Så var man rektor då…

Ja, jag vet att jag uttalat:

”Varför skulle man bli skolledare? Den stora grejen med lärarjobbet är ju att se stjärnglans tändas i ungars ögon, det är nog sällan rektor får vara med när ett barn knäcker läskoden.”

Men jag har mer och mer kommit till ro med att saker ofta nog händer av en anledning. På Glömstaskolan har jag fått möjligheten att vara med från början och utforma en helt ny verksamhet utifrån tankar, idéer och tidigare erfarenheter – samt självklart statliga styrdokument och pedagogisk plattform, men mindre utifrån tradition och vanliga för-givet-taganden. Rektor Peter gav oss verkligen stort mandat att tillsammans utforma vad vi tänker behövs i en skola för varje barn. Han visade tillit och stöttade där det behövdes, men lade sig inte i onödiga detaljer bara för att han kunde.

Du har varit så mycket mer ledare än chef.

Skolan har vuxit mycket snabbt. För två år sedan hade vi 30 elever, för ett år sedan 208 och i våras gick vi på sommarlov med över 300. Till uppropet har vi passerat 460. På vägen behövdes en biträdande rektor. Jag tvekade initialt att söka tjänsten, men när klok kollega frankt konstaterade:

Magnus, du beter dig redan som skolledare och vi lyssnar på dig. Om vi får in någon annan och ni säger olika blir det lätt jätteknas.

Så efter dryga 17 år som lärare tog jag så steget ”to the dark side”. Första månaderna innan min efterträdare var på plats försökte jag vara både lärare och skolledare samtidigt, vilket var tufft. Min farhåga att inte längre få träffa på så många elever i stjärnglanständningsögonblick kom däremot tydligt på skam.

Som skolledare behöver man faktiskt inte sitta på sitt rum och vänta på att något ska hända. Jag är ute i alla hemvister i princip varje dag jag är på skolan. Jag måste också erkänna att det varit riktigt energigivande att vara med och sätta och känna god kultur på läsårets uppstartsdagar.

När rektor släppte nyheten  att han går vidare till större uppdrag tittade jag och övriga i ledningsgruppen på varandra och ställde den raka frågan:

Blir ni kvar? Då blir jag kvar. Nu kör vi!

Formellt blir jag tillförordnad rektor 25/8. I praktiken har jag, ledningsgruppen och medarbetarna  redan tagit över rodret för Glömstaskolan. Rektor Peter har här gjort ett gediget jobb med att bygga en skola som inte bygger på att han är på plats, en skola där legitimerade lärare, fritidspedagoger, socialpedagoger faktiskt  har mandat och förutsättningar. En skola där ansvarskultur råder, där vi håller i, håller ut, håller om samt håller bort. Vi fortsätter vårt gemensamma bygge framåt!

På måndag har eleverna upprop klockan 12.12. Då är jag dock inte på plats eftersom jag samma morgon har upprop på Rektorsutbildningen i Uppsala. Men det är lugnt, verksamheten bygger ju inte heller på att jag är där varje stund. Uppropsdagen får lärarna ha stjärnglanständningen för sig själva, men sedan kommer jag tillbaks och hänger i verksamhet och undervisning.

Spännande resa fortsätter!

Yttrandefrihetens lov

Nog skulle vi komma längre om vi faktiskt tog oss tid att lyssna på varandra i syfte att försöka förstå än att göra ner?

Att tillbringa en del tid och kraft i sociala medier ger mig mer än det kostar. Annars skulle jag inte göra det. Ofta är det en guldgruva för inspiration, tankeutbyte, provtänkande, tankespjärn och svar på snabba frågor.

Skolverkets hemsida är fortfarande ett mysterium att hitta på, men ställer jag frågan på twitter får jag snabba svar med direktlänkar från sådana som uppenbarligen hittar.

Just tankeutbytet med de som tycker och tänker olika kan ofta ge mycket, med nya perspektiv och insikter. Men det gäller förstås bara så länge man visar respekt för varandra som människor som tycker och tänker olika – som ju är en en grundbult för varje fungerande demokrati (vilket är något långt större än att majoriteten vilja gäller). Tillsammans kommer vi längre!

”En yttrandefrihet utan förmåga att hålla tyst och andas ut, reduceras snarast till: ”vars och ens rätt till att agera som en idiot – utan att ens vara det”.

Knappast en frihet att dö för.

Vill du ödsla tid på en fejd som bara kan vinnas av stenåldern så kan du fortsätta att höja den verbala släggan. Du kommer få reaktioner, ditt neurologiska missbruk av bekräftelse kommer underhållas.

Men var det verkligen det du drömde om, att göra din samtid räddare?

Jag avslutar med en bön: lås oss minnas att varenda människa som någonsin yttrat sig förtjänar en värld där det inte våra brister som för oss samman, utan våra kvalitéter.

” /Bob Hansson, SVT 3/3-17

Vassa knivar och vem ska göra vad?

Denna sommar vankades det vanligt Hamnfest i TorsöLister. Utifrån devisen

påverka genom att medverka

var jag även detta år delaktig i planering och genomförande. Bland annat valde jag att ägna en del tid och kraft åt att fixa en del av maten. För mig är det inte särskilt betungande, utan snarare en fröjd och glädje i att göra en god tomatsallad när man har tillgång till

  • en riktigt vass kniv
  • fantastiska tomater som fått mogna i solen
  • superfräsch lök fångad direkt ur bondens hand, direkt från åkern bredvid
  • stadig skärbräda som ligger på plats
  • olja och vinäger av god kvalitet
  • nödvändiga kryddor

Festen, inklusive maten, blev utifrån given spontanrespons och egen känsla väldigt lyckad. Det var förstås mångas förtjänst då vi var många som var delaktiga utifrån att

ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Nu har jag haft första dagen detta läsår på plats i skolan. En klart givande och trivsam dag som bådar gott för spännande fortsättning, där vi tar nya steg tillsammans.

Ovanstående fundering över vikten av ändamålsenliga verktyg och nödvändiga råvaruresurser tänker jag inte är särskilt svår att överföra på andra verksamheter, som exempelvis skolan. Här handlar det förstås om att vi behöver ex

Även här gäller förstås också

ingen kan göra allt, alla kan göra något

eller kanske snarare

ingen ska göra allt, vars och ens kompetens bör nyttjas klokt

Jag känner verkligen att både vi i skolledningen och teamen av lärare, fritidspedagoger och socialpedagoger på många olika sätt kompletterar varandra i våra olika kompetenser – såväl formella som mer informella/personliga. Det ska bli riktigt spännande att åter träffa all personal – där ungefär hälften är nya då skolan växer så det knakar. Glömstaskolan har dock lyckats besätta samtliga tjänster och har legitimerade lärare i 100% av alla ämnen och årskurser (vi har inte klasser. Eller veckobrev eller föräldramöten, utan lägger vår tid och kraft mer på god undervisning  utifrån skollag o läroplan).

Vi har fem dagar på oss att bygga kultur och sätta struktur innan eleverna har upprop – samtidigt som jag har det på rektorsutbildning. Så kan det gå. Spännande tider!

påverka genom att medverka –

ty framtiden kommer inte till oss, vi skapar den.

Döden, livet, årsrik?

I år har flaggorna åter vajat på halv stång i sommarbyn, då byäldste somnat in för gott.  För bara två år sedan var båda byäldste kvar på trivsam hamnfest ända till slutet och att det flaggas gemensamt tycker jag känns bra, det betyder i min värld att vi tillsammans värnar erfarenhet och liv – och varandra.

https://www.facebook.com/herregudco

Ingen försvinner från oss, så länge någon minns. /Nils-Göran Enggren

I en etta jag undervisade i för ett antal år sedan hade jag inte mindre än tre elever som nyligen mist en förälder. Det var speciellt, men väldigt lärorikt då barn i allmänhet har ett långt mer avspänt förhållande till döden än mången vuxen. Det är märkligt att vi på något sätt byggt ett samhälle där döden inte ska finnas, när det enda vi vet med säkerhet är att livet är en livslång sjukdom med 100% dödlighet…

Det gäller att fylla åren med liv, inte livet med år.

Samtidigt som rik erfarenhet inte heller är att förakta, utan tvärtom förvalta väl.

”Ordet årsrik står för att människor, som kommit upp i åren, är rika på antal levda år, kunskap och livserfarenhet. Och livserfarenhet har av den visserligen begränsade forskning som finns visat sig vara värdeull vid beslut om komplicerade problem och vid konfliktlösning. … Årsrika ska ses som en tillgång i samhället, inte som en belastning.” /Björn von Sydow & Barbro Westerholm, riksdagsledamöter (S resp L), från boken Årsrika, vandringsutställning Hälsinglands museum

Samma gäller nog för övrigt saknad. Det händer ju att yngre elever uttrycker att de saknar sin förälder. Mitt svar blir alltid något i stil med:

Det är ju tur att du saknar! Det hade väl varit betydligt värre om du känt tvärtom… Saknad är inte farlig, utan visar att något är betydelsefullt. Nu får vi chans att träna på Gilla Läget.

Redan 2011 bloggade jag om ”Utøya i skolan; livet, döden, verkligheten” och klipper här in en bit därifrån som ännu är giltig:

”Döden kan lära oss att leva”

– och det är något jag verkligen tror på.

”om vi på allvar fattade att vi är dödliga skulle vi ta hand om vardagen och våra kära relationer mer omsorgsfullt … – Om du själv fick reda på att du har ett år kvar att leva, skulle du då ändra på något? Och i så fall vad?” /Lisa Sand, kurator på Långbroparks palliativa vårdavdelning

Jag har själv fått ställa mig den frågan (även om det visade sig att min carcinod verkar gå att hålla i schack) och det kändes väldigt bra att ha tänkt igenom. Samma sak om jag vann tio miljoner på Lotto – jag skulle säkerligen fortsätta arbeta, om än knappast heltid.

Lars Bergström har också skrivit en väldigt läsvärd essäsamling ”Döden, livet och verkligheten”, vilken jag varmt rekommenderar för den som vill fundera över tillvaron på ett mer filosofiskt plan. Erica Falkenström har skrivit en mer handfast bok som också den ger en del tankar kring tillvaron –

 Vad vill du med ditt liv – egentligen?

En fråga vi kanske borde ställa oss själva något oftare. – Och kanske även eleverna?

”Det du gör idag, bestämmer vilken bil du kommer att ha om femton år” /lärare till ytterst bilintresserad, men för tillfället skolointresserad elev

Sedan kan förstås materiella ting som bilar ses som en liten fråga i sammanhanget med livet, döden och verkligheten, men ändå – för stunden kan det vara nog så viktigt. Precis som det stora och det lilla samtalet om döden, livet, verkligheten.

Sist ett citat från ett av de få sommarprat jag lyssnat på i år – förutom fantastiska Värmeradio:

Utveckling är skiftet från begravningar av barn till begravningar av gamla. Att begrava sina barn är aldrig acceptabelt, men att begrava sina föräldrar är livets spelregel. /prof Hans Rosling

Lev väl! 

Hey, hey – be careful out there!

… wherever you are.

Gott sjömansskap?

I dagens tidning fastnar fru och tonåring i quiz ”Har du kunnandet för att vara på sjön?”. Roligt viktigt och intressant, kunskaperna från Skepparexamen sitter i stort än.

https://www.sjoraddning.se/trossen

Påminner mig om artikel i den utmärkta tidningen Trossen (jag är förstås medlem i SSRS, även om jag och tonåringen mest seglar jolle) om ”Jakten på det goda sjömansskapet”. Sjömansskap verkar inte vara sådär enkelt att fånga in heltäckande som begrepp. Ibland blir det enklare att definiera vad det är genom att definiera vad som INTE är det.  Samtidigt som det inte heller är riktigt så enkelt heller, då mycket handlar om kontext och sammanhang. Precis som Trossen påminner om när det gäller sjöregler:

När dessa regler tolkas eller tillämpas ska tillbörlig hänsyn tas till alla navigationsfaror och kollisionsrisker samt till alla särskilda omständligheter, inbegripet begränsningar hos berörda fartyg, som kan kräva att man avviker från dessa regler för att undgå över- hängande fara. /TSFS 2009:44 

Som vanligt tänker jag att det finns bäring till skola även här. Vem som helst bör inte vara på sjön, vare sig för sin egen eller för andras skull. Vem som helst bör inte heller verka i skolan, vare sig för sin egen eller för andras skull. Du som följt min resa vet att det inte betyder att man inte får göra fel/visa sig handlat oskickligt (vare sig på sjön eller i skolan), men att felen dels får vara rimliga utifrån sammanhang, dels att man förstås måste lära sig av misstagen och inte upprepa dem, utan bygga vidare på rikare erfarenhetsgrund.

Erfarenhet är viktig – och den uppstår inte om man i rädsla för att handla fel ständigt stannar på land. Enda sättet att inte göra fel är att göra ingenting, och det är verkligen inte rätt.

Att vara på sjön är inte alltid enkelt. Att verka i skolan är det inte heller. Det är en ständig balansgång! När det flyter och fungerar är det dock fantastiska ställen att vara på båda två!