Generositetsprincipen o lärandet?

Blir via sociala medier påmind om Ingela @morricas födelsedag igår. Hon är tyvärr inte längre med oss i 3D, men ”ingen försvinner så länge någon minns”. För mig var hon en väg in i twitter och vidgat kollegium, med givande tankespjärn utifrån att man verkligen inte behöver tycka och tänka lika (”det blir så lite tänkt då”), men alltid möta annorlundahet med respekt och ärlig nyfikenhet.

Säg emot mig. Visa mig den andra sidan av myntet. De andra sätten att se på saken. Lyfta fram aspekter som jag inte ens visste fanns, eller ännu inte tänkt på. Ge mig nya ögon. Men gör det i ögonhöjd.

Jag undrar återkommande om vad som skulle hända om vi lite till mans omfamnade Generositetsprincipen mer istället för att direkt gräva ner oss i olika debattdiken:

”Generositetsprincipen innebär att i debatter strävar efter att uppnå ett rationellt samtal. Tanken är att försöka få ut så mycket mening som möjligt ur den andres text eller tal. Det går att göra på många sätt. Ett är att använda sig av “hur-frågor” istället för “varför-frågor”, som tenderar att bli polariserande och skapa ett “därför” till svar. Ett annat sätt kan vara att återberätta ett resonemang i egna ord, för att säkerställa att man verkligen förstått den andre rätt.

När generositetsprincipen tillämpas i ett samtal, är ad-hominem argument – där man argumenterar mot personen istället för den sak personen framför, inte ok. Man förolämpar inte den andre. Inte heller använder man argument som förknippar den andre med något som allmänt betraktas som dåligt.

Man är kort och gott generös i sitt möte med den andre, och möter den andre med respekt och värdighet. Man är juste. Man bygger sin argumentation på dess innehåll, och är öppen för att den ståndpunkt man har inte är den enda riktiga eller möjliga. Att det till och med kan finnas andra ståndpunkter som är bättre och som man kan ta till sig.

Hela poängen med generositetsprincipen är att försöka förstå bättre. Att uppnå en så rättvisande och sann bild som möjligt.

Med en god portion generositetsprincip, och en generös attityd till den andre kommer samhället och dess debatter att bli bra mycket rikare, starkare, varmare och bättre. För alla.” /Carl Heath, Fb-gruppen Digital Samhällskunskap mars 2018

I en av mina sista bloggposter på lrbloggar skrev jag om det här med vidgade kollegiet på Twitter – inkl tankar kring de få men stundtals högljudda trollen. Av typ en halv miljon skolmänniskor är det trots allt bara ett fåtal som försöker förstöra samtalsklimatet och få andra att tystna. Men inte ska väl de verkligen få lyckas med det när övriga är så många och vill så mycket mer?

Det enda som behövs för att det onda ska triumfera är att goda män inte gör någonting /Edmund Burke

Den högsta formen av intelligens är att kunna reflektera över sig själv och andra utan att döma.

En fördel med väl använt Twitter jämfört med en del andra plattformar är att man där lätt träffar på en större mångfald av åsikter och tankar, i slutna grupper kan det lätt bli lite av sektmentalitet (säger jag med ynka 8 högskolepoäng i religionssociologi i bagaget, för övrigt en fantastisk sommarkurs).

Om två människor är helt överens i allt, är den ena överflödig. (I alla fall om vi ska lära oss något, ingen människa är förstås överflödig).

Själv har jag tidigare utmanat f d elever:

Den första som hittar något elakt jag skrivit på twitter vinner 500kr! Det finns ju 45000 tweets att välja bland…

Ännu har ingen hämtat hem någon vinst. Två tweets har genom åren blivit raderade. Några kan absolut sägas vara mindre lyckade, men när det kommer till direkt elakhet har jag helt enkelt försökt avstå från att trycka ”Skicka” när jag känt att det burit iväg. Jag fascineras av välformulerade akademiker som återkommande känner behov av att radera sina tweets och ändra sina Fb-kommentarer utan att därur verka dra lärdom av sitt ogynnsamma förhållningssätt. För det är precis som kloka Michael Dahlén skriver:

”Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden.” /professor Michael Dahlén, ledartext GP

Det är faktiskt inte svårare än så. Vi får chansen att tänka mer när vi tänker tillsammans, mångfald är helt enkelt bättre än enfald. Och jag försöker påminna mig själv om att:

Vi har två öron och en mun, sannolikt av en anledning.

Apropå det vidgade kollegiet drar vi igång ett nytt Pedagogisk Läslyft senare i sommar – haka gärna på om du är intresserad att utifrån generositetsprincip dryfta o lyfta tankar kring boken ”Att leda lärande i team” (passar enligt säker källa lika bra för lärare som för skolledare, fritidspedagoger, förskollärare och övriga intresserade av att få till mer fungerande grupper, i lärande).

Slutligen kloka Antoni Lacinai på temat att verkligen verkligen lyssna, viss igenkänning här tyvärr – men jag jobbar på det!

Rösjön runt och Bildningsideal?

Äldsta dottern kommer hem och muttrar:

Rösjön runt måste vara den mest värdelösa skoldagen ever!

Jag tänker att något särskilt hänt och hör efter. Nejdå, den var likadan som förra året, fast denna gång efter betygssättning. Nejdå, ingen hade varit elak. Nejdå, ingen skoskav. Vädret gott och värmen uthärdlig.

Så vad handlade det hela om då?

Pappa, kan du förklara hur man kan ta en av 178 skoldagar och först ge oss två timmars sovmorgon, sedan samlas på ett sportfält, vänta in de som ändå är sena en dryg halvtimme, ha lite kort genomgång och töntig uppvärmning, för att sedan lunka runt 7 kilometer inom två timmar, då prisutdelning med utlottad kexchoklad håller på i evigheter?

Nej, det kan jag inte.

Pappa, varför får just idrotten ta andra lektioner till idrottsdagar? Vi har ju aldrig matematikdagar, samhällskunskapsdagar eller svenskadagar? Temadagen om sex och samlevnad hade väl något slags givande innehåll, men idrottsdagar?

Det är en väldigt relevant fråga, hon är klok dottern – där har skolan verkligen lyckats. Svaret har antagligen mest med tradition att göra, men jag ser också fram emot lite perspektiv på det här med ”Utbildning och hälsa i nationens intresse: Styrningsteknologier och formering av en förädlad befolkning”.

Nästa fråga är också hur man ser på den där timplanen, det är märkunderligt hur Skolinspektionen verkar godkänna ett teoretiskt utlagt antal timmar i ett schema, som vi verksamma i skolan vet inte har tillräckligt mycket med verkligheten att göra:

I Sydkorea och Japan genomförs enligt uppgift 98% av all planerad undervisning. I Sverige närmare 67% – om man räknar bort idrottsdagar, friendsdagar, skolfotografering, samt att lärare förstås precis som andra är sjuka, vabbar och någon gång t o m är på kurs…

Jag håller förstås inte med om att undervisning ska vara tråkig (som ovanstående) eller jobbig (inte ens det var ovanstående exempel, enligt dottern), däremot att den alltid ska vara Meningsfull & Begriplig. För var och en.

Jag tror bestämt jag ska läsa om kloka John Steinbergs bok ”Lektionen är helig” igen!

Det stora och det lilla – effektfull organisation?

I veckan besökte jag och döttrarna återigen förskolan de alla gått på, ett mycket kärt möte, där det inte kändes som någon tid alls förflutit egentligen. När det begav sig valde vi förskola framförallt utifrån två premisser:

  1. Närhet – livspusslet behöver gå ihop.
  2. Känsla hos personal och i barngrupp.

När det kom till kritan visade sig kriterie 2 väga tyngre än kriterie 1 för vårt val. Jag kan än i dag inte riktigt sätta fingret på vad det var, men tror det handlade om fokus på rätt saker – dvs inte mig som förälder, utan på barnen. Vi valde då Sveriges äldsta ännu rullande föräldrakooperativet förskola Kotten. Fantastiskt kompetent och engagerad personal, endast 14-16 barn i en syskongrupp, med 3-3,25 personal. Alltså tämligen personaltätt och ”liten grupp”. På köpet fick vi förstås engagera oss en del, jag satt styrelseordförande i många år, lagade mat var tredje vecka, städade några kvällar per månad och ägnade fritid åt att renovera tämligen slitna och små lokaler. Ingen jour dock, vi lämnade helt och hållet pedagogiken till de professionella.

Förra måndagen var jag, utifrån min nyfikenhet och fortsatt uppdrag i ny Utbildningsnämnd, och hälsade på Bygatans förskola. Detta är en STOOOR och nybyggd förskola med plats för 140 barn. Det blev också en väldigt energigivande förmiddag, med många härliga möten med glada barn och medvetna pedagoger. De har förstås lokalerna för att vara så många och är indelade i flera mindre avdelningar och grupper, så personaltätheten var i närheten av Kottens. Man har också i kraft av sin storlek ett rejält tillagningskök, där den engagerade kocken lagar mat med fönster ut mot lekande barn på gården.

Jag tänker att det här tjatet om ”små grupper” i skola och förskola faktiskt i stort är en återvändsgränd – i synnerhet i tider av stundande lärarbrist. Ett av mina tuffaste år som lärare var onekligen året med bara 17 elever i klassen. Gruppdynamiken blev inte särskilt konstruktiv och den något mer udda eleven var verkligen udda. Sista åren på Fruängen arbetade jag och Annika ofta nog med två klasser i ett rum, alltså 44 på två lärare, och märkte hur mycket det gav – och tänker hur mycket mer det kunnat ge om vi hade haft mer anpassade lokaler för det. Samma på Skapaskolan, där jag och Danne medvetet valde att ha en större klass tillsammans, än dela i två mindre klasser (sedan delade vi dem förstås ofta i undervisning, på olika sätt).

  • Eleverna får fler vuxna att ty sig till – funkar inte den ena, funkar ofta den andra – gäller även i professionell kontakt med vårdnadshavare.
  • Eleverna får fler kompisar och arbetspartners att välja mellan (ja, de kan erfarenhetsvis ha många kontaktytor, inte ens i en vanlig klass på 28 hänger alla med alla).
  • Lärarlotteriets påverkan blir mindre än idag (ofta större skillnader mellan klassrum än mellan skolor, man kan som förälder välja skola, men inte lärare).
  • Vi kan dela grupper professionellt i mer ändamålsenliga storlekar, utifrån kontext, mål, förutsättningar.
  • Mindre sårbart vid sjukdom, vab och kompetensutveckling (lättare sätta in vikarie).
  • Lärare blir bättre med fler vuxna i rummet, både där och då och som kompetensutveckling om man törs reflektera tillsammans efteråt.
  • Fler elever för lärare att lära namn på och skapa undervisningsrelation till är en utmaning (men också möjligheter att vara kunnig ämneslärare redan från tidig ålder)

Men det hela bygger förstås på att man inte tummar på lärartätheten! Samt – förstås – har sitt lärarledarskap på plats och kan skapa arbetsro även i större grupp. Lokaler kan också såväl hindra som underlätta – liksom organisation och kultur, som behöver sättas på plats.

Varje val av organisation har sina för- och sina nackdelar. Allt handlar om HELHET och kontext. Det finns dock idag ett och annat för-givet-tagande som tål att ifrågasättas och prövas. Trygghet, som är ett kärnvärde, kan skapas på fler än ett sätt.

Man kan även konstatera att Bygatans förskola nu hade 25 legitimerade förskollärare som sökte en ledig tjänst, medan lilla Kotten fick jobba en del när den fantastiska förskolläraren Anders till sist gick i pension. Till Glömsta sökte också många legitimerade lärare, sugna på äkta teamarbete. Många vill uppenbarligen ha nära kollegor idag och inte längre stänga dörren om sig till ”sitt klassrum” och ”sin klass”.

Till sist en intressant dialog med en förälder för något år sedan:

”Jag gillar verkligen att ni arbetar i team, att mitt barn har flera olika lärare att gå till. Men grupperna är lite stora. Skulle ni inte kunna ha team på vanliga klasser?

Mitt svar var ett måhända kallt konstaterande:

Inga problem för mig, jag betalar skatt i en annan kommun och har inga problem med en fördubbling av skatten här.

Föräldern kontrade då med

”Men kan ni inte prioritera om inom skolan då?

Och mitt svar blev då möjligen en smula sarkastiskt:

Att vi inte tänkt på det. Om vi flyttar bort lärarna från sjuorna och ger dem lärarlösa lektioner, blir det säkert lugnare och bättre för alla elever på skolan… Och vi kanske inte behöver ha en skolsköterska på heltid ändå, eller kurator eller kanske kan slimma skolledningen ytterligare (2 stycken på 600 elever visade sig dessutom ganska snart bli för bra)?

Haken är ju att hur man än vänder sig har man rumpan bak! Jag hoppas att du som har läst såhär långt och förstår det här med generositetsprincip vet att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt:

  1. Skolan behöver resurser i paritet till uppdrag, mål och förväntningar.
  2. Skolan behöver använda de resurser man har på effektfullast möjliga sätt (jag pratar här inte effektivitet och ”springa snabbare”, utan effektfullt – ”göra smartare”, inkl sluta göra saker bara-för-att). 

Varje organisation har sina för- och sina nackdelar. Den ideala organisationen finns helt enkelt inte, utan det handlar om medvetna val och prioriteringar, där man sedan får parera de nackdelar som naturligt uppstår på bästa sätt – men inte reflexmässigt tro att en enkel omorganisation kan lösa allt – eller tänka att det var bättre förr, då det faktiskt var en annan tid och en annan kontext där och då.

Ofta nog omorganiserar man mest för att inget egentligen ska hända. Ska man få effekt behöver man välja klokt, se och skapa en ny HELHET och sedan hålla i, hålla ut, hålla om samt inte minst hålla bort

Tradition och Transformation

När jag var yngre, ni vet på 1900-talets slut, hängde jag och min far då och då på Ös-We-Ring och körde go-cart. Det var riktigt skoj! Både som aktivitet i sig och som något som faktiskt går att göra över generations- och andra gränser.

Idag åkte jag och förstfödda dottern dit tillsammans med god vän. För mig var det nostalgi, för dem var det första gången (på banan respektive över huvud taget med go-cart). Väldigt trivsamt, på många sätt (även om jag har en känsla av att jag kommer hitta några nygamla muskler i ryggen imorgon bitti…). Banan var precis som förr, bilarna i princip desamma. Antalet minuter per race likaså – alldeles lagom med 8 minuter i taget, tre omgångar.

Vissa traditioner är helt enkelt funktionella och väl värda att bevara.

Men samtidigt med bevarandet också fortsätta utveckla, den digitala tidtagningen tillför onekligen go-cartkörning ytterligare dimension.

När det gäller undervisning har jag länge sagt att samma devis gäller där – kontinuitet i förändring – och brukar ofta använda högläsning som exempel. Alltså att en kompetent lärare läser högt för en grupp elever ur en skönlitterär bok. Jag har inte direkt sett någon forskning att bygga mitt påstående på, men har gott om anekdotisk erfarenhet – både som elev, men framförallt som lärare (och även skolledare).

Av en slump (kloka Karin Tenelius i sociala medier, som just då passerade förbi) har jag denna vecka lyssnat igenom Transformationspodden. Klart intressant om man vill ha lite mer perspektiv på det här med tradition, förändring och transformation.

För tio år sedan tyckte vi det var helt självklart att få ett inbetalningskort på posten, gå med det till banken (öppen 9-15 måndag-fredag), stå i kö, fylla i en massa blanketter och lämna fram vår plastlegitimation för att till sist få in pengarna på vårt konto. Det gör vi sällan numera och är väl inget vi direkt saknar. /Transformationspodden

År 1901 sa Wilbur Wright att ingen torde få se någon människa flyga de närmaste femtio åren. Tre år senare lyfte de, trots alla som hade sagt att det inte skulle gå. Vetenskapen på den tiden sa att färdas över 7km i timmen skulle skada kroppen, precis som för mycket läsning (mer än en kvart om dagen) skadade ögonen – i synnerhet hos flickor… För hundra år sedan flög man för första gången över Atlanten, på dryga 16 timmar. Trafikflyget kom igång många år senare, då med en flygtid på ca 17 timmar – några år senare kom jetflygplan och drog ner det till 10 timmar. Nu talas det om överljudsplanens återkomst, eller t o m en sväng via rymden – med nya miljövänliga bränslen och framdriftsystem. Den som lever får se vart utvecklingen går!

All förändring är förstås inte förbättring. Utvecklingen är dock något som händer och något vi behöver förhålla oss till. /Effektpodden.

Det är skillnad på högläsning för fem elever och för tjugofem. Eller kan i alla fall vara det om man som lärare/högläsare ser till att nyttja gruppstorleken klokt och inte bara kör på. Men klarar man 25 kan man också i allmänhet skala upp det till 50 eller 75 – det har jag både gjort och sett. Om man alltså väljer att organisera det hela så kan alltså de andra två lärarna som annars skulle läst högt i sina klassrum göra något annat, som att planera, följa upp eller utveckla sin undervisning. Alternativt kan en av lärarna ta den handfull elever som har svårt att tillgodogöra sig högläsning i grupp och se till att de får riktigt vass undervisning i något de kanske ofta har ännu större behov av. Det är möjligt, det har gjorts.

Vad ska vi tradera och vad ska vi transformera? Vad ska vi helt sluta göra? Jag tänker som så ofta att BALANS är ett begrepp vi borde hålla högt. Liksom oftare inte dyka så snabbt in i HUR innan vi på allvar ställt oss frågorna:

  • VARFÖR?
  • VARFÖR INTE?