Alla inlägg av magnus

AI i Skolan – dra ner rullgardinen eller nyfiket utforska eller kasta oss handlöst in?

Nästan var morgon kryper jag upp med en god kopp te och en analog bok i favoritfåtöljen. Just nu är det min frände Sigrid Kahles intressanta tegelsten ”Jag valde mitt liv”:

”Jag anser att kommunismen-marxismen är en av de viktigaste faktorerna i världen som vi har att räkna med och att det inte kan finnas någon viktigare uppgift än att ingående studera den och komma dess representanter till mötes i en lugn och saklig diskussion. Ur det perspektivet är jag tacksam för att Peter Weiss har kommit och sått föret hemma hos oss i Sverige också, annars skulle vi kanske ha framhärdat i vår långa och bekväma sömn.

En sak har de konservativa definitivt att lära av de vänsterradikala: passionen för människans öde även i jordens från oss räknat mest avlägsna hörn. Att den sortens kärlek till nästan har fötts i vårt svenska folkhem på sextiotalet är väl något av det finaste som har hänt här.

De vänsterradikala å sin sida skulle av de konservativa kunna lära sig lite naturlig självbevarelsedrift. Det vi behöver är inte polemik, utan dialog”

Olof Lagercrantz citeras i Sigrid Kahle ”Jag valde mitt liv”s 672 (Bonniers 2003)

Ni som känner mig vet var jag står när det kommer till AI i skolan. Som vanligt kan man se det som lite veligt i mitten eller som nyfiket utforskande i syfte finna medvetet och balanserat ställningstagande mellan kontraster. I en omvärld baserad på internationell ekonomi kan vi näppeligen dra ner rullgardinen och inte låtsas om att omvärlden inte längre är som innan var barn fick tillgång till en digital device (av föräldrar, vars förmåga att lära dem hantera den klokt jag då inte har något större förtroende för). Men inte heller tro att tillgången i sig kommer lösa de utmaningar den tillför – här behöver vi kliva in och kliva så medvetet det bara går. Men framförallt nyfiket utforskande.

Vi behöver lära och träna – oss själva och det uppväxande släktet – att navigera klokt och medvetet i en värld där AI snart är lika självklart i vardagen som toalettpapper och rinnande vatten i kranen är idag.

Inspiratörerna Jonatan Tensetti och Joel Rangsjö bjöd i tisdags med AI i undervisningen in till en hybrid halvdag om AI i Utbildningen på Internetstiftelsens Goto10 i Malmö. Ett pärlband av olika perspektiv levererades i form av fokuserade sjuminuterspresentationer – allt från varför vi behöver prata om AI, hur man (inte) bör prompta, AI-beredskap, exempel på konkret undervisning både i grundskola, gymnasium, yrkeshögskola och universitet, AI som medierande didaktiskt verktyg, vikten av rektors ledarskap mm. Helheten – så många olika ingångar – fann jag verkligen givande och hade varit svår att uppnå med bara en eller två föreläsare. Har du bara tid att se en enda så rekommenderar jag Kristina Alexandersson (Internetstiftelsen) som var sist ut (ca 3:44 in)

”Att kliva upp på scen efter Magnus Blixt är lite som att gå upp efter Taylor Swift”

Andrew Galbraith på AI i Skolan, Goto10, 240116, som gjorde en nog så intressant och viktig presentation efter mig

Jag inledde min dragning på tema ”AI i Skolan – men yrkesetiken då?” med frågorna:

  • Har någon använt sig av toapapper denna vecka?
  • Hur länge har egentligen toapappret varit en naturlig del av vår vardag?

Rätt svar, enligt min toalettlektyr Världens historia, är tidigast 1891 då patentet lämnades in. Frågan framåt blir förstås

  • När blir AI en naturlig del av vår vardag?

Samtidigt som det förstås redan hänt, det ligger och lurar överallt i bakgrunden och nästan alla tonåringar har redan tillgång till sin Snapchat-AI (snart även i Roblox som en majoritet av sexåringarna spelar i vardagen). Nåja, vill man höra mer kan man spola fram till ca 2:50, eller så ser man helheten (rekommenderas).

AI-snack live: En förmiddag och AI och utbildning

Det går fort nu – för ett drygt år sedan lanserades Chat-GPT 3,5 och nu säger gymnasielärare

”För ett år sedan hade jag varit förvånad om någon använt AI som stöd i skolarbetet, nu är jag snarare förvånad om någon inte använt det…”

Jag skrev en del tankar på temat för knappt ett år sedan, liksom en guide för lärare och en för skolledare som gratis kan laddas ner, vilka i stort håller än även om mycket annat förändras. Håll till godo – men gör det till ditt och ta ditt ansvar att finna balans utan att tro att man vare sig kan dra ner rullgardinen och låtsas som om inget hänt eller måste eller bör hoppa på allt nytt som kommer. Mellan kontrasterna finner vi balansen och

Tillsammans kommer vi längre!

Tillbakablick 2023 – poddbloggens år

För två veckor sedan halkade jag runt på minnenas allé (aka Universitetet) på väg mot ytterst givande boksläpp ”Den utbildningsvetenskaplig kärnan för förskolan” i fjorton graders kyla och stora snövallar. Nu en dag innan jul har den mesta snön tyvärr regnat bort och vi går i slask. Märkunderliga tider, uppenbarligen dags för lite reflektion!

”Jag funderar inte bara kring vad förskollärare behöver kunna, utan också vad de behöver vara. En vetenskapligt grundad didaktik är en bra grund för att skapa samtal kring detta” /Mia Heikkilä, professor Stockholms universitet, panel 231206

För samtal behöver vi, tillsammans kommer vi helt enkelt längre. Att tala samma är ett sätt att tänka, precis som att skriva är det. Under året har jag haft förmånen att som en del av mitt arbete på Haldor (som är en teamsintegrerad portal för undervisning) föra nyfikna och undersökande samtal som verkligen vidgat mina perspektiv, inte minst när jag sedan skrivit reflektioner utifrån samtalet och samlat in fördjupningslänkar. Här en tillbakablick över årets poddbloggar:

Efter UVKs Resultatdialog blev det ett samtal med professor Anders Jönsson om det här med vad fokus på bedömning kan tänkas göra för likvärdighet och bildningens kvalitet i undervisning. Som alltid beror det på hur det görs och varför det görs – för att inte tala om vem som gör det (och varför den gör det). Man kan arbeta både analytisk och holistiskt, men oavsett påminner jag återigen om:

”Vi bedömer aldrig elever, däremot deras uppvisade kunskaper i förhållande till kunskapskrav”./Tove Mejer

Och nog måste utbildning vara något mer än att elever ska leverera texter till läraren? I alla fall om skola ska fortsätta vara värdefull och viktig, vilket jag är övertygad om att den kommer vara även i en ny tid om man bara vågar omfamna den och finna rimlig balans mellan det prövade och det nya.

Nästa samtal på tur var med energiknippet Malin Frykman som talade om vikten av strategi för att digitalisera klokt och likvärdigt i en digital tid. SKRs vägledning ”Pedagogisk och teknisk support i skolväsendet” har vi återkommit till många gånger under året inte minst i CSM-nätverket. Om fler huvudmän verkligen skulle ta sig an den i sin implementering skulle vi sannolikt komma så mycket längre – utan att vara beroende av eldsjälar eller hamna alltför djupt i några diken!

Sedan ett samtal med mer klassrumsnära fokus där speciallärare Helen Larsson berättade om hur hon sparar tid och kraft samtidigt som hon får till mer självgående och aktiv undervisning genom att arbeta Digilogt – digitalt och analogt i förening – istället för att tänka att de vore motpoler. Börja i det lilla och gör något lite redan imorgon istället för att tänka ”nästa termin/år/grupp” – och gör det tillsammans!

”Elever som sitter i klassrummet och räcker upp handen i väntan på läraren ska hinna runt och visa nästa moment är förstås ett stort slöseri med bådas tid och kraft. Att vara alltför många vuxna i klassrummet skulle också hindra deras utveckling till självständiga”/Helen Larsson

Extra anpassningar surras det mycket om och debattens vågor går höga. Men vad står det egentligen (inte) i styrdokumenten? Vem har egentligen ansvar för vad (och inte)? Enligt författaren och specialpedagogen Hanna Rondahl kan det kanske vara så att vi alltför ofta har hamnat i en olycklig kombination av överdokumentation i kombination med en underprestation i praktik? Där vi kanske tar fel ansvar istället för att arbeta medvetet, systematiskt och kollegialt med extra anpassningar i syfte att utveckla undervisningen så att de inte längre behövs?

Som ny på Haldor samtalade jag för två år sedan med lärarna Sara Bruun och Mia Kempe om möjligheter och utmaningar med kommande revidering av läroplan och kursplaner för grundskolan och nu ett drygt år senare var det dags för lite reflektion hur det faktiskt blev och vilka lärdomar vi kan ta med oss framåt, med lärare Mia Kempe och utbildningschef Therese Linnér.

Tre månader efter att ChatGPT hade släppts på bred front och Haldor gjort en guide för lärare med 25 tips hur de kan tänka sig att nyttja AI-verktygt för egen del var det dags påminnelser om att lärare i sin profession aldrig får glömma syftet med varje val av verktyg, inklusive AI och ChatGPT4.

Digital kompetens idag handlar också om förståelse för att man måste stänga av ibland och göra egna aktiva val istället för att bli slavar under tekniken. Här behöver vuxna och pedagoger vara förebilder – åt båda håll, dvs nyttja teknik när det främjar lärande och avstå när det inte gör det.

Så blev det en digital tur till Makerspace och förskolan med Per Falk – hur ska det göras relevant och med forskning i ryggen, där varje barn lär sig hantera sin vardag och bli aktiva producenter istället för passiva konsumenter? En nog så viktig del i ett kompensatoriskt uppdrag som startar i förskolan.

Kognitionsvetenskapen är väldigt i ropet just nu. Men hur förhåller den sig egentligen till undervisning och didaktik? Lektor Peter Habbe delar med sig av både tankar och konkreta guider med olika strategier för undervisning som på vetenskaplig grund ger verktyg att gå från det uppgiftsbaserade görandet till en lärandebaserad undervisning byggd på elevernas lärande.

”Varje elev har rätt att känna att skolan är meningsfull, begriplig och hanterbar – och ger rimliga men viktiga utmaningar som gör att var och en får möjlighet att nå sin potential. Eleverna behöver möta önskvärda svårigheter på en väl avvägd nivå där de också getts möjligheter att lära och träna de förmågor de behöver använda sig av i ett meningsfullt sammanhang.”/Peter Habbe

Digitala verktyg i förskolan handlar förstås inte om passivt stillasittande framför en skärm om medvetna förskollärare får råda och de digitala verktygen är en del i en bred palett verktyg för såväl god undervisning som effektfull dokumentation. Det är stor skillnad på vad som görs hemmavid och på förskolan, där rektorn och förskollärare Erika Kyrk Seger är glasklar att förskolan behöver medveten digitalisering men också självklar didaktik, metodik, didaktik:

”Det är inte iPaden som styr stillasittandet, det är vi!”/Erika Kyrk Seger

Men läxor då, ska man ha det? Blir det mer likvärdigt då? Eller mindre? Eller beror det som så ofta på hur det görs? Tur att det finns rykande färsk forskning vi kan bryta våra tankar mot, där forskare och projektledare Alva AppelgrenSkolforskningsinstitutet rätade ut ett och annat frågetecken – inte minst påtalande vikten av att tänka hela vägen inför/under/efter. Inte minst den gemensamma uppföljningen kan vara en nog så viktig del i skola på vetenskaplig grund. Om man nu ska ha läxor.

”Om läxorna fungerar och ger effekt hos elevernas lärande är de värda att fortsätta med. Om de inte ger effekt utan tar mig mer tid än de ger ska jag inte fortsätta med dem.”/Alva Appelgren

Digitala nationella prov är till sist på gång även i Sverige (i ex Norge har de länge varit det), verksamhetsutvecklare Emma Rosén lyfte perspektivet från att handla om teknik till att det faktiskt framförallt handlar om människor, elever, lärare, medborgare, samhälle! Digitala nationella prov har sina utmaningar och problem, men även sina möjligheter.

Forskaren och läraren Martin Tallvid var tydlig med att digitala läromedel idag är långtifrån bok-på-burk, med en mängd resurser i bakgrunden som fungerar utan att man behöver förstå eller tänka på det – ungefär som att varmvatten idag rinner i kranar vilket varit obegripligt för majoriteten av 1800-talsinvånare att ens föreställa sig. Samtidigt som omställningen mot det digitala kräver tid och kraft – tillsammans – för att ge effekt. Lärarna är här det självklara navet och det går inte att tro att man bara kan byta rakt av.

”Man sparar planeringar, man delar med sig till kollegor och turas om att planera upp olika delar. Plus all gratis uppföljning av data som man får överskådlig från varje elev.”/Martin Tallvid

Elever i anpassad grundskola – inte kan de väl delta i en paneldebatt i Almedalsveckan?. Bitr rektor och speciallärare Denice Sverla visar att om vi tänker att de nog kan, vill och vågar så får vi antagligen rätt – liksom tvärtom. Hur hittar vi egentligen balans mellan underkrav, rimliga krav och överkrav? Och ger eleverna lärorika svårigheter med genuin feedback? Så att eleverna både får behålla unik egenart och blir goda ansvariga samhällsmedborgare i en oförutsägbar värld, där de är både nutid, framtid och kan förändra världen!

Skärmtid, skärmtid, skärmtid – men vad menar vi egentligen med det? Och hur är det med stillasittande, korrelation och kausalitet? Journalisten Emanuel Karlsten ger ett gott historiskt perspektiv på nutidens skärmvanor, skolans roll och människans ständiga kamp med teknikens förändringar.

”Men det är förstås tacksamt att den här nya saken kommer in så vi kan skylla på den… Det är inte nödvändigtvis fel att skylla på skärmen, men inte heller självklart att det är rätt. Vi behöver komma ihåg att det nästan alltid finns mer komplexa saker än att det handlar om en ny sak som kommit in och förändrat och förvärrat allt. Väldigt lite pekar på att den faktiskt bär huvudorsaken.”/Emanuel Karlsten

Skola på vetenskaplig grund har vi talat om länge, professor Elisabet Nihlfors påtalar vikten av att vi nu får till en strukturerad systematik tillsammans. Där lärare och forskare arbetar tillsammans för att öka den gemensamma kunskapsmassan utifrån en respekt att bidra med olika kunskap och kompetens i arbetet och att olikheten är det som berikar. Kraften behöver tas tillbaks till professionen och långsiktig organisering byggas upp istället för att hoppa mellan trender och ytterlägen – samtidigt som vi behöver vara nyfikna och våga pröva nya vägar att stiga och beforska.

Forskaren, läraren, lärarutbildaren och författaren Barbro Westlund inpräntar att livslångt lärande byggt på nyfikenhet och gemensamt tänkande, där lärare tar ansvar för att elever lär sig ta sin del av ansvaret och lär sig att lära är vägen framåt. Vi behöver lära och visa eleverna hur man nyttjar såväl analoga som digitala verktyg som effektfulla redskap på sin kunskaps- läro-, och bildningsresa.

”De skickligaste lärarna utmärks av att de aldrig känner sig fullärda. De söker hela tiden ny kunskap. Medan de mindre skickliga ofta tycker att de redan vet och inte söker den här utvecklingen.” – Michael Pressley (citerad av Barbro)

Sist men inte minst ett samtal med professor Christina Olin-Scheller och docent Marie Nilsberth om plattformspedagogik och skolans digiloga dilemma. Hur kan vi lära och träna att hantera såväl det digitala som det fysiska, på vetenskaplig grund, där dagens elever aldrig levt en dag utan internet…’

”Det finns någon slags deterministisk hållning i diskussionen. Vad händer om vi tar in skärmar? Då blir det på det här sättet! Vad händer om vi skriver för hand? Då blir det på det här sättet! Det finns inga sådana givna utfall att det blir på det ena eller andra sättet, utan beror på vad vi gör det till.”/Marie Nilsberth

Ja, jag ser tillbaks på ett händelserikt, lärorikt och omväxlande år. Tack alla som på olika sätt bidragit! Tanken är min poddblogg fortsätter även nästa år och med risk för att vara tjatig så…

Tillsammans kommer vi längre!

Digital och analog kompetens i skolan – vafalls?!

Senaste veckan bjöd mig inte mindre än tre olika ”MasterClass”, eller ”fortsättningskurser för de som redan kan något i ämnet redan” om man så vill:

Dessa tre var alla väldigt analoga och i rummet, ett gott samspel i 3D med de som var där. Tämligen olika innehåll, men ändå sprakande lärorika utifrån ”kompetens är alltid vacker”. Det fanns förstås en digital grund som var och en stod på; vi hade hittat respektive styrt upp dem på internet, vi hade anmält oss helt digitalt, vi hade betalat helt kontantlöst (EdCamp var som vanligt utan kostnad). Det analoga och det digitala var ingen motsättning, de snarare förutsatte och stödde varandra.

Jag har förstått att det verkar finnas de som i sociala medier påstår att jag skulle vara för en helt digital skola, vilket jag finner ytterst märkunderligt. Dels så har jag svårt att ens föreställa mig en helt digital skola – är det ens möjligt, om det nu skulle vara önskvärt?

Jag anser inte att det är vare sig möjligt eller önskvärt. Motsatsen torde svår leda i bevis om man bara läst något av det jag skrivit om på någon av mina bloggar, sagt på någon föreläsning eller skrivit i sociala medier – om man nu inte medvetet skulle vilja rycka saker ur sitt sammanhang förstås. Men jag hoppas ju ännu naivt på att #generositetsprincipen ska få råda – att vi faktiskt är nyfikna på och försöker förstå varandra och våra respektive utgångspunkter, perspektiv och argument utifrån ett gemensamt lärande.

Men visst – jag förespråkar absolut att vi finner en rimlig balans mellan att göra det vi gjort tidigare och göra nya saker i nya sammanhang med såväl beprövade som nya verktyg. Samhället har i grunden över tid förändrats – en utveckling som inte visat några tecken på att avstanna. Med det kommer nya utmaningar och problem som vi behöver möta, precis som när boktryckarkonsten uppstod eller ångmaskinen gjorde entré. Vi kan inte bara trycka in mer och mer i skola och lärarutbildning, alltså måste en del saker få stryka på foten. Att sluta göra saker som faktiskt funkat, för att istället göra andra saker som – när vi lärt oss nyttja dem – fungerar ännu bättre är dock något av det svåraste som finns.

Jag minns än i dag skräcken när jag insåg att pappa släppt pakethållaren när jag skulle lära mig cykla. Jag vinglade till och föll in i rosenbusken. Försökte rya ”Jag tänker inte lära mig cykla, det går bättre att gå och springa!”, men det var bara ”Upp igen, vi lär oss!”. Och visst lärde jag mig – och när man väl kan går det förstås mycket snabbare att cykla än att gå. Vilken tur pappa inte gav upp när det blev lite jobbigt. Jag gavs inte chansen att vara fast i det trygga hörnet, och för det är jag evigt tacksam. Att cykla är en befrielse – när man väl kan!

När jag var liten hade i princip alla en referens till Drutten och Gena, men så är det inte längre. Vi kan nostalgiskt längta tillbaks till den tiden, men den kommer inte tillbaks hur gärna vi än skulle vilja att det var så (om vi nu ens vill det, jag kan inte påstå att D & G åldrats med värdighet). Lyssna gärna på och/eller läs resonerande poddbloggsamtal med Emanuel Karlsten, Elisabet Nihlfors, Martin Tallvid, Emma Rosén, Erika Kyrk Seger, Peter Habbe, Per Falk, Helen Larsson, Malin Frykman, Lena-Maria Öberg mfl för ytterligare perspektiv på det.

Tycker jag att mina barn stundtals är för mycket i skärmen? Absolut. Är det skolans fel och ansvar? Absolut inte. Skärmtiden i skolan är inte problemet, där verkar de mest använda den vettigt som ett verktyg. Så inte alltid hemma, hur mycket jag än skulle vilja bortförklara det. Å andra sidan undrade mina föräldrar säkert också varför jag höll på så mycket med min Vic20, Commodore64 och senare MacSE (och se varthän det bar). Många får sannolikt inte lära sig hantera sin skärm som verktyg hemma utan blir fast i passiv konsumtion – men det får inte bli till berättelsen om vad verktyg rätt nyttjade kan vara och göra i kompetenta lärare och förskollärares händer. Enkla lösningarna på komplexa problem har en stor hake i att de inte fungerar, även om det kanske låter och känns bra för stunden.

”När det är eleverna och professionen som står för berättelserna blir debatten om digitalisering betydligt mer intressant, relevant och nyanserad. När vi utgår från verkligheten, både de ljusglimtar och de utmaningar som vi ställs inför, sätter vi fokus på det viktigaste – en god och likvärdig undervisning för alla som går i förskolan och skolan.”/Monica Sonde, SKR

När jag försökt prata källkritik/källtillit, nätsäkerhet mm hemma har mina barn mest suckat och visat att de redan lärt sig detta i Sollentunas kommunala skolor. Bilden att vi på 1900-talets slut var ute och spelade boll hela dagarna, lekte med kottar och lärde oss skriva fint för hand är förstås inte sann om man vågar särskåda den, det var tämligen mycket passivt TV-tittande, liksom en del bokläsning (vilken skulle setts som ytterst problematisk om vi gick tillbaks ytterligare hundra år eller så) och min handstil lämnar rätt mycket kvar att önska. Men visst – att vara mer aktiva utomhus borde vi nog alla till mans…

Vi får väl se. Jag tror i vilket fall att Balkenius har rätt i att universitet och skolor varken kan eller bör hålla studenter och elever helt borta från AI-botar som Chat GPT. Det är bättre om de får lära sig hur det faktiskt fungerar, vad de kan användas till – och inte.
Trots allt är ju de flesta av oss medelmåttor i olika bemärkelser, och om vi nu kan få hjälp att bli lite bättre så är det i huvudsak en god nyhet. /Lisa Irenius, SvD 231112

Att inte på allvar förbereda dagens unga för dagens och morgondagens samhälle är både att göra dem och oss en björntjänst. Krasst vilar våra pensioner på att de kan finna rimligt välbetalda jobb i en annan slags ekonomi än den som var. Länderna på andra sidan Östersjön backar inte sin digitalisering och inte lär vi kunna konkurrera med lägre pris på hantverkare heller…

”Digital kompetens är ingen åsiktsfråga, och inte heller raketfysik. Det är en naturlig del av den vardagliga verksamheten”/prof LInda Mannila

Samtidigt ska vi förstås inte kasta ut barnet med badvattnet – lika lite som allt nytt skulle vara bra och värt att hoppa på är allt det vi tidigare gjort varken bra eller dåligt. Jag tänker här inte specificera tydligare vad vi ska prioritera – eller det långt svårare prioritera ned eller bort – utan nöjer mig med att peka på att vi på allvar behöver ta det samtalet och skrida till handling istället för att antingen:

  • låtsas att vi kan trycka in mer och mer i skolan
  • luras att det snart kommer en massa resurser i form av fler skattebetalare och/eller färre unga och äldre att ta hand om
  • nostalgiskt blunda och hoppas allt blåser över bara för att det känns lite läskigt just nu och det var bättre förr (ju förr desto bättre)

Och det här handlar förstås inte bara om digitalisering – som vi överhuvudtaget inte borde ha som ett eget spår utan snarare se som ett verktyg bland andra – utan se över hela konstruktionen skola? Det har ju de facto gjorts tidigare, skolan som vi ser idag är ingen naturlag. Som So-lärare är jag övertygad om att mer historia och samhällskunskap skulle ge mer samhällsnytta än ännu en timme i matematik (såhär långt har det ju mest gett negativa resultat då kvaliteten på undervisningen i brist på utbildade lärare i matematik som utförts av oss andra uppenbarligen inte hållit måttet utan snarare ofta verkar ha dödat elevers motivation). Och om vi nu inte får fler timmar i historia så kanske ett och annat innehåll faktiskt behöver stryka på foten för att lyfta annat? Vi kom liksom aldrig fram till 1900-talet och utan det blir Israel-Palestina-konflikten tämligen svårbegriplig…

Att fortsätta göra som vi brukar och förvänta oss ett nytt resultat är förstås höjden av dårskap. /sa aldrig Einstein…

Vårt val av nuvarande organisering är, enligt James Clear, idealiskt anpassad att leverera de resultat vi får. Inte för att det är så vi hoppats och tänkt, men det är de facto så utifrån att det ju är den faktiska utkomsten. Om vi önskar ett annat resultat måste vi också göra saker annorlunda. Riktigt hur behöver vi pröva och ompröva – men knappast tro att receptet enbart skulle ligga i något vi tidigare prövat och faktiskt övergett.

”Om ASEA (ABB) skulle organisera och utvecklas som skolan skulle de fortfarande tillverka ånglok…” /Peter Bragner, grundskoledirektör

Sist lånar jag här ord från Joachim Elsander, för tidigt avliden bloggare som jag läst om i morgontidningen och därefter införskaffat bok byggd på hans blogg:

”Jag upplever det som mycket viktigt att slå fast att min bloggs själva existens bygger på att få resonera, fundera och utmanas. Jag kan förstå att den här bloggen kan upplevas som jobbig för den som tänkt färdigt. Lyckligtvis behöver ingen läsa här som inte vill. Tvärtom kan man i så fall med fördel söka sig till alla de bloggar där ute med mer tvärsäker karaktär.” /Joachim Elsander, ur boken På väg, baserad på bloggen Kolportören

En sjöman ber inte bara om medvind, utan lär sig segla. Gäller inte samma sak för skärmen?

En minut efter ovanstående film lossnar burkbandet och förstfödde ramlar i havet. Jag får hjärtat i halsgropen, men hen har förstås haft vett nog att hålla fast skotet så det kan lossas från råttan och det går att kränga sig ombord igen, temporärt laga det trasiga och segla vidare med ett stort leende över att ha klarat något som inte var helt enkelt. Moa har uppenbarligen lärt sig segla, inklusive att det oväntade är väntat och behöver hanteras. Hen vet att hon kan komma till mig för att bolla tankar, men vet också att jag aldrig skulle få för mig att förbjuda segling för att där finns en risk. För det är klart att det inte är utan risk att segla liten jolle på stort hav.

– Det finns som en jämförelse ingen säker nivå för bilkörning men myndigheterna uppmanar ändå inte till total avhållsamhet från att köra bil/ David Spiegelhalter

Risktagande ingår i seglingen. Och det är snudd på som roligast där i gränslandet, så länge det bär, innan det stundtals brister. Men när det gör så tar vi lärdom av det, vi slutar inte segla. Samma sak är det med trafiken – vi skulle nog kunna uppnå nollvisionen om total säkerhet och inga dödsfall, men till priset av att ingen skulle köra fortare än 30km/h. Vilket skulle komma med andra negativa konsekvenser – eller kanske framförallt frånvaro av vissa positiva effekter av resande och godstransporter som fungerar klart bättre idag än för bara hundra år sedan. Eller var det månne bättre förr? Ju förr desto bättre?

”Förr i världen fattade man bättre och riktigare beslut i alla frågor; allting som ändras förändras till det sämre.”/Shcerig Rosenhane (1609-1663)

Samtidigt är det så lätt i tider av oro att nostalgiskt blicka tillbaks till svunna tider och tänka att vi just nu lever i en exceptionell tid, med exceptionell skrämmande utveckling. Vilket vi förstås också gör, precis som vi gjort så många gånger förr…

Om det talade jag och journalisten Emanuel Karlsten till en kommande poddblogg. I väntan på den kan jag varmt rekommendera föreläsningen som inspirerade mig att ta kontakt för ett nyfiket och utforskande samtal: De unga och internet – varför gör de så konstiga saker?

  1. Allt som existerar i världen vid din födelse är normalt, vardagligt och naturligt för världens gång.
  2. Allt som uppfanns mellan det att du fyller 15 och 35 är nytt, spännande, revolutionerande och potentiellt din framtida karriär.
  3. Allt som uppfinns efter att du har fyllt 35 strider mot naturens ordning. /Douglas Adams

När papyrusen uppfanns och man kunde skriva ner saker oroade man sig för att människans minne skulle bli så mycket sämre. När boktryckarkonsten kom oroade man sig för propaganda, reformation och upplysning. När ångmaskinen gjorde entré blev det olönsamt att odla grödor i större delen av Europa, så småningom också att väva tyger i Borås – som idag dock har ett levande textilcentrum där man anpassat sig efter nya tider. När miniräknaren kom oroade man sig för att algoritmräknandet skulle ta stryk – vilket det förstås har, men i gengäld har vi långt fler ingenjörer idag (även från ickeakademikerhem) än då…

”Framsteg är omöjliga utan förändring, och de som inte kan ändra uppfattning kan inte förändra något.”/George Bernard Shaw

”Förändring är aldrig smärtfri, men den är alltid nödvändig för att vi ska kunna utvecklas och växa som individer och samhällen.” /Carl Bildt

Jag är i grunden framtidsoptimist, men framtiden är ju inget som bara kommer till oss – vi är med och skapar den. Och det gör vi tillsammans, var och en är på olika sätt med och bidrar. Ganska ofta skaver förändring, inte minst i början innan man upptäckt att det nya efter en inlärningskurva kanske var bra ändå – exemplet lära sig cykla håller än, det går verkligen inte bättre än att gå i början och är verkligen inte roligart eller riskfritt… Att inte vara delaktig är också ett sätt att bidra, genom att det lämnar fältet öppet för andra. Det här handlar om oss som individer, vi har ett ansvar för våra val av handlingar som vi tidigare inte varit så vana att behöva ta. Frågorna vi behöver ställa oss tänker jag dock torde vara eviga:

Hur vill vi egentligen ha det tillsammans?

Vem vill jag vara? Vill jag vara en som agerar så som jag gör?

Demokrati är ingenting vi har, det är något vi gör. Det är mer ett verb än ett substantiv. Och det handlar kanske inte först och främst om att engagera sig i ett parti (även om det kan rekommenderas, inte minst lokalt), utan att engagera sig i sin vardag. Och vardagen idag är alltmer digital. Det behöver vi lära oss hantera – tillsammans. Jag är glad att mina barn bor i en kommun där digitala verktyg – inklusive didaktiken runt dem – är självklar så att de fått lära sig hantera dessa i skolan. Tillsammans med penna och papper, de lika självklara.

– Hur ska vi exempelvis använda detta inom utbildningssektorn? Vissa säger att vi inte ska ha Chat GPT i klassrummen – men dina elever kommer att träffa på det efter skolan och definitivt när de kommer ut i arbetslivet. Tekniken måste kritiseras, men den måste också utvecklas. Så det finns många diskussioner som måste föras – om vårt utbildningssystem. om hur vår offentliga sektor arbetar och om hur vi vill interagera med tekniken. /Margrethe Vestager, EU-kommissionär.

Precis som med seglingen finns jag som en signifikant vuxen även här, men de behöver också få möta andra perspektiv i sin vardag – och skolan har i uppgift att vara kompensatorisk och bidra till att skapa individer med unik egenart som samtidigt kan vara ansvariga medborgare. Ska skolan inte bli obsolet behöver den vara i tiden, inte försöka skapa sin egen bubbla byggd på nostalgiska vuxna om hur samhället ”fungerade” för oss på 1900-talet (på den tiden var pennalism och mobbning inte ovanligt, och det gick att få ett arbete även om man knappt gått ut grundskolan). Men där måste förstås alltid finnas en balans – allt nytt är förstås inte vettigt, mycket som vi gjort tidigare är värt att fortsätta göra för att det ännu tillför värde. Men vi måste låta de unga få prova och utveckla både och – inte antingen eller! 

Det är befängt att tro att vi kan backa digitaliseringen. Det går inte att backa tillbaka. Eleverna är vana vid digitalisering och ska förberedas för ett digitalt arbetsliv. Ämnena har utvecklats genom digitalisering. Skolan som arbetsplats är helt digitaliserad/Martin Tallvid, forskare och lärare

Att inte lära de unga att hantera digitala verktyg idag är dels att göra dem en riktig björntjänst, dels undergräva framtida välstånd inklusive pensioner åt oss själva. Jag lärde mig uppenbarligen inte att skriva särskilt prydligt i skolan på 1900-talet, två av mina tre barn har inte heller lärt sig det i dagens skola – men däremot väldigt mycket annat som helt klart är än viktigare idag än just det. 

AI kommer inte konkurrera ut människan. Men människor som använder AI effektivt kommer konkurrera ut människor som inte gör det./Fredrik Heintz, professor LiU

Det är ju inte så att vår omvärld rullar tillbaks någon digitalisering direkt. Snarare utforskar de didaktiken, metodiken, pedagogiken som förstås krävs. För det är en milsvid skillnad mellan den ofta passiva skärmtiden i hemmet och det som sker när lärare och förskollärare med sin expertis utnyttjar digitala verktygs potential – där de verktygen gör skillnad när man lärt sig nyttja dem, liksom låter bli där de inte gör det. Och just det valet är förstås något som ska lämnas till professionen och inte vara en fråga vare sig för populistiska politiker eller nostalgiska och oroliga föräldrar – vars bild framförallt formas av hur de ser de unga använder sina skärmar hemmavid, vilket ju är något helt annat än hur de nyttjas i skolan, inte minst om man mäter tiden de nyttjas. 

I tider av sönderfall, som den vi lever i idag, bildas det alltid två läger. Ett läger med individer som söker sig bakåt till vad som var tidigare, som genom magiskt tänkande tror att någon form av yttre omständighet kommer att möjliggöra fortsatt välstånd, så länge vi inte tappar fattningen av det vi en gång hade. Ett annat läger ser verkligheten som den är och fattar de beslut som krävs för omställning. När jag tittar på debatten som förs idag blir jag ledsen att se att Sverige inte längre är ett land värdigt reform. Inte längre är ett land som förstår att ansvarsfullt agerande kräver insikt och förståelse och en tydlighet i kommunikation. Att så fundamentalt välja att misstolka digitalisering till ett skifte i media eller en fråga om kabelgrävning är under all kritik. Om man skulle fråga invånarna vad de ser som viktigt, tror ni att de då skulle säga att offentlig sektor är i behov av verksamhetsutveckling, eller att allt är bra som det är? /Prof Johan Magnusson 

För nog behövs det verksamhetsutveckling i tider där vi vet att det ekonomiska utrymmet snarare kommer krympa än öka? Magiskt tänkande lär inte ta oss ur kommande kriser. Vi som individer behöver uppenbarligen lära oss hantera våra digitala verktyg mer medvetet och utifrån gynnsamma förhållningssätt – i vår vardag. Barnen gör inte som vi säger, utan som vi gör. Det är stor skillnad på medvetna förhållningssätt och strategier än generella försök till förbud, vilka lätt dessutom slår tillbaks när man väl lämnar den skyddande bubblan. Det finns risker – men de byggs bäst bort genom utveckling av gynnsamma förhållningssätt (här har ex Internetstiftelsen mycket gediget material)

 ”Människan är dömd att vara fri, för när hon väl kastats in i världen är hon ansvarig för allt hon gör.”/Jean-Paul Sartre

Man kan tänka sig en skärm-existentialismens variant: ”Människan är dömd att vara fri med sin skärm, för när hon väl kastats in i den är det bara hon som kan avgöra vad som är lagom.”/Lisa Irenius

Nedanstående lista redovisar några av mina nuvarande val. Det säger ingenting om vad som är lagom för dig eller någon annan. Var och en behöver själv avgöra vad som är rimligt gynnsamt förhållningssätt – och ta ansvar för sina val och dess konsekvenser. 

Är det du som styr mobilen, eller är det den som styr dig? /Emanuel Karlsten, kommande poddblogg på haldor.se/blogg

  • Jag tar aldrig med mig mobilen in i sovrummet.
  • Jag har normalt inte med mig mobilen in på toaletten.
  • Jag lägger ifrån mig mobilen vid matbordet och i TV-soffan (funderar dock över om det passiva TV-tittandet är så mycket bättre, egentligen?)
  • Jag läser bok varje morgon innan jag läser nyhetssammanfattningarna i sociala medier. Men det får inte vara skönlitteratur, för då fastnar jag alltför lätt.
  • Jag lyssnar på böcker och tankeväckande poddar i min vardag, ofta ute på promenad.
  • Jag läser digital tidning som är lätt att bära, lätt att dela utan att pappersåtervinning svämmar över.
  • Jag skriver nästan inget för hand och har inte gjort så på länge – men allt jag antecknar och skriver ner finns nu också digitalt sparat och säkert åtkomligt för senare smidig bearbetning. Det betyder förstås inte att vi inte ska lära oss att skriva korta läsbara texter för hand eller att den som så önskar ska hindras från att utveckla välskrivning, men att inte få lära sig nyttja ordbehandlingssystem idag lär bli ett långt större problem framåt.
  • Jag läser bara mejl och teams när jag själv vill, inga notiser stör mitt fokus.
  • Jag skriver inget elakt på nätet (heller). Det finns liksom ingen anledning.
  • Jag låter mina barn ha tre skärmar igång samtidigt, så länge de visar goda skolresultat.
  • Jag tror inte på generella skärm/mobilförbud, men absolut på medvetet skärmavstående. Den går faktiskt att lägga ifrån sig. Faktiskt. 
  • Jag är fortsatt nyfiken och utforskande, försöker ta reda på och lära mig mer och skaffar mig gärna tankespjärn som utmanar det jag tror mig veta. Tillsammans kommer vi längre!

