Se upp för Pygmalion!

”Elever som känner hopp, lär sig. Elever som inte känner hopp, lär sig inte. /John Steinberg”

I två korta meningar lyckas kloka John fånga såväl utmaning som tjusning med läraryrket. Det vi gör spelar roll, på riktigt. Vi har förstås ramar som vi inte kan påverka, men en hel del kan vi faktiskt påverka här och nu, vilket i sin tur ger effekt på evigheten.

Vem av oss kommer att ha lagt grunden för självförtroende och ledarskap hos kommande statsministrar?

Samtidigt innebär förstås möjligheten/makten att påverka också ett stort ansvar på oss som professionella.

Om vi tror att de kan, får vi ofta rätt.

Om vi tror att de INTE kan, får vi alltid rätt.

För ett antal år sedan träffades några av oss som pluggat tillsammans på lärarutbildningen. Vi hade med oss respektive skolkatalog och visade upp vår nuvarande klass, så fick de andra gissa vilken ”typ av elev” varje elev var, bara på basis av klassfotot. Det var riktigt skrämmande, stämde lite för bra – om man kan misstänka att barn blir som de blir mycket för att vi behandlar dem som vi gör. Om vi gör det utifrån våra föreställningar och fördomar så kan det lätt bli självuppfyllande. Samtidigt har vi förstås främst våra sinnen att gå på, lärare kan och ska inte ersättas av datorer – undervisningsrelationen är det som lägger grunden. Och den är förstås personlig till sin natur. Jag förde även samtal med en forskare som designade ett forskningsprojekt om detta, men inte fick finansiering.

Nu läser jag i boken ”Relationer från A till Ö” (Modern Psykologi 2015): ”Så blir lärarens favorit bäst i klassen” om Rosenthaleffekten eller Pygmalioneffekten:

”… Efter att ett antal skolelever gjort ett begåvningstest, informerade Rosenthal lärarna om vilka som kunde förvänta sig stora studieframsteg. När eleverna gjorde om samma test efter ett läsår, visade de som lärarna trott skulle göra framsteg förbättrade resultat i högre grad än omgivningen. Det var bara det att de ’begåvade’ eleverna hade valts ut slumpmässigt, utan hänsyn till vilka som faktiskt var bäst på första provet. Lärarna hade uppmuntra de elever som de hade positiva förväntningar på och skapat en självuppfyllande profetia som gjorde att eleverna också presterade bättre.” /Jonas Mattsson

Första steg att kunna göra något åt sina fördomar / för-givet-taganden är att bli medveten om dem, för att bättre och mer professionellt kunna nyttja våra gjorda erfarenheter – vilka vi behöver utgå ifrån om vi ska överleva – för att göra än mer skillnad för varje barn. Att vi ges tid och möjligheter till detta är så mycket viktigare än nya nationella mål.

Själv lever jag ännu gott på att jag för ett antal år sedan råkade in i en elev från första klassen, en elev i svårigheter som jag hade otaliga konflikter med, som berättade

Ja, Magnus, du hade rätt i ditt tjat. Det fanns potential för mig, jag kunde faktiskt lyckas. Jag går nu på gymnasiet och kommer få ett bra jobb. Tack så mycket för att du inte gav upp.

Lästips, när det är tungt som lärare eller skolledare: böckerna Betydelsefulla lärare och Den engagerade läraren. Det vi gör spelar roll.

Det vi gör är viktigt på riktigt.

Låt oss göra skillnad!

2 reaktion på “Se upp för Pygmalion!”

  1. Härligt att få den feedbacken! Och funderar kring att om någon känner hopp åt någon annan och berättar det tydligt. Så smittar det nog av sig förr än senare. Så att vara en ”hopp-budbärare” säger jag att DU är fenomenal att vara!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.