Beslutsunderlag i komplex tillvaro

I veckan bjöds det snöblandat regn i slalombacken. Plus dimma. Onekligen en blandad erfarenhet. Det faktum att synfältet blev tämligen begränsat gjorde att vi fick använda andra sinnen och tidigare kunskap för att säkert ta oss ned i säkert skick för såväl oss själva som de övriga tappra få. Det blev till några riktigt fina åk, men jag kunde förstås inte låta bli att tänka på skolan.

En lärare förväntas fatta mellan 300 och 500 moraliskt signifikanta beslut en normal skoldag. Alltså beslut som de facto påverkar en annan människas tillvaro och liv. Ytterst sällan fattas de med alla fakta på bordet.

I allmänhet behöver de dessutom fattas under tidspress, med fler beslut ståendes i kö, då vi sällan har en elev i taget att ta hänsyn till. Ofta dessutom med olika motstående värden som krockar med varandra. Ändå måste de fattas – att inte fatta beslut är också ett beslut, men sällan det bästa och uraktlåtenhet duger helt enkelt inte. Skolan är en i sanning komplex organisation. Inte enbart komplicerad, utan komplex.

Komplicerat kan förstås genom att se en faktura för lagning av skolans kopiator:
”Trasig skruv: 3kr. Att ta reda på och veta vilken skruv: 2750kr.”

Komplex handlar om att det sällan finns sådär raka orsakssamband. I slalombacken handlar det till exempel om att det är flera människor som var och en för sig åker på olika sätt och med olika styrning och kontroll. Människor har såväl förnuft som känslor och de går inte alltid hand i hand med varandra. I synnhet inte när människorna befinner sig i grupp. Om individerna i gruppen dessutom har olika mål, utgångspunkter, förutsättningar är det ofta nog bäddat för trubbel. Ändå går det ofta nog tillräckligt bra. Vi är flera som delar på ansvar och börda.

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Tillsammans löser vi det mesta. Även när beslutsunderlaget stundtals är klent. Vi erfar och vi lär.

För när det lossnar i skidbacken och man får till de där precisa skären, i gensvar med backen om omgivning, då är det för härligt! Precis som i skolan när en elev som varit eller är i svårigheter helt plötsligt tittar upp, möter ens blick och konstaterar:

Jag fattar nu att jag faktiskt kan det här. Jag har potential och jag kan lära mig. Jag vill gå till och vara i skolan, där det händer.

Ungefär som lyckan barnen erfar när de erövrar ”fjärde frihetsgraden” och drar iväg i liften och backen på egen hand…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *