Livfull vecka

Förra veckan var en mångfacetterad vecka. Jag trivs verkligen att få vara med när stjärnglans tänds i ungars ögon, som jag sa i Shabnams poddsamtal Hej Huddinge. Men jag behöver även göra en del annat för att orka med och få nya impulser. Full respekt för lärarkollegor som arbetar heltid på plats i skolan, ni är sanna hjältar.

img_4043I måndags fick jag dock äntligen möta Kristina Bähr över en kopp kaffe.  Med stor behållning har jag lyssnat på Hjärnpodden och vi kunde direkt börja vårt samtal på en högre nivå.  Efter hennes föreläsning var det så min tur,  på temat ”Utmanande och inkluderande arbetssätt för meningsfull skolgång som bidrar till elevens vilja att prestera och göra sitt bästa”. En del av min presentation är samma saker som jag sagt i 14 år, annat helt nytt. Så är det med ledarskap, en del saker är tidlösa – andra behöver faktiskt utmanas.

Sedan raskt vidare till Vetenskapsrådets Resultatdialog i Örebro, där rykande färsk skolforskning presenteras. Bland annat om att långsiktig framgång för skolor beror mer på att man visar ledarskap och har en idé som man håller fast vid än vilken idé man faktiskt valt, Hur göra skola på vetenskaplig grund är inte självklart?, Marcus Samuelsson var tydlig med att ledarskap kan tränas genom simulering, Michael Rosander & Forslund Frykedal om att ledarskap för föräldragrupper är svårt om man inte fått träning i det, Anna Duberg om att kravlös återkommande dans kan vara ett effektivt sätt att få unga att må och prestera bättre. Inga konstigheter, men belägg för sådant vi innan haft som hypotes, med viktiga perspektiv. På kvällen viktigt möte med Skolportens Lärarpanel.

Tisdag morgon åter på skolan, härligt möta elever även om det blir kort då Nohr-Cons årliga bussrundtur till nya skolor snart ska rulla vidare. Vi såg fyra väldigt olika skolor, det är alltid intressant att konkret se och uppleva olika lösningar, med sina för- och sina nackdelar.

På kvällen informationskväll för Mattespetsutbildning med riksintag i Sollentuna. Förstfödda var med för att berätta hur det fungerar utifrån elevperspektiv. Jag stolt far när hon lätt och ledigt berättar vad hon tycker och tänker om det hon erfar.

Men om ni inte har mattebok, hur ska då vikarien veta vad den ska göra om läraren blir sjuk?

– var en intressant fråga från publiken. Gott att dottern knappt förstod frågan utan självklart berättade att man då arbetade vidare som vanligt, det finns ju tusentals uppgifter upplagda digitalt… Det blev även till en något animerad diskussion på Twitter om mattebokens vara eller inte vara, där det viktiga torde vara att man har en grund och en idé för det man gör – oavsett vilket man valt?

cx8m05sw8aazlcjOnsdagen modererade jag konferens om framtida skollokaler. Klart intressant, många olika saker är det att tänka på om man ska få till en byggnad som stödjer den pedagogik och den sociala miljö vi önskar se. Vissa saker är självklara och hårt reglerade som ljud, ljus, luft, fungerande wifi, medan annat är svårare att ta på – men minst lika viktiga. Sociala värden? Estetiska värden?  En hel del twitter blev det…

På kvällen föreläsning med kriminolog Maria Dufva på tema ”Om livet på nätet för barn och unga”. Ytterst tankeväckande och viktig föreläsning som jag hoppas många vuxna verkligen tar del av – här finns den del att göra för oss i vuxenvärlden…

Jag har inget alls emot internet, däremot har jag väldigt mycket emot att föräldrar lämnar sina barn ensamma där.

Torsdag-fredag äntligen undervisning igen. Just nu håller vi bland annat på med de abrahamitiska religionerna, vilket såväl So-lärare som elever går i gång på. Digitala verktyg underlättar arbetet om man använder dem rätt. På fredagen även nationellt prov i åk6. Nervositeten i rummet gick att ta på, men gott att se många elever titta upp och andas ut ”var det inte farligare än så här”.

Sedan vidtog den vanliga logistiken med barn som behöver skjuts till folkdansläger och annat. Trivsam och innerlig middag respektive fika med goda vänner hanns också med – nog så viktigt skapa arenor för återhämtning och påfyllning av kulturella värden. Minsting på innebandy utmanade också normen med att välja rosa gymnastikdräkt, men har förstås helt rätt när hon självklart säger:

Pappa, den här fungerar lika bra som shorts och tröja.

