Perspektiv på det här med undervisning

Äntligen har jag fått tummen ur att rensa lite bland gamla papper. En hel del kunde befriande arkiveras i pappersinsamlingen, annat gav lite gott perspektiv på tillvaron. Nedan ett brev från en tidigare elev på mellanstadiet, för sisådär 5-6 år sedan – inte i syfte att visa mina förtjänster, utan snarare ge lite underlag för perspektiv på det här med meningsfull och begriplig undervisning, tänker jag:

Hej Magnus!

Vilken tur att vi fick ha dig som lärare!

Jag tycker det är sååå bra när man frågar dig om någonting i matte t ex: ”5×7 blir ju 35! Eller hur?” Då blinkar du lite med ögat och säger sådär finurligt ”Det är det väl?”. Då får man varken svar och man blir smått irriterad, så varför tycker jag då att det är så bra när du gör det? Jo, för att då tänker man nästan alltid igenom uppgiften en gång till och då blir det oftast rätt!

En annan sak som jag tycker du gör bra är att vi gör mycket på internet! Gud så tråkigt det skulle vara om vi bara skulle läsa allt i böcker och lära oss från dig! Det är roligt med sokrative och educreations!

Fredagsprov har du också infört i klassen (fast du fick idén från Norge tror jag). Det har hjälpt mig med att inte stressa upp mig inför prov. Såklart har jag också lärt mig en massa tack vare dem.

Det har varit jättekul att ha dig som lärare, jag har lärt mig jättemycket.

Varför sluta göra misstag? För att vi lär oss av det.

Jag tänker att eleven var något viktigt på spåren här – man måste göra lärandet till sitt egna, arbeta med information som är given och tvingas tänka efter. Flera elevbrev återkommer till detta, hur jag ler och blinkar med egna ögat (något jag själv inte varit särskilt medveten om) och tjatar om frågan ”Varför?” – samt det där viktiga om att vi är faktiskt inte i skolan för att visa vad vi kan, utan för att lära oss.

Detta var i ett klassrum där det fanns en handfull gamla hopplösa datorer i ett grupprum, men då alla elever hade tillgång till en smartphone kunde vi arbeta smart digitalt och multimodalt ändå. Detta gav här verkligen ett lyft – inte minst de forum vi skapade tillsammans och bland annat förde diskussioner om vad som borde frågas om på provet, och varför/varför inte. På köpet lärde vi oss alla en hel del genom vår interaktion.

Här gjorde jag en intressant sammanställning av vilka som varit inne och deltagit mest aktivt i forumet och kopplade sedan detta till respektive resultat på det traditionella provet – med en närmast rak samvariation. Blev en väldigt intressant diskussion i sig om det här med engagemang och ihärdighet.

Men självklart användes digitala verktyg där de var ändamålsenliga och aldrig bara-för-att, böcker och skrivhäften användes de med – liksom högst traditionell undervisning där jag läste högt eller berättade om tillvaron och förklarade samband (mitt hjärta klappar än när jag på återbesök ett år senare avkrävdes ännu en lektion med Lilla Aktuellt-diskussion, precis som på nästa skola – det är något visst med f d elever och undervisningsrelation ändå). Men inte minst för uppföljning ger digitala verktyg klart effektfulla möjligheter – och kan faktiskt minska rättningsbörda.

Vasaskolan fanns en stor stress över prov och betyg. Istället för att ta bort proven valde jag då att införa ett kort fredagsprov varje vecka, med blandade frågor från veckan som gått. Förutom att lära och träna elever att hantera sin stress och få dem att inse att ett prov också kan bli till ett lärtillfälle gav det också mig och min lärarkandidat mycket information om hur vi behövde anpassa kommande undervisning utifrån vad som faktiskt fastnat och inte – Kirkegaards ord gäller i högsta grad än.

spsm.se

Gå mot Rött – hur tänker du, människa?

Idag på väg hem från ytterst givande frukostseminarium om Ledningskultur och egen utvärdering passerade jag övergångsställe strax utanför Högsta domstolen. På båda sidor stod vi och väntade, men det dröjde tills det blev grönt. Bilar passerade, men efter en stund blev det tomt. Vi var då flera som gick över, trots att det var röd gubbe. En herre i kostym utbrast då uppbragt:

– men det är ju rött!

Vilket ju var ett helt riktigt påstående. Jag tänker att det nog var i vänlighet gentemot damen framför, som verkade gå ut i gatan mest för att alla andra gjorde det. Eller så ville han bara poängtera att vi gjorde fel och han gjorde rätt. Eller så fanns där andra skäl, som vi inte vet något om.

Själv brukar jag ofta stanna för röd gubbe, i synnerhet om det finns små barn i närheten (inte minst i vagn eller på cykel, som ju har stora möjligheter iaktta hur vuxna gör). Plus att det ju blir till en liten mikropaus i vardagen.

”Paktivitet” – ett sätt att aktivt vara passiv, som ett sätt att göra mikromotstånd i all denna effektivitetsjakt, som Jonna Bornemark återigen lyfte under gårdagens perspektiv på samtiden.

Sedan kan man ju alltid också stanna för att man ska följa lagar och regler, vilket ju är en sund och riktig grundprincip. Men här får jag någon gång ibland svårare, när det inte finns ett mer tydligt bakomliggande svar på frågorna

  • Varför?
  • Varför inte?

Dvs mitt på dagen när barn ser på finns det ju ett svar på detta. Eller i en farlig korsning. Eller… Men blir svaret självklart detsamma mitt i natten, med fri sikt åt alla håll? Eller när jag ser att jag har god marginal över, men ett tryck leder till onödiga köer och utsläpp?

Världen är inte svart eller vit, den är färgglad.

Jag vet inte säkert och tänker förbehålla mig rätten att inte behöva ta absolut ställning, men tänker att frågan är exempel på där man bör ta aktiv ställning, man måste göra det där och då – utifrån rådande kontext och en mängd olika premisser och hänsyn. Medvetna val utifrån en lyhördhet på omgivningen och en tanke om självledarskap och ansvar även här således, inte kliva ut i gatan bara för att andra gör det – sådant gruppbeteende är lika lätt att hamna i som det lätt kan bli farligt.