Vad är klokt för mig att göra nu?

Det vi gjort hittills, kommer det att ta oss vidare?

Jag avslutar med en riktig klassiker som förstås står sig allt sedan 1859: inledningen till Charles Dickens roman Två städer:

Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider, det var en tid av vishet, det var en tid av dumdristighet, det var en epok av tro, det var en epok av skepsis, det var Ljusets säsong, det var Mörkrets säsong, det var hoppets vår, det var förtvivlans vinter… 

Tillsammans kommer vi längre!

PS Tisdagen 29/8 har Prinsparets stiftelse en öppen föreläsning för vuxna med barn i sin närhet på temat nätsäkerhet – du kan anmäla dig här! DS.

2023 med Sokrates och 50 Cent?

Strax innan nyår fyllde mor min 80. På kalaset pratade jag om tillvaron med kloka kusinbarnet Sofia som gjort sig en karriär i Sydkorea. Jag hade precis sträckläst boken ”Att hjälpa sig själv” av författaren till den fruktansvärda ”Pojken som kallades Det” och hon hade precis lyssnat på ”The 50th law” av 50 Cent (och Robert Greene). Jag vågar påstå att vi båda kom ur samtalet något klokare och jag har nu börjat lyssna på 50 Cent (som jag inte direkt haft någon tidigare relation till mer än några enkla fördomar).

”Du var född med det största vapnet naturen känner; det rationella medvetna sinnet. Det har kraften att expandera din vision långt och brett, ge unik kapacitet att urskilja mönster i förväg, lära från historien, se glimtar av framtiden, se genom illusioner.”/50 Cent & Robert Greene

Fritt översatt från boken på temat Återupptäck nyfikenhet och öppenhet:

”En dag kom det till Sokrates kännedom att Oraklet i Delphi hade utsett honom till den visaste mannen i världen. Detta förvånade filosofen då han inte kände sig värdig en sådan utmärkelse och gjorde honom obehaglig till mods. Han bestämde sig för att motbevisa Oraklet genom att gå runt och inleda samtal med alla människor han mötte för att hitta någon klokare. Efter många, många samtal insåg han dock att Oraklet hade en poäng. Alla han mötte och samtalade med hade en sådan säkerhet i sina åsikter om hur världen var beskaffad, även solida tankar om sådant de faktiskt inte visste något om eller hade direkt förstahandserfarenhet från, i allmänhet baserat på tidigare antaganden… Hans överlägsenhet, insåg han, var att han visste att han inte visste allt. Detta gjorde honom öppen för nya erfarenheter utifrån hur världen faktiskt kan vara beskaffad. Precis som ett nyfiket barn, med en hunger för erfarenhet och kunskap, som inte ger upp eller fastnar.”

Jag är genuint bekymrad över en samhällsdiskurs byggd på till synes säkra antaganden hur världen är beskaffad och ”jag har rätt och du har fel” istället för nyfikenhet och utforskande om det inte kan ligga något även i andra världsbilder och erfarenheter än egna för-givet-taganden. När någon säger ”All forskning visar” tänker jag, som följt mycken forskning genom åren, att man behöver vara extra försiktig. Om man verkligen söker finner man nästan alltid forskning som visar något annat än det man tror sig veta – men då måste man också vilja se det och inte ”plocka körsbär” bland forskning enbart i syfte att stödja sin egen på förhand bestämda tes. Här har vi alla mer eller mindre bias och jag kan verkligen, verkligen rekommendera Adam Grants bok ”Tänk igen – kraften i att veta vad du inte vet”:

”Min favoritbias är ’jag-har-ingen-bias-biasen’. Det verkar helt enkelt så att riktigt smarta människor är sämre än andra på att lura sig själva att de skulle veta saker som kanske inte visar sig stämma”

”Människor som håller fast vid sina illusioner finner det svårt, om inte omöjligt, att lära sig något värt att lära. Människor under nödvändigheten att skapa sig själva, måste undersöka allt och suga till sig lärande såsom träd suger till sig vatten. ”/James Baldwin

Vi kan framförallt bara bevisa vad som verkar stämma – inom de ramar som vi designat vår undersökning. Det gäller inte självklart utanför dessa ramar – och man kan aldrig bevisa vad som inte stämmer, bara vad som ännu inte verkar stämma. Bara för att vi hittat en miljon svarta kaniner bevisar det inte att det inte skulle finnas vita kaniner. Och det räcker med bara en enda vit kanin för att motbevisa påstående att det bara finns svarta kaniner.

Albert Sneppen, publicerad doktorand Niels Bohrinstitutet, Illustrerad Vetenskap 2-23

Gynnsamma förhållningssätt, någon?

På väg mot ridläger med minsting lyssnar vi på Historierummet om Martin Luther King som förstås lyfter talet ”I have a dream”:

”Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag ska leva i ett land där de inte blir dömda efter färgen på deras hud utan efter deras inre karaktär.”/Martin Luther King 1963 (översättning Magnus Olsson, NE.se)

Och det här med inre karaktär är ju onekligen intressant. Även om jag hellre vill tala om det utifrån (mer eller mindre) ”gynnsamma förhållningssätt” då jag tänker det snarare är något vi gör än något vi har. Detta arbetade vi aktivt med på Glömstaskolan och Skapaskolan – inte minst inspirerade av Karin Tenelius och Tuff ledarskapsträning, även om jag utan att ha haft ord för det på något sätt alltid också arbetat med det i min lärargärning, som en del i undervisningen.

Gynnsamma förhållningssätt betyder verkligen INTE att man alltid gör eller att det blir rätt, utan snarare att man reflekterar över det man gör och försöker lära sig något av det. Helt enkelt bilda sig som människa – under tiden resan pågår.

Detta beteende – och/eller detta sätt att tänka – på vilket sätt är det gynnsamt för mig och för min omgivning?

  • Är det en Aktiv värdering, där jag lever som jag lär?
  • Är det #hållbartihop?
  • Kan det härröras till ”Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra”?
  • Tar det hand om mig även på lång sikt?
  • Tar vi hand om varandra? Tar vi hand om de andra? Lämnar vi världen som en lite bättre plats?

Våra beteenden – som ju är de vi de facto kan urskilja och på ett eller annat sätt tolka hos varandra, om nu ingen lyckats bli en äkta tankeläsare – härrör från att vi låtit vissa impulser från våra tankar och känslor att styra framför andra. Det är en mer eller mindre omedveten process som bottnar i olika substanser i våra hjärnor – men den går faktiskt ofta att påverka.

