Unik Solidaritet?

Igår var jag igen och såg musikalen Billy Elliot. En fantastisk föreställning vad gäller skådespeleri, sång, musik, scenografi. Dessutom ett, som jag uppfattade det, väldigt viktigt budskap:

Det gäller att finna balans mellan att hitta sig själv och vara en del av en gemenskap och ett sammanhang.

Eller som våra styrdokument länge stadgat:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Lgr 11

Just balansen mellan de två tror jag är nyckeln och precis som gungbrädan faktiskt inte blir något rolig om en av de som gungar är för tung, får inget av dessa uppdrag väga helt över det andra. Detta är vad skolan handlar om: vi ska inte bli kopior och vi ska kunna verkar och fungera tillsammans i ett samhälle byggt på demokrati. Detta blev även extra tydligt på veckans fyra dagars intensiva rektorsutbildning, där vi tillsammans gnuggat och gnuggats i skoljuridik. Grundlagen går att läsa, den går att begripa och ska tillämpas efter bästa förmåga. Tack Billy för den mer multimodala påminnelsen!

In everything you do
Always be yourself, Billy
And you always will be true

OCH
Solidarity solidarity
Solidarity forever
All for one and one for all
Solidarity forever
Solidarity solidarity
Solidarity forever
All for one and one for all
Solidarity forever
 (hittade ingen svensk översättning och ville inte göra en egen)

Varför bli domare? eller lärare…

Denna helg åter dags för Töjnan Tiger Cup, en av sveriges mer trivsamma innebandycuper.

Det viktiga är att så många som möjligt spelar innebandy och är aktiva. …

Vi utgår då också från att deltagande lag inte utnyttjar reglerna till toppning, d.v.s. flytta spelare till lägre klass eller plocka in extra spelare bara till den här cupen för att förbättra sina möjligheter att vinna.

Som förälder till två innebandyspelande barn ställer man förstås upp som funktionär så att cupen ska kunna genomföras (plus alternativet att istället behöva sälja bingolotter är värre). I går satt jag en vända i sekretariatet, där min medsittare i en paus högt reflekterade:

Undrar varför någon ens vill bli innebandydomare?

Det verkar kräva ständig närvaro och mycket snabba beslut utifrån klent beslutsunderlag, vilka man stundtals får skäll men sällan cred för.

Efter en stund kom vi fram till att det nog handlar om att man ser att man gör en viktig insats – utan dem ingen cup. Dessutom får de vara med där de händer, säkert är det många f d innebandyspelare som vet vilken otrolig stämning det är på plan och dels vill fortsätta uppleva den, dels föra den vidare till nästa generation. De är dessutom med och såväl dömer som arbetar förebyggande för att skapa den stämning vi alla vill ha, med lek, glädje och fair-play. Även om de inte alltid får uppskattningen för det, så vet de att de varit med och byggt något. Dessutom får de lite, lite, betalt. Samt tydligen bra utbildning och god gemenskap i domargruppen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att koppla det till skolans värld:

Ungefär lite som att vara lärare eller skolledare alltså. Ständig närvaro, snabba beslut och stundtals får man skäll, men sällan betalt utifrån ansvar och utbildning, men ofta nog god gemenskap och ständigt lärande.

Domaren har ett helhetsansvar för matchen, men sekretariatet gör sig del – liksom hall- och matchvärden, den som grillar korv och säljer kaffe, administrerar och håller i matchprogram mfl funktionärer. Domaren behöver inte städa toaletter, men vet att det blir gjort. Den som städar toaletterna vet att den inte behöver avgöra mellan motstridiga viljor på plan. Vi bidrar med olika saker, utifrån kompetens, talang, intresse, roll.

Kompetens är alltid vacker.

– gäller samtliga ovanstående grupper och många andra, i många olika sammanhang. Vi är bra på olika saker, men kan alla se till att göra de uppgifter vi har åtagit oss med närvaro, autenticitet och ansvar. I det ligger även att INTE göra sådant som klart ligger utanför, utan lägga (tillbaks) det ansvaret i det knä som det bör ligga i.

Det här jobbar vi en del med på Glömstaskolan. Vid sidan av lärarna finns där en socialpedaogog i varje team, som tar hand om närvaroadministration, rastvakter o därtill hörande rastkonfliktsarbete. Uppenbarligen efterlängtat om man ser till söktrycket hos lärare – som önskar arbeta mer som lärare. Att ha en lokal chef över elevhälsan är ett annat klokt drag – gör frågan central samtidigt som allt inte behöver ligga på rektors bord.

Liksom innebandyklubben arbetar vi också med föräldrars ansvar. Vi har olika roller, funktioner och ansvar även om vi har samma mål:

Varje barn ska utvecklas så långt som möjligt, utifrån ”sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” som det står i läroplanen.

Tillit, sammanhang, ”fyra bröllop o en begravning”

Min farmor växte upp i Stinsvillan Sollentuna som enda barnet till överstins Oskar Skog. Hon fick fyra barn, vilka hon tog hand om ganska mycket på egen hand. De fick sedan många barn och femton barnbarnsbarn, vilka hon också höll reda på. I helgen träffades tjugofem av oss för en trivsam helg tillsammans med barnbarnsbarnbarn som nyss börjat krypa till släktäldste 80+.

Vi träffas inte så ofta, men har under åren hållit kontakt, varit på fler än fyra bröllop och en begravning tillsammans. Mina äldre kusiner har liksom alltid varit med, bland annat när jag lärde mig gå liksom när jag med deras hjälp fick inse att jag faktiskt inte var mörkrädd. Jag känner enorm tillit till att

vi vill varandra väl, och gör varandra bra.

Samma tillit känner jag faktiskt till ledningsgruppen här på Glömstaskolan. Vi är fyra sinsemellan ganska olika personer, med olika kompetenser och perspektiv. Men vi kan prata om det och jag litar obetingat på att vi både kan provtänka och konkret bygga skola tillsammans.

Kommande vecka är jag borta på rektorsutbildning med viktig juridik. Jag känner stor tillit till att personalen – som vanligt – löser allt det som alltid uppstår i en skola. Utan att t f rektor behöver vara på plats, även om jag verkligen gillar att vara det.

Vi svarvar inte muttrar o skruvar, vi arbetar med människor. Arbetet blir aldrig som man tror och heller aldrig färdigt. Det ligger såväl en förbannelse som en stor tjusning i  det.

Tillit är en palindrom som funkar åt båda håll. Det gäller att se till att befinna sig i ett sammanhang som bygger och bygger på detta. Som legitimerad lärare eller skolledare finns där idag ofta en möjlighet att byta till sig detta om det skulle saknas, jag tänker att det är viktigt att ta ansvar för att också ta denna möjlighet om man så behöver. Själv har jag sett till att vara i rätt sammanhang.

”Hej då rektorn! Gör en bra helg!”

– var ord som ekade över skolgården nyss, från glada lekande elever.

Så får det bli!

Gör det du med.

 

Första veckan som rektor

Kloka John Steinberg har precis lanserat en bok ”Fyrtio minuter, hundratals beslut”, vilken jag förstås beställde till de nya lärarna på skolan. Precis som med min egen bok (som i många stycken ännu håller, såhär 16 år senare) fungerar den säkert mycket bra även för mer erfarna lärare.

Som nybliven rektor kan jag meddela att inte det inte är färre beslut att göra per dag. Även här måste många fattas i stunden och ofta utifrån ett ofullständigt beslutsunderlag. Uraktlåtenhetatt inte fatta beslut – är ofta värre än att fatta ett i vissa detaljer felaktigt beslut. Beslut måste förstås grundas i en tydlig vision vart vi är på väg (och inte), där styrdokumenten utgör den stabila grunden.

De beslut som kan vänta bör också få mogna fram. Att ta hjälp av andra och provtänka tillsammans gör att det ofta blir så mycket bättre. Beslut ska också tas på rätt nivå – hos dem som har såväl mandat som ansvar och insikt. 

Det som är bråttom får inte alltid ta överhanden från det som är viktigt.

Skolutveckling idag handlar inte om att lägga till, utan ta bort.

Ett av de större besluten är hur min tid och kraft ska prioriteras. Så här långt har jag lyckats prioritera att stå i ljushallen på morgonen och ta emot personal och elever när de kommer. Många små frågor kan här lyftas och få sin lösning innan de blivit stora frågor, plus att det skapar en god grund för dagen. Sedan försöker jag ta ett varv igenom varje hemvist i samma syfte. Som rektor vill jag förstås oftare kunna säga ”Jag vet” än ”Jag ska ta reda på”. Dessutom gillade jag mycket när äldsta dottern kom hem från förskoleklass och sa:

Jag har en fröken som heter Birgitta, en som heter Monica och en rektor som heter Anders.

När det gäller förvaltningens möten gäller det att vakta sin tid och se till att göra vad man kan för att de ska ge mer energi än de tar. En och annan utbildning måste man också genomföra, det blir så mycket bättre stämning på skolan om lärarna får rätt lön i rätt tid… Rektors ansvar för arbetsmiljö och andra frågor är också vittomfattande, här skulle skolan tjäna mycket på att rensa i floran och låta rektor kunna vara mer av pedagogisk ledare (liksom lärare ska få ägna sin tid och kraft åt undervisning och därtill hörande planering, uppföljning och utveckling).

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting – och det är verkligen inte rätt.

Så här långt har steget till att bli skolledare känts mycket bra. Men jag är samtidigt glad över att det fick ta sin tid och att jag bär med mig viktiga erfarenheter från klassrummet, lärarrummet, fackliga sammanhang och utbildningar, Lärarnas yrkesetiska råd, Lärarnas Ansvarsnämnd, Skolportens lärarpanel och många andra sammanhang. Att dessutom ha tre egna barn och ha sett skolan från föräldrahåll tillför också ett och annat. Som grädde på moset har jag dessutom erfarenheter från politiken, då jag sitter kvar som ledamot i barn- och ungdomsnämnden där jag bor.

I torsdags fick jag även goda erfarenheter från mitt nya yrkesförbund Skolledarförbundet, som bjudit in till seminarium på Breviks skola. Jag var där för dryga två år sedan för att hälsa på en god kollega, men möttes samtidigt av en rektor med öppen dörr och tid även för en oanmäld besökare nyfiken på skolan. Det gäller uppenbarligen att ligga steget före och se till att rensa undan mindre frågor från ens bord, så man kan arbeta med de viktiga sakerna.

Lärare och skolledare har pedagogiskt tolkningsföreträde.

– är ord som klingar från vinnaren av Stora Skolledarpriset 2016 och nog borde göras till skärmsläckare på varje rektors och lärares dator.

Lärare måste utgöra första linjens elevhälsa. Med en ny grupp måste man som lärare förstå lägga tid och kraft i början på att göra den undervisningsbar.
Vi måste lämna alltför stort fokus på individen för att istället börja jobba med gruppen – för individen.

Jag inser nu hur mycket jag låtit mig inspireras. Inte köpt allt, utan medvetet valt – och valt bort. Vikten av att ha en pedagogisk idé och hålla fast vid den står åter tydlig. Liksom att allt handlar om i vilken kontext man verkar. Men till sist återstår ändå:

Håll i, håll ut, håll om – och håll bort.

https://youtu.be/-0thVx2xutA