Lärares yrkesetik till stöd för tanke och handling

9-okt-2016-10-23-21Varje skola i landet  erbjuds ett halvdagsseminarium i Lärares yrkesetik med två seminarieledare, ett utprovat material och kursmaterial som man sedan kan arbeta vidare med i kollegiet. För närvarande dessutom kraftigt subventionerat, så det framförallt kostar tiden och kraften hos de som deltar (en nog så hög utgift, ska nyttjas klokt och med eftertanke, lärartid är och ska ha ett pris som står i samklang med utbildningslängd och ansvar). Erfarenheten visar att kraften i kollegiet efter ett seminarium är större än innan, med en högre medvetenhet om en gemensam plattform för att lyfta lärares komplexa uppdrag.
9-okt-2016-10-23-08Det handlar dock inte om att vara ofelbar och aldrig göra fel i de mellan 3-500 moraliskt signifikanta beslut som en vanlig lärare dagligen ställs inför. Det handlar snarare om att ha en grund att stå på när det handlar att göra val när olika värden står på spel, liksom att ensam och tillsammans där så är möjligt resonera om dessa val.

9-okt-2016-10-22-33Det är i nyanserna vi rör oss. Tänk om vi kunde prata mer om det istället för att hemfalla till dikotomin svart eller vitt?

Val måste ständigt göras, uraktlåtenhet
duger inte
, och i en skolvardag där elever i grupp inte alltid är sådär spontandemokratiska som en del utomstående tycks tro finns ofta klena möjligheter till time-out. Yrkesetiken är då ett verktyg att ha som klangbotten när det blir såväl rätt som fel, för egen och gemensam reflektion och val av efterkommande handlingar.

edlingoyrkesetiken
11-okt-2016-07-15-02För en tid sedan fick jag förmånen att lyssna till forskaren Silvia Edling. Jag hade tidigare läst hennes bok med stor behållning, men hon visade sig dessutom vara en god föreläsare.
Jag använde som vanligt Twitter som mitt anteckningsblock, här ett utdrag (sammanhängande tweets ska läsas underifrån)

Onödiga dikotomier enligt Silvia Edling
Onödiga dikotomier enligt Silvia Edling

9-okt-2016-10-24-009-okt-2016-10-25-059-okt-2016-10-24-00
9-okt-2016-10-23-39

9-okt-2016-10-22-55
nm 9-okt-2016-10-21-54

14 oktober 1996

img_3660… åkte jag till Universitetet för juridikföreläsning inom min fördjupning till samhällskunskapslärare men dök för en gångs skull upp först till fikat. Mina goda studiekamrater frågade var jag hade varit och jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Eller hade nog snarare  faktiskt inte tagit in det som meddelats mig strax innan.

Jag var en sväng förbi sjukhuset och fick veta min diagnos. Carcinoid cancer.

Skräcken i folks ögon när man nämner c-ordet är ofta verklig. Trots att det idag mer och mer blir en kronisk sjukdom som någon gång i livet kommer drabba ganska många av oss. Min dåvarande nära erfarenhet var också att min far faktiskt klarat sin (första) vända.

Förra veckan tittade vi i undervisning på fantastisk film ”Kick it!”. Det är faktiskt en ljus film även om den handlar om en trettonårig fotbollstjej som dör i leukemi. Mina sexor och jag torkade en och annan tår mer eller mindre i smyg. Samtalet efteråt med filmpedagog Anna blev nog så givande om livet, döden, stolthet, filmmakarens val av årstid, musik, stämning, fokus. Tänk vad mycket val det finns att göra i livet ändå!

Är glaset halvtomt eller är det halvfullt?

Där 1996 tog jag mig egentligen inte tid att vara oroad. Jag var  student och hade fullt upp med tillvaron. Jag lades in på Akademiska som visar sig vara världsledande inom just Carcinom NET. Hittade en avhandling som visade att överlevnaden då var typ 20% på fem år och fick ställa mig frågan som nog borde ställas oftare:

Om du bara fick ett halvår, vad skulle du då förändra i ditt liv?

