Etikettarkiv: förhållningssätt

Cykelblåmärken och pulkabacke!

Jag cyklade tidigare idag till affären med mina tre flickor. På vägen såg vi på långt håll en liten kille vingla fram på en cykel med handtag där bak, med en pappa som sprang efter och fanns där att fånga handtaget vid behov. När vi kom närmare gick det inte att ta miste på barnets stolthet och glädje

Jag kan cykla nu! Pappa, jag kan cykla nu!

Riktigt, riktigt härligt att se! Om pappan som sprang efter aldrig släppt taget hade ögonblicket och känslan inte alls varit densamma. På utvecklingssamtalen har jag ofta talat om det här med att lära sig cykla:

Att lära sig cykla är faktiskt inte så särskilt roligt. Jag minns ännu hur läskigt det var när jag upptäckte att pappa hade släppt pakethållaren. Många blåmärken och skrapsår blev det. Men oj, vad kul det är att kunna cykla. Tyvärr finns det inga mirakelkurer eller cykelpiller att köpa på apoteket, utan man måste igenom det där jobbiga, svåra, läskiga…

På utvecklingssamtalen och i undervisning har jag även återkommande talat om analogin som finns mellan ex lästräning och pulkabacken:

Det är roligt att åka pulka, eller hur? Men att knata uppför backen med pulkan är inte alls lika roligt. Det finns inga liftar och de vuxna kan inte alltid dra er upp. Så ska man åka, måste man först gå uppför – även om det stundtals är jobbigt, svettigt, halkigt… För när det väl går utför är det bara för härligt! Samma sak gäller läsning (och mycket annat).

Skola behöver vara begriplig och meningsfull, om än inte alltid rolig. Målet behöver synas och förstås, vägen kännas möjlig att bestiga. Vuxna i olika rollen finnas som stöd – i lagom omfattning. Eller som en av mina tidiga elever sa:

De bästa lärarna hjälper en bara när man behöver det som mest!

Inlärd hjälplöshet är faktiskt i förlängningen förödande, vi måste hjälpa våra elever (och barn) att utveckla nödvändig grit/tåga/ihärdighet i stort och i smått. Det är ett ansvar och ett uppdrag som kräver en hel del av oss.

Let’s do it!

 

Föräldrar: Vill – Behöver – Får

”Vi ger inte föräldrar det de önskar, utan det deras barn och våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat.”

Enligt en undersökning av Lärarnas Riksförbund pressas sju av tio lärare av föräldrar, Jag instämmer till fulla i det min kloka kollega – i det vidgade kollegiet – Daniel Weiland anser att lärarna måste ta tillbaka makten över skolan:

– Vi behöver bli tuffare och ska inte längre tolerera att bli behandlade hur som helst, säger Daniel Weiland i Skolvärlden 1-17

”– Många föräldrar anser att det är skolans och lärarnas skyldighet att eleverna når målen. Men om inte eleverna anstränger sig, kommer de inte att nå målen oavsett hur mycket hjälp de får. Det handlar alltså både om skolans, lärarnas, elevernas och föräldrarnas ansvar.

– En del har abdikerat från föräldraansvaret. De ställer bara krav på skolan, inte på sig själva eller sina barn. Samtidigt finns det många föräldrar som tar stort ansvar för sina barns uppfostran och skolgång, och som aldrig skulle komma på tanken att lägga sig i lärarnas arbete eller på ett negativt sätt kommentera det som lärarna sagt eller gjort i skolan. /saxat ur Skolvärlden 1-2017

Stå på dig! Annars gör någon annan det.

