Ny som skolledare

Magnus, när kommer du till oss igen och har lektioner? Varför är inte du längre vår lärare/återkommande fråga från elever

Nu när min ersättare är på plats har jag släppt nästan all undervisning, på gott och ont. Jag rör mig dock runt en hel del i verksamheten, med olika syfte och mål. Ibland bara för att det med digitala redskap lika gärna går att arbeta ute på hemvister som på mitt och rektors gemensamma rum (där vi sällan hänger). Ibland för att jag har ett ärende, ibland för att visa runt (andra verksamma i skolan, elever och föräldrar som funderar över att byta skola och då först behöver bli på det klara med vad de i så fall byter till – utan möjligheter till russinplockande när det gäller former för samverkan i en ny tid).  I dag ställde en klok och medveten elev den direkta frågan:

Hur är det egentligen att bli biträdande rektor Magnus?

Mitt spontana svar blev:

Det har faktiskt en hel del klara likheter med lärarjobbet:
När det är bra, då är det mycket bra.
När det är tungt, då är det ganska tungt.
Det är mycket sällan tråkigt.

Det bästa är fortfarande goda möten med elever, där man ser stjärnglans tändas. Även som skolledare får man vara med om dessa! Som lärare blev jag väldigt nöjd när ens undervisningsupplägg visade sig fungera, nu liknande tillfredsställelse när man gjort en struktur eller rutin för organisation som också verkar landa väl i verkligheten.

Jag ser mig som lärare, som de senaste åtta åren innehaft en tjänst som skolledare. /Rektor Peter

Jag vet att jag bloggat om ”Joining the Dark Side”, men det var förstås främst en bloggtitel tänkt att engagera. Det handlar faktiskt inte som vi mot dom, utan om olika perspektiv på samma verksamhet, med olika roller, uppdrag och fokus – men med samma syfte och mål: En skola för varje unge, utifrån statliga styrdokument. Samtidigt var jag också tydlig på intervjuerna med personalavdelning och fack:

En skillnad som skolledare är att jag inte längre lär vara sist kvar på personalfesterna. Jag kan aldrig kliva ur rollen, hur gärna jag än månne skulle vilja. Det är bara att gilla läget här.

Och ja, jag gillar läget. I synnerhet när jag träffar engagerade elever och engagerad personal. Tack alla! Nedan lite svar från vidgade kollegiet vad man som ny skolledare bör tänka på:

Vårt jobb: #openstockholm

Pga terrordåd inne i Stockholm blev en elev sent hämtad och eftersom all lokaltrafik ställdes in blev jag sedan kvar på skolan. Ingen fara för mig, det finns många människor som utan tvekan skulle byta sina förutsättningar mot mina hundra gånger om. När nu pendeln väl går igen klev det på en man som sannolikt var påverkad av något, en smula obehagligt. Efter en stund frågade han mig om jag visste var man kunde ladda mobilen och vi kom i samspråk. Det visade sig förstås att han var en medmänniska som också var bekymrad över ett och annat i världens tillstånd. Vi enades snabbt om vikten av att ha kommunikation och dialog öppna, det blev ett gott och lärorikt samtal. Jag påminde också om att:

Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra. /Winston Churchill

Det var det fler som har uppmärksammat idag. På twitter uppstod #openstockholm där människor erbjöd skjuts, mat och husrum till den som behövde. Jag citerar DNs ledarredaktion:

När röken sakta började skingras stod det klart: illgärningsmännen, vilka perversa mål de än hade, misslyckades ännu en gång.

Människor slöt sig samman, improviserade, lagade efter läge, sträckte ut sina händer för att hjälpa.

Stockholm stängdes tillfälligt men började snabbt åter öppnas. Stockholm står starkt. Stockholm knäcker ni inte.

samt från SvD:

Mitt i krisen finns något trösterikt i dessa gemensamma rum som uppstår. Det är också en påminnelse om att Sverige ligger i världen. Liksom att världen ligger i Sverige. Olösligt förbundna med varandra. Det är både vår sårbarhet och styrka.

Och ja, tankar går till offer och anhöriga. Det som hänt är på alla sätt fruktansvärt. Men vi får inte låta dem som vill låta rädslan styra oss och våra handlingar vinna. Vi måste slå vakt om demokrati och öppenhet, i stort och i smått.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Därför arbetar jag i skolan. Jag är lärare – demokratins sista försvarare – som för närvarande har ett uppdrag som skolledare.

Vad gör du?

Vilken är din del i vårt gemensamma demokratibygge och öppna samhälle?

Cykelblåmärken och pulkabacke!

Jag cyklade tidigare idag till affären med mina tre flickor. På vägen såg vi på långt håll en liten kille vingla fram på en cykel med handtag där bak, med en pappa som sprang efter och fanns där att fånga handtaget vid behov. När vi kom närmare gick det inte att ta miste på barnets stolthet och glädje

Jag kan cykla nu! Pappa, jag kan cykla nu!

Riktigt, riktigt härligt att se! Om pappan som sprang efter aldrig släppt taget hade ögonblicket och känslan inte alls varit densamma. På utvecklingssamtalen har jag ofta talat om det här med att lära sig cykla:

Att lära sig cykla är faktiskt inte så särskilt roligt. Jag minns ännu hur läskigt det var när jag upptäckte att pappa hade släppt pakethållaren. Många blåmärken och skrapsår blev det. Men oj, vad kul det är att kunna cykla. Tyvärr finns det inga mirakelkurer eller cykelpiller att köpa på apoteket, utan man måste igenom det där jobbiga, svåra, läskiga…

På utvecklingssamtalen och i undervisning har jag även återkommande talat om analogin som finns mellan ex lästräning och pulkabacken:

Det är roligt att åka pulka, eller hur? Men att knata uppför backen med pulkan är inte alls lika roligt. Det finns inga liftar och de vuxna kan inte alltid dra er upp. Så ska man åka, måste man först gå uppför – även om det stundtals är jobbigt, svettigt, halkigt… För när det väl går utför är det bara för härligt! Samma sak gäller läsning (och mycket annat).

Skola behöver vara begriplig och meningsfull, om än inte alltid rolig. Målet behöver synas och förstås, vägen kännas möjlig att bestiga. Vuxna i olika rollen finnas som stöd – i lagom omfattning. Eller som en av mina tidiga elever sa:

De bästa lärarna hjälper en bara när man behöver det som mest!

Inlärd hjälplöshet är faktiskt i förlängningen förödande, vi måste hjälpa våra elever (och barn) att utveckla nödvändig grit/tåga/ihärdighet i stort och i smått. Det är ett ansvar och ett uppdrag som kräver en hel del av oss.

Let’s do it!