Men jag var ändå aldrig riktigt oroad. Jag känner enormt stor tillit till läkare och sjuksköterskor och möttes av stor kompetens, vilken ju alltid är vacker. Jag fick tjata mig till att få permission för att åka och skriva tenta (vilken fick nära full pott, har aldrig läst så mycket då det inte fanns så mycket att göra på sjukhuset förutom att lära mig hitta i kulvertsystemet mellan provtagningarna). Fick påbörja medicinering med interferon, som då var ganska nytt men som verkar fungera riktigt bra med tanke på att det idag gått 20 år. Jag har också opererats två gånger samt gjort ett antal RF-behandlingar (var först i Sverige med att prova det, i princip kör man in en nål och bränner bort levermetastaser). Två gånger om året gör jag någon bildskärmsundersökning och tar ett gäng blodprov och gör ett kort besök på Akademiska. Det känns gott att bo i ett land där man för en billig peng kan få både koll, behandling när det behövs och ofta de mediciner som krävs för överlevnad (jag är snabbt uppe i frikort).

Under dessa 20 år har sjukvården blivit allt effektivare och samtidigt än skickligare på bemötande. Enda gången jag faktiskt blivit riktigt irriterad under dessa år var när jag en gång fick frågan av en läkare som precis varit på utbildning i patientinflytande/medverkan:

Magnus, tycker du vi ska operera?

Jag förklarade frankt att det bara var en av oss som hade över fem års läkarstudier samt ett antal års erfarenhet av NET och att det inte var jag. Patientinflytande i all ära men jag har helt andra kompetenser och förväntar mig faktiskt att var och en tar ansvar för  sitt mandat utifrån sin kompetens.

Jag tänker att mycket skulle vara vunnet om ännu fler föräldrar visade samma tillit till sina barns lärare: gav oss mandat att både undervisa och tillrättavisa samt även bedöma uppvisade kunskaper i förhållande till av stat givna kunskapskrav.

Läkare och lärare förväntas alla fatta komplexa och moraliskt signifikanta beslut utan att ha fullständiga beslutsunderlag varje dag. Varken lärare eller läkare är ofelbara. Läkarna arbetar dock ofta i äkta team och kan ibland ta ett varv till att tänka efter innan handling, att ta time-out fungerar sällan i undervisning. Ensamarbetet kan vi dock minska på med en annan organisation och jag är glad över att verka i en skola där teamarbete är en grund för organisationen.

Jag fortsätter hursomhelst min resa såväl som patient inom vården som lärare och annat inom skolan. Jag är glad över att leva och kunna göra det. Om jag fick ett halvår skulle jag fortfarande vilja vara lärare (om än inte på heltid, utan ägna mer tid med familjen), för när stjärnglans tänds i ungars ögon är det faktiskt världens bästa jobb. Och ett av de viktigaste, helt klart i samma nivå som läkare.

Läraryrket:

  • När det är bra, då är det riktigt bra.
  • När det är jobbigt, då är det riktigt jobbigt.
  • Det är mycket sällan tråkigt.
  • Och väldigt ofta väldigt viktigt.

 

 

 

 

Lärmiljö i skolan – efter lunch och vidare

Efter energigivande snabblunch åter till inspirationsseminarium om lärmiljö i skolan. Ante Runnquist inleder i samma linje som tidigare – vad som ska göras och uppnås i skolan måste ligga till grund för hur vi gör våra beställningar av byggprojekt.

Våra skolbyggnader visar ytterst konkret hur vi ser på barn, deras behov, deras möjligheter och – inte minst – deras framtid.

Utan värden finns bara utgifter.

Idén om ”hemklassrum” kostar en hel del i resurser. Är det värt det? Det beror på helheten! Det organisatoriska och det psykosociala måste hänga ihop i en helhet med det fysiska. Alla vägval har konsekvenser. Val måste göras.

img_3601Den som är arkitekt, projektledare eller beställare är ju bara på plats i skolan en kort stund. Visionen hos dessa är inget värd om den inte lever i de lärare, skolledare och elever som sedan under lång tid vistas i och levandegör skolan varje dag.

De två viktigaste frågorna kring design för undervisning och lärande torde vara:

  • Varför?
  • Varför inte?

De gäller förstås även den fysiska miljön. När svaren ges, fortsätt gärna fråga frågorna ett par varv till. Ex om svaret är ”det ger trygghet” så tråga då varför det skapar trygghet, så du faktiskt vet vad det är som gör det, mer än dina egna för-givet-taganden.