Utan mandat – från rektor, huvudman och samhälle – är det inte lätt att sätta ner foten, men jag ser inga andra hållbara vägar framåt. Låt lärare vara lärare! Eller som jag sa redan för fem år sedan:

”be om att få föräldrarnas mandat. Prata öppet om förväntningar och vad som är rimligt, men inte backa tillbaka. Naturligtvis måste de lyssna på åsikter, men det är omöjligt att jämka efter alla önskemål och krav som framförs.” /Helsingborgs dagblad 30/9-2012

Ett sätt att skaffa sig mandat är att vara tydlig med förutsättningar och skapa ett kontrakt, något jag intervjuades om i tidningen Skolfamiljen för ett år sedan. Var tydliga:

”Mitt uppdrag är inte att stänga av ditt nätverk. Jag ska fixa bra undervisning. Du ska inte behöva vara extralärare… Vi har ett gemensamt mål men vägarna dit är olika…

Om något är oklart fråga i första hand skolan, inte andra föräldrar. Gå inte till rektor innan du går till läraren. Om barnet kommer hem och säger att något inte är bra, ta del av skolans bild innan du bestämmer dig. Ge skolan och läraren support genom att tala väl om skolan”/Skolfamiljen 4-16

Jag tar ansvar för vad jag skriver och också hur jag väljer att uppfatta det du skriver. Tänk efter om det kanske är så att du vill uppfatta mig som tyken?

Man ska akta sig från att gräva sig ner i långa mejlväxlingar eller gå i försvar när man får önskemål av typen ”Jag vill faktiskt få ett veckobrev fast ni varit tydliga i att ni har en annan modell eller andra typer av läxor eller… (annat som faller inom lärarens/skolans mandat)”. Vi måste istället förmedla att det går att lita på skolan, att vi har en tydlig idé och det här kommer att bli bra. Och sedan förstås också leverera det. Och oftare faktiskt lägga frågan på bordet:

Du verkar inte lita på oss och det vi gör. Varför inte välja en skola du litar på? Alternativt ändra attityd och förhållningssätt.

Ett samhälle med anmälningskultur där lärare inte vågar lägga en vänlig hand på en elevs axel eller fysiskt bryta ett negativt beteende, ger upp för föräldratryck och görs ängsligt rädda  kommer inte att lyckas. Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Vi ger det våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat. Vi tar ansvar för våra professionella överväganden, beslut och prioriteringar, så tar du som förälder ansvar för att ditt barn kommer redo till skolan. Lita på oss och låt oss ägna tid och fokus åt rätt saker. Tack.

Rätt läxa igen…

Så har den evigt pågående läxdebatten åter blommat upp. Läser dagens tidning, där ”läxgurun” professor Harris Cooper är tydlig:

”För mycket och för lite läxor skadligt”

Jag har frågat det förr och jag gör det igen:

Vad skulle hända om vi i stället för att prata om läxa/inte läxa skulle börja prata om #rättläxa?

För när vi säger ”läxa” så menar vi ofta väldigt olika saker, diskussionen kommer då att handla om en salig blandning av äpplen, päron, bananer och konserverad ananas, vilka kastas på varandra utifrån respektive utgångspunkt utan klara definitioner och avgränsningar.

Läxor som kräver föräldramedverkan ökar klyftor!

torde vara ett argument som de flesta av oss förstår och instämmer i. Alla har inte föräldrar hemma som kan förklara matematik, vilken dessutom förändrats över tid. En del har inte ens föräldrar som kan läsa och skriva. Andra har föräldrar som inte har förmåga vara förälder, eller en livssituation som kräver tredubbla jobb för att gå ihop. Det är sant.

Men det är likväl sant att eleverna i välbeställda områden (jag har ett års ytterst givande lärarerfarenhet från övre Djursholm) kommer att fortsätta ägna tid åt skolarbete på fritiden även om det inte ges läxor, så uttalandet

Helt läxfritt ökar klyftor i samhället mellan hem med bildningstradition och hem utan!

torde vara ett lika giltigt argument som det ovanstående. Sedan kan det organiseras på olika sätt, med mer tid i skolan och kultur av att repetition och fördjupning är bra. Redan för fyra år sedan skrev jag:

Min hållpunkt när det gäller (även) läxor är att världen inte är svart eller vit, utan snarare färgglad. Såhär tänker jag just nu om läxor:

  • De ska inte ges slentrianmässigt och ”bara för att”
  • De ska vara tillfällen för lärande och/eller befästande av färdigheter
  • De ska inte kräva föräldrahjälp utan klaras av barnet självt
  • Tiden och kraften de tar (för både lärare och elever) måste kunna motiveras utifrån argument om större kunskapstillväxt än om den används till annat

Idag skulle jag även, utifrån Skolverkets utmärkta stödmaterial om läxor, vilja lägga till:

  • läxor ska gås igenom innan i skolan, så att varje elev förstår vad som ska göras, alternativt att man har en struktur där eleven ges reell möjlighet att själv ta reda på detta
  • läxor ska följas upp efteråt i undervisning, lägga en grund eller vara avstamp för nästa steg i undervisning hos såväl lärare som elev

Låt oss fortsätta dialogen om #rättläxa, men vänligen lämna skyttegravarna nu tack!

Jag skulle gärna även diskutera det här med tid i skolan (du vet att timplanen är ett minimum och inte ett maximum?) och tid utanför skolan, ägnat åt lärande och bildning. Stress kan emaneras av såväl för mycket tid som för lite tid, tänker jag.

Här lite mer att utgå ifrån när det gäller #rättläxa:

Körlingföräldrar hjälper – på riktigt

#Rättläxa – lite konkreta exempel

#Rättläxa i Radio x2

 

laxforskning

In the name of love

I går var jag och barnen på konsert ”Sjung i Sollentuna” med bland annat mamman/frun samt Eric Gadd på scenen. En timme lång hyllning till livet, med sång och musik i fokus.

Kompetens är alltid vacker.

Det var helt fullsatt, men vi hade tur och fick platserna allra längst fram. Eric och kören levererade många goda låtar, men det som nog gjorde mest intryck på mig var faktiskt en cover på U2 Pride (In the name of love).

För precis så enkelt och så svårt är det nog faktiskt:

Gör jag det jag gör av kärlek till livet och mina medmänniskor, eller har jag ännu inte förstått att alla andra alternativ gör mig och världen mindre?

Tänker att det gäller såväl på hemmaplan som i yrkeslivet. På Glömstaskolan har vi valt att inte ha en massa regler på väggen. Vi försöker istället på alla de sätt internalisera vår grundregel:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det gått bra. Eller snarare: precis som med mer traditionella regelsamlingar så har förstås inte alla alltid kunnat leva upp till dess intentioner. Men då har vi utifrån grundregeln betterdiskuterat att det måste bli ett lärande av det och beteendet ändras till nästa gång. Och chansen att det blir en permanent förändring ökar dramatiskt om den bygger på faktisk förståelse över varför handlingen var fel, mer än jag-följer-regeln-så-länge-någon-ser-ögontjäneri.

Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Grundregeln har absolut fungerat utifrån att vi såhär långt inte funnit någon situation som regeln inte ger ledning till vad som är ett gynnsamt förhållningssätt respektive beteende. Och det kulturbygget gör stor skillnad i vardagen.

När man hoppar in som springvikarie går ofta 50% av tiden åt till att skapa arbetsro. Här bara var den. /Karl, erfaren vikarie

ofta nog fantastiska twitterrules fick jag så även tips på Sätra skolas ordningsregler. De har valt en helt annan variant som säkert också den fungerar mycket väl då den är medveten. Här har ju Marcus Samuelsson levererat ett forskningsperspektiv som nog håller än.

