Två månader som (tf) rektor

Tänk vad tiden har en märkunderlig förmåga att rulla på ändå. Gott så – alternativet vore ju onekligen sämre. Jag som aldrig skulle bli rektor har nu varit det i två hela månader. Och fler lär det bli, så som det känns nu i alla fall.

Det är faktiskt roligt vara skolledare. Och lärorikt, utvecklande, spännande och stundtals ofta nog så krävande. Som lärarjobbet alltså, men med ett nytt perspektiv.

Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag inte gick för snabbt till att bli skolledare, utan har gedigen erfarenhet från såväl lärarjobb som fackligt arbete. Som ny lärare kastas man ofta ut i det okända, och jag kan säga att detsamma gäller skolledaruppdraget. Helt plötsligt ska man attestera stora räkningar, ha medarbetarsamtal, polisanmäla en elev, bestämma kommunikationsstrategi o budget, möta oroliga föräldrar eller medarbetare som kanske inte levererar som de kan, eller bestämma om vi ska ta emot människor på praktik eller inte… Många beslut, i stort och smått – tur man har tränat på det som lärare innan!

Utan ett gediget och grundat team i ledningsgruppen hade det aldrig gått så bra. Att det funkar bra och vi faktiskt går in på höstlov med en blandning av den vanliga hösttrötta och en mer inspirerande känsla beror förstås på all fantastisk personal som gör ett så härligt arbete med att tillsammans och var för sig få varje elev på banan. Jag pratar med många elever och får ännu se stjärnglans tändas i deras ögon, många föräldrar vittnar också om hur nöjda de är med skolan. Teamarbete runt årskurser är nyckeln hos oss, men också att vi fokuserar på det som faktiskt står i styrdokumenten.

”Jag tycker det är så häftigt att vi här inte jobbar med Nöjd Kund, utan med Bildning och Utveckling. Jag känner verkligen att jag har mandat och tillit, men att skolledningen finns där när den verkligen behövs.” är ord som i olika tappning ofta återkommer på medarbetarsamtalen

Jag är tillförordnad fram till jul. Tjänsten kommer snart ut och jag lär söka den. Eleven som i förskoleklass för två år sedan reflekterade en stund i kapprummet och kom fram till att

”Gud bestämmer i himlen, magistern i kapprummet”

tog ett nytt lunchsnack med mig i veckan:

”Så om du då blir rektor på riktigt, blir det lite som en julklapp för oss alla?”

Vad ska man säga om det? Resan fortsätter!

Varför jobba i team – på riktigt

Idag en tämligen fullmatad dag med ett gäng medarbetarsamtal. Ovant sitta med chefsperspektiv. Överhuvudtaget ovant, då samtalen varit mer sällsynta än man kunde tro utifrån den vikt de tillskrevs på Stockholms stads ledarprogram för unga… Men där sades ju i gengäld även att man inte borde ha fler än tretton medarbetare att ha samtal med, och nu har jag långt fler än så. Som tur är har jag en väldigt stabil ledningsgrupp och kompetent personal att luta mig mot.

Utifrån förra läsårets arbete med Bättre Skolor inleder jag samtalen med styrkefokus och frågan vad som fungerar bra. Det som slår mig är att samtliga spontant säger något i stil med

Att på riktigt jobba i team! Och att vi visas tillit och ges mandat. Att vi lämnat ”nöjd kund” för att istället få fokusera på ledarskap, utveckling, kunskapstillväxt och bildning.

Att arbeta i team är något annat än arbetslag. Båda har förstås sina förtjänster och sina utmaningar, ingetdera är någon patentlösning. Men det gör skillnad att på allvar se och arbeta med ”våra elever” och att ”jag hjälper dig med din klass”. Dessutom kan det i grundstrukturen lösa utmaningen med nya lärare som förstås behöver sin induction (arbetsplatsintroduktion och yrkesintroduktion) för att bli kvar i yrket.

Det är väl knappast så att nya läkare får en skalpell, ett schema, en operationssal och sedan förväntas utföra hjärnkirurgi på egen hand från första dagen…

Det är förstås inte bara de nyexade lärarna som uttrycker glädje över att tillhöra ett team, även lärare med gedigen erfarenhet uttrycker stor tacksamhet över att äntligen på allvar arbeta tillsammans med kollegor, i vardagen.

Haken med att arbeta så här i team är att man snabbt vänjer sig och inte längre kan se varför man skulle vilja gå tillbaks till ensamarbete. Därmed finns det än så länge inte heller så många skolor att välja bland…

I ett fungerande team

  • blir varje lärare bättre, med andra lärare nära
  • får man uppbackning när man så behöver
  • kan var och ens kompetens (ämne & person) tas tillvara
  • kan ex utvecklingssamtal fördelas utifrån professionell bedömning isf att man tilldelas elever av slump
  • möts eleverna av olika vuxna, med ett gemensamt uppdrag
  • varierar gruppstorleken över tid, beroende på vad som ska göras
  • löser man enklare frågan om schema och håltimmar (som en medarbetare påpekade inte ens är en fråga hos oss), kompetensutveckling och andra för skolan relevanta frågor

Sedan är det förstås inte smärt- och konfliktfritt att arbeta i team heller. Men får man till det – vilket är ett arbete – så anser medarbetarna här uppenbarligen att det är mycket värt. Därför väljer vi att fortsätta. Inte för att vi måste, utan för att vi vill och ser att det ger långt mer än det kostar. Nu gäller det bara att fortsätta:

hålla i, hålla ut, hålla om och hålla bort!

Varför Skola?

I dag hade jag förmånen att få lyssna till filmare och fotograf Mattias Klum på temat

”Vad spelar det vi gör för roll?”

Ytterst inspirerande och mycket tydligt budskap: Det spelar roll vad vi gör här och nu, för nu och för framtiden. Vill vi att våra barn eller elever ska få samma rika möjligheter som vi fått kan vi inte fortsätta i samma hjulspår som tidigare, då de faktiskt inte leder rätt. Det finns hopp, men det är nu det handlar om. Naturen är bortom vad vi känner till och i förlängningen resursen för allt liv.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

På minglet efteråt råkade jag hamna med hållbarhetschef på Akademiska hus, en måldirektör på Trafikverket och en projektledare på Skanska. Klart intressanta samtal, med mycket god bäring på skola – även om utgångspunkten ursprungligen var en annan. Eller kanske just därför, jag tror vi behöver finna inspiration  även i världen utanför! Liksom minnas att det vi gör är faktiskt viktigt på riktigt:

”Jag trodde aldrig att han skulle säga att han ville gå till skolan men varje dag säger han att han gillar att gå i skolan. Han har helt plötsligt fått så många fler möjligheter.” /förälder till elev som börjat på Glömstaskolan

www.unglivsstil.se/konferens

Jag tänker att allt hänger ihop. Det finns ingen enkel lösning eller metod som fungerar överallt, i all typ av kontext. Just därför behöver vi våga prova olika vägar och också dela de erfarenheter vi gör – lyckosamma som mindre lyckosamma. Det handlar inte om att alla måste eller ska göra lika, men att målet är detsamma – en hållbar värld, nu och framåt! Själv är jag övertygad om att vägen dit går över meningsfullhet och begriplighet. Att få vara en del i något större är också bra. Liksom att få vara nära, nyfiken, nytänkande. Men framförallt tillsammans och i samverkan!