Färdig eller Inte?

Jag som länge var med i VågaVägraFacebook har sedan flera år nyttjat olika sociala medier som både anteckningsblock, klotterplank och kommunikationsyta. Framförallt har twitter för mig blivit ett sätt att stundtals fördjupa de sammanhang jag är på, där jag ofta realtidsantecknar sådant jag finner intressant eller tänkvärt. Ofta uppskattat av många, samtidigt som jag får mer eller mindre kloka inspel där frågor och funderingar också ger möjlighet att tänka ett varv extra eller två. Jag har lärt mig se bortom de få hätska trollen i twittergruvan men saknar återkommande Morricas förmåga att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt och ställa raka men ändå respektfulla frågor, i syfte att vi båda skulle bli klokare.

Tidigare i veckan rektorsmöte i Huddinge. En såhär i läsårssluttider och Skolinspektionsväntan något trött men ändå ytterst engagerad skara. Vi sitter alla med rekryteringar, lokalutmaningar, tjänsteorganisationspussel och planering av avslutningstal. Samtidigt som allt detta pågår måste vi lyfta blicken framåt och göra en plan för hur kommande läsårs kompetensutveckling tillsammans med kommunövergripande förstelärare kan tänkas te sig. Där någonstans säger – och twittrar – jag, som jag gjort vid många föreläsningar (och även flera APT) orden:

Den lärare som säger sig vara färdig, är nog just det. Vänligen lämna byggnaden.

Vilket i min värld, utifrån vad vi var i just då, förstås INTE handlade om att vi alla, skolledare som lärare och elever, inte ska få vara lite sådär lagom nöjda och färdiga med det här läsåret nu när det lackar mot sitt slut. Nej, den var snarare en mer generell betraktelse att man faktiskt aldrig blir färdig som lärare – det finns alltid mer att utveckla och lära. Vilket för mig är en del av såväl utmaningen som charmen med läraryrket – liksom även skolledaruppdraget, som får sägas erbjuda lärande i kvadrat. Man ska nog snarare känna sig lite färdig såhär i slutet av läsåret. Inte helt slutkörd, men ändå att man gett och fått mycket – och framförallt lärt sig mycket, precis som ens elever.

Lärare som lär, har elever som lär. /Andreas Schleicher, Pisaexpert.

Det blev en del intressanta frågor och funderingar och sett i backspegeln kan jag förstå att man felaktigt trodde det handlade mer om här och nu än om en generell betraktelse. Tur då man kan ställa frågan – och ofta få svar. Om man verkligen vill förstå, alltså.

”Människan ska helst ha något att reta sig på för att känna sig ordentligt förankrad i gruppen” /Jenny Nordberg SvD 10/6-18

Du som följt mina bloggar vet ju att jag inte anser att vi ständigt ska springa fortare, göra allt annorlunda och aldrig vara nöjda eller faktiskt prioritera tid för reflektion eller livsviktig återhämtning. Men jag står också för att den lärare som inte alls längre är villig att lära och utveckla sin undervisning faktiskt inte längre har i skolan att göra. Nu är det som tur tämligen sällsynt förekommande, lärare i gemen vill helt enkelt det ska gå bra för eleverna och inser sin stora roll i det. Då är jag snarare mer bekymrad över att hela samhället fortsätter ta steg mot granskningssamhälle.

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting. Och det är ju verkligen inte rätt.

Glömstaskolan utmanar vi en och annan ”mental tatuering” om hur man kan organisera skola, med Skollagen 2 kap §10 som ledstjärna. Vi säger inte ”Gör som vi, så blir allting bra”. Vi säger däremot ”Utifrån frågorna ’varför?’ respektive ’ varför inte?’ gör vi såhär, det här har vi lärt oss och erfarit så här långt”. Jag blir lite mörkrädd när mer eller mindre nyexade lärare eller skoltyckare utan annan insikt än egen eleverfarenhet (ofta från 1900-talet) vet precis hur skola ska göras och utifrån sin begränsade erfarenhet och personliga kontext högt trumpetar ut att det bara finns en väg framåt, när vi andra så väl vet att världen är mycket mer komplex och mångfacetterad än så.

Världen är inte svart eller vit, den är faktiskt färgglad.

Nu fyller vi de sista dagarna före sommarferie (för lärare och elever, själv har jag numera semestertjänst – vilket vore hål-i-huvudet som lärare som ju behöver vara på plats när eleverna är på plats) med så gott innehåll som möjligt, med tid för reflektion, återblick och grund inför nästa läsår. På vägen ett välbehövligt och välförtjänt uppehåll, där vi som verkar i skolan kan finna ny kraft och energi och åter känna längtan efter klassrummets puls och nerv. 

Vi har möjlighet göra skillnad varje dag, men färdiga blir vi aldrig!