Alla inlägg av magnus

Tillsammans göra rätt

I går var jag och frun på nyskriven opera: Dracula. En intressant upplevelse, som ju ”totalteater”/opera ofta är. Innan föreställningen värmer skickliga musiker upp lite var för sig (klipp ovan), vilket inte bara låter vackert. Men när de under föreställningen spelar tillsammans så uppstår verkligen ljuv musik som går rätt in!

Jag tänker att det är lite samma som i skolan: var och en måste vara duktig och förberedd på sitt, men tillsammans kan vi komma så mycket längre! Arbetslag i all ära (nåja), men varför inte arbeta i äkta team för att verkligen skapa något mera?

I fredags var jag vikarie på Förskoleklassens Rikskonferens och talade på temat ”Det långsiktiga lärandet – planering och samarbete som fungerar . Klart intressant resonera om! En del handlar absolut om struktur, men framförallt vågar jag påstå att det handlar om kultur.

Kultur äter strategi till frukost. /Peter Drucker

You must work in the culture and on the culture. /Lisa Gill Leadermorphosis

Jag vågar också påstå att det handlar om att inse att det är viktigare att göra rätt saker än att göra saker rätt. Prioritera handlar om att prioritera bort.

Skolutveckling idag handlar inte om att lägga till, utan att ta bort. /Rektor Peter

I torsdags åt jag lunch med två sexor. De hade många funderingar om vad en rektor egentligen gör och inte. Liksom läraruppdraget är det ett komplext uppdrag med många olika uppgifter, perspektiv och bottnar. Vi bestämde att de ska göra prao hos mig imorgon måndag, så de i alla fall får se och känna på lite mer. Det ska bli intressant, inte minst höra deras reflektioner och funderingar. Precis som det ska bli att få höra vad tre psykologistudenterna som gjorde djupintervjuer i några team som underlag till sina PM hittar hos oss på Glömstaskolan.

”Det var så häftigt att få sitta en timme och bara resonera över hur vi gör organisation tillsammans. På förra skolan tänkte jag att jag hade ett stort mandat, men nu inser jag att det inte alls var så stort som det kan vara, som vi har här”/lärarröst strax efter intervju

Tillsammans kommer vi längre! Struktur ska vara ett stöd. Lärare måste ha mandat. Kultur måste göras god – med tillit, självledarskap och ansvar som självklara grunder.

– det torde vare sig vare enklare eller svårare än så!

 

Lärmiljö 2017 utan postfack?

För två veckor sedan var jag på konferens i Trondheim på tema fysisk lärmiljö, arrangerad av Norges motsvarighet till Skolverket. Förutom ett antal föreläsningar (varav jag höll en) och seminarier ingick även skolbesök. Det är alltid intressant besöka skolor, låta sig inspireras, utmanas, bekräftas. En av skolorna hade ett upplägg som delvis liknade vårt med team runt årskurser och en rektor som var mycket tydlig:

Med min långa erfarenhet vet jag att det alltid är bättre med fyra lärare på 60 elever, än med en lärare på 15. /Rektor på Brundalen skole, Trondheim

En annan skola hade väldigt intressant utemiljö, förhoppningsvis kan vi lyckas få med oss något av detta till nya skolgården som kommer i samband med att nya lågstadiebyggnaden väl byggs.

I Norge finns det även regler om exakt hur många kvadratmeter varje lärararbetsplats ska vara och innehålla. Intressant som tankespjärn! En rektor hade utmanat genom att ta en del av ytan till en gemensam yta, vilket lärarna verkligen hade lärt sig att uppskatta. Det blev även en yta för kollegial utveckling av lärarkandidater, men även en tydligt barnfri zon. Han visade också stolt upp nya postfack ”som bara fungerar för papper, man kan inte förvara kaffekoppar och annat”. Jag log klart igenkännande. Sedan slog det mig:

Vi har inga postfack alls till personalen på Glömstaskolan.

Vi saknar dem inte, vi bara använder dem inte till post. Ledning och elevhälsa har, för vi måste än så länge hantera en oväntad mängd papper. Personalens få papper hanteras dock antingen direkt från person till person, eller genom en gemensam bänk i personalrummet.

Vi återkommer som så ofta till frågor inspirerade av Peter Lippman:

Varför?

Varför inte?

Lippman kommer till skolan någon eller några gånger per år för att fortsätta inspirera vår fortsatta resa. Här några tidigare inlägg om lärmiljö här på Glömstaresan:

Kom gärna förbi och se hur vi har det! På riktigt. När eleverna är här och verksamhet pågår. För det är ju som arkitekt Anna Törnquist en gång sa:

Alla skolor fungerar fint. Tills det kommer elever.

Och det gäller förstås även mer traditionella skolor. För inte kan vi säga att svenska skolan så som den fungerar idag, fungerar tillräckligt bra? Det var också intressant på konferensen, där Pisa-ledande Finland tydligt inte tänker slå sig till ro, utan fortsätta sin utveckling.

Från tid till annan har vi sett påståenden om att vi skulle sakna klassrum och stolar. För den som varit här, eller bemödat sig om att kika in på vårt öppna Instagramkonto står det emellertid klart att vi i allra högsta grad har tämligen gott om klassrum, varav de flesta är 60 kvadratmeter, vilket tydligen varit standardstorlek för klassrum sedan mitten av 1800-talet… Stolar och bord har vi också gott om, även om de är färre än i motsvarande storlek på skola – då vi erbjuder så många fler möjligheter för elever. På konferensen i Trondheim ställde jag frågan jag gjort många gånger tidigare:

När du någon gång arbetar hemma, väljer du då den hårda köksstolen och bordet?

Några gör det förstås, men de som inte gör det är långt fler. Jag ser inte riktigt varför det skulle vara skillnad bara för man än så länge är barn. Tvärtom ligger och hänger de ofta på sätt som våra stelare kroppar inte alls klarar (jag har många gånger lagt mig bredvid för att verkligen prova på och resonera med eleven om dess val, så jag vet).

Jag säger inte att vi ska ta bort klassrum. Eller alla bord och stolar. Och absolut inte att vi ska ta bort lärarens auktoritet, status och pedagogiska tolkningsföreträde. Men nog borde vi ändå kunna ställa oss en och annan fråga kring våra för-givet-taganden och djupa mentala tatueringar om vi menar allvar med

En skola för alla. Eller ännu hellre: En skola för var och en!

Två månader som (tf) rektor

Tänk vad tiden har en märkunderlig förmåga att rulla på ändå. Gott så – alternativet vore ju onekligen sämre. Jag som aldrig skulle bli rektor har nu varit det i två hela månader. Och fler lär det bli, så som det känns nu i alla fall.

Det är faktiskt roligt vara skolledare. Och lärorikt, utvecklande, spännande och stundtals ofta nog så krävande. Som lärarjobbet alltså, men med ett nytt perspektiv.

Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag inte gick för snabbt till att bli skolledare, utan har gedigen erfarenhet från såväl lärarjobb som fackligt arbete. Som ny lärare kastas man ofta ut i det okända, och jag kan säga att detsamma gäller skolledaruppdraget. Helt plötsligt ska man attestera stora räkningar, ha medarbetarsamtal, polisanmäla en elev, bestämma kommunikationsstrategi o budget, möta oroliga föräldrar eller medarbetare som kanske inte levererar som de kan, eller bestämma om vi ska ta emot människor på praktik eller inte… Många beslut, i stort och smått – tur man har tränat på det som lärare innan!

Utan ett gediget och grundat team i ledningsgruppen hade det aldrig gått så bra. Att det funkar bra och vi faktiskt går in på höstlov med en blandning av den vanliga hösttrötta och en mer inspirerande känsla beror förstås på all fantastisk personal som gör ett så härligt arbete med att tillsammans och var för sig få varje elev på banan. Jag pratar med många elever och får ännu se stjärnglans tändas i deras ögon, många föräldrar vittnar också om hur nöjda de är med skolan. Teamarbete runt årskurser är nyckeln hos oss, men också att vi fokuserar på det som faktiskt står i styrdokumenten.

