Inlärd hjälplöshet?

I veckan ett guldögonblick i knappliften. En glad ”hjälmfoting” (stor hjälm med pjäxor och slalomskidor under, sisådär 4-5 år) som greppar liften och det bär iväg. Stoltheten går inte att ta miste på.

Jag kan det här nu! Jag är mer fri än jag var igår.

Tidigare på dagen såg jag hur pistvakt Mikael bidrog till detta. Han såg ut att närmast vara född i skoterspåret och hade varit med ett tag, stadig och stabil när det gäller. Den lilla hjälmfotingen fick då inte alls till det och missade knapp efter knapp. Mamman blev mer och mer stressad över att kön växte, men Mikaels lugn övertygade.

Hon behöver lära sig det här själv. Snart nog kommer hon att kunna. Alla har vi varit nybörjare och de bakom förstår. De kan också skida fram och ta de missade om de har bråttom.

Den lilla flickan fick en del tips på vägen samt uppmuntran och övertygelse om att hon skulle klara det istället för den snabbare lösningen att bara fixa liften åt henne. Det hade förstås varit snabbare där och då, men inte heller gjort eftermiddagens erfarenhet möjlig.

  • Om vi tror att de kan, får vi ganska ofta rätt.
  • Om vi tror att de inte kan, får vi alltid rätt.

Här ser jag ofta lärarens stora bidrag; vi kan visa eleven att det finns någon som faktiskt är övertygad om att de kan lära, utvecklas, klara av det svåra. Liksom även visa vägen och vara tydlig med det arbete som krävs för att lyckas. Tyvärr möter vi ett och annat barn som haft alltför många vuxna omkring sig som istället undanröjt varje hinder och möjlighet att erfara detta. I sin vilja att göra livet lätt för de små har man istället gjort det tämligen svårt, långsiktigt.

Inlärd hjälplöshet är livsfarlig!

Varje lärande bjuder förstås även på ett metalärande, där man mer eller mindre medvetet lär sig huruvida det var möjligt eller ej att lära och hur mycket man var beroende av andra eller inte för att göra det. Här har vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet ett stort ansvar att ta ett steg tillbaks och fundera över vårt bidrag i tillvaron – långsiktigt. Vi finns förstås där för att utmana det som den andre redan kan, knuffa ur komfortzonen och tillföra ny kunskap samt ge hopp. Undervisning så som riksdagen formulerar den:

”sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden.” /SFS 2010:800 Skollagen

”Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan. Process och inte bara Produkt!” /Glömstaresan

Beslutsunderlag i komplex tillvaro

I veckan bjöds det snöblandat regn i slalombacken. Plus dimma. Onekligen en blandad erfarenhet. Det faktum att synfältet blev tämligen begränsat gjorde att vi fick använda andra sinnen och tidigare kunskap för att säkert ta oss ned i säkert skick för såväl oss själva som de övriga tappra få. Det blev till några riktigt fina åk, men jag kunde förstås inte låta bli att tänka på skolan.

En lärare förväntas fatta mellan 300 och 500 moraliskt signifikanta beslut en normal skoldag. Alltså beslut som de facto påverkar en annan människas tillvaro och liv. Ytterst sällan fattas de med alla fakta på bordet.

I allmänhet behöver de dessutom fattas under tidspress, med fler beslut ståendes i kö, då vi sällan har en elev i taget att ta hänsyn till. Ofta dessutom med olika motstående värden som krockar med varandra. Ändå måste de fattas – att inte fatta beslut är också ett beslut, men sällan det bästa och uraktlåtenhet duger helt enkelt inte. Skolan är en i sanning komplex organisation. Inte enbart komplicerad, utan komplex.

Komplicerat kan förstås genom att se en faktura för lagning av skolans kopiator:
”Trasig skruv: 3kr. Att ta reda på och veta vilken skruv: 2750kr.”

Komplex handlar om att det sällan finns sådär raka orsakssamband. I slalombacken handlar det till exempel om att det är flera människor som var och en för sig åker på olika sätt och med olika styrning och kontroll. Människor har såväl förnuft som känslor och de går inte alltid hand i hand med varandra. I synnhet inte när människorna befinner sig i grupp. Om individerna i gruppen dessutom har olika mål, utgångspunkter, förutsättningar är det ofta nog bäddat för trubbel. Ändå går det ofta nog tillräckligt bra. Vi är flera som delar på ansvar och börda.

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Tillsammans löser vi det mesta. Även när beslutsunderlaget stundtals är klent. Vi erfar och vi lär.

För när det lossnar i skidbacken och man får till de där precisa skären, i gensvar med backen om omgivning, då är det för härligt! Precis som i skolan när en elev som varit eller är i svårigheter helt plötsligt tittar upp, möter ens blick och konstaterar:

Jag fattar nu att jag faktiskt kan det här. Jag har potential och jag kan lära mig. Jag vill gå till och vara i skolan, där det händer.

Ungefär som lyckan barnen erfar när de erövrar ”fjärde frihetsgraden” och drar iväg i liften och backen på egen hand…