Alla inlägg av magnus

Ny som skolledare

Magnus, när kommer du till oss igen och har lektioner? Varför är inte du längre vår lärare/återkommande fråga från elever

Nu när min ersättare är på plats har jag släppt nästan all undervisning, på gott och ont. Jag rör mig dock runt en hel del i verksamheten, med olika syfte och mål. Ibland bara för att det med digitala redskap lika gärna går att arbeta ute på hemvister som på mitt och rektors gemensamma rum (där vi sällan hänger). Ibland för att jag har ett ärende, ibland för att visa runt (andra verksamma i skolan, elever och föräldrar som funderar över att byta skola och då först behöver bli på det klara med vad de i så fall byter till – utan möjligheter till russinplockande när det gäller former för samverkan i en ny tid).  I dag ställde en klok och medveten elev den direkta frågan:

Hur är det egentligen att bli biträdande rektor Magnus?

Mitt spontana svar blev:

Det har faktiskt en hel del klara likheter med lärarjobbet:
När det är bra, då är det mycket bra.
När det är tungt, då är det ganska tungt.
Det är mycket sällan tråkigt.

Det bästa är fortfarande goda möten med elever, där man ser stjärnglans tändas. Även som skolledare får man vara med om dessa! Som lärare blev jag väldigt nöjd när ens undervisningsupplägg visade sig fungera, nu liknande tillfredsställelse när man gjort en struktur eller rutin för organisation som också verkar landa väl i verkligheten.

Jag ser mig som lärare, som de senaste åtta åren innehaft en tjänst som skolledare. /Rektor Peter

Jag vet att jag bloggat om ”Joining the Dark Side”, men det var förstås främst en bloggtitel tänkt att engagera. Det handlar faktiskt inte som vi mot dom, utan om olika perspektiv på samma verksamhet, med olika roller, uppdrag och fokus – men med samma syfte och mål: En skola för varje unge, utifrån statliga styrdokument. Samtidigt var jag också tydlig på intervjuerna med personalavdelning och fack:

En skillnad som skolledare är att jag inte längre lär vara sist kvar på personalfesterna. Jag kan aldrig kliva ur rollen, hur gärna jag än månne skulle vilja. Det är bara att gilla läget här.

Och ja, jag gillar läget. I synnerhet när jag träffar engagerade elever och engagerad personal. Tack alla! Nedan lite svar från vidgade kollegiet vad man som ny skolledare bör tänka på:

Vårt jobb: #openstockholm

Pga terrordåd inne i Stockholm blev en elev sent hämtad och eftersom all lokaltrafik ställdes in blev jag sedan kvar på skolan. Ingen fara för mig, det finns många människor som utan tvekan skulle byta sina förutsättningar mot mina hundra gånger om. När nu pendeln väl går igen klev det på en man som sannolikt var påverkad av något, en smula obehagligt. Efter en stund frågade han mig om jag visste var man kunde ladda mobilen och vi kom i samspråk. Det visade sig förstås att han var en medmänniska som också var bekymrad över ett och annat i världens tillstånd. Vi enades snabbt om vikten av att ha kommunikation och dialog öppna, det blev ett gott och lärorikt samtal. Jag påminde också om att:

Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra. /Winston Churchill

Det var det fler som har uppmärksammat idag. På twitter uppstod #openstockholm där människor erbjöd skjuts, mat och husrum till den som behövde. Jag citerar DNs ledarredaktion:

När röken sakta började skingras stod det klart: illgärningsmännen, vilka perversa mål de än hade, misslyckades ännu en gång.

Människor slöt sig samman, improviserade, lagade efter läge, sträckte ut sina händer för att hjälpa.

Stockholm stängdes tillfälligt men började snabbt åter öppnas. Stockholm står starkt. Stockholm knäcker ni inte.

samt från SvD:

Mitt i krisen finns något trösterikt i dessa gemensamma rum som uppstår. Det är också en påminnelse om att Sverige ligger i världen. Liksom att världen ligger i Sverige. Olösligt förbundna med varandra. Det är både vår sårbarhet och styrka.

