Ramar, kramar, ledarskap

Glömstaskolan – som är nystartad och i nya lokaler har tagit emot 230 elever från 13 olika skolor, plus de 31 vi hade förra året i andra lokaler – har vi nu bestämt att var och en ska göra en dag i ett annat arbetslag, för kollegialt utbyte, lärande och kulturbygge.

I fredags var jag därför en sväng i ettan. Ungefär hur trivsamt och mysigt som helst, med elever som till stor del förstår varför de är i skolan och vad som krävs för att vi ska ha det gott tillsammans.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Ingen morgonsamling, men just därför god arbetsro och fokus på rätt saker, då tydliga rutiner och tydligt ledarskap fanns på plats (en lärare på 40 elever, då fritids hade möte).

Så gott se stjärnglans tändas i barns ögon, när hen på kort tid går från ”jag kan inte!” till ”jag kan ju faktiskt nu!”.

Självklart finns där också elever i svårigheter och jag blev återigen påmind om min kompetens att snabbt skapa en relation till nya elever samtidigt som gränssättning görs tydlig. Detta med gränssättning är förstås en ytterst känslig balansgång och måhända är det just här lärares professionalitet prövas som hårdast – här är det verkligen frågan om lärares professionella övervägande. Populärt kan man beskriva det som att det behövs både

Ramar och Kramar

– främst bildligt, men stundtals även bokstavligt (jag måste ofta få lägga en vänlig hand på elevs axel då det ofta är väldigt kraftfullt, även om jag förstås måste ge akt på vad det väcker). På min första VFU fick jag rådet av en erfaren lärare:

”Inte ett leende före vecka 44!”

Personligen tror jag dock att man måste le redan första dagen man träffar en ny elevgrupp. Samtidigt ligger det något viktigt i uttryckets andemening. Det går absolut att ha ganska tighta ramar i början och sedan släppa efter, men det GÅR INTE att göra tvärtom; ha lite lösa ramar i början och sedan hämta hem dem. Det är min erfarenhet, en erfarenhet som jag prövat i olika föreläsningar med många grupper av lärare genom åren och hittills inte blivit emotsagd. Däremot måste inte ramarna betyda att man gör som man alltid gjort, trygghet kan skapas på många olika sätt.

”Där ledarskap finns, där är arbetet roligt” /Warren Bennis

Jag brukar också resonera utifrån att en grundförutsättning för att vi ska lyckas i skolan är att vi har:

  • En riktigt bra verksamhet och undervisning

samt

  • Kärlek till varje unge

Hur skapar vi det? Hur får vi förutsättningar för att göra det? Vilka är egentligen förutsättningarna? Ramar och Kramar även för oss lärare månne? Det känns gott att få verka på en skola där det ges. Den som inte har förmånen att uppleva det bör snarast göra något åt saken. 

Den som har två fötter, en hjärna och en mun har också ett ansvar.

img_3233

2 reaktion på “Ramar, kramar, ledarskap”

  1. Helt kort.
    Jag anser det vara viktigt att tala om våra elever som just, elever. ”Kärlek till varje elev” ge en tyngd och en tydlighet i både kärlek och uppdrag. Och dagar som idag har jag fullt upp med att dela ut omfamningar på skolgården, det är ju Kramsnö 🙂 Se där ett tydligt exempel på tydlighet. Vad rör att vidröra är det fastslaget att beröring hur flyktig den än är klickar igång endorfiner och förstärker inlärningen. (Ska rota efter ett klipp om just det, hoppas finna det)

    1. Köper det! Brukar försöka vara noga med att jag har tre barn men 84 elever (f n). Sedan kan jag ibland använda ”ungar” när jag talar om gemensamt ansvar skola-hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *