Lärmiljö 2017 utan postfack?


För två veckor sedan var jag på konferens i Trondheim på tema fysisk lärmiljö, arrangerad av Norges motsvarighet till Skolverket. Förutom ett antal föreläsningar (varav jag höll en) och seminarier ingick även skolbesök
. Det är alltid intressant besöka skolor, låta sig inspireras, utmanas, bekräftas. En av skolorna hade ett upplägg som delvis liknade vårt med team runt årskurser och en rektor som var mycket tydlig:

Med min långa erfarenhet vet jag att det alltid är bättre med fyra lärare på 60 elever, än med en lärare på 15

should be carefully monitored.axis with a testosterone assay viagra online.

. /Rektor på Brundalen skole, Trondheim

En annan skola hade väldigt intressant utemiljö, förhoppningsvis kan vi lyckas få med oss något av detta till nya skolgården som kommer i samband med att nya lågstadiebyggnaden väl byggs

.

I Norge finns det även regler om exakt hur många kvadratmeter varje lärararbetsplats ska vara och innehålla. Intressant som tankespjärn! En rektor hade utmanat genom att ta en del av ytan till en gemensam yta, vilket lärarna verkligen hade lärt sig att uppskatta . Det blev även en yta för kollegial utveckling av lärarkandidater, men även en tydligt barnfri zon. Han visade också stolt upp nya postfack ”som bara fungerar för papper, man kan inte förvara kaffekoppar och annat”. Jag log klart igenkännande
. Sedan slog det mig:

Vi har inga postfack alls till personalen på Glömstaskolan.

Vi saknar dem inte, vi bara använder dem inte till post. Ledning och elevhälsa har, för vi måste än så länge hantera en oväntad mängd papper. Personalens få papper hanteras dock antingen direkt från person till person, eller genom en gemensam bänk i personalrummet.

Vi återkommer som så ofta till frågor inspirerade av Peter Lippman:

Varför?

Varför inte?

Lippman kommer till skolan någon eller några gånger per år för att fortsätta inspirera vår fortsatta resa. Här några tidigare inlägg om lärmiljö här på Glömstaresan:

Kom gärna förbi och se hur vi har det! På riktigt. När eleverna är här och verksamhet pågår. För det är ju som arkitekt Anna Törnquist en gång sa:

Alla skolor fungerar fint. Tills det kommer elever.

Och det gäller förstås även mer traditionella skolor. För inte kan vi säga att svenska skolan så som den fungerar idag, fungerar tillräckligt bra? Det var också intressant på konferensen, där Pisa-ledande Finland tydligt inte tänker slå sig till ro, utan fortsätta sin utveckling.

Från tid till annan har vi sett påståenden om att vi skulle sakna klassrum och stolar. För den som varit här, eller bemödat sig om att kika in på vårt öppna Instagramkonto står det emellertid klart att vi i allra högsta grad har tämligen gott om klassrum, varav de flesta är 60 kvadratmeter, vilket tydligen varit standardstorlek för klassrum sedan mitten av 1800-talet… Stolar och bord har vi också gott om, även om de är färre än i motsvarande storlek på skola – då vi erbjuder så många fler möjligheter för elever. På konferensen i Trondheim ställde jag frågan jag gjort många gånger tidigare:

När du någon gång arbetar hemma, väljer du då den hårda köksstolen och bordet?

Några gör det förstås, men de som inte gör det är långt fler. Jag ser inte riktigt varför det skulle vara skillnad bara för man än så länge är barn. Tvärtom ligger och hänger de ofta på sätt som våra stelare kroppar inte alls klarar (jag har många gånger lagt mig bredvid för att verkligen prova på och resonera med eleven om dess val, så jag vet).

Jag säger inte att vi ska ta bort klassrum. Eller alla bord och stolar. Och absolut inte att vi ska ta bort lärarens auktoritet, status och pedagogiska tolkningsföreträde. Men nog borde vi ändå kunna ställa oss en och annan fråga kring våra för-givet-taganden och djupa mentala tatueringar om vi menar allvar med

En skola för alla. Eller ännu hellre: En skola för var och en!


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.