Panta rei – man kan inte stiga ner i samma flod två gånger

Förra veckan var vi på en timmes visning vid Ljungavikens utgrävningar under ledning av ytterst skickliga ciceronen Ola Palmgren, museipedagog vid Blekinge museum. Han inledde med att kolla vad vi kom ihåg av lågstadiets undervisning kring stenåldern. Ingen kunde direkt minnas något djupare av den (inte ens de unga som var med).

– Men det gör faktiskt ingenting, för det mesta ni lärde er visar sig nu ha varit fel! I väldigt många läroböcker ser vi bilden av stenåldersfamiljen som har sin hydda i strandkanten, där Mamma Yxa garvar skinn, två barn leker vid trädkanoten och Pappa Yxa är ute i skogen och jagar. Så såg det vad vi vet idag inte alls ut eller gick till. Dels bodde man inte enskilda familjer på detta vis, dels visar modern DNA-analys att de spår av jägare man funnit – och utifrån sekelskiftets tankar förutsatt vara män – snarare var kvinnor. /Mikael Henriksson, 1e antikvarie arkeologi Blekinge museum

I Sölvesborg bygger man, som på så många håll i landet, ett helt nytt bostadsområde, här sammanknutet med stadskärnan via Europas längsta gång- och cykelbro. Vid en exploatering som denna får arkeologerna en sista chans att göra fynd innan man gjuter husgrunder. Förra byggomgången drog man ett antal schakt och gjorde en del fynd som bekräftade tidigare bilder med enstaka kokgropar och lämningar efter enstaka hyddor. Denna gång fick man till en framgrävning av fyra större områden istället, vilket ställde allt på ända!

Hade vi vetat det då, hade vi gjort annorlunda. Men man kan inte göra mer än man vet o kan just då.

Ett sextiotal samtidiga hyddor, vid vad som då var strandkant, vilken senare blev översköljd med lera och sand vilket bevarat såväl kokgropar som stolprester, oändligt antal flintskärvor och t o m fiskrester! Enligt Mikael ändrar detta inte bara vår syn på stenåldern på Lister och i Norden, utan snarare för hela världen, fyndet är helt unikt i sitt slag.

”Allt från brons- och järnålder fick vi helt enkelt schakta bort, för att på utsatt tid hinna ner till lagren som var 8000 år gamla”

Utgrävningen har ju sin tid och sin budget (typ 111 miljoner denna gång). 30 000 kubikmeter sand schaktades bort och hårda prioriteringar måste göras. Utgrävning tar sin tid och kräver sitt utbildade manskap – vilka dessutom visade sig vara goda pedagoger som för oss glada amatörer gav liv åt en grop full med gula små träpinnar.

Denna visning gav mig förstås en massa tankar. Det är onekligen häftigt att tänka att någon rodde sin kanot där vi idag seglar 8000 år senare. Det ena ledde så småningom till det andra! Idag använder arkeologer en blandning av handfast och modern, tidsenlig teknik vilket ger helt nya möjligheter. Vår syn på det som hände då förändras över tid, vi filtrerar det ständigt genom vår nutida förståelse. Något annat låter sig förstås inte heller göras, men det är viktigt att vara medveten om att det som idag hålls sant inte självklart behöver vara det imorgon. Detta ger onekligen implikationer till vikten av god undervisning som sträcker sig bortom rabblande av fakta – vilka samtidigt är en grund för att kunna dra slutsatser och sätta saker i perspektiv. Och jag vill påstå att även små sexåringar har en rudimentär förmåga även här vilken kan slipas fram – i en undervisning som upplevs meningsfull, begriplig, hanterbar. Men det handlar om att erbjuda god undervisning utifrån didaktiska val utifrån de förutsättningar som de facto råder, för varje elev.

När man väl fått syn på något nytt perspektiv så kan man inte längre låta det vara osett. Det förändrar för alltid ens sätt att se på världen.

Här några av de böcker jag ska ta mig igenom i sommar, vilka jag räknar med vänder eller förstärker ett och annat perspektiv. Avhandlingen uppe till vänster var tydlig med vikten av att lärare fokuserar mer på innehåll än på teknik (ingen kioskvältare, men viktig påminnelse kring den centrala didaktiken), den i mitten gjorde det tydligt att olika matteböcker i kombination med olika undervisning gav olika elever olika möjligheter att lära det som ska läras, den översta i mitten visar att förskollärarrespons när barn gråter kan – och behöver – göras tämligen olika.

Perspektivskiften fortsätter! Gott så. Och i dessa tider tänker jag som vanligt att konceptet BALANS borde vara än mer påkallat än tidigare. Precis som arkeologerna får vi inte rädas att nyttja såväl traditionell som tidsenlig teknik – medvetet och till rätt saker, för att bättre få syn på tillvaron.

Det är inte de tusentals små flintskärvorna i sig som blir så intressanta att se, utan berättelsen om dem och vad tolkningen av de innebär.