När jag var yngre, ni vet på 1900-talets slut, hängde jag och min far då och då på Ös-We-Ring och körde go-cart. Det var riktigt skoj! Både som aktivitet i sig och som något som faktiskt går att göra över generations- och andra gränser

.

Idag åkte jag och förstfödda dottern dit tillsammans med god vän. För mig var det nostalgi, för dem var det första gången (på banan respektive över huvud taget med go-cart). Väldigt trivsamt, på många sätt (även om jag har en känsla av att jag kommer hitta några nygamla muskler i ryggen imorgon bitti…). Banan var precis som förr, bilarna i princip desamma. Antalet minuter per race likaså – alldeles lagom med 8 minuter i taget, tre omgångar.

Vissa traditioner är helt enkelt funktionella och väl värda att bevara.

Men samtidigt med bevarandet också fortsätta utveckla, den digitala tidtagningen tillför onekligen go-cartkörning ytterligare dimension.

När det gäller undervisning har jag länge sagt att samma devis gäller där – kontinuitet i förändring – och brukar ofta använda högläsning som exempel. Alltså att en kompetent lärare läser högt för en grupp elever ur en skönlitterär bok. Jag har inte direkt sett någon forskning att bygga mitt påstående på, men har gott om anekdotisk erfarenhet – både som elev, men framförallt som lärare (och även skolledare).

Av en slump (kloka Karin Tenelius i sociala medier, som just då passerade förbi) har jag denna vecka lyssnat igenom Transformationspodden. Klart intressant om man vill ha lite mer perspektiv på det här med tradition, förändring och transformation.

För tio år sedan tyckte vi det var helt självklart att få ett inbetalningskort på posten, gå med det till banken (öppen 9-15 måndag-fredag), stå i kö, fylla i en massa blanketter och lämna fram vår plastlegitimation för att till sist få in pengarna på vårt konto
. Det gör vi sällan numera och är väl inget vi direkt saknar
. /Transformationspodden

År 1901 sa Wilbur Wright att ingen torde få se någon människa flyga de närmaste femtio åren. Tre år senare lyfte de, trots alla som hade sagt att det inte skulle gå. Vetenskapen på den tiden sa att färdas över 7km i timmen skulle skada kroppen, precis som för mycket läsning (mer än en kvart om dagen) skadade ögonen – i synnerhet hos flickor… För hundra år sedan flög man för första gången över Atlanten, på dryga 16 timmar. Trafikflyget kom igång många år senare, då med en flygtid på ca 17 timmar – några år senare kom jetflygplan och drog ner det till 10 timmar. Nu talas det om överljudsplanens återkomst, eller t o m en sväng via rymden – med nya miljövänliga bränslen och framdriftsystem. Den som lever får se vart utvecklingen går!

All förändring är förstås inte förbättring. Utvecklingen är dock något som händer och något vi behöver förhålla oss till. /Effektpodden.

Det är skillnad på högläsning för fem elever och för tjugofem. Eller kan i alla fall vara det om man som lärare/högläsare ser till att nyttja gruppstorleken klokt och inte bara kör på
. Men klarar man 25 kan man också i allmänhet skala upp det till 50 eller 75 – det har jag både gjort och sett. Om man alltså väljer att organisera det hela så kan alltså de andra två lärarna som annars skulle läst högt i sina klassrum göra något annat, som att planera, följa upp eller utveckla sin undervisning. Alternativt kan en av lärarna ta den handfull elever som har svårt att tillgodogöra sig högläsning i grupp och se till att de får riktigt vass undervisning i något de kanske ofta har ännu större behov av. Det är möjligt, det har gjorts.

Vad ska vi tradera och vad ska vi transformera? Vad ska vi helt sluta göra? Jag tänker som så ofta att BALANS är ett begrepp vi borde hålla högt. Liksom oftare inte dyka så snabbt in i HUR innan vi på allvar ställt oss frågorna:

• VARFÖR?
• VARFÖR INTE?