Poängen jag hade tänkt komma fram till i detta långa inlägg är att vardagen – i och utanför skola – är full av val som måste göras. När man gör dem behöver de ha en grund och ett medvetet övervägande i botten, där man även inser att varje val också har konsekvenser, men att tänkta resp upplevda fördelar  behöver väga över tänkta eller upplevda nackdelar.

Världen är inte svart eller vit. Den är färgglad.

Lite roligt också att se hur det långa och givande samtalet med Shabnam från förra veckan blev i sammanklippt version. Låt oss tala vidare om skola, livet, ledarskapet! Med nyfikenhet  för varandras olika val och respekt för varandra som människor. Så får vi se vad veckan som ligger framför oss har i sitt sköte!

Hey, hey, be careful out there! … wherever you are!

Det finns gott om engagerade lärare, är man inte det idag så orkar man inte med jobbet som lärare.

 

In the name of love

I går var jag och barnen på konsert ”Sjung i Sollentuna” med bland annat mamman/frun samt Eric Gadd på scenen. En timme lång hyllning till livet, med sång och musik i fokus.

Kompetens är alltid vacker.

Det var helt fullsatt, men vi hade tur och fick platserna allra längst fram. Eric och kören levererade många goda låtar, men det som nog gjorde mest intryck på mig var faktiskt en cover på U2 Pride (In the name of love).

För precis så enkelt och så svårt är det nog faktiskt:

Gör jag det jag gör av kärlek till livet och mina medmänniskor, eller har jag ännu inte förstått att alla andra alternativ gör mig och världen mindre?

Tänker att det gäller såväl på hemmaplan som i yrkeslivet. På Glömstaskolan har vi valt att inte ha en massa regler på väggen. Vi försöker istället på alla de sätt internalisera vår grundregel:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det gått bra. Eller snarare: precis som med mer traditionella regelsamlingar så har förstås inte alla alltid kunnat leva upp till dess intentioner. Men då har vi utifrån grundregeln betterdiskuterat att det måste bli ett lärande av det och beteendet ändras till nästa gång. Och chansen att det blir en permanent förändring ökar dramatiskt om den bygger på faktisk förståelse över varför handlingen var fel, mer än jag-följer-regeln-så-länge-någon-ser-ögontjäneri.

Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Grundregeln har absolut fungerat utifrån att vi såhär långt inte funnit någon situation som regeln inte ger ledning till vad som är ett gynnsamt förhållningssätt respektive beteende. Och det kulturbygget gör stor skillnad i vardagen.

När man hoppar in som springvikarie går ofta 50% av tiden åt till att skapa arbetsro. Här bara var den. /Karl, erfaren vikarie

ofta nog fantastiska twitterrules fick jag så även tips på Sätra skolas ordningsregler. De har valt en helt annan variant som säkert också den fungerar mycket väl då den är medveten. Här har ju Marcus Samuelsson levererat ett forskningsperspektiv som nog håller än.

Det viktiga är väl hursomhels att det bottnar i praktik, liksom utgångspunkten:

  • failgör vi detta av kärlek till livet och våra medmänniskor?
  • när det blir fel, skyller vi ifrån oss eller lär vi oss av våra erfarenheter?
  • när andra gör fel, hur tänker vi då? Att vi i vår kränkthet måste få rätt till varje pris, eller att den andre ännu inte lärt sig och att vi kan föra en dialog om det istället för att försöka ge igen?

breaking

Lärmiljö 2025?

img_3923I veckan tog jag en kort paus från undervisning för att delta i Kinnarps Futurelab tillsammans med bland annat forskare från hela Norden. I workshopform under ledning av Kairos Future försökte vi tillsammans finna svar på frågan:

WHAT TRENDS WILL SHAPE AND AFFECT FUTURE LEARNING ENVIRONMENTS IN THE NORDIC COUNTRIES UP TO 2025?

img_3912Vilka fenomen ser vi skymten av?
Vilka trender?
Vilka mogna trender?

Vilka utmaningar?
Vilka gyllene möjligheter?

Frågan om framtiden är oerhört viktig, vi kommer ju att tillbringa resten av våra liv där. Sedan ska vi aldrig oreflekterat och omedvetet haka på trender bara för att de är trender, vi som arbetar i skolan har alltid ett ansvar att ställa oss frågan

Varför?
Varför inte?

– samt även utforma en fungerande verksamhet utifrån det vi vet och erinrar oss. Inte minst det vi erfar när Vår Plan möter Elevens Utmaning. Vilket inte är något onaturligt eller konstigt, utan i allra högsta grad bör förväntas och hanteras klokt genom att hålla i, hålla ut, hålla om. 

Alla skolor fungerar finfint, tills de fylls av elever…

Några diskuterade trender som fastnade hos mig var

  • Kollaboration – såväl mellan elever, mellan lärare och mellan lärare och elever
  • Hälsa – hela människan, fysiskt, psykosocialt, mentalt
  • Rörelse och variation – i vardag, med trygghet och trivsel som grund
  • Globalisering – både att världen finns där ute och att den kommer hit
  • Delaktighet – steget efter inkludering, med ett vidgat normalitetsbegrepp där vi ser att alla elever har funktionsvariationer
  • Digitaliseringimg_3921 – som väl idag dock knappast torde vara trend, utan snarare ”wifi, värme, vatten, ventilation”?

Det var en klart givande dag, med många nya kontakter och tankespjärn.

Men visst var det likväl gott att efter ännu en avstickare på vägen med spännande samtal om demokrati i Huddinge komma tillbaks till eleverna igen. I synnerhet när den erfarne vikarien spontanutbrister:

När jag kommer in så här en dag brukar ungefär halva tiden handla om att skapa någon form av arbetsro. Här bara var den. Vilka härliga elever ni har!

Jag tror faktiskt en del i detta beror just på att vi provar en del nya vägar för lärmiljö – och vi gör det utifrån en helhet, där allt behöver hänga ihop:

  • fysisk lärmiljö
  • psykosocial lärmiljö
  • organisation (inkl det digitala)

Sedan är det förstås också så att det som tvivelsutan gör störst skillnad är mina i sanning fantastiska kollegor. Och goa elever. Varav de yngsta fortfarande kommer att kunna vara kvar på Glömstaskolan 2025, men övriga då gått vidare, förhoppningsvis väl rustade för nya utmaningar på alla de sätt (kunskap, bildning, visdom, kompetens göra aktiva val utifrån aktiva värderingar).

Framtiden kommer inte till oss. Vi skapar den.

Ramar, kramar, ledarskap

Glömstaskolan – som är nystartad och i nya lokaler har tagit emot 230 elever från 13 olika skolor, plus de 31 vi hade förra året i andra lokaler – har vi nu bestämt att var och en ska göra en dag i ett annat arbetslag, för kollegialt utbyte, lärande och kulturbygge.

I fredags var jag därför en sväng i ettan. Ungefär hur trivsamt och mysigt som helst, med elever som till stor del förstår varför de är i skolan och vad som krävs för att vi ska ha det gott tillsammans.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Ingen morgonsamling, men just därför god arbetsro och fokus på rätt saker, då tydliga rutiner och tydligt ledarskap fanns på plats (en lärare på 40 elever, då fritids hade möte).

Så gott se stjärnglans tändas i barns ögon, när hen på kort tid går från ”jag kan inte!” till ”jag kan ju faktiskt nu!”.

Självklart finns där också elever i svårigheter och jag blev återigen påmind om min kompetens att snabbt skapa en relation till nya elever samtidigt som gränssättning görs tydlig. Detta med gränssättning är förstås en ytterst känslig balansgång och måhända är det just här lärares professionalitet prövas som hårdast – här är det verkligen frågan om lärares professionella övervägande. Populärt kan man beskriva det som att det behövs både

Ramar och Kramar

– främst bildligt, men stundtals även bokstavligt (jag måste ofta få lägga en vänlig hand på elevs axel då det ofta är väldigt kraftfullt, även om jag förstås måste ge akt på vad det väcker). På min första VFU fick jag rådet av en erfaren lärare:

”Inte ett leende före vecka 44!”

Personligen tror jag dock att man måste le redan första dagen man träffar en ny elevgrupp. Samtidigt ligger det något viktigt i uttryckets andemening. Det går absolut att ha ganska tighta ramar i början och sedan släppa efter, men det GÅR INTE att göra tvärtom; ha lite lösa ramar i början och sedan hämta hem dem. Det är min erfarenhet, en erfarenhet som jag prövat i olika föreläsningar med många grupper av lärare genom åren och hittills inte blivit emotsagd. Däremot måste inte ramarna betyda att man gör som man alltid gjort, trygghet kan skapas på många olika sätt.

”Där ledarskap finns, där är arbetet roligt” /Warren Bennis

Jag brukar också resonera utifrån att en grundförutsättning för att vi ska lyckas i skolan är att vi har:

  • En riktigt bra verksamhet och undervisning

samt

  • Kärlek till varje unge

Hur skapar vi det? Hur får vi förutsättningar för att göra det? Vilka är egentligen förutsättningarna? Ramar och Kramar även för oss lärare månne? Det känns gott att få verka på en skola där det ges. Den som inte har förmånen att uppleva det bör snarast göra något åt saken. 

Den som har två fötter, en hjärna och en mun har också ett ansvar.

img_3233