”Jag tycker det är så häftigt att vi här inte jobbar med Nöjd Kund, utan med Bildning och Utveckling. Jag känner verkligen att jag har mandat och tillit, men att skolledningen finns där när den verkligen behövs.” är ord som i olika tappning ofta återkommer på medarbetarsamtalen

Jag är tillförordnad fram till jul. Tjänsten kommer snart ut och jag lär söka den. Eleven som i förskoleklass för två år sedan reflekterade en stund i kapprummet och kom fram till att

”Gud bestämmer i himlen, magistern i kapprummet”

tog ett nytt lunchsnack med mig i veckan:

”Så om du då blir rektor på riktigt, blir det lite som en julklapp för oss alla?”

Vad ska man säga om det? Resan fortsätter!

Varför jobba i team – på riktigt

Idag en tämligen fullmatad dag med ett gäng medarbetarsamtal. Ovant sitta med chefsperspektiv. Överhuvudtaget ovant, då samtalen varit mer sällsynta än man kunde tro utifrån den vikt de tillskrevs på Stockholms stads ledarprogram för unga… Men där sades ju i gengäld även att man inte borde ha fler än tretton medarbetare att ha samtal med, och nu har jag långt fler än så. Som tur är har jag en väldigt stabil ledningsgrupp och kompetent personal att luta mig mot.

Utifrån förra läsårets arbete med Bättre Skolor inleder jag samtalen med styrkefokus och frågan vad som fungerar bra. Det som slår mig är att samtliga spontant säger något i stil med

Att på riktigt jobba i team! Och att vi visas tillit och ges mandat. Att vi lämnat ”nöjd kund” för att istället få fokusera på ledarskap, utveckling, kunskapstillväxt och bildning.

Att arbeta i team är något annat än arbetslag. Båda har förstås sina förtjänster och sina utmaningar, ingetdera är någon patentlösning. Men det gör skillnad att på allvar se och arbeta med ”våra elever” och att ”jag hjälper dig med din klass”. Dessutom kan det i grundstrukturen lösa utmaningen med nya lärare som förstås behöver sin induction (arbetsplatsintroduktion och yrkesintroduktion) för att bli kvar i yrket.

Det är väl knappast så att nya läkare får en skalpell, ett schema, en operationssal och sedan förväntas utföra hjärnkirurgi på egen hand från första dagen…

Det är förstås inte bara de nyexade lärarna som uttrycker glädje över att tillhöra ett team, även lärare med gedigen erfarenhet uttrycker stor tacksamhet över att äntligen på allvar arbeta tillsammans med kollegor, i vardagen.

Haken med att arbeta så här i team är att man snabbt vänjer sig och inte längre kan se varför man skulle vilja gå tillbaks till ensamarbete. Därmed finns det än så länge inte heller så många skolor att välja bland…

I ett fungerande team

  • blir varje lärare bättre, med andra lärare nära
  • får man uppbackning när man så behöver
  • kan var och ens kompetens (ämne & person) tas tillvara
  • kan ex utvecklingssamtal fördelas utifrån professionell bedömning isf att man tilldelas elever av slump
  • möts eleverna av olika vuxna, med ett gemensamt uppdrag
  • varierar gruppstorleken över tid, beroende på vad som ska göras
  • löser man enklare frågan om schema och håltimmar (som en medarbetare påpekade inte ens är en fråga hos oss), kompetensutveckling och andra för skolan relevanta frågor

Sedan är det förstås inte smärt- och konfliktfritt att arbeta i team heller. Men får man till det – vilket är ett arbete – så anser medarbetarna här uppenbarligen att det är mycket värt. Därför väljer vi att fortsätta. Inte för att vi måste, utan för att vi vill och ser att det ger långt mer än det kostar. Nu gäller det bara att fortsätta:

hålla i, hålla ut, hålla om och hålla bort!

Varför Skola?

I dag hade jag förmånen att få lyssna till filmare och fotograf Mattias Klum på temat

”Vad spelar det vi gör för roll?”

