Flow här och var – även i undervisning?

Har åter varit ute en sväng med förstföddas Laserjolle. Precis på gränsen att jag fixade balansen denna gång. Men jag blev också påmind om de där ögonblicken när allt, precis allt, stämmer och man formligen forsar fram över havet i god balans, med kontroll och maximal utväxling.

Precis som lite senare, när vinden tilltog och vi var på badstranden och de stora vågorna rullar in. Sisådär var tredje hamnade jag rätt i läge, så jag surfade i framkant på vågen, långt in och med god fart.

Eller som i skidbacken – ni vet de där åken när allting stämmer och man far nerför i fullständig kontroll men samtidigt på gränsen och utan egentlig ansträngning. Samma som kan erfaras några varv på en danskväll med polskor – ibland bara stämmer det med underlag, rotation, partner, jämvikt, balans, steg, musik…

Och lite samma sak kan det vara med undervisning. Ibland stämmer allt och mötet mellan elever, lärare och innehåll blir till magi, arbetsformerna levererar lärande, alla har fokus på rätt saker. Precis som med seglingen, surfen, skidbacken eller polskan så är det inte alltid det händer, ibland går det faktiskt till och med käpprätt åt skogen eller kapsejsar. Då får man ta