men nog så viktiga riter och just – sammanhang. Av naturliga skäl umgås man nu tack vare Corona med färre personer, men att man ändå har ett sammanhang är så viktigt, så viktigt. Jag är så otroligt glad att ha goda vänner och en familj jag verkligen kan hämta kraft från. Döttrarna är verkligen härliga personligheter och jag är så glad att jag får vara med och följa deras resor mot vuxenblivande. Inte alltid lätt, men jag tillåter mig att vara en väldigt stolt far här. Och mina tumörer har nu hållit sig helt stilla de senaste fem åren, så där verkar ju också finnas hopp om livet.

På jobbet kom nya chefer på plats, digitala strukturen började sätta sig. Jag tänker att vi kan lära oss ett och annat av detta, ta med oss det goda i effektiva digitala beslutsformer och asynkront effektfullt tillsammansarbete – men också utveckla nya kreativa strukturer för återstående tid. Att gå tillbaks tror jag inte alls på, snarare hitta det nya normala, där självledarskap är grunden. Under hösten har jag också fått chansen att delta i en bokcirkel kring Ain Dack & Katz bok som verkligen ställt en hel del på sin spets, tillsammans med boken Bredd – därför lyckas generalister i en specialiserad värld.

Under början av hösten var jag en del i Uppsala, fick äntligen åka ut på skolor. Samtidigt tog bloggen Tillgängligt lärande fart, inte minst med en bloggserie på temat ”Äga Lärarledarskap”. Men sedan sep/okt har det enbart blivit distans, vi har dock ställt om mer än ställt in – och digitala UKUS blev utifrån utvärderingen än mer uppskattad än den fysiska varianten UVUS. Jag har också getts möjligheten att vara med och bygga en digital processutbildning tema ”Skola för var och en” med de två benen ”stötta elever i undervisning” samt ”bättre samverkan med vårdnadshavare”. Istället för några tomteblossföreläsningar – som få hade kunnat följa i dessa ansträngda tider – finns här nu femton kortare filmer med material som man kan arbeta med hela detta och nästa läsår.

En del engagemang har det även blivit i Utbildningsnämnden (ersättare), Bostadsrättsföreningen (ordförande), Skolhusgruppen (vice ordförande). Mot slutet av terminen gjorde jag även en kort inhopp i Lärmiljöpodden (ca 14 min in):

Och nu har julen firats hemmavid. Som vanligt kunde jag inte hålla mig så det blev för många sillar gjorda även detta år. Att stå vid spisen är också något jag ofta finner glädje och avslappning i. Här finns ju massor att lära och utforska! Om några timmar dags förbereda nyårsmiddag (som vanligt gratinerad hummer, sedan grillar vi renentrecôte till hasselbackspotatis, grönt och djup svampsås och sist men inte minst dessert som min snygga fru Lotta som vanligt styr upp. Tonåringarna inte helt nöjda med att det enbart blir familjen i år, men så får det bli!

Våren lär ju fortsätta på distans men med möjligheter till mycken lärande och utveckling även här. Vi har dock ännu hopp om sportlov i Idre, påsk i Torsö och en sommar fylld av segling och grill. Och sedan fyller jag visst femtio i höst…

Livet – det pågår! Tack alla ni som på olika sätt bidrar till att göra det gott, lärorikt, utvecklande!

Till sist några ord lånade från Markus Aurelius (121-180)

“Allt som existerar är på ett sätt fröet av det som kommer att bli.”

“Allt som händer händer som det ska, och om du följer noga, hittar du detta att vara så.”

“Framåt, som ibland ger. Titta aldrig runt för att se om någon ska notera det … Var nöjd med framgång även i de minsta sak och tror att även ett sådant resultat är ingen bagatell.”

“Det är inte död som en man frukta, men han borde frukta aldrig börjar leva.”

Samt David Hume (1711–1776) (lånat från boken ”I grunden god” som verkar nog så läsvärd (artikelserie i SvD):

”Oavsett tid och plats visar mänskligheten så många likheter att historien inte ger oss något nytt eller anmärkningsvärt inom detta område. Historiens främsta syfte är att upptäcka den mänskliga naturens fasta och allmänna principer.”