Ytterst inspirerande och mycket tydligt budskap: Det spelar roll vad vi gör här och nu, för nu och för framtiden. Vill vi att våra barn eller elever ska få samma rika möjligheter som vi fått kan vi inte fortsätta i samma hjulspår som tidigare, då de faktiskt inte leder rätt. Det finns hopp, men det är nu det handlar om. Naturen är bortom vad vi känner till och i förlängningen resursen för allt liv.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

På minglet efteråt råkade jag hamna med hållbarhetschef på Akademiska hus, en måldirektör på Trafikverket och en projektledare på Skanska. Klart intressanta samtal, med mycket god bäring på skola – även om utgångspunkten ursprungligen var en annan. Eller kanske just därför, jag tror vi behöver finna inspiration  även i världen utanför! Liksom minnas att det vi gör är faktiskt viktigt på riktigt:

”Jag trodde aldrig att han skulle säga att han ville gå till skolan men varje dag säger han att han gillar att gå i skolan. Han har helt plötsligt fått så många fler möjligheter.” /förälder till elev som börjat på Glömstaskolan

www.unglivsstil.se/konferens

Jag tänker att allt hänger ihop. Det finns ingen enkel lösning eller metod som fungerar överallt, i all typ av kontext. Just därför behöver vi våga prova olika vägar och också dela de erfarenheter vi gör – lyckosamma som mindre lyckosamma. Det handlar inte om att alla måste eller ska göra lika, men att målet är detsamma – en hållbar värld, nu och framåt! Själv är jag övertygad om att vägen dit går över meningsfullhet och begriplighet. Att få vara en del i något större är också bra. Liksom att få vara nära, nyfiken, nytänkande. Men framförallt tillsammans och i samverkan!

Unik Solidaritet?

Igår var jag igen och såg musikalen Billy Elliot. En fantastisk föreställning vad gäller skådespeleri, sång, musik, scenografi. Dessutom ett, som jag uppfattade det, väldigt viktigt budskap:

Det gäller att finna balans mellan att hitta sig själv och vara en del av en gemenskap och ett sammanhang.

Eller som våra styrdokument länge stadgat:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Lgr 11

Just balansen mellan de två tror jag är nyckeln och precis som gungbrädan faktiskt inte blir något rolig om en av de som gungar är för tung, får inget av dessa uppdrag väga helt över det andra. Detta är vad skolan handlar om: vi ska inte bli kopior och vi ska kunna verkar och fungera tillsammans i ett samhälle byggt på demokrati. Detta blev även extra tydligt på veckans fyra dagars intensiva rektorsutbildning, där vi tillsammans gnuggat och gnuggats i skoljuridik. Grundlagen går att läsa, den går att begripa och ska tillämpas efter bästa förmåga. Tack Billy för den mer multimodala påminnelsen!

In everything you do
Always be yourself, Billy
And you always will be true

OCH
Solidarity solidarity
Solidarity forever
All for one and one for all
Solidarity forever
Solidarity solidarity
Solidarity forever
All for one and one for all
Solidarity forever
 (hittade ingen svensk översättning och ville inte göra en egen)

Varför bli domare? eller lärare…

Denna helg åter dags för Töjnan Tiger Cup, en av sveriges mer trivsamma innebandycuper.

Det viktiga är att så många som möjligt spelar innebandy och är aktiva. …

Vi utgår då också från att deltagande lag inte utnyttjar reglerna till toppning, d.v.s. flytta spelare till lägre klass eller plocka in extra spelare bara till den här cupen för att förbättra sina möjligheter att vinna.

Som förälder till två innebandyspelande barn ställer man förstås upp som funktionär så att cupen ska kunna genomföras (plus alternativet att istället behöva sälja bingolotter är värre). I går satt jag en vända i sekretariatet, där min medsittare i en paus högt reflekterade:

Undrar varför någon ens vill bli innebandydomare?

Det verkar kräva ständig närvaro och mycket snabba beslut utifrån klent beslutsunderlag, vilka man stundtals får skäll men sällan cred för.

