Vem gör klappar och gröt?

”Till Isa från pappa och tomten.”

– mellandottern fnissar till och säger sådär strax-tonåring-ironiskt

säkert att du fixat den här, pappa…

Vilket hon förstås har helt rätt i, inte heller denna julklapp har jag varit direkt inblandad i. Vilket konstaterades när jag strax innan jul träffade en god vän som mitt i  flytt var lite stressad över julklappar som skulle ordnas: jag kanske handlar något till min fru, men hon tar i övrigt hand om hela ruljangsen kring paketen. I gengäld så fixar jag hela julbordet (i år blev det dock bara åtta sorters sill) och nästan all tvätt. Men hon viker tvätten samt dukar bordet fint till festen. Den tråkiga disken delar vi på.
Min fundering här är inte att diskutera mer eller mindre traditionella könsrollsmönster, utan snarare att resonera kring fördelning av uppgifter och ansvarsområden. Vi engagerar oss båda i familjebestyren, men gör olika saker. En av oss tycker inte det är särskilt kul att gå i affärer, en gillar att laga mat. En håller koll på barnens aktiviteter och en ser till att bilen är besiktigad och tankad när den behövervara det. Inte för att den andre inte kan gå i affärer eller laga mat, eller hålla koll eller besiktiga bilen – utan för att det helt enkelt är smartare att fördela uppgifter utifrån

kompetens – talang – intresse

än utifrån en tanke om att

alla ska göra allt – lika mycket och lika ofta

Precis som döttrarnas sportaktiviteter; alla spelar inte back samtidigt och alla är inte forwards, endast en i taget står i mål. Och det är som det ska vara. Jag är övertygad om att skolan som organisation och system skulle tjäna mycket på att tänka i liknande banor – för såväl personalen som eleverna.

Att alla gör samma saker samtidigt är ibland vettigt och effektivt, men oftast inte. 

Jag är oändligt glad och tacksam över att ha tillbringat hösten i ett arbetslag där vi verkligen tillåtit varandra att göra olika i våra respektive bidrag till en fungerande helhet. Väldigt sömlöst har vi fyllt upp där vi sett behov av det, liksom visat varandra tillit till att så ska ske. Exempelvis utvecklingssamtalen fördelades snarare utifrån principen vem-bör-möta-denna-elev/vårdnadshavare-just-nu respektive vem-bör-hellre-göra-annat än den alltför vanliga principen alla-ska-ha-lika-många-för-det-är-mest-rättvist.

Vår begränsade gemensamma planeringstid har främst använts till sådant som verkligen behöver planeras och diskuteras synkront o gemensamt, i övrigt har vi visat varandra tillit för var och ens professionella val av fokus och prioriteringar. Vi är förstås lyckligt lottade som varit fyra legitimerade och erfarna lärare plus en utbildad socialpedagog (fantastiskt, med någon som tar hand om närvaro, rastvakter, rastkonflikter…), men har samtidigt utmaningen att tre av oss sitter i ledningsgruppen, två har sidouppdrag på 20%, en studerar deltid. Alla har barn och mer eller mindre VAB… Tillsammans har vi haft ansvar för tre årskurser (då de inte varit fulla från start) med tillsammans 84 elever (på slutet, vi började med 70, och efter jul tillkommer nio nya elever) kommandes från 12 olika skolor, i helt nya lokaler i en helt ny organisation. Det har varit en spännande och lärorik tid, men med tanke på alla nöjda elever och föräldrar har det gett mycket mer än det kostat på.

Nu till våren tillträder jag dock en ny tjänst som biträdande rektor, vilket behövs när skolan stadigt växer. I övergången innan en ny lärare är på plats (många legitimerade sökande, uppenbarligen lockar det att arbeta på en ny skola som provar nya vägar) kommer jag att ha en fot kvar i arbetslaget, men sedan får vi inse läget att vi får fortsätta fundera över vem som ska göra vad – och inte. Lite undervisning hoppas jag dock ha kvar, exempelvis borde digitala läsloggar kunna fortsätta fungera.

Jag och rektor behöver förstås också fundera över fördelning av uppgifter och fokus. Jag skulle bli förvånad om vi gör en traditionell indelning utifrån stadier eller liknande, men den som hänger kvar få se…

God fortsättning

och

Gott Nytt År

tillönskas alla

Nytt blad: ”joining the dark side”

I början av 2000-talet hade jag förmånen att få gå Hägerstens Ledarprogram. Mången facklig kamrat trodde då att jag satsade på en skolledarkarriär, även om jag och personalchefen var tydliga med att även fackliga företrädare bör ges god ledarutbildning. Jag fick sedan även chansen att delta i Stockholms stads ledarprogram för unga. Efter 13 år slutade jag som lärare i stora staden, fick ett fint år i Djursholm innan en omtumlande resa på Skapaskolan för att nu ha hittat hem på Glömstaskolan. Ni är många som genom åren hört mig säga saker som

Att bli skolledare är inte att göra karriär, det är att byta jobb.

Varför ta ett omöjligt uppdrag? Ett skolledaruppdrag kan man inte lyckas med utan bara misslyckas mer eller mindre med, då resurser inte står i paritet till behov och önskemål.

– men nu tar jag ändå steget och blir biträdande rektor på Glömstaskolan. Vi var drygt tjugo som sökte tjänsten, en knapp handfull gick vidare till personlighetstester och intervjuer. Nu är papper påskrivna och i januari tillträder jag tjänsten. Ny lärare för att täcka upp är redan anställd, men det lär ändå bli en viss ned/upptrappning. Jag gillar ju också undervisning och lär inte kunna ge upp min läraridentitet så särskilt lätt – om det ens är vare sig möjligt eller önskvärt. Glömstaskolan har såväl en intendent som en ”lokal chef för elevhälsa” med ansvar för den ickepedagogiska personalen mm, så mitt fokus kommer först och främst kretsa kring det pedagogiska, kollegor, elever, föräldrar. Här finns ju en hel del att fortsätta utveckla, när det gäller bygge av kultur, organisation och ledarskap.

Vi har ett uppdrag att prova nya vägar och det tar vi oss an!

Jag har ju ägnat en del av min energi, kraft och tid åt yrkesförbundet och också varit tydlig i olika sammanhang med fördelen av att vara ett renodlat yrkesförbund. I linje med detta byter jag förstås till akademikerförbundet Skolledarna.

En del av mina sidouppdrag försvinner, andra kvarstår (ex uppskattad föreläsare och konferensmoderator, ledamot av Barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna). Den här bloggen lär fortsätta leva, liksom Glömstaresan. Men i mycket annat vänder jag blad och går vidare. Jag kommer inte längre vara kvar sist på personalfesten och kommer ha ett än tydligare mandat i att forma en verksamhet i tiden. 

Kom gärna med på resan!

Men först en sista feriesemester, där barnen har jullov. Julmat och trivsel med familjen står på schemat. Och laddning inför en spännande vårtermin, där Glömstaskolan tar emot 20 nya elever i januari och ca 200 till i augusti… Vi behöver rekrytera en hel del, erbjuder mycket spännande och gott om än inget russinplockande. Gör nu julen god och det nya året gott, för dig, för de dina, förvarandra, för de andra, för samhället! 

Prassel av julklappspapper i all ära, men att ge kärlek, omtanke och respekt är gratis och värmer så mycket mer! /Katarina Österberg, rektor Sofielundsskolan, avslutningstal 2016 

Scoutrörelse utesluter inte annan rörelse

I helgen sålde förstfödda julgranar både lördag och söndag. Så kan det gå när man väljer att vara med i två olika scoutkårer. Jag lade åter ut reklam för dem i sociala medier, har gjort så tidigare och kommer säkert att göra så igen. För att jag tycker att det är vettig verksamhet som jag gärna vill hjälpa till att sprida till fler.

Men det betyder inte att alla ska bli scouter. Och det betyder definitivt inte att de som håller på med hockey, ridning, fotboll eller e-sport är dumma och gör fel saker.

Det är bara så att vi valt detta, vilket inte säger säger något om andras val.  Sedan hoppas jag förstås att du gjort ett för dig gott och medvetet val, som ger dig och din omgivning kraft och energi men det är en helt annan fråga.

Innan du eventuellt dömer ut scouternas verksamhet som mossig eller något annat önskar jag även att du faktiskt provar på den under en tid och inte bara  läser om vad andra skriver om den. Du är så välkommen att hälsa på och se vad det är som faktiskt erbjuds!

Döm dock inte hela scoutrörelsen på en enda kår, varje kår fungerar på sitt sätt – och så måste det få vara. Att någon av dem berättar om en för dem lyckad satsning betyder inte att alla andra direkt ska göra likadant, alternativt slåss med näbbar och klor för att bekämpa det nya, utan bara att något provats som man önskar dela med sig av. Som inspiration, idé, tanke att bygga vidare eller bara exempel på att

det räcker med en vit kanin för att bevisa att inte alla kaniner är svarta.

Nåja. Gör nu dagen och veckan god! För dig, för varandra och för de andra. Samhället är vi tillsammans och hur vi väljer att bemöta andra avgör ofta hur vi själva bli bemötta.

Ett leende och ett gott ord smittar lätt.

Varför inte starta en epidemi?

Rätt läxa igen…

Så har den evigt pågående läxdebatten åter blommat upp. Läser dagens tidning, där ”läxgurun” professor Harris Cooper är tydlig:

”För mycket och för lite läxor skadligt”

Jag har frågat det förr och jag gör det igen:

Vad skulle hända om vi i stället för att prata om läxa/inte läxa skulle börja prata om #rättläxa?

För när vi säger ”läxa” så menar vi ofta väldigt olika saker, diskussionen kommer då att handla om en salig blandning av äpplen, päron, bananer och konserverad ananas, vilka kastas på varandra utifrån respektive utgångspunkt utan klara definitioner och avgränsningar.

Läxor som kräver föräldramedverkan ökar klyftor!

torde vara ett argument som de flesta av oss förstår och instämmer i. Alla har inte föräldrar hemma som kan förklara matematik, vilken dessutom förändrats över tid. En del har inte ens föräldrar som kan läsa och skriva. Andra har föräldrar som inte har förmåga vara förälder, eller en livssituation som kräver tredubbla jobb för att gå ihop. Det är sant.

Men det är likväl sant att eleverna i välbeställda områden (jag har ett års ytterst givande lärarerfarenhet från övre Djursholm) kommer att fortsätta ägna tid åt skolarbete på fritiden även om det inte ges läxor, så uttalandet

Helt läxfritt ökar klyftor i samhället mellan hem med bildningstradition och hem utan!

torde vara ett lika giltigt argument som det ovanstående. Sedan kan det organiseras på olika sätt, med mer tid i skolan och kultur av att repetition och fördjupning är bra. Redan för fyra år sedan skrev jag:

Min hållpunkt när det gäller (även) läxor är att världen inte är svart eller vit, utan snarare färgglad. Såhär tänker jag just nu om läxor:

  • De ska inte ges slentrianmässigt och ”bara för att”
  • De ska vara tillfällen för lärande och/eller befästande av färdigheter
  • De ska inte kräva föräldrahjälp utan klaras av barnet självt
  • Tiden och kraften de tar (för både lärare och elever) måste kunna motiveras utifrån argument om större kunskapstillväxt än om den används till annat

Idag skulle jag även, utifrån Skolverkets utmärkta stödmaterial om läxor, vilja lägga till:

  • läxor ska gås igenom innan i skolan, så att varje elev förstår vad som ska göras, alternativt att man har en struktur där eleven ges reell möjlighet att själv ta reda på detta
  • läxor ska följas upp efteråt i undervisning, lägga en grund eller vara avstamp för nästa steg i undervisning hos såväl lärare som elev

Låt oss fortsätta dialogen om #rättläxa, men vänligen lämna skyttegravarna nu tack!

