Vingligt men tydligt lärande på nya Orsavägar

För sisådär dryga 30 år sedan träffade jag på Orsapolska för första gången. Uppvuxen i folkdanslaget hade vi en helgkurs med ikonen Lennart Carlsson. Fokus var steg, vinklar och fattningar. Det var kul på sitt sätt att prova på något nytt, men egentligen så gick dansen inget vidare. 

Så småningom dansade jag dock upp för stort silver i polskdans. På vägen dit har man behövt lära sig att bemästra minst 27 olika polskdanser, med olika rytm, steg, musik, rörelsemönster… Det tar minst fem år år erövra stort silver och just Orsapolska fick vänta till sista uppdansningen. Min mentor Ulla var tydlig att hon och Lennarth, som hon dansar med som ingen annan

… inte så lätt hittar rätt rytm och balans i Orsapolskan, men när vi väl gör det är det faktiskt helt, helt magiskt…


Jag gick dock en mängd kurser, med olika skickliga instruktörer, som alla hade sin variant på att lära ut steg, fattningar, förflyttningar, rytm. Några gånger har jag fått till det där magiska ögonblicket, men inte särskilt ofta.

gick dock en mängd kurser, med olika skickliga instruktörer, som alla hade sin variant på att lära ut steg, fattningar, förflyttningar, rytm… Några gånger har jag fått till det där magiska ögonblicket, men inte särskilt ofta.

Så igår var jag på kurs igen. Denna gång för Ami Petersson Dregelid och Ellika Frisell på fina Eric Sahlström institutet. Det var en helt annan typ av kurs. Deltagare från 20 till 73, ungefär som vanligt. Men nu ägnade vi hela förmiddagen åt att bara gå, gå, gå – för att verkligen få in rytm och känsla i kroppen, innan vi så sakteliga kopplade på en partner och rotation. Sedan ägnade vi tiden efter lunch till att prova olika sätt att hålla i varandra, vad olika sätt gjorde med steg, rytm, känsla, kort rotation. Sista halvtimmen av kursen blev det något som mer liknade det jag kände igen som Orsapolska – men då fanns också magin där. Det funkade! Vi hade fått in balansen i våra kroppar och kunde därför också vila i att stegen kom där de skulle, för att det inte fanns något annat val. Vi hade skapat det tillsammans, i rummet, med den fantastiska musiken – som vi också fick lära oss att verkligen känna in under huden.

”Ni ska nu liksom dansa framåt, med gång fast i joggingstyle, sedan ska ni ta medicinen och krama om varandra som ett V, men ändå titta framåt”

– låter ju ungefär hur flummigt och obegripligt som helst. Men för oss som var med och befann oss i – och sedan morgonen befunnit oss i – denna kontext var det fullständigt begripligt och meningsfullt.  Hade någon klivit in efter lunch och på något sätt mätt hur långt vi kommit mot målet ”Dansa Orsapolska i parvis rotation” så hade personen blivit klart besviken. Om mätandet varit utifrån ”Alla i rummet går i gemensam Orsa-rytm” hade det dock varit nära hundra procent. Här var också Ami och Ellika tydliga och gav oss ett lugn att vi var på rätt väg och skulle komma fram.

Med tanke på att målet var att finna den västra vägen till Indien måste vi säga att Columbus måluppfyllelse var noll (men han gav mer rikedom till Spanien än många andra som lyckades med sina mål)

Lärande innebär alltid att ta en risk. För att lära sig måste man ur komfortzonen. Man måste också vara öppen för att det på vägen uppstår fnurror och erfarenheter där det inte går så spikrakt bra. Dessa ska man ta till sig och lära sig av, men att backa in i känt hörn gör också att lärandet och utvecklingen stannar av. Lära sig cykla utan blåmärken och skrubbsår låter sig inte göras – förr eller senare måste stödhjulen av. Och när man väl lärt sig cykla minns man inte alltid vägen dit – för kul och smidigt att kunna cykla är det! Eller som Karin Boye i sin berömda dikt nedan, hämtad ur diktsamlingen ”För trädets skull” får till det: