Etikettarkiv: ansvar

Börja på utsatt tid?

I fredags bevistade jag åter Möteskulturdagen. Som vanligt använde jag Twitter som mitt anteckningsblock, för mig ger det ytterligare dimensioner när följare kommenterar eller frågar om det jag skriver/citerar/reflekterar. Twitterinlägget som fick störst spridning i mitt nätverk denna gång var ett citat från mötesutvecklare Micke Darmell:

”Börja ALLTID mötet på utsatt tid. Repetera aldrig för de som är sena. Efter tre månader kommer alla i tid.”

Ett gillande eller vidaretwittrande tyder i allmänhet på att man gillar det som skrivs, och man kan fundera över vad det står för i detta fall…

Är vi dåliga på att starta möten i tid? Visar vi respekt för de som faktiskt är där? Leder vi våra möten? Vilken organisationskultur speglar egentligen våra möten?

Några få twitterföljare kom med välkomna kritiska synpunkter. Vi är alla olika duktiga på att komma i tid (jag är själv tidsoptimist), vissa med funktionsnedsättning, andra mest av födsel och ohejdad vana. Det handlar förstås även om kontext, där möteskulturdagen har professionella arbetsmöten mellan vuxna som sitt fokus och inte det i skolan viktigaste mötet mellan elev-lärare-innehåll.

Men även på undervisning torde det ofta ha viss bäring? På saligen nedlagda Lärarhögskolan satte metodiklektorn ribban första lektionen:

Klockan är nu fem över nio, men vi väntar in de som är sena så ingen missar genomgången av litteraturen.

Detta fick till följd att vi bara blev senare och senare till hens lektioner, det var ju liksom ingen riktig idé vara där i tid (mer än för att hänga med goda vänner, någon akademisk kvart var det tyvärr inte frågan om).

Pedagogikläraren Jonas var dock tydlig redan första tillfället:

Min undervisning börjar på utsatt tid. Jag säger ofta det viktigaste först. Har man inte läst litteraturen är det ingen idé dyka upp på mina seminarier.

Någon kurskamrat försökte föra fram argumentet att tunnelbanan ofta var sen, men Jonas svar på detta var lika tydligt:

Ni vet ju att tunnelbanan ofta är sen, alltså planerar ni för det. Våra seminarier börjar 09.00. När ni blir lärare kommer ni att börja 08.00, så det kanske är lika bra att vänja sig vid det?

Jag gillar’t! När det gäller god undervisning innehåller den inte enbart centralt innehåll, utan även ett gestaltande av kunskaper och värden som man har nytta av i livet både här-och-nu samt i en anställningsbar framtid. Samtidigt som vi vet att det för mången tonåring faktiskt är sunt med sovmorgon och senare start. Liksom att en mjukstart i skolan kan göra underverk för många.

Att vara på plats utsatt tid får sägas vara ett värde i stor del av vår kultur. Den som tillägnat sig denna förmåga eller gynnsamma förhållningssätt får det ofta lättare i samhälle och på arbetsmarknad.

Att träna in detta torde vara ett uppdrag för såväl föräldrar som skola och samhälle. Hur det görs är förstås olika i olika kontexter, inte minst efter ålder och mognad.

Att låsa klassrumsdörrar är jag dock generellt skeptisk till. Min undervisningsrelation bygger mycket på att jag faktiskt är glad att se eleven, närhelst det sker. En låst dörr är ett hinder i denna relation.

Jag börjar däremot gärna på utsatt tid, de som är där har rätt till sin undervisning. Jag är där och då inte särskilt intresserad av ursäkter eller förklaringar från de som kommer sent, utan vill att de ansluter utan att störa den undervisning som pågår.

I en grupp på Vasaskolan som hade svårt med tiden testade jag även att på utsatt tid visa några roliga och tankeväckande klipp från youtube. De som kom in sent insåg snart att de missat något men jag vägrade förstås repetera och gjorde tydligt att jag skulle fortsätta premiera de som faktiskt var på plats i tid. Snart kom alla i tid…

Glömstaskolan har vi rensat i mötesfloran, men har APT varje fredag 14.20-15.20. Här har var och en ett ansvar att både komma igång i tid och se till att bli klara i tid. Varje medarbetare äger lika tillgång till agenda och protokoll. Klockan 15.20 är det helt OK resa sig upp och gå.

Mina föräldramöten (de som ännu är kvar, på Glömstaskolan har vi valt bort traditionella föräldramöten då syfte och förväntat resultat inte står i paritet med insats i tid och kraft) har ofta starttid fem över (ex 17.35). De flesta satsar i alla fall på halv sex och är  i tid. Mötet börjar alltid på utsatt tid – liksom slutar senast på den tid som sagts.

Jag tycker det handlar om att visa respekt för vår gemensamma tid och kraft.

Hur tänker du?

Föräldrar: Vill – Behöver – Får

”Vi ger inte föräldrar det de önskar, utan det deras barn och våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat.”

Enligt en undersökning av Lärarnas Riksförbund pressas sju av tio lärare av föräldrar, Jag instämmer till fulla i det min kloka kollega – i det vidgade kollegiet – Daniel Weiland anser att lärarna måste ta tillbaka makten över skolan:

– Vi behöver bli tuffare och ska inte längre tolerera att bli behandlade hur som helst, säger Daniel Weiland i Skolvärlden 1-17

”– Många föräldrar anser att det är skolans och lärarnas skyldighet att eleverna når målen. Men om inte eleverna anstränger sig, kommer de inte att nå målen oavsett hur mycket hjälp de får. Det handlar alltså både om skolans, lärarnas, elevernas och föräldrarnas ansvar.

– En del har abdikerat från föräldraansvaret. De ställer bara krav på skolan, inte på sig själva eller sina barn. Samtidigt finns det många föräldrar som tar stort ansvar för sina barns uppfostran och skolgång, och som aldrig skulle komma på tanken att lägga sig i lärarnas arbete eller på ett negativt sätt kommentera det som lärarna sagt eller gjort i skolan. /saxat ur Skolvärlden 1-2017

Stå på dig! Annars gör någon annan det.

Utan mandat – från rektor, huvudman och samhälle – är det inte lätt att sätta ner foten, men jag ser inga andra hållbara vägar framåt. Låt lärare vara lärare! Eller som jag sa redan för fem år sedan:

”be om att få föräldrarnas mandat. Prata öppet om förväntningar och vad som är rimligt, men inte backa tillbaka. Naturligtvis måste de lyssna på åsikter, men det är omöjligt att jämka efter alla önskemål och krav som framförs.” /Helsingborgs dagblad 30/9-2012

Ett sätt att skaffa sig mandat är att vara tydlig med förutsättningar och skapa ett kontrakt, något jag intervjuades om i tidningen Skolfamiljen för ett år sedan. Var tydliga:

”Mitt uppdrag är inte att stänga av ditt nätverk. Jag ska fixa bra undervisning. Du ska inte behöva vara extralärare… Vi har ett gemensamt mål men vägarna dit är olika…

Om något är oklart fråga i första hand skolan, inte andra föräldrar. Gå inte till rektor innan du går till läraren. Om barnet kommer hem och säger att något inte är bra, ta del av skolans bild innan du bestämmer dig. Ge skolan och läraren support genom att tala väl om skolan”/Skolfamiljen 4-16

Jag tar ansvar för vad jag skriver och också hur jag väljer att uppfatta det du skriver. Tänk efter om det kanske är så att du vill uppfatta mig som tyken?

Man ska akta sig från att gräva sig ner i långa mejlväxlingar eller gå i försvar när man får önskemål av typen ”Jag vill faktiskt få ett veckobrev fast ni varit tydliga i att ni har en annan modell eller andra typer av läxor eller… (annat som faller inom lärarens/skolans mandat)”. Vi måste istället förmedla att det går att lita på skolan, att vi har en tydlig idé och det här kommer att bli bra. Och sedan förstås också leverera det. Och oftare faktiskt lägga frågan på bordet:

Du verkar inte lita på oss och det vi gör. Varför inte välja en skola du litar på? Alternativt ändra attityd och förhållningssätt.

Ett samhälle med anmälningskultur där lärare inte vågar lägga en vänlig hand på en elevs axel eller fysiskt bryta ett negativt beteende, ger upp för föräldratryck och görs ängsligt rädda  kommer inte att lyckas. Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Vi ger det våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat. Vi tar ansvar för våra professionella överväganden, beslut och prioriteringar, så tar du som förälder ansvar för att ditt barn kommer redo till skolan. Lita på oss och låt oss ägna tid och fokus åt rätt saker. Tack.

Nu är glada julen slut, slut

Jag hoppas verkligen alla haft en sådär vilsam och trivsam jul som ni förtjänar, på alla de sätt och vis. Själv har jag därvidlag inte mycket att klaga på, denna sista julferie (elever har jullov, lärare har ferie med inarbetad komptid – det vore väl hål-i-huvudet att ha lärare på plats för mycket när inte eleverna är där?).

Jag är engagerad. Både i undervisning och i elever. Liksom i utvecklingen av skolan som system, både i det lilla och i det stora. Även i samhället, där jag kan. Jag trivs när stjärnglans tänds i ungars ögon, men också när vi provar nya saker vilka visar sig fungera – alternativt bjuda på viktiga erfarenheter och lärdomar.

Vare sig engagemang, tid eller kraft är några oändliga storheter.

Men engagemang uppstår inte i något vakuum. Det krävs rätt ”jordmån och gödning”. Att ha många bollar i luften är inte det svåra, utan att plocka ner dem i någotsånär god ordning. Vilket faktiskt kräver mer eller mindre bollfria stunder av återhämtning.

Julen är en sådan tid för mig. God mat med familj och i glada vänners lag är en hörnsten. Att lägga undan mobilen och faktiskt koppla ned sociala medier en förutsättning. Förhoppningsvis kan man även få möjlighet att gå ut och åka lite pulka eller skidor. Äta långfrukost med familjen. Fylla på med kulturella upplevelser. Sitta i favoritfåtölj med en god bok eller två – som inte har med skola att göra. Jag behöver det.

Jag blev en bättre lärare när jag slutade ta hem rättningsarbete över helgen och istället fyllde på mitt kulturella kapital. Efter det mötte jag eleverna bättre måndag morgon, utvilad och sugen på att göra nya upptäckter tillsammans.

Efter ett par dagar med julledighet så varvar min hjärna dock igång igen och jag börjar tänka på skola, lärande, utveckling. Och det stör mig inte alls. Jag väljer mitt fokus och jag väljer vad jag gör med min tid och min kraft. Förutom Jan Blomgrens ytterst läsvärda avhandling om elevers motivation tar jag även tag i några böcker som handlar om skola och pedagogik, för perspektiv och inspiration. Denna jul blev det ”Hjärnskolan” av Anna Nygren & Åke Pålshammar – när förstfödda väl släppte den. En tydlig bok om inlärning, fokus, minne, motivation, vilken borde sättas i händerna på varje förälder (och en och annan lärare).

Inlärningsförmågan ökar om man sover tillräckligt och tränar regelbundet.

Nästa bok i högen var Sara Bruuns Klassrummet möter väldenJag gillar verkligen att den är så tydlig i hur man kan komma igång och få det att funka i det lilla och i det stora – och att det handlar om att utgå från det man redan kan och vet som lärare, och sedan vidga det tillsammans!

Det som är bråttom tar ofta överhand från det som är viktigt.

I morgon har jag varit med och planerat upplägget för terminsstart – vilken förstås inleds med studiedag. Vi ska prata en hel del om kulturbygge, men också om att vi måste bli tydligare och bättre på att prioritera det viktigaste bland allt som är viktigt. Och framförallt faktiskt fundera över vad vi INTE längre ska göra – för att bättre kunna lägga tid och kraft där den faktiskt bör höra hemma.

Vi ger inte föräldrar och omgivning det de önskar. Vi ger det som vi gör en professionell bedömning att våra elever behöver utifrån vårt mandat och uppdrag enligt styrdokument o yrkesetiska principer.

Gott Nytt År och God Fortsättning!

Rätt läxa igen…

Så har den evigt pågående läxdebatten åter blommat upp. Läser dagens tidning, där ”läxgurun” professor Harris Cooper är tydlig:

”För mycket och för lite läxor skadligt”

Jag har frågat det förr och jag gör det igen:

Vad skulle hända om vi i stället för att prata om läxa/inte läxa skulle börja prata om #rättläxa?

För när vi säger ”läxa” så menar vi ofta väldigt olika saker, diskussionen kommer då att handla om en salig blandning av äpplen, päron, bananer och konserverad ananas, vilka kastas på varandra utifrån respektive utgångspunkt utan klara definitioner och avgränsningar.

Läxor som kräver föräldramedverkan ökar klyftor!

torde vara ett argument som de flesta av oss förstår och instämmer i. Alla har inte föräldrar hemma som kan förklara matematik, vilken dessutom förändrats över tid. En del har inte ens föräldrar som kan läsa och skriva. Andra har föräldrar som inte har förmåga vara förälder, eller en livssituation som kräver tredubbla jobb för att gå ihop. Det är sant.

Men det är likväl sant att eleverna i välbeställda områden (jag har ett års ytterst givande lärarerfarenhet från övre Djursholm) kommer att fortsätta ägna tid åt skolarbete på fritiden även om det inte ges läxor, så uttalandet

Helt läxfritt ökar klyftor i samhället mellan hem med bildningstradition och hem utan!

torde vara ett lika giltigt argument som det ovanstående. Sedan kan det organiseras på olika sätt, med mer tid i skolan och kultur av att repetition och fördjupning är bra. Redan för fyra år sedan skrev jag:

Min hållpunkt när det gäller (även) läxor är att världen inte är svart eller vit, utan snarare färgglad. Såhär tänker jag just nu om läxor:

  • De ska inte ges slentrianmässigt och ”bara för att”
  • De ska vara tillfällen för lärande och/eller befästande av färdigheter
  • De ska inte kräva föräldrahjälp utan klaras av barnet självt
  • Tiden och kraften de tar (för både lärare och elever) måste kunna motiveras utifrån argument om större kunskapstillväxt än om den används till annat

Idag skulle jag även, utifrån Skolverkets utmärkta stödmaterial om läxor, vilja lägga till:

  • läxor ska gås igenom innan i skolan, så att varje elev förstår vad som ska göras, alternativt att man har en struktur där eleven ges reell möjlighet att själv ta reda på detta
  • läxor ska följas upp efteråt i undervisning, lägga en grund eller vara avstamp för nästa steg i undervisning hos såväl lärare som elev

Låt oss fortsätta dialogen om #rättläxa, men vänligen lämna skyttegravarna nu tack!

Jag skulle gärna även diskutera det här med tid i skolan (du vet att timplanen är ett minimum och inte ett maximum?) och tid utanför skolan, ägnat åt lärande och bildning. Stress kan emaneras av såväl för mycket tid som för lite tid, tänker jag.

Här lite mer att utgå ifrån när det gäller #rättläxa:

Körlingföräldrar hjälper – på riktigt

#Rättläxa – lite konkreta exempel

#Rättläxa i Radio x2

 

laxforskning

In the name of love

I går var jag och barnen på konsert ”Sjung i Sollentuna” med bland annat mamman/frun samt Eric Gadd på scenen. En timme lång hyllning till livet, med sång och musik i fokus.

Kompetens är alltid vacker.

Det var helt fullsatt, men vi hade tur och fick platserna allra längst fram. Eric och kören levererade många goda låtar, men det som nog gjorde mest intryck på mig var faktiskt en cover på U2 Pride (In the name of love).

För precis så enkelt och så svårt är det nog faktiskt:

Gör jag det jag gör av kärlek till livet och mina medmänniskor, eller har jag ännu inte förstått att alla andra alternativ gör mig och världen mindre?

Tänker att det gäller såväl på hemmaplan som i yrkeslivet. På Glömstaskolan har vi valt att inte ha en massa regler på väggen. Vi försöker istället på alla de sätt internalisera vår grundregel:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det gått bra. Eller snarare: precis som med mer traditionella regelsamlingar så har förstås inte alla alltid kunnat leva upp till dess intentioner. Men då har vi utifrån grundregeln betterdiskuterat att det måste bli ett lärande av det och beteendet ändras till nästa gång. Och chansen att det blir en permanent förändring ökar dramatiskt om den bygger på faktisk förståelse över varför handlingen var fel, mer än jag-följer-regeln-så-länge-någon-ser-ögontjäneri.

Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Grundregeln har absolut fungerat utifrån att vi såhär långt inte funnit någon situation som regeln inte ger ledning till vad som är ett gynnsamt förhållningssätt respektive beteende. Och det kulturbygget gör stor skillnad i vardagen.

När man hoppar in som springvikarie går ofta 50% av tiden åt till att skapa arbetsro. Här bara var den. /Karl, erfaren vikarie

ofta nog fantastiska twitterrules fick jag så även tips på Sätra skolas ordningsregler. De har valt en helt annan variant som säkert också den fungerar mycket väl då den är medveten. Här har ju Marcus Samuelsson levererat ett forskningsperspektiv som nog håller än.

Det viktiga är väl hursomhels att det bottnar i praktik, liksom utgångspunkten:

  • failgör vi detta av kärlek till livet och våra medmänniskor?
  • när det blir fel, skyller vi ifrån oss eller lär vi oss av våra erfarenheter?
  • när andra gör fel, hur tänker vi då? Att vi i vår kränkthet måste få rätt till varje pris, eller att den andre ännu inte lärt sig och att vi kan föra en dialog om det istället för att försöka ge igen?

breaking

Odaltande återkoppling

Barnen kommer hem från fredagsträning respektive häng och kräver att få titta på Idol. Måhända inte mitt favoritprogram, men man får passa på när familjen samlas i TV-soffan.

Man kan säga mycket om formatet för Idol, men den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande.

odaltande

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt – i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men där välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid.feedback
Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav. forhallningssattDe har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):

Jantedöd, engagemang och inspiration i flera led

kurslittprisI onsdags var jag och typ 500 andra på mingel med Studentlitteratur. Jag ingår i deras föreläsarstall och de hade dessutom besökt Glömstaskolan tidigare på dagen i syfte att skapa sig en egen uppfattning om hur vi faktiskt har det. Även om det inte var så många kända ansikten på minglet var samtalen jag fick mig till livs ytterst goda och givande. Några andra lärare som också blandar sitt lärarskap med föreläsningar, bloggande, twitter mm var också där. Många av dem är väldigt duktiga som föreläsare. Jag blir i alla fall alltid inspirerad av att lyssna till exempelvis Camilla Askebäck eller Patricia Diaz när de ger mig konkreta verktyg att själv bli en bättre lärare. Själv vet jag att andra funnit samma erfarenhet vid många mina över 300 föreläsningar.

Den lärare som säger sig vara färdig, är nog också det.

En av mina föreläsningar finns att se på UR Samtiden
En av mina föreläsningar finns att se på UR Samtiden

För mig ger föreläsande, konferensdeltagande, bloggande och sociala medier även perspektiv på tillvaron. Jag älskar verkligen att vara med eleverna i undervisning. Men heltid i skolan blir för bra för mig – jag arbetar sedan flera år 80% som lärare – och har verkligen full respekt för dig som är på plats heltid. Jag älskar också att möta nya vuxna i andra sammanhang, samtidigt som heltid utanför klassrummet (”katederflykting”?) absolut skulle bli för mycket. Plus att en del av förtroendet för mig som föreläsare bygger på att jag faktiskt ännu är yrkesverksam och står där mitt i smeten, tillsammans med kollegor, elever, föräldrar.

Man lär så länge man har elever.

img_3532
Väggalmanacka med daglig påminnelse om varför vi gör det vi gör kan varmt rekommenderas: www.libris.se/vaggalmanacka-herregud-co-2017-1.711827

Att jag har samlat och delar en del tankar om undervisning, lärarledarskap, lärmiljö, ansvar, skolforskning, föräldrasamverkan, arbetsro mm betyder inte att jag ser mig själv som en superlärare. Och det betyder verkligen inte att andra skulle vara sämre lärare – varför inte ta och döda Jante en gång för alla snart?

Jag har ett stort engagemang och delar gärna gjorda erfarenheter och sätter dem i perspektiv. Inte utifrån att de skulle vara Enda Vägen, utan snarare som ett underlag för vidare dialog tillsammans. Mitt delande ger uppenbarligen mången medmänniska en hel del inspiration, mod, hopp. Jag gör det jag gör i syfte att stödja vår gemensamma bildningsresa. Kliv gärna ombord!