Och ja, tankar går till offer och anhöriga. Det som hänt är på alla sätt fruktansvärt. Men vi får inte låta dem som vill låta rädslan styra oss och våra handlingar vinna. Vi måste slå vakt om demokrati och öppenhet, i stort och i smått.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Därför arbetar jag i skolan. Jag är lärare – demokratins sista försvarare – som för närvarande har ett uppdrag som skolledare.

Vad gör du?

Vilken är din del i vårt gemensamma demokratibygge och öppna samhälle?

Cykelblåmärken och pulkabacke!

Jag cyklade tidigare idag till affären med mina tre flickor. På vägen såg vi på långt håll en liten kille vingla fram på en cykel med handtag där bak, med en pappa som sprang efter och fanns där att fånga handtaget vid behov. När vi kom närmare gick det inte att ta miste på barnets stolthet och glädje

Jag kan cykla nu! Pappa, jag kan cykla nu!

Riktigt, riktigt härligt att se! Om pappan som sprang efter aldrig släppt taget hade ögonblicket och känslan inte alls varit densamma. På utvecklingssamtalen har jag ofta talat om det här med att lära sig cykla:

Att lära sig cykla är faktiskt inte så särskilt roligt. Jag minns ännu hur läskigt det var när jag upptäckte att pappa hade släppt pakethållaren. Många blåmärken och skrapsår blev det. Men oj, vad kul det är att kunna cykla. Tyvärr finns det inga mirakelkurer eller cykelpiller att köpa på apoteket, utan man måste igenom det där jobbiga, svåra, läskiga…

På utvecklingssamtalen och i undervisning har jag även återkommande talat om analogin som finns mellan ex lästräning och pulkabacken:

Det är roligt att åka pulka, eller hur? Men att knata uppför backen med pulkan är inte alls lika roligt. Det finns inga liftar och de vuxna kan inte alltid dra er upp. Så ska man åka, måste man först gå uppför – även om det stundtals är jobbigt, svettigt, halkigt… För när det väl går utför är det bara för härligt! Samma sak gäller läsning (och mycket annat).

Skola behöver vara begriplig och meningsfull, om än inte alltid rolig. Målet behöver synas och förstås, vägen kännas möjlig att bestiga. Vuxna i olika rollen finnas som stöd – i lagom omfattning. Eller som en av mina tidiga elever sa:

De bästa lärarna hjälper en bara när man behöver det som mest!

Inlärd hjälplöshet är faktiskt i förlängningen förödande, vi måste hjälpa våra elever (och barn) att utveckla nödvändig grit/tåga/ihärdighet i stort och i smått. Det är ett ansvar och ett uppdrag som kräver en hel del av oss.

Let’s do it!

 

Inlärd hjälplöshet?

I veckan ett guldögonblick i knappliften. En glad ”hjälmfoting” (stor hjälm med pjäxor och slalomskidor under, sisådär 4-5 år) som greppar liften och det bär iväg. Stoltheten går inte att ta miste på.

Jag kan det här nu! Jag är mer fri än jag var igår.

Tidigare på dagen såg jag hur pistvakt Mikael bidrog till detta. Han såg ut att närmast vara född i skoterspåret och hade varit med ett tag, stadig och stabil när det gäller. Den lilla hjälmfotingen fick då inte alls till det och missade knapp efter knapp. Mamman blev mer och mer stressad över att kön växte, men Mikaels lugn övertygade.

Hon behöver lära sig det här själv. Snart nog kommer hon att kunna. Alla har vi varit nybörjare och de bakom förstår. De kan också skida fram och ta de missade om de har bråttom.

Den lilla flickan fick en del tips på vägen samt uppmuntran och övertygelse om att hon skulle klara det istället för den snabbare lösningen att bara fixa liften åt henne. Det hade förstås varit snabbare där och då, men inte heller gjort eftermiddagens erfarenhet möjlig.

  • Om vi tror att de kan, får vi ganska ofta rätt.
  • Om vi tror att de inte kan, får vi alltid rätt.

Här ser jag ofta lärarens stora bidrag; vi kan visa eleven att det finns någon som faktiskt är övertygad om att de kan lära, utvecklas, klara av det svåra. Liksom även visa vägen och vara tydlig med det arbete som krävs för att lyckas. Tyvärr möter vi ett och annat barn som haft alltför många vuxna omkring sig som istället undanröjt varje hinder och möjlighet att erfara detta. I sin vilja att göra livet lätt för de små har man istället gjort det tämligen svårt, långsiktigt.

Inlärd hjälplöshet är livsfarlig!

Varje lärande bjuder förstås även på ett metalärande, där man mer eller mindre medvetet lär sig huruvida det var möjligt eller ej att lära och hur mycket man var beroende av andra eller inte för att göra det. Här har vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet ett stort ansvar att ta ett steg tillbaks och fundera över vårt bidrag i tillvaron – långsiktigt. Vi finns förstås där för att utmana det som den andre redan kan, knuffa ur komfortzonen och tillföra ny kunskap samt ge hopp. Undervisning så som riksdagen formulerar den:

”sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden.” /SFS 2010:800 Skollagen

”Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan. Process och inte bara Produkt!” /Glömstaresan

Beslutsunderlag i komplex tillvaro

I veckan bjöds det snöblandat regn i slalombacken. Plus dimma. Onekligen en blandad erfarenhet. Det faktum att synfältet blev tämligen begränsat gjorde att vi fick använda andra sinnen och tidigare kunskap för att säkert ta oss ned i säkert skick för såväl oss själva som de övriga tappra få. Det blev till några riktigt fina åk, men jag kunde förstås inte låta bli att tänka på skolan.

En lärare förväntas fatta mellan 300 och 500 moraliskt signifikanta beslut en normal skoldag. Alltså beslut som de facto påverkar en annan människas tillvaro och liv. Ytterst sällan fattas de med alla fakta på bordet.

I allmänhet behöver de dessutom fattas under tidspress, med fler beslut ståendes i kö, då vi sällan har en elev i taget att ta hänsyn till. Ofta dessutom med olika motstående värden som krockar med varandra. Ändå måste de fattas – att inte fatta beslut är också ett beslut, men sällan det bästa och uraktlåtenhet duger helt enkelt inte. Skolan är en i sanning komplex organisation. Inte enbart komplicerad, utan komplex.

Komplicerat kan förstås genom att se en faktura för lagning av skolans kopiator:
”Trasig skruv: 3kr. Att ta reda på och veta vilken skruv: 2750kr.”

Komplex handlar om att det sällan finns sådär raka orsakssamband. I slalombacken handlar det till exempel om att det är flera människor som var och en för sig åker på olika sätt och med olika styrning och kontroll. Människor har såväl förnuft som känslor och de går inte alltid hand i hand med varandra. I synnhet inte när människorna befinner sig i grupp. Om individerna i gruppen dessutom har olika mål, utgångspunkter, förutsättningar är det ofta nog bäddat för trubbel. Ändå går det ofta nog tillräckligt bra. Vi är flera som delar på ansvar och börda.

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Tillsammans löser vi det mesta. Även när beslutsunderlaget stundtals är klent. Vi erfar och vi lär.

För när det lossnar i skidbacken och man får till de där precisa skären, i gensvar med backen om omgivning, då är det för härligt! Precis som i skolan när en elev som varit eller är i svårigheter helt plötsligt tittar upp, möter ens blick och konstaterar:

Jag fattar nu att jag faktiskt kan det här. Jag har potential och jag kan lära mig. Jag vill gå till och vara i skolan, där det händer.

Ungefär som lyckan barnen erfar när de erövrar ”fjärde frihetsgraden” och drar iväg i liften och backen på egen hand…

Vad ska vi (sluta) göra?

Jag har tagit två dagars paus från verksamheten på Glömstaskolan för att åka till Mittlärande (Sundsvalls Skolforum), hålla föreläsningar och leda lunchsamtal, lyssna på föreläsningar och hänga på pedagogisk pub. Alltid lika givande med perspektiv och påfyllning.

Det är givande och roligt att föreläsa när många verkar uppskatta det. Det är inspirerande och givande att lyssna på andra som föreläser. Men det är alla möten i olika pauser som verkligen gör skillnaden, när jag får chansen att bryta tankar med andra som också brinner för svensk skola. Att vi har olika utgångspunkter och kontext berikar samtalet – så länge vi visar varandra tillbörlig respekt och utgår från att vi alla vill varandra väl och försöker förstå varandra i syfte att bli klokare och mer medvetna. Tack alla som bidrar här!

Två olika teman etsade sig fast hos mig:

Snälla, sluta med alla dessa projekt och lyft. Utveckling av undervisning måste göras av professionen och vara en permanent struktur i skolan. /Per Kornhall, Mittlärande

Fram till 2011 hade Netflix som affärsmodell att skicka runt plastbitar med posten (dvs dvd-filmer). Då ändrade en vågad VD affärsmodell till internetstreaming och till en början störtdök aktiekursen när olyckskorparna samlades. Idag har de en stor del av marknaden och min sexåring förstår över huvudtaget inte konceptet med TV-tablå.

Det jag vill titta på finns att titta på, när jag vill, på valfri skärm.

När ett mobilföretag valde att göra världens bästa mobiltelefon för röstsamtal, lanserades samtidigt ett annat en sk smart telefon som den samlade expertisen var tämligen överens om att den skulle floppa. Idag säger ungdomarna när jag frågar om de inte ska ringa varandra istället för att skicka ändlösa rader med meddelanden med sina telefoner:

Men pappa, jag har väl inte hens nummer heller.

Jag tror överlevnadsfrågan för skolan är att (sluta) göra rätt saker. Vi behöver grundstrukturer som stödjer en lärande organisation. Där förändring, anpassning, utveckling är självklart och inget som sker i käcka projekt. Allt som inte bidrar till elevers kunskapstillväxt och utvecklande av kunskaper och värden behöver skalas bort – för att vi ska ha tid, kraft och energi att fokusera på huvuduppdraget. Det är ett uppdrag där både stat, huvudman, förvaltning, rektor och legitimerad lärare var och en måste göra sin del. Varje nivå har sitt ansvar för att fortsätta utveckla verksamheten och (sluta) göra rätt saker. Så enkelt och så svårt är det!

På APT, vilket avrundar veckan varje fredag, ska vi alltid ha en punkt ”Vad har vi slutat göra den här veckan?”.

Luthers ungar och våra – So Good

I går var jag och såg dottern medverka i en väldigt fin föreställning ”Luthers ungar”, en barnmusikal av Karin Runow med anledning av reformationens 500 år. Den inledande sången var något av ett tema:

”Jag är jag och du är just du, vi som lever nu är barn av vår egen tid. Hur vi ser på världen omkring och på våra liv, det hör i hop med den tid som vi lever i.” (K Runow, 2016)

Luther verkade i en tid med omvälvande förändringar och han var en aktiv och tydlig del av dem. Tryckpressen gjorde det möjligt att sprida information på sätt som tidigare varit omöjligt. Men bara för att möjligheten fanns tekniskt var det inte självklart att den skulle nyttjas för att exempelvis sprida evangeliet på ett språk vanligt folk faktiskt förstod, det krävdes framförallt ett nytt tänkande för att det skulle ske. Och stort mod. Trots hårt motstånd valde Luther att hålla i, hålla ut, hålla om i sin övertygelse om att information, bildning och läskunnighet var för alla – även för flickor. Även om det fanns de som redan då påstod att det var direkt hälsovådligt att läsa.

Hans ihärdighet förändrade vår världsbild på sätt som vi idag har svårt att riktigt omfamna. Här kan en musikal med sitt estetiska uttryck bidra högst konkret till förståelse, för såväl yngre som äldre. Föreställningen avrundade framåtriktad:

  • Vad drömmer du om? Vad tycker du borde förändras?
  • Vad kommer man att säga om vår tid om femhundra år?
  • Det kan vi inte veta.
  • Men på samma sätt som Martin Luther och andra människor som levat före oss har påverkat vår tid, kan vi vara med och påverka hur det blir i framtiden.

