Möta föräldrar…

Jag har ett tämligen kluvet men i huvudsak gott förhållande till det här med att möta föräldrar i mina professionella roller. Dessa mötens syfte och kvalitet avgör en del av min min energinivå och tid.

När det är bra, då är det mycket bra. När det är tungt, då är det mycket tungt. Aldrig någonsin tråkigt.

Som lärare har jag ofta gillat föräldramöten, har ju inget problem ta plats och ledarskap i ett rum – samtidigt som jag förundrats över hur många i klassrummet grymma kollegor visat sig vara mer tafatta i föräldragrupper. Vi har ofta funderat över den tidsmängd som går åt – liksom kraft – i förhållande till utdelning, för samtliga deltagare. Som förälder har jag ofta tänkt att lärarna hellre borde använt den till att planera, följa upp och utveckla undervisningen istället för dessa möten.

På Glömstaskolan gillar vi att ställa oss frågorna Varför? och Varför inte? När vi för en tid sedan gjorde det kring just föräldramöten, blev effekten att vi i princip tog bort dem, förutom för förskoleklass – där föräldrar behöver hjälp att förstå att

Övergången från förskola till förskoleklass är ofta jobbig.

För föräldrar.

I övrigt tog vi bort traditionella föräldramöten (står inte i skollag, till skillnad från utvecklingssamtal som vi självklart erbjuder dagtid), men bjöd in till MotMobbningMöte med dialog om det som är viktigt för de som önskar delta i just det. Inte jättestor uppslutning på de fyra vi haft, men första gången hade vi 95% nöjda och sedan har det legat på 100% nöjda utifrån frågan ”Var kvällen värt tiden?”.

I måndags dock ett unikt undantag, där en årskurs med osannolik otur i en rad av läkarrekryteringar verkligen inte fått den start vi önskat. Mötet på initiativ av förälder som jag tidigare haft en del tydliggörande diskussion med, men som här lovade bidra till ett konstruktivt och framåtsyftande möte – vilket det i huvudsak också blev. Om inget annat blev det väldigt tydligt hur olika bilder föräldrarna hade om skola och tillvaro… Lärarna var befriade från mötet, socialpedagogen var med.

I tisdags så föräldramöte med minsting i egenskap av förälder. På detta möte skulle förälder och barn närvara tillsammans. Vid ankomst delades schema för kvällen ut – ”först fyra pass i skola och sedan fritids”. Vi började alla med samling i matsalen, där den trygga läraren inledde ungefär

Nu kan det nog finnas en och annan förälder som är lite nervös, men ni kan vara lugna, för era barn är detta vardag och de och vi kommer guida er. Vi har också pratat mycket i skolan om att man får göra fel och därigenom lära sig, så det tänker vi på!

Sedan vidtog ”musik” där fritidspedagog jagade ut oss alla på tigerjakt, där barnen hade i uppdrag att se till att ens förälder inte försökte maska. Normalt är jag inte jätteförtjust i denna typ av övning, men här gjordes den med sådant engagemang och ledarskap så det blev väldigt härlig stämning direkt.

Efter det tre korta pass i mindre grupper med Olweus, Svenska och Matematik (barn och förälder tillsammans, stationer med varsin lärare). Vi fick prata om en Olweusfråga, leta efter brev som barnet skrivit samt spela multiplikationsmemory med vårt barn (tydligt att de lärt sig).

Sedan följde en stund på fritids, där man fick välja mellan lekar, bild och spel. Minstingen valde förstås lekar, vilket verkligen inte är min huvudgren, men den tydliga och entusiastiska fritidspedagogen gjorde snabbt att även jag var trygg och fick med mig en fantastisk energi.

En och en halv timme höll mötet på – helt perfekt. Som förälder fick vi snabba insikter i vad våra barn gör, men kanske ännu mer att de ingår i ett sammanhang där det finns engagemang och ledarskap. Vi slapp sitta och lyssna på information som vi som ser till att komma på föräldramöten redan tagit till oss, eller lyssna på andra föräldrars påståenden och påhopp (stundtals maskerade som frågor). Me like!

Apropå det var jag för ett år sedan med när min förstfödda  som elev deltog inför presentation av spetsklassen i matematik. Här hade vi alltså en erkänt skicklig lärare i matematik som får nästan alla elever att år efter år läsa gymnasiekurserna i nian – vars val av läromedel och undervisningsupplägg ifrågasätts av förälder…

Läser nu att politiken i Stockholms stad ska gå vidare igen med att utforma dokument med förväntningar på föräldrar. Helt rätt tänker jag, att politiken visar vägen. I Sollentuna finns sedan många år ett liknande grepp, jag har själv också gjort liknande ända sedan jag introducerades för ”Guldsitsen”. Ett bra möte med föräldrar är guld värt – övriga tycker jag vi skippar helt! Jag säger inte att vi ska ta bort dem, jag påstår att vi behöver ett bra svar på frågan VARFÖR? innan vi gör en tydlig plan innehållandes syfte, förväntat resultat samt sedan medvetet val av metod. Tillsammans kommer vi längre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.