Det viktiga är väl hursomhels att det bottnar i praktik, liksom utgångspunkten:

  • failgör vi detta av kärlek till livet och våra medmänniskor?
  • när det blir fel, skyller vi ifrån oss eller lär vi oss av våra erfarenheter?
  • när andra gör fel, hur tänker vi då? Att vi i vår kränkthet måste få rätt till varje pris, eller att den andre ännu inte lärt sig och att vi kan föra en dialog om det istället för att försöka ge igen?

breaking

Odaltande återkoppling

Barnen kommer hem från fredagsträning respektive häng och kräver att få titta på Idol. Måhända inte mitt favoritprogram, men man får passa på när familjen samlas i TV-soffan.

Man kan säga mycket om formatet för Idol, men den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande.

odaltande

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt – i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men där välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid.feedback
Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav. forhallningssattDe har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):

Jantedöd, engagemang och inspiration i flera led

kurslittprisI onsdags var jag och typ 500 andra på mingel med Studentlitteratur. Jag ingår i deras föreläsarstall och de hade dessutom besökt Glömstaskolan tidigare på dagen i syfte att skapa sig en egen uppfattning om hur vi faktiskt har det. Även om det inte var så många kända ansikten på minglet var samtalen jag fick mig till livs ytterst goda och givande. Några andra lärare som också blandar sitt lärarskap med föreläsningar, bloggande, twitter mm var också där. Många av dem är väldigt duktiga som föreläsare. Jag blir i alla fall alltid inspirerad av att lyssna till exempelvis Camilla Askebäck eller Patricia Diaz när de ger mig konkreta verktyg att själv bli en bättre lärare. Själv vet jag att andra funnit samma erfarenhet vid många mina över 300 föreläsningar.

Den lärare som säger sig vara färdig, är nog också det.

En av mina föreläsningar finns att se på UR Samtiden
En av mina föreläsningar finns att se på UR Samtiden

För mig ger föreläsande, konferensdeltagande, bloggande och sociala medier även perspektiv på tillvaron. Jag älskar verkligen att vara med eleverna i undervisning. Men heltid i skolan blir för bra för mig – jag arbetar sedan flera år 80% som lärare – och har verkligen full respekt för dig som är på plats heltid. Jag älskar också att möta nya vuxna i andra sammanhang, samtidigt som heltid utanför klassrummet (”katederflykting”?) absolut skulle bli för mycket. Plus att en del av förtroendet för mig som föreläsare bygger på att jag faktiskt ännu är yrkesverksam och står där mitt i smeten, tillsammans med kollegor, elever, föräldrar.

Man lär så länge man har elever.

img_3532
Väggalmanacka med daglig påminnelse om varför vi gör det vi gör kan varmt rekommenderas: www.libris.se/vaggalmanacka-herregud-co-2017-1.711827

Att jag har samlat och delar en del tankar om undervisning, lärarledarskap, lärmiljö, ansvar, skolforskning, föräldrasamverkan, arbetsro mm betyder inte att jag ser mig själv som en superlärare. Och det betyder verkligen inte att andra skulle vara sämre lärare – varför inte ta och döda Jante en gång för alla snart?

Jag har ett stort engagemang och delar gärna gjorda erfarenheter och sätter dem i perspektiv. Inte utifrån att de skulle vara Enda Vägen, utan snarare som ett underlag för vidare dialog tillsammans. Mitt delande ger uppenbarligen mången medmänniska en hel del inspiration, mod, hopp. Jag gör det jag gör i syfte att stödja vår gemensamma bildningsresa. Kliv gärna ombord!

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Hur gör du?

 

Solig Skolforskning

Några rykande färska avhandlingar samt viktig rapport från riksdagens utbildningsutskott
Några rykande färska avhandlingar samt viktig rapport från riksdagens utbildningsutskott. RFR10, 2012/13 Bedömning som gemensam angelägenhet, Gyllander Thorkildsen De naturvetenskapliga språken, Persson Den subtila ojämlikheten, Isling Poromaa, Hälsofrämjande arbete i skolan, Persson, Learning and teaching sustainable development, Nordén, Meningsskapande möten i det naturvetenskapliga klassrummet, Westman, Students as Scientists, Hellgren, Skolämnet Hem- och konsumentkunskap på 2000-talet, Lindholm, Value creation as educational practice, Lackéus

Denna helg åter sommarvärme. En stund valde jag att sitta i solen med lite rykande färsk skolforskning, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Sedan snart tio år har jag haft förmånen att vara en del i Skolportens Lärarpanel. Det började, som så ofta, med att jag svarade jakande på en fråga:

Magnus, kan du tänka dig att kolla igenom avhandlingar som kommit inom skolforskning senaste kvartalet och vara med och välja ut ”Lärarnas Favorit?”