Jag skulle gärna även diskutera det här med tid i skolan (du vet att timplanen är ett minimum och inte ett maximum?) och tid utanför skolan, ägnat åt lärande och bildning. Stress kan emaneras av såväl för mycket tid som för lite tid, tänker jag.

Här lite mer att utgå ifrån när det gäller #rättläxa:

Körlingföräldrar hjälper – på riktigt

#Rättläxa – lite konkreta exempel

#Rättläxa i Radio x2

 

laxforskning

Demokratins Dilemma

I dag har eleverna haft prov om demokrati. Prov på iPad var nytt för många, men fungerade oväntat smidigt. Fler elever nyttjade multimodala möjligheter och för mig innebär det att jag inte behöver hålla ordning på papper. Men det viktigaste var förstås att eleverna lärt sig om demokrati.

Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra. /Winston Churchill

Demokrati är verkligen inte lätt. Inte som idé, men framförallt inte i praktik. I alla fall inte när värde står mot värde och vi hamnar antingen som åsnan mellan hötappar eller tvingas välja mellan pest och kolera. Vi talar om alla människors lika värde som en grundläggande princip, samtidigt som vi som samhälle faktiskt låter barn svälta ihjäl eller drunkna i ett hav långt bort. Eller på närmare håll än så, i den närmaste lokalpolitiken.

  • Skolor i stort behov av renovering (arbetsmiljölag gäller såväl elever som personal), men det finns inte plats för renoveringspaviljonger nära skolan.
  • Det finns en central park som kan nyttjas, men då minskar förstås grön- och rekreationsytor för alla kommuninvånare.
  • Ingen vill betala höjd skatt.

bild-13-e1407358184751-225x300Hur får vi ihop den ekvationen utan att göra avkall på något värde? Utan att möta tämligen hård och direkt kritik från något håll? Kritik som kan förstås och delvis omfamnas som ett viktigt värde, som dock kan behöva stå tillbaks för ett än viktigare värde?

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting. Och det är verkligen inte rätt.

Mycket av det vi idag ser som självklart är i historiskt perspektiv inte det. Demokratin måste erövras varje dag och steg för steg. Ingen kan göra allt, alla kan göra någotlärare kan bidra mer än många andra. Det betyder inte att vi alltid lyckas, men att vi alltid måste göra vårt yttersta. Bästa vägen framåt här torde i allmänhet vara dialog.

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig.” /Lgr 11, kap 1

Sedan bör vi även minnas att för hundra år sedan fanns exempelvis inga kvinnliga rektorer i Sverige, då det var en statlig tjänst som endast fick innehas av män, och

För hundra år sedan åtalades Hjalmar Branting för hädelse, samtidigt som en far som misshandlade sina barn gick helt fri /Filosofiska rummet, tema Svenska värderingar

Varje dag i klassrummet har vi ett demokratiskt uppdrag i att ge eleverna hopp, mod, möjligheter och exempel på hur ett stadigt bättre samhälle kan skapas. Utifrån en demokratisk värdegrund.

”I alla diskussioner om kontroversiella ämnen faller det ett tungt ansvar på oss att låta eleverna pröva sina åsikter och idéer och att respektera deras uppfattning, även om de råkar stå i konflikt med skolans värdegrund. Det är vårt ansvar att ta ställning i elevernas samtal. Vi måste våga utmana, utan att trampa på dem.” /Mikael Bruér, leg lär och läsvärd bloggare

Att värna demokratin är för mig en stor del till varför jag går till jobbet i skolan varje dag, vilket också var anledning till att jag bjöds in till samtal med Shabnam (vinnare av Huddinge kommuns demokratipris):