För så är det ju:

Framtiden kommer inte till oss. Vi är med och skapar den.

I torsdags bjöd förstfödda med klasskamrater oss föräldrar och syskon på middag, gemensamt tillagad i hemkunskapen. Ett både smart och ytterst trivsamt sätt utöka såväl klasskassa som gemenskapen – plus konkret få erfara att jag och vi kan och gör skillnad. Hon går i sjuan och jag kunde inte låta bli att fascineras av tonåringarna. Barn men ändå inte, på väg mot vuxenblivande.

Samtidigt – Zara Larsson gör succé i en amerikansk talk show och en 15-årig kille skjuter en annan man i Malmö. Två extrema bilder av samma land men också precis det som är Sveriges stora möjlighet och utmaning. All beundran till lärare som arbetar på högstadiet! Samtidigt som högstadielärare nog så ofta beundrar de som orkar med lågstadiet. Alla har vi pusselbitar i bildningspusslet, tillsammans kommer vi längre! 

Nog för att lön och villkor helt enkelt måste bli bättre för att fler ska välja lärar- och skolledarbanan (fler utbildningsplatser till en utbildning med klent söktryck och än färre som faktiskt tar examen från är ju rent hål-i-huvudet), men samtidigt vågar jag påstå att de allra flesta som arbetar i skolan faktiskt också gör det för att man vill vara med och forma framtiden.

Som lärare vet vi inte var vår påverkan tar slut. Vi påverkar helt enkelt evigheten. /Betydelsefulla lärare

Vett åka till Bett?

I tisdags satt jag på ett plan med ett par hundra lärare, skolledare, förvaltningsledning. Destinationen var London och den årliga Bett-mässan. Luften sjöd av samtal om skola, undervisning, lärande.

Nu lördag morgon ska jag strax ta sista mötet för den här gången, en frukost med Peter Lippman. Jag vet att det blir inspirerande precis som de senaste dagarnas och kvällarnas många möten med många olika människor varit. Bett är en mässa med mycket teknik, men det är möten mellan människor som är grejen.

Relevant fråga ställd av Jon Neale, på ytterst givande föreläsning

Är det då vettigt att över 3500 lärare och annat skolfolk sätter sig på flyget och samlas i London, för att till stor del lyssna på andra svenskar? Mitt svar är att det beror på. Det beror dels på vilka som åker, dels vad de väljer att göra när de är på plats.

Vilken effekt  man får ut av ett möte beror väldigt mycket på vilken energi man  själv stoppar in i det.

För mig och oss har det varit olika möten från morgon till sen kväll. Föreläsningar, seminarier, informella möten samt ett mässbesök. Många informella möten har gett väldigt mycket mer än mässan och olika arrangörers program, men de hade faktiskt inte spontanuppstått om vi inte varit här för dem.

Men måste vi åka till London för det?

Nej, det måste vi inte. Det är viktigt att även lärare och skolledare ges möjlighet att lämna sin vardag och komma samman i nya kluster och få perspektiv på det vi gör och vill göra. Samtidigt som man ska ha respekt för att det är skattepengar som betalar det hela, vilket innebär att det måste ge god utväxling även för de som inte åker och självklart för eleverna. Visst hade vi kunnat träffas på exempelvis Skolforum, en Edcamp eller ta en eftermiddag på skolan, men vi vet också att det inte ger riktigtsamma sak. Även om vi tycker det är viktigt med möten, så kommer många av oss åka hem till familjelogistiken, om vi ens dyker upp. Sorgligt men sant.

Att jag och några jag arbetar nära nu i London fått möjlighet att ha ett samtal igång i fem dagar, med olika instick från olika håll kommer göra långsiktig skillnad i vardagen. För medarbetare och för våra elever. Och det är ju därför vi är här.

”Kom inte till mig och säg att det var bättre förr. För det var det inte. Nu ska jag leva lajban den tid jag har kvar.”/Dagny, som började blogga vid 100

https://www.youtube.com/watch?v=3p_5bFo9Hto