Det var väldigt givande, inte minst diskussionen tillsammans med övriga lärare om vad som faktiskt var intressant och bra. Dessutom väldigt spännande hur olika lärarna respektive högskolan hade valt sina favoriter… Det var tänkt att bli en engångsgrej, med nya lärare varje kvartal, men man insåg att det fanns en poäng i kontinuitet, inte minst så vi kunde finslipa våra kriterier för urval tillsammans. Vi har varit upp emot åtta panelister, vilka utsetts av de två lärarorganisationerna för en rimligt bra spridning. För tio år sedan var det ovanligt att abstract och avhandling fanns att ladda ner på nätet, idag är det närmast standard. Skolporten fångar upp det som kommer, gör intervjuer med forskarna och lägger upp länkar, så det är lätt att hitta aktuell forskning. Dessutom servar exempelvis Skolforskningsinstitutet, Skolverket forskning, Vetenskapsrådet, Fjärde uppgiften mfl också med varianter av detta.

Det kommer ungefär 140 avhandlingar inom ”skolforskning” per år. Fem gånger om året har vi valt ut vilken av de senast komna som blir ”lärarnas favorit” och vilka som blir ”bubblare” (nästanfavoriter som föll på målsnöret). Det är ofta jämt i toppen och arbetet har med tiden blivit allt svårare och svårare då det kommer allt mer intressant skolforskning.

Sannolikt beroende på att det är fler och fler lärare som disputerar, vilket innebär att de frågor som ställs idag ofta är mer verksamhetsnära då de utgår från en faktiskt fråga från någon verksam på klassrumsgolvet.

Även om fler lärare får möjlighet att forska vidare har kåren dock en lång väg kvar att gå. Jag vet att jag läste att läkarförbundet var bekymrade över att ”endast 10% av läkarna numera disputerar”… För lärarna handlar det knappast ens om 1%. Sjukvården har jag förstått har sisådär en miljard avsatt till forskning varje år (1% av omsättning), Skolforskningsinstitutet fick typ 18 miljoner och totalt tror jag inte skolans forskningsdel är uppe i 1 promille än – även om trenden går åt rätt håll.

11-sep-2016-10-10-26
Sollentunas grundskolor har äntligen fått sin första lektor!

Ska då alla forska? Nej, verkligen inte, vi behöver lärare som bemannar klassrum och katedrar. Själv har jag ingen reell ambition att forska. Men vi kan inte heller lämna forskningen om det som sker enbart till utomstående eller ett fåtal kloka. Jag önskar bara att fler lärare – i linje med läkare, sjuksköterskor, fysikterapeuter, psykologer mfl – fick en naturlig och självklar möjlighet att en del av tiden i yrket, en del av veckan, året, karriären forska på de frågor man faktiskt ställer sig i vardagen, tillsammans med kollegor som står med liknande frågor. Så att dessa frågor kan penetreras på plats, med vetenskapligt perspektiv men långt ifrån inspirationsföreläsningen vecka 44. Jag är övertygad om att det skulle gynna skolan väldigt, väldigt mycket!

Jag har haft stor behållning av flera forskare som verkligen grottat ner i sina specialområden samtidigt som de genom sin forskning behållit kontakten med den faktiska verksamheten. Och att läsa en avhandling tar med lite övning och fokus på det för mig som lärare väsentliga inte så lång tid, men ger väldigt ofta perspektiv, yrkesetiska bidrag, utmanar, bekräftar, stödjer mig i min lärargärning. Det handlar ju trots allt om någon som i minst fyra års tid penetrerat en fråga på djupet och sedan lämnar efter sig en samlad bild för mig att ta del av.  Jag har även bevistat några disputationer vilka alltid är öppna och gratis (tyvärr alltför sällan webbsända), kan varmt rekommenderas som fortbildning. För lärare i samhällskunskap arrangeras även en rikskonferens (säkert samma i andra ämnesföreningar med, annars är det dags att ta tag i det tänker jag).

Tillsammans kommer vi längre!

Lärarpanelens urvalskriterier

Praktisk relevans: Ämnet ska berika verksamheten och göra det möjligt att utveckla den utifrån nya perspektiv, insikter och kunskaper. När beprövad erfarenhet paras med eller kontrasteras mot aktuell forskning finns möjlighet för reell skolutveckling.

Läraryrkets professionalisering: Ämnet och avhandlingen ska styrka läraryrkets professionalisering – kunskapsbas, autonomi, yrkesspråk och yrkesetik.

Avhandlingens språk: Språket ska vara lättillgängligt. Om avhandlingen dessutom finns som nedladdningsbar pdf och med svenskt abstrakt möjliggörs större spridning, vilket påverkar bedömningen.

Ansvar i vems knä?

img_3233
Mina elevers spontanfunderingar första skoldagen om varför skola?

Läste ett inlägg från en lärarkollega och tillika fackligt ombud i söder med en fundering hur han som mentor för en högstadieklass skulle prioritera den för oss alla begränsade tiden och kraften. Den aktuella frågan gällde utdelande av busskort till elever, här citerad högst fritt ur minnet:

Ska jag ta halva första kemilektionen – ett av flera ämnen där antalet undervisningstimmar inte räcker till i förhållande till kunskapskrav, förmågor och centralt innehåll – till att dela ut busskorten? Eller ska jag vänta till första mentorstillfället, samtidigt som eleverna då inte får sina busskort första skolveckan?

Om det är att anse som ett problem eller ett dilemma kan diskuteras, men jag kommenterade att på skolan där jag arbetar så skulle vi sannolikt göra en variant på:

Du elev som behöver busskort kan hämta det på expeditionen på dessa tider: mån, tis, ons, kl 8-8.30, 10-11, 15-16. Vems busskort är det egentligen? Var bör ansvaret för det ligga?

Jag tänker inte bara på lärarens begränsade tid och kraft. Jag tänker även på det för framtiden gynnsamma förhållningssätt som vi faktiskt tränar i vardagen när vi låter elever ta ansvar över sådant som de bör ha ansvar över. Självklart utifrån ålder och mognad, men min kommentar la jag utifrån att de allra flesta tioåringar skulle klara detta om det bara avkrävdes dem och tränades in direkt från start. Att expeditionen har en hel del annat att göra och inte kan vara öppen dygnet runt förstår alla och envar, därför kan det vara bra med tydliga tider att träna på.

img_3380Bara för att något kan göras av en lärare,

betyder det inte att det ska göras av en lärare.

Självklart handlar det om professionella bedömningar utifrån kontext och vad varje individ kan förväntas klara av. De få barn som inte skulle klara detta skulle jag bistå. Men långsiktigt behöver elever i allmänhet hjälp att utveckla mer gynnsamma förhållningssätt än curling-bäras-under-armarna.

Vill du mätta en man för en dag, ge en fisk.

Vill du mätta en man för livet, lär honom fiska.

Eller som jag skrev på Glömstaresan:

img_3356”Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan.”

För värt att betänka är att en tolvåring bara har en handfull år kvar tills den är myndig och därmed förväntas ta fullt ansvar för sitt liv. När är det läge att börja träna för det?

Kan man lära sig ansvar på något annat sätt än att få ta det?