Efter en stund kom vi fram till att det nog handlar om att man ser att man gör en viktig insats – utan dem ingen cup. Dessutom får de vara med där de händer, säkert är det många f d innebandyspelare som vet vilken otrolig stämning det är på plan och dels vill fortsätta uppleva den, dels föra den vidare till nästa generation. De är dessutom med och såväl dömer som arbetar förebyggande för att skapa den stämning vi alla vill ha, med lek, glädje och fair-play. Även om de inte alltid får uppskattningen för det, så vet de att de varit med och byggt något. Dessutom får de lite, lite, betalt. Samt tydligen bra utbildning och god gemenskap i domargruppen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att koppla det till skolans värld:

Ungefär lite som att vara lärare eller skolledare alltså. Ständig närvaro, snabba beslut och stundtals får man skäll, men sällan betalt utifrån ansvar och utbildning, men ofta nog god gemenskap och ständigt lärande.

Domaren har ett helhetsansvar för matchen, men sekretariatet gör sig del – liksom hall- och matchvärden, den som grillar korv och säljer kaffe, administrerar och håller i matchprogram mfl funktionärer. Domaren behöver inte städa toaletter, men vet att det blir gjort. Den som städar toaletterna vet att den inte behöver avgöra mellan motstridiga viljor på plan. Vi bidrar med olika saker, utifrån kompetens, talang, intresse, roll.

Kompetens är alltid vacker.

– gäller samtliga ovanstående grupper och många andra, i många olika sammanhang. Vi är bra på olika saker, men kan alla se till att göra de uppgifter vi har åtagit oss med närvaro, autenticitet och ansvar. I det ligger även att INTE göra sådant som klart ligger utanför, utan lägga (tillbaks) det ansvaret i det knä som det bör ligga i.

Det här jobbar vi en del med på Glömstaskolan. Vid sidan av lärarna finns där en socialpedaogog i varje team, som tar hand om närvaroadministration, rastvakter o därtill hörande rastkonfliktsarbete. Uppenbarligen efterlängtat om man ser till söktrycket hos lärare – som önskar arbeta mer som lärare. Att ha en lokal chef över elevhälsan är ett annat klokt drag – gör frågan central samtidigt som allt inte behöver ligga på rektors bord.

Liksom innebandyklubben arbetar vi också med föräldrars ansvar. Vi har olika roller, funktioner och ansvar även om vi har samma mål:

Varje barn ska utvecklas så långt som möjligt, utifrån ”sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” som det står i läroplanen.

Tillit, sammanhang, ”fyra bröllop o en begravning”

Min farmor växte upp i Stinsvillan Sollentuna som enda barnet till överstins Oskar Skog. Hon fick fyra barn, vilka hon tog hand om ganska mycket på egen hand. De fick sedan många barn och femton barnbarnsbarn, vilka hon också höll reda på. I helgen träffades tjugofem av oss för en trivsam helg tillsammans med barnbarnsbarnbarn som nyss börjat krypa till släktäldste 80+.

Vi träffas inte så ofta, men har under åren hållit kontakt, varit på fler än fyra bröllop och en begravning tillsammans. Mina äldre kusiner har liksom alltid varit med, bland annat när jag lärde mig gå liksom när jag med deras hjälp fick inse att jag faktiskt inte var mörkrädd. Jag känner enorm tillit till att

vi vill varandra väl, och gör varandra bra.

Samma tillit känner jag faktiskt till ledningsgruppen här på Glömstaskolan. Vi är fyra sinsemellan ganska olika personer, med olika kompetenser och perspektiv. Men vi kan prata om det och jag litar obetingat på att vi både kan provtänka och konkret bygga skola tillsammans.

Kommande vecka är jag borta på rektorsutbildning med viktig juridik. Jag känner stor tillit till att personalen – som vanligt – löser allt det som alltid uppstår i en skola. Utan att t f rektor behöver vara på plats, även om jag verkligen gillar att vara det.

Vi svarvar inte muttrar o skruvar, vi arbetar med människor. Arbetet blir aldrig som man tror och heller aldrig färdigt. Det ligger såväl en förbannelse som en stor tjusning i  det.

Tillit är en palindrom som funkar åt båda håll. Det gäller att se till att befinna sig i ett sammanhang som bygger och bygger på detta. Som legitimerad lärare eller skolledare finns där idag ofta en möjlighet att byta till sig detta om det skulle saknas, jag tänker att det är viktigt att ta ansvar för att också ta denna möjlighet om man så behöver. Själv har jag sett till att vara i rätt sammanhang.

”Hej då rektorn! Gör en bra helg!”

– var ord som ekade över skolgården nyss, från glada lekande elever.

Så får det bli!

Gör det du med.

 

Första veckan som rektor

Kloka John Steinberg har precis lanserat en bok ”Fyrtio minuter, hundratals beslut”, vilken jag förstås beställde till de nya lärarna på skolan. Precis som med min egen bok (som i många stycken ännu håller, såhär 16 år senare) fungerar den säkert mycket bra även för mer erfarna lärare.

Som nybliven rektor kan jag meddela att inte det inte är färre beslut att göra per dag. Även här måste många fattas i stunden och ofta utifrån ett ofullständigt beslutsunderlag. Uraktlåtenhetatt inte fatta beslut – är ofta värre än att fatta ett i vissa detaljer felaktigt beslut. Beslut måste förstås grundas i en tydlig vision vart vi är på väg (och inte), där styrdokumenten utgör den stabila grunden.

De beslut som kan vänta bör också få mogna fram. Att ta hjälp av andra och provtänka tillsammans gör att det ofta blir så mycket bättre. Beslut ska också tas på rätt nivå – hos dem som har såväl mandat som ansvar och insikt. 

Det som är bråttom får inte alltid ta överhanden från det som är viktigt.

Skolutveckling idag handlar inte om att lägga till, utan ta bort.

Ett av de större besluten är hur min tid och kraft ska prioriteras. Så här långt har jag lyckats prioritera att stå i ljushallen på morgonen och ta emot personal och elever när de kommer. Många små frågor kan här lyftas och få sin lösning innan de blivit stora frågor, plus att det skapar en god grund för dagen. Sedan försöker jag ta ett varv igenom varje hemvist i samma syfte. Som rektor vill jag förstås oftare kunna säga ”Jag vet” än ”Jag ska ta reda på”. Dessutom gillade jag mycket när äldsta dottern kom hem från förskoleklass och sa:

Jag har en fröken som heter Birgitta, en som heter Monica och en rektor som heter Anders.

När det gäller förvaltningens möten gäller det att vakta sin tid och se till att göra vad man kan för att de ska ge mer energi än de tar. En och annan utbildning måste man också genomföra, det blir så mycket bättre stämning på skolan om lärarna får rätt lön i rätt tid… Rektors ansvar för arbetsmiljö och andra frågor är också vittomfattande, här skulle skolan tjäna mycket på att rensa i floran och låta rektor kunna vara mer av pedagogisk ledare (liksom lärare ska få ägna sin tid och kraft åt undervisning och därtill hörande planering, uppföljning och utveckling).

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting – och det är verkligen inte rätt.

Så här långt har steget till att bli skolledare känts mycket bra. Men jag är samtidigt glad över att det fick ta sin tid och att jag bär med mig viktiga erfarenheter från klassrummet, lärarrummet, fackliga sammanhang och utbildningar, Lärarnas yrkesetiska råd, Lärarnas Ansvarsnämnd, Skolportens lärarpanel och många andra sammanhang. Att dessutom ha tre egna barn och ha sett skolan från föräldrahåll tillför också ett och annat. Som grädde på moset har jag dessutom erfarenheter från politiken, då jag sitter kvar som ledamot i barn- och ungdomsnämnden där jag bor.

I torsdags fick jag även goda erfarenheter från mitt nya yrkesförbund Skolledarförbundet, som bjudit in till seminarium på Breviks skola. Jag var där för dryga två år sedan för att hälsa på en god kollega, men möttes samtidigt av en rektor med öppen dörr och tid även för en oanmäld besökare nyfiken på skolan. Det gäller uppenbarligen att ligga steget före och se till att rensa undan mindre frågor från ens bord, så man kan arbeta med de viktiga sakerna.

Lärare och skolledare har pedagogiskt tolkningsföreträde.

– är ord som klingar från vinnaren av Stora Skolledarpriset 2016 och nog borde göras till skärmsläckare på varje rektors och lärares dator.

Lärare måste utgöra första linjens elevhälsa. Med en ny grupp måste man som lärare förstå lägga tid och kraft i början på att göra den undervisningsbar.
Vi måste lämna alltför stort fokus på individen för att istället börja jobba med gruppen – för individen.

Jag inser nu hur mycket jag låtit mig inspireras. Inte köpt allt, utan medvetet valt – och valt bort. Vikten av att ha en pedagogisk idé och hålla fast vid den står åter tydlig. Liksom att allt handlar om i vilken kontext man verkar. Men till sist återstår ändå:

Håll i, håll ut, håll om – och håll bort.

https://youtu.be/-0thVx2xutA

Så var man rektor då…

Ja, jag vet att jag uttalat:

”Varför skulle man bli skolledare? Den stora grejen med lärarjobbet är ju att se stjärnglans tändas i ungars ögon, det är nog sällan rektor får vara med när ett barn knäcker läskoden.”

Men jag har mer och mer kommit till ro med att saker ofta nog händer av en anledning. På Glömstaskolan har jag fått möjligheten att vara med från början och utforma en helt ny verksamhet utifrån tankar, idéer och tidigare erfarenheter – samt självklart statliga styrdokument och pedagogisk plattform, men mindre utifrån tradition och vanliga för-givet-taganden. Rektor Peter gav oss verkligen stort mandat att tillsammans utforma vad vi tänker behövs i en skola för varje barn. Han visade tillit och stöttade där det behövdes, men lade sig inte i onödiga detaljer bara för att han kunde.

Du har varit så mycket mer ledare än chef.

Skolan har vuxit mycket snabbt. För två år sedan hade vi 30 elever, för ett år sedan 208 och i våras gick vi på sommarlov med över 300. Till uppropet har vi passerat 460. På vägen behövdes en biträdande rektor. Jag tvekade initialt att söka tjänsten, men när klok kollega frankt konstaterade:

Magnus, du beter dig redan som skolledare och vi lyssnar på dig. Om vi får in någon annan och ni säger olika blir det lätt jätteknas.

Så efter dryga 17 år som lärare tog jag så steget ”to the dark side”. Första månaderna innan min efterträdare var på plats försökte jag vara både lärare och skolledare samtidigt, vilket var tufft. Min farhåga att inte längre få träffa på så många elever i stjärnglanständningsögonblick kom däremot tydligt på skam.

Som skolledare behöver man faktiskt inte sitta på sitt rum och vänta på att något ska hända. Jag är ute i alla hemvister i princip varje dag jag är på skolan. Jag måste också erkänna att det varit riktigt energigivande att vara med och sätta och känna god kultur på läsårets uppstartsdagar.

När rektor släppte nyheten  att han går vidare till större uppdrag tittade jag och övriga i ledningsgruppen på varandra och ställde den raka frågan:

Blir ni kvar? Då blir jag kvar. Nu kör vi!

Formellt blir jag tillförordnad rektor 25/8. I praktiken har jag, ledningsgruppen och medarbetarna  redan tagit över rodret för Glömstaskolan. Rektor Peter har här gjort ett gediget jobb med att bygga en skola som inte bygger på att han är på plats, en skola där legitimerade lärare, fritidspedagoger, socialpedagoger faktiskt  har mandat och förutsättningar. En skola där ansvarskultur råder, där vi håller i, håller ut, håller om samt håller bort. Vi fortsätter vårt gemensamma bygge framåt!

På måndag har eleverna upprop klockan 12.12. Då är jag dock inte på plats eftersom jag samma morgon har upprop på Rektorsutbildningen i Uppsala. Men det är lugnt, verksamheten bygger ju inte heller på att jag är där varje stund. Uppropsdagen får lärarna ha stjärnglanständningen för sig själva, men sedan kommer jag tillbaks och hänger i verksamhet och undervisning.

Spännande resa fortsätter!