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Hur gör du?

 

Solig Skolforskning

Några rykande färska avhandlingar samt viktig rapport från riksdagens utbildningsutskott
Några rykande färska avhandlingar samt viktig rapport från riksdagens utbildningsutskott. RFR10, 2012/13 Bedömning som gemensam angelägenhet, Gyllander Thorkildsen De naturvetenskapliga språken, Persson Den subtila ojämlikheten, Isling Poromaa, Hälsofrämjande arbete i skolan, Persson, Learning and teaching sustainable development, Nordén, Meningsskapande möten i det naturvetenskapliga klassrummet, Westman, Students as Scientists, Hellgren, Skolämnet Hem- och konsumentkunskap på 2000-talet, Lindholm, Value creation as educational practice, Lackéus

Denna helg åter sommarvärme. En stund valde jag att sitta i solen med lite rykande färsk skolforskning, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Sedan snart tio år har jag haft förmånen att vara en del i Skolportens Lärarpanel. Det började, som så ofta, med att jag svarade jakande på en fråga:

Magnus, kan du tänka dig att kolla igenom avhandlingar som kommit inom skolforskning senaste kvartalet och vara med och välja ut ”Lärarnas Favorit?”

Det var väldigt givande, inte minst diskussionen tillsammans med övriga lärare om vad som faktiskt var intressant och bra. Dessutom väldigt spännande hur olika lärarna respektive högskolan hade valt sina favoriter… Det var tänkt att bli en engångsgrej, med nya lärare varje kvartal, men man insåg att det fanns en poäng i kontinuitet, inte minst så vi kunde finslipa våra kriterier för urval tillsammans. Vi har varit upp emot åtta panelister, vilka utsetts av de två lärarorganisationerna för en rimligt bra spridning. För tio år sedan var det ovanligt att abstract och avhandling fanns att ladda ner på nätet, idag är det närmast standard. Skolporten fångar upp det som kommer, gör intervjuer med forskarna och lägger upp länkar, så det är lätt att hitta aktuell forskning. Dessutom servar exempelvis Skolforskningsinstitutet, Skolverket forskning, Vetenskapsrådet, Fjärde uppgiften mfl också med varianter av detta.

Det kommer ungefär 140 avhandlingar inom ”skolforskning” per år. Fem gånger om året har vi valt ut vilken av de senast komna som blir ”lärarnas favorit” och vilka som blir ”bubblare” (nästanfavoriter som föll på målsnöret). Det är ofta jämt i toppen och arbetet har med tiden blivit allt svårare och svårare då det kommer allt mer intressant skolforskning.

Sannolikt beroende på att det är fler och fler lärare som disputerar, vilket innebär att de frågor som ställs idag ofta är mer verksamhetsnära då de utgår från en faktiskt fråga från någon verksam på klassrumsgolvet.

Även om fler lärare får möjlighet att forska vidare har kåren dock en lång väg kvar att gå. Jag vet att jag läste att läkarförbundet var bekymrade över att ”endast 10% av läkarna numera disputerar”… För lärarna handlar det knappast ens om 1%. Sjukvården har jag förstått har sisådär en miljard avsatt till forskning varje år (1% av omsättning), Skolforskningsinstitutet fick typ 18 miljoner och totalt tror jag inte skolans forskningsdel är uppe i 1 promille än – även om trenden går åt rätt håll.

11-sep-2016-10-10-26
Sollentunas grundskolor har äntligen fått sin första lektor!

Ska då alla forska? Nej, verkligen inte, vi behöver lärare som bemannar klassrum och katedrar. Själv har jag ingen reell ambition att forska. Men vi kan inte heller lämna forskningen om det som sker enbart till utomstående eller ett fåtal kloka. Jag önskar bara att fler lärare – i linje med läkare, sjuksköterskor, fysikterapeuter, psykologer mfl – fick en naturlig och självklar möjlighet att en del av tiden i yrket, en del av veckan, året, karriären forska på de frågor man faktiskt ställer sig i vardagen, tillsammans med kollegor som står med liknande frågor. Så att dessa frågor kan penetreras på plats, med vetenskapligt perspektiv men långt ifrån inspirationsföreläsningen vecka 44. Jag är övertygad om att det skulle gynna skolan väldigt, väldigt mycket!