  • främjande; utan förekommen anledning – ex vettig kost och motion, sömn, val av omgivning…
  • förebyggande; på förekommen anledning utifrån tidigare gjorda erfarenheter, ”när jag gör si brukar så…”, inte hänga på sociala medier för sent, säga JA fast det just nu känns lite läskigt…
  • åtgärdande; när jag upptäcker att något faktiskt blivit knas, hur tacklar jag det då? (Långt viktigare än att aldrig göra misstag)

Ovanstående gäller förstås lika mycket våra direkta beteenden som våra svar på våra egna tolkningar av andras beteenden. Generositetsprincipen är här ofta en god guide.

Det jag tänker nu är trots allt bara en tanke. Snart kommer det nya tankar. Jag kan delvis byta ut mina tankar, men framförallt kan jag välja att låta dem passera och fortsätta välja ett förhållningssätt som gynnar mig och min omgivning. /Bara en tanke, fritt ur minnet

Peter Svärdsmyr – bordskalendern kostar under en hundring!

Ända sedan jag först stötte på begreppet ”tankespjärn” har jag gillat det. Det består ju av två delar – tanke och spjärn. Det senare handlar om att ens tankar får något att ta spjärn mot, vilket gör att tanken kan nå ställen den annars inte hade nått. Det handlar inte om att bekräfta något man redan tänkt, eller huruvida tanken är rätt eller fel, utan att den väckte någon form av intresse/nyfikenhet eller kanske snarare kan göras intressant i förhållande till ett och annat för-givet-tagande – om man tillåter sig att vara nyfiken. Vilket i sig väldigt ofta är ett mer gynnsamt förhållningssätt än att inte vara det. Nyfikna är något vi faktiskt har möjlighet att på olika sätt vara ända tills vi dör (vad vi vet). Det uppstår oftare tankespjärn om man tillåter sig att hänga med människor som INTE tycker och tänker lika som en själv – om man bara kan vila lite på hanen i syfte att skjuta det som framförs i sank för att istället ta sig en funderare vad det kan bidra med för perspektiv, idé, ingång, påminnelse – tankespjärn. Världen är ju alltsomoftast komplex och enkla svar på komplexa problem funkar sällan.

Anna Tebelius Bodin, Fb 29/7-2022 (följ henne!)

Ett annat rejält tankespjärn kring det här med gynnsamma förhållningssätt kom när jag lyssnade på Brene Browns pod i samtal med James Clear, författaren till boken Atomic Habits. Återigen fritt ur minnet:

  • Vill du se dig själv såsom varandes en person som gör det du gör just nu?
  • Det du gör just nu – leder det dig mot det du vill?
  • Vad kan du sluta göra som faktiskt inte tillför dig eller din resa något positivt?

I slutet av juli släppte Helena Roth sin bok ”Doing Gentle – with an Edge”. Jag tyckte den på ett utmärkt och personligt sätt sammanfattade mycket klokt kring både gynnsamma förhållningssätt och tankespjärn. Jag kommer nog aldrig dansa loss på jobbet, men fick mig ändå en tankeställare… Och ja – det är en väsentlig skillnad på förväntningar och överenskommelser! Liksom att jag instämmer i att det bara finns två Måsten och att det inte tjänar något gott att låta sin inre röst slå på sig själv. Läs eller lyssna på boken vetja!

Du kan beställa ditt ex av boken – uppläst eller ebok – för bara en ynka dollar om du använder rabattkod ”BLIXT” på tankespjarn.com. (Och nej, jag tjänar inget på detta, men tycker ärligt att det är en bok med tankar som gärna får ges mer spridning – och mer än gärna samtalar om bokens innehåll utifrån att finna nya tankespjärn – hör av dig!).

För det handlar ju om att ändå försöka bli den bästa versionen av sig själv, i en ständig bildningsresa. Det blir inte färdigt, och det är som det ska vara. Sartre skrev att människan är dömd till frihet, låt oss då göra det bästa möjliga av det vi ändå måste lära oss att hantera. Vi har förstås alla våra kognitiva barriärer som står i vägen och ofta stökar till det – men de kan vi på olika sätt gå runt och klättra över, men bara om vi gör dem synliga för oss själva och varandra.

”Bildning för mig handlar om en strävan efter att förstå vad det innebär att vara människa. Det är en oändligt arbete som jag har tagit mig an genom att skriva, läsa och samtala. Min bildning är i högsta grad pågående och jag räknar med att den kommer pågå tills jag dör” /Lydia Sandgren, sommarprat 2022

Naturligtvis kan och bör även skolan spela en roll här. Det krävs dock INTE att man ändrar i läroplan eller gör om lärarutbildningen, utan är snarare något som mången lärare redan idag balanserar väl, medan andra behöver fundera över sin uppdragsuppfattning (åt båda håll).

”…undervisning är förstås kärnan, men det går inte att bedriva skola utan att samtidigt lyfta allt runtomkring som sker i en ung människas liv – då bildar man inte hela människan” /Lars Lingman, RISE, podd Livslångt

Själv blev jag otroligt stolt och glad när en gammal elev denna sommar hörde av sig via sociala medier och gav bekräftelse att det lärorika året på Vasaskolan uppenbarligen var mödan värt.

”Jag fick idag besked om att jag kommit in på mitt förstahandsval på universitetet. Jag och min familj pratar ofta om dig och om vilket inflytande du har haft på min inställning till skolan och hur du har lärt mig vikten av bra studieteknik… Jag är fortfarande kompis med flera som gick i klassen på Vasa och alla eniga om att … vårt år med dig har präglat resten av vår skolgång. Jag tänkte det kunde vara kul för dig att höra.”

Tillsammans kommer vi längre!

Lärmiljö för var och en?

I fredags modererade jag Förstelärarnas rikskonferens, en hybridkonferens med hälften av deltagarna på plats och hälften hemma framför skärm, med föreläsningsinslag och workshops. Ytterst lärorikt på många sätt. Fokus var hur man kan tänkas få till förbättring utifrån vetenskaplig grund, helhet och observationer istället för tomtebloss som sällan passerar våra kognitiva barriärer.

Jag inledde med en för mig ny funktion på mentimeter: sätta ”duttar” på en bild, där jag hade valt ett stiliserat exempel av typklassrum med variation där deltagarna spontant fick välja sin favoritplats

factors. It is noteworthy that erectile dysfunction might not viagra 100mg kaufen preis Historically, prior to the advent of sildenafil, oral.

invasiveness, (3) reversibility, (4) cost, (5) the mechanism ofto impact sexual functioning. viagra online.

doctors had never asked them about their sexualSildenafil also demonstrates affinity for PDE6, which is present in the retinal photoreceptors (rods and cones) and plays a key role in phototransduction. cialis otc usa.

. Här resultatet:

Deltagarnas spontana önskemål, Förstelärarnas rikskonferens 2022 Framme till höger är singelplatserna vända mot läraren, framme till vänster är parplatser vända mot lärare, i mitten ett runt bord respektive lite sittpuffar/fåtöljer, längst bak till vänster ”ormen” där du sitter själv men har några snett mittemot, längst bak till höger en halvcirkel.

Som vi kan se viss variation. Med dagens elever tror jag den skulle blivit ännu bredare. Någon hade säkert även frågat om man fick byta över tid, beroende på vad man håller på med. Eller så hade de inte ens frågat det, utan bara förutsatt att det ska vara så – beroende på vad de erfarit tidigare, tränats och lärts in till. Tänker jag.

På det temat har jag även haft ett sansat samtal med psykolog David Edfeldt i podden David och Bo pratar pedagogik:

”Istället för att prata om ”Skola för alla” vill jag gärna prata om ”Skola för var och en”. Hur kan vi göra miljön – och det är en miljö där vi ska lära oss – så den är anpassad för våra olikheter och för det som faktiskt ska göras där?”

Jag samtalar med psykolog David Edfeldt på temat Tillgänglig lärmiljö, podd David & Bo pratar pedagogik

Jag passar även på att påminna om min länksida med över 300 länkar till olika resurser och källor för tankespjärn när det gäller lärmiljö i stort och smått. Inte minst Skolhusgruppen och Forum Bygga Skola har aktuella program som bjuder mer för den som vill fundera vidare.

Mer Lärande tillsammans 2022 – ärlig nyfikenhet och rimlig etik?

I dag sögs jag in i en dokumentär om ett stort tunnelras och en osannolikt sannolik kärlekshistoria – som tyvärr även innehöll konkreta exempel på att den s k ”tonen” mellan människor inte alltid var så himla mycket bättre ”förr” innan sociala medier fanns (även om det då gick lite långsammare via post som dock delades ut varje dag).

Det påminde mig om en klart läsvärd krönika jag delade tidigare i år med rubrik ”Våga ha fel under 2022, lev längre och roligare”.

”… vad sägs om det beprövade konceptet att vara lite nyfiken, motionera huvudet, och fråga när man inte förstår i stället…?

Att veta allt och ha bestämt sig är ju bara som att dö…

För nyckeln till framtiden, eller bara till att försöka begripa vad som händer, är att hålla sig i närheten av typer som har varit med om något annat, och tycker och tror olika.”

Jenny Nordberg inleder det nya året med att prova idéer, teorier och tankar i SvD 2/1-22

Som så ofta hänvisar jag till att Generositetsprincipen torde vara en god utgångspunkt för ett vasst men generöst samtal” som Carl Heath formulerat det så där superklokt.

Svenskläraren Henrik Birkebo formulerar också en rimlig utkast till en etik för sociala medier:

”Återstår för var och en att ta ansvar för vad man själv skriver. Själv är jag inte någon anhängare av att offentliga rummen alltid måste vara safe spaces, som kuddrum. Man måste kunna ta och ge. Livet är på riktigt och det blir märkligt ifall man aldrig ska kunna få vädra sin frustration eller vrede över något. Men som man säger: man gör klokt i att välja sina strider. Ett utkast till etikett vore därför:

  • läs av den andre. Kom ihåg att långt ifrån alla samtal är menade som uppmaningar till strid. Många samtal är just detta: samtal. Ingen prestige eller fast positionering på spel. 
  • den som ändå ger sig in i strid bör använda blanka vapen. Ärligt och inga hugg i ryggen.

Jag tycker det verkar högst rimligt, eller vad säger du?

På olika sociala medier går ju vågorna stundtals höga, ibland på gott och ofta på ont. Tyvärr är twitter inte riktigt samma trivsamma ankdamm som det var vid start – samtidigt som där ännu finns väldigt mycket gott att hämta om man bara väljer att leta lite och framförallt bortse från att några få och stundtals högljudda inte verkar ha bättre saker för sig än att medvetet missförstå, vantolka, mästra, vara onödigt sarkastiska istället för att försöka förstå och vara ärligt nyfikna. Samtidigt finns där ju oändliga möjligheter att få just hjälp att förstå, bli påmind eller utmanad, bekräftelse, goda tankespjärn, idéer, tankar vidare – liksom kontakter som man sedan kan göra goda saker tillsammans med (även i 3D när vi väl återigen kan ta tag i exempelvis Pedagogisk Pub och EdCamp).

Tillsammans kommer vi längre!

Nytt kapitel – ny blogg

Utvecklingsenheten i Uppsala grundskolor lades ner av ny skolchef och jag fick söka ny plats att bidra med energi och driv – till sist blev det ett hopp till delvis ny värld: i lilla men växande EdTechbolaget Haldor Education. Ett företag med värdegrund jag förstås uppskattar – via vettiga verktyg göra undervisning mer effektfull för varje barn med stöd på riktigt för lärarens professionella omdöme. Jag räknar med en lärorik och spännande resa! Mitt uppdrag är förstås ännu lite luddigt i kanten, men handlar bland annat om implementering och verksamhetsutveckling åt alla håll – dvs få det hela att lira på riktigt hos de som köper in systemet (jag är ingen vidare säljare). Och så har jag fått en ny blogg att leka med, följ mig gärna där!

Första inlägget handlar om reviderade kursplaner:

Nyligen lyssnade jag på kloka Pernilla Lundgren och Anna Karlefjärd på temat ”Reviderade kursplaner – vad och varför?” under ett webinar av Gothia Kompetens. Klart energigivande med goda tankespjärn. Här mina spontana tankar om deras förmedlade tankar – tillsammans kommer vi längre!

”Vi måste få tillbaks kraften i god undervisning!” – Anna Karlefjärd

Anna och Pernilla har över tid varit aktiva i undervisning, forskning, kursplanearbete och undervisningsutveckling och säger unisont: ”ÄNTLIGEN!” när de pratar om de reviderade kursplanerna för grundskolan som träder i kraft från höstterminen 2022 (men tankarna torde även ha bäring på de revideringar som gjordes för gymnasiet 2021).

De ser att revideringen skapar möjlighet till ett mer gynnsamt friutrymme för professionen att röra sig i. Landskapet av undervisning och mötet mellan lärare, elever och innehåll är ju läraryrkets kärna – eller med Skollagens definition i §3: ”målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden”.

Syftet med revideringen är att kursplanerna ska bli mer användbara för lärare – men det handlar förstås fortfarande om att tolka och omsätta styrdokumenten i sin undervisning mer än att tro att det finns enkla recept på komplexa frågor. I synnerhet för en yrkeslegitimerad profession – den lärare som kan ersättas av en dator bör ersättas av en dator som professor von Heland sa (de flesta lärare torde bli kvar).

”Det finns enkla svar på komplexa frågor, men de är nästan alltid fel” – Martin Bieber

Fortsättning följer på Haldorbloggen!

Lärmiljö – länkar vidare

Mitt sista blogginlägg på Pedagog Uppsala blev en länksamling med 300 länkar till olika tankespjärn kring lärmiljö i stort och smått, högt och lågt. Här återpublicerat:

Klicka på respektive rubrik för att komma ner i listan (alla ligger sedan underst på rad)

Tankar kring vetenskaplig grund i exemplet studiero är förstås överförbart även till lärmiljö.

Tre riktigt bra frågor att stadigt o ständigt ställa sig är:

  • Vad är det värsta som kan hända?
  • Varför?
  • Varför inte?

Samt även minnas att: ”Det enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting – och det är ju verkligen inte rätt”… liksom att fortsätta göra som man brukar och förvänta sig ett nytt resultat förstås är höjden av dumhet. 

Vanans makt är stor, men inte oändlig – kognitiva barriärer går att övervinna!

/Magnus Blixt, leg lär och verksamhetsutvecklare 2019-2021

Länklista Lärmiljö (december 2021)

Kunskapshubbar, myndigheter

Forskning – lärmiljö som helhet

Blogg, podd, webinarer – helhet

Diverse inspel

Leverantörsinspel

Inkludering, UDL, Tillgänglighet

Trygghet, Trivsel, Hälsa

Studiero, arbetsro, ledarskap

Särskilda miljöer

Skolgård, utomhuslärmiljö

Organisering

Ljud Ljus Luft

Digitalisering

Verktyg