Framtiden med backspegel, utan backväxel

I veckan som sakta men säkert passerade fick jag återigen möjligheten moderera den populära konferensen ”Framtidens skol- och förskolemiljöer”. I år deltog flerta forskare och gav sina bidrag utifrån ett stadigt växande forskningsfält, samt som vanligt konkreta exempel från skolor med några år på nacken land och rike runt.

Många aspekter finns där att ta hänsyn till och fundera över – bygga skollokaler och skolor är sannerligen komplext och inte bara komplicerat. Människan är komplex, människor i grupp än mer så. Den som påstår det finns enkla lösningar på komplexa problem är helt enkelt ute och cyklar (eller snarare inte – för cykla klarar man faktiskt inte av utan att vara i ständig rörelse).

Konferensen innehöll många olika inspel från många olika håll, klart inspirerande – och givande utifrån att man efteråt än mer inser hur lite man faktiskt vet om hur vi med begränsade resurser enkelt ska skapa bästa möjliga lärmiljö för var och en – samtidigt som det är så centralt. Jag inledde konferensen dag två med en stilla betraktelse:

– När såg du senast en telefonkiosk på stan?

Det finns faktiskt flera olika uppe på Skansen och en vid Mosebacke torg. På ArkDes i december hade en formgivare designat en ny uppdaterad telefonkiosk. Jag och min jämnårige gode vän såg och förstod direkt vad det var medan barnen var helt frågande…

För tjugo år sedan placerade man ut otaliga kurer på stan syfte att telefonsamtal skulle vara något privat och avskilt samt ens kunna bli av då kommunikationen var mer beroende av koppartråd än idag. Idag pratar vi ohejdat om det mest intima även på buss och tunnelbana (vilket vi kan ha en del synpunkter på, och därmed påminnas om att förändring och förbättring kan och bör göras olika).

På vägen mot konferensen bestämde jag mig för att överge tunnelbanan till förmån för en av de hastigt uppvuxna mängderna av elsparkcyklar man numera kan korttidshyra. Det fanns fyra olika märken att tillgå utanför pendeltågsstationen och jag valde en av dem på måfå. Laddade ner appen, kopplade på kontokort, låste upp och for iväg. Smidigt! Ovant, men inte oangenämt vara ute i vårsolen istället för trång tunnelbana

you able to penetrate (enter) your partner?combinations of these factors. sildenafil.

. En kilometer senare dog dock batteriet… Några nya cyklar av samma sort fanns inte i närheten. Nåja, apostlahästarna fungerar än. För några år sedan var jag på ett seminarium i Almedalen om det här med dela-ekonomi, där man förutspådde att det inom en snar tid skulle finnas exempelvis elsparkcyklar över hela stan att enkelt hyra…

I efterhand kan jag konstatera att jag kunde valt cykel mer medvetet och också kunnat se batteritillgång i appen om jag bara tagit mig tid till att sätta mig in bättre, men nu så vet jag det . Jag tänker däremot INTE tänka tanken:

”Det funkade inte tillräckligt bra direkt när jag provade, så nu går jag direkt tillbaks till det kända.”

– och är glad över att jag nu tänker jag etablerat en ny vana/struktur, byggd på nya erfarenheter och ett hos mig förändrat förhållningssätt. Samtidigt behöver vi till stor del vara i det kända, för att orka med tillvaron. Men bör då ständigt fundera över vilka strukturer, vanor och traditioner i det kända som är gynnsamma och vilka som bör ersättas – radikalt respektive stegvis. Marcus Samuelsson har när det gäller ledarskapet i skolan skrivit mycket klokt om vikten av att införa fungerande procedurer, rutiner och regler – men är lika tydlig med att de därmed inte behöver se ut som de alltid har gjort, utan ständigt behöver anpassas och utvecklas efter rådande kontext.

En helt annan kontext i fredags var begravningen av min fars bästis. På en begravning kan finns en förväntad struktur, procedur, rit och ritual. Även här finns en utsedd ledare satt att förvalta detta och leda oss alla genom processen. Och med Hasses egna ord (som det också verkligen blev även denna gång)

”Begravningar är ofta lite sorgsna, men efterfesten brukar göras trivsam.”

– och nu även med Tompas framåtblickande tillägg:

”Om du tittar ner, så tittar vi upp!”

Jag påminner också gärna om ord från legendariska Nils-Göran Enggren*:

”Ingen försvinner, så länge någon minns.”

I veckan hann jag även med ett frukostseminarium tema Ledningskultur, där Lasse Ljungman – Årets ledare i Academedia – berättade om sin resa och gjorda erfarenheter. Bland annat detta kloka:

”När det kommer uppdrag – uppifrån, från sidan, snett nedifrån – ställer jag mig alltid frågan ’Hur gagnar detta eleven?’. Om det inte finns något tydligt svar på frågan så prioriterar jag annat.”
”Mitt mål är att lägga en organisation där jag som funktion är redundant. Jag hoppas förstås de skulle sakna mig som person, men funktionen rektor ska vara utbytbar. Min schemaläggare är mycket viktigare än jag är.”/Lars Ljungman, rektor Rytmus, årets ledare Academedia
Slutligen så blev detta även min sista vecka på Glömstaskolan. Det har varit nära fyra extremt lärorika år, där jag gick från lärare till Förstelärare till biträdande rektor (tre månader) till tf rektor, rektor och åter till biträdande. Jag har gjort drygt halva rektorsutbildningen och sett skolan snabbt växa från 30 till dryga 600 elever. Så många lärorika möten med engagerade elever, grym personal, vårdnadshavare av alla de slag. Vi hade ett uppdrag att utforska gränser och strukturer i syfte bygga skola mer på motivationens grund – och det gjorde vi verkligentillsammans och med tillit och självledarskap som grund. Grymt lärorikt och viktigt på riktigt!Nu ska jag dock ta mig lite tid att fundera vad jag ska göra med mitt engagemang och mitt driv framåt. Jag tar mig den tiden, men tar förstås samtidigt gärna emot positiva inspel!

* konfirmerade, vigde och begravde min far, döpte och vigde mig, har döpt två av mina döttrar.

Engagemang & Återhämtning


Sitter i väntrum på Vemdalsskalets Läkarmottagning. En av döttrarna skadade knät tidigare i veckan och vi är här på återbesök för att se om vi behöver åka till röntgen
. Inte riktigt så soliga fredagsmorgonen på sportlovet var tänkt att spenderas, men vi tränas gott i Gilla Läget

. Flera patienter före och lite kö, men de engagerade sjuksköterskorna kliver in med engagemang o empati, skapar god och trygg stämning för både liten o stor. Gott så! Läkaren var också grymt pedagogisk, visade o förklarade när vi var här första vändan.

Liftköerna har också de varit mestadels rimliga – mycket beroende på alla de liftvakter som visat stort engagemang i att pedagogiskt o tydligt förklara varför vi ska fylla varje stol i sexstolsliften varje gång (”ni ses igen om en minut och 57 sekunder! Vi vill alla tillbringa mer tid i backe än i kö och hjälps åt.”).

Ankarlifttjejen som varje gång hälsar med ett glatt ”- hallå där! Redo?” tänker jag har – eller snarare gör sig – ett roligare jobb än den som bara gör minsta möjliga

frequency, quality, and duration of erections; the presence ofon every patient with ED. cialis.

.

Att ”Arbetsgivaren leder o fördelar arbetet” är en rimlig grund, samtidigt som engagemang och kreativitet inte är något som kan beordras fram. Det handlar snarare om tillit, support och möjligheter.

En grund för engagemang och kreativitet är förstås att man har kraft och ork – liksom skapar sig mellanrum.

”Vad händer egentligen i din hjärna om du lämnar mobilen utanför toalettbesöket?” frågade Anna Tebelius-Bodin oss alla på Växjökonferensen och visade sedan pedagogiskt svaret.

Så nu har jag nästan klarat en månad. Och ja – det gör faktiskt skillnad. För mig, just nu, i min kontext. Därmed inte sagt att det gäller alla, alltid, överallt. Jag tänker att det medvetna och aktiva personliga valet är centralt.

Tillsammans med fem andra familjer har vi hyrt systemets största hus för lite gemensamt sportlov. Igår lagade jag och en handfull tonåringar trerättersmiddag till 27 personer, idag kommer vi till dukat bord (och slipper disk alla dagar). I backarna o spåren stora möjligheter hitta andra att åka med än om vi skulle åka själva
. Kräver förstås lite engagemang, men bjuder på sann återhämtning vara i ett trivsamt sammanhang.

Stress i sig är inte farlig. Att stundtals ha mycket att göra är inte heller farligt. Frånvaro av återhämtning är dock livsfarligt.

Jag har semester hela veckan. I sista stund valde jag att lämna dator och jobbmobil hemma. Gott så.

Jag har mycket svårt för att öppna en påse chips och bara ta några stycken. Jag har svårt att inte öppna en påse som finns hemma i skafferiet.

”Beslutet fattas i butiken”..,

  • Hur har du det med ditt engagemang?
  • Hur gör du med din återhämtning?