Att skicka ut eleverna att fotografera lärmiljöer de tycker fungerar väl och mindre väl ger väldigt mycket information till oss om vi ställer frågorna efteråt. /Ante Runnkuist

Sedan följde några lika viktiga som lite halvtrista presentationer:

ingen riktigt märker av ventilation och värme förrän de inte fungerar – då märker alla dem…

Det känns självklart att även värme och ventilation påverkar skolnärvaro, trivsel, mående – och skolresultat. Hårda siffror på detta visades, men mer forskning behöver nog göras för att övertyga en och annan beställare, samtidigt som vi faktiskt vet att:

Allra sist på dagen energiknippet Rosan Bosch. Klart snygga bilder och mycket att tänka på, men också viktigt att verkligen undersöka vad som faktiskt fungerar och inte. Framförallt i längden, det är lätt att bygga ganska häftigt, men unga i mängder gör också att många material slits en del, så det måste också finnas en plan för underhåll.

Vi måste inse att Den Enda Vägen inte finns, med en skola som fungerar från start för varje unge. Vi måste prova oss fram på olika håll och tillsammans lära oss mer. Det tar tid och det tar kraft. Men vi kan inte nöja oss med det vi har idag.

En klart givande dag, imorgon är jag åter i ”katedern” (ja, vi har lärarpulpeter så jag har en chans att veta var jag lagt min dator och iPad) på Glömstaskolan. Jag ser fram emot att träffa goa elever igen, nu lite klokare på hur vi tillsammans kan skapa en än mer optimal lärmiljö – för dem och deras lärande, undervisning och utveckling.

Jag tar som sagt ibland paus från klassrummet (där jag ändå är 70%) för att föreläsa om och moderera konferenser om lärmiljö, ex:

Lärmiljö i skolan

4-okt-2016-11-15-48Idag paus från undervisning för att bevista inspirations-seminarium ”Framtidens skola – Hur skapar vi den optimala lärmiljön” arrangerat av Danmarks ambassad.

Först ut är Kasper Kjeldgaard Stoltz som gör det ytterst tydligt att vi alltid måste börja i rätt ände om vi vill ha bra resultat:

  1. Vilka mål finns för skolan?
  2. Vilka förmågor ska tränas, läras?
  3. Vilken didaktik krävs?
  4. Vilken pedagogik fungerar för detta?
  5. Vilken form stödjer den pedagogiken?
  6. Hur ska arkitekturen se ut i denna form?

Det är problematiskt när skolbeställare idag ofta satsar mer på någon paradpryl och häftig skulptur istället för att satsa på fungerande klassrum där viktig undervisning faktiskt ska ske. Allt måste börja i vad som ska göras, läras, tränas.

En möbelsäljare fyllde på med att göra tydligt att

hur det som ska göras, läras och tränas görs bäst är en fråga för professionen och inte för glada fritidspolitiker utan insikt.

Han berättar även om hur de, när de får frågan:

Vad har ni för möbler, vad kostar de och när kan ni leverera?

alltid ställer motfrågan:

Hur arbetar ni? Vad ska ni göra?

Han säger också hört en sanning för alltför många skolupphandlingar idag:

Många möbler som ingen vill sälja. Många möbler som ingen vill köpa. Men de är billiga. Så de går åt i alla fall. Ofta för att ersätta tidigare inköpta billiga möbler som inte höll så länge.

Sedan dags för akustikern som ställer den högst retoriska frågan:

Vilka av er skulle skicka barnen till skolan i en buss som inte klarat besiktningen?

samt den jobbiga följdfrågan:

Vilka av er har skickat barnen till en skola vars klassrum inte klarar basala krav på akustik?

Jag instämmer i att vi idag 2016 inte bör nöja oss med krav på godkänd OVK, utan även borde ha klassrum med godkänd OAK.

En viktig slutsats är det som skolans rektor så ofta påminner oss om:

Lärmiljö måste alltid vara en helhet; det fysiska, det psykosociala och det organisatoriska måste tydligt hänga ihop.

Liksom det som en av dagens talare sa:

  • Många önskar se en förändring.
  • Få önskar förändras.

Nu dags för lunch! Återkommer!

Jag tar för övrigt ibland paus från klassrummet (där jag ändå är 70%) för att föreläsa om och moderera konferenser om lärmiljö, ex:

Odaltande återkoppling

Barnen kommer hem från fredagsträning respektive häng och kräver att få titta på Idol. Måhända inte mitt favoritprogram, men man får passa på när familjen samlas i TV-soffan.

Man kan säga mycket om formatet för Idol, men den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande.

odaltande

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt – i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men där välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid.feedback
Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav. forhallningssattDe har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):