Tillit är en palindrom och ordet för dagen?

I fredags började jag på riktigt som lärare för exakt tjugo år sedan. Jag hade börjat innan med en inhoppsvecka men sedan blev det nära tretton år på Fruängens skola, ett år på Vasaskolan, nästan två år på Skapaskolan samt dryga två år på Glömstaskolan (som lärare).

Nu har jag – som aldrig skulle bli skolledare – varit rektor i ett år och åtta veckor på innovativa Glömstaskolan. Jag har insett att man faktiskt även som rektor får vara med om stjärnglanständningsögonblick, om man bara lämnar sitt rektorsrum. Sedan är förstås uppdraget som jag trott – det går inte att riktigt lyckas, då mängden mål alltid är större än tillgängliga resurser, men det vi gör är ändå helt klart viktigt på riktigt. Men det kräver också att vi som arbetar i skolan visas tillit till vår profession och våra goda avsikter.

Tillit går att läsa från båda håll, och så fungerar även tillit i praktiken. Idag talas det mycket om tillit och finns t o m ett inlämnat slutbetänkande från Tillitsdelegationen.  Många vackra ord, men hur får vi det att gå från ord till handling? Är vi verkligen beredda att ta det steget? Är det rätt steg att ta?

Tillitsdelegationen ”anser att ett alltför stort fokus på den formella styrningen inte ger önskade resultat. Kultur, värdegrund, ledarskap och medledarskap bör få en betydligt mer framskjuten roll samtidigt som styrningen via ekonomi och mål- och resultatstyrning bör bli mindre detaljerad och mer möjliggörande.” /Tillitsdelegationen

För mig står det klart att det är helt rätt väg att gå. Vi är inte bara beredda – vi har tagit tydliga steg åt rätt riktning. Hur gör jag som rektor för att övertyga personal, medarbetare och elever om att jag inte är ute efter att avslöja deras brister utan arbetar utifrån Pia Sundhages (och tillika Glömstaskolans) enda regel?

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Om de ska våga visa sina svaga sidor måste jag kunna ta hand om dem med värdighet och empati, men samtidigt vara tydlig om vart vi ska och vad som faktiskt inte är förhandlingsbart. Vi måste också kunna provtänka tillsammans! Jag måste kunna lita på medarbetare om jag inte ska gå under som skolledare, arbetet rymmer hursomhelst mer ansvar än det finns resurser och tid.

”rektorn på den här skolan kommer oanmäld och ganska ofta till klassrummen. Läraren säger att rektorn pratar med eleverna och på så vis bygger relationer. En annan lärare säger att rektorn litar på lärarna, vilket kan leda till att lärarna vågar testa olika saker. Det rektorn ser under lektionerna diskuteras lite då och då, det blir som kollegiesamtal säger en annan lärare.”/ur underlag till kommande regelbunden kvalitetsgranskning från Skolinspektionen av Glömstaskolan och mitt ledarskap

Ja, jag har mycket, mycket stort förtroende för mina medarbetare. Liksom jag har för elever – tills motsatsen möjligen bevisas, och ser då mitt/vårt uppdrag att lära och träna dem i mer gynnsamma förhållningssätt. Jag är i allra högsta grad beroende av tillit från mina medarbetare och mina elever och deras vårdnadshavare, för att inte tala om mina chefer, liksom även den politiska nivån då jag verkar i en politiskt styrd verksamhet. Så enkelt och så svårt är det faktiskt.

Föräldrar måste visa tillit till skolan om det ska bli bra. Jag är faktiskt övertygad om att det är den största förklaringen till Finlands framgångar i Pisa – där skulle en förälder aldrig komma på tanken att ifrågasätta lärares val av läromedel, här görs det t o m av föräldrar som tänker söka Mattespetsutbildning, med en av landets bästa lärare, som får nästan alla elever att fixa gymnasiekursen i nian… Men visst finns där också gott om de som visar tillit (jag med, i min roll som trebarnsfar), här ett exempel från klok förälder på Glömstaskolan i tidningen Specialpedagogik:

Tio tips på hur man kan bygga tillit (som verkar rimliga). 

Redan för sex år sedan talade jag på ämnet på Stockholms Central (ca åtta minuter in), ständigt verkar det aktuellt.

”Om vi inte börjar bli mer rädda om varandra, så kommer vi att bli mer rädda för varandra”