Jag har haft stor behållning av flera forskare som verkligen grottat ner i sina specialområden samtidigt som de genom sin forskning behållit kontakten med den faktiska verksamheten. Och att läsa en avhandling tar med lite övning och fokus på det för mig som lärare väsentliga inte så lång tid, men ger väldigt ofta perspektiv, yrkesetiska bidrag, utmanar, bekräftar, stödjer mig i min lärargärning. Det handlar ju trots allt om någon som i minst fyra års tid penetrerat en fråga på djupet och sedan lämnar efter sig en samlad bild för mig att ta del av.  Jag har även bevistat några disputationer vilka alltid är öppna och gratis (tyvärr alltför sällan webbsända), kan varmt rekommenderas som fortbildning. För lärare i samhällskunskap arrangeras även en rikskonferens (säkert samma i andra ämnesföreningar med, annars är det dags att ta tag i det tänker jag).

Tillsammans kommer vi längre!

Lärarpanelens urvalskriterier

Praktisk relevans: Ämnet ska berika verksamheten och göra det möjligt att utveckla den utifrån nya perspektiv, insikter och kunskaper. När beprövad erfarenhet paras med eller kontrasteras mot aktuell forskning finns möjlighet för reell skolutveckling.

Läraryrkets professionalisering: Ämnet och avhandlingen ska styrka läraryrkets professionalisering – kunskapsbas, autonomi, yrkesspråk och yrkesetik.

Avhandlingens språk: Språket ska vara lättillgängligt. Om avhandlingen dessutom finns som nedladdningsbar pdf och med svenskt abstrakt möjliggörs större spridning, vilket påverkar bedömningen.

Ansvar i vems knä?

img_3233
Mina elevers spontanfunderingar första skoldagen om varför skola?

Läste ett inlägg från en lärarkollega och tillika fackligt ombud i söder med en fundering hur han som mentor för en högstadieklass skulle prioritera den för oss alla begränsade tiden och kraften. Den aktuella frågan gällde utdelande av busskort till elever, här citerad högst fritt ur minnet:

Ska jag ta halva första kemilektionen – ett av flera ämnen där antalet undervisningstimmar inte räcker till i förhållande till kunskapskrav, förmågor och centralt innehåll – till att dela ut busskorten? Eller ska jag vänta till första mentorstillfället, samtidigt som eleverna då inte får sina busskort första skolveckan?

Om det är att anse som ett problem eller ett dilemma kan diskuteras, men jag kommenterade att på skolan där jag arbetar så skulle vi sannolikt göra en variant på:

Du elev som behöver busskort kan hämta det på expeditionen på dessa tider: mån, tis, ons, kl 8-8.30, 10-11, 15-16. Vems busskort är det egentligen? Var bör ansvaret för det ligga?

Jag tänker inte bara på lärarens begränsade tid och kraft. Jag tänker även på det för framtiden gynnsamma förhållningssätt som vi faktiskt tränar i vardagen när vi låter elever ta ansvar över sådant som de bör ha ansvar över. Självklart utifrån ålder och mognad, men min kommentar la jag utifrån att de allra flesta tioåringar skulle klara detta om det bara avkrävdes dem och tränades in direkt från start. Att expeditionen har en hel del annat att göra och inte kan vara öppen dygnet runt förstår alla och envar, därför kan det vara bra med tydliga tider att träna på.

img_3380Bara för att något kan göras av en lärare,

betyder det inte att det ska göras av en lärare.

Självklart handlar det om professionella bedömningar utifrån kontext och vad varje individ kan förväntas klara av. De få barn som inte skulle klara detta skulle jag bistå. Men långsiktigt behöver elever i allmänhet hjälp att utveckla mer gynnsamma förhållningssätt än curling-bäras-under-armarna.

Vill du mätta en man för en dag, ge en fisk.

Vill du mätta en man för livet, lär honom fiska.

Eller som jag skrev på Glömstaresan:

img_3356”Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan.”

För värt att betänka är att en tolvåring bara har en handfull år kvar tills den är myndig och därmed förväntas ta fullt ansvar för sitt liv. När är det läge att börja träna för det?

Kan man lära sig ansvar på något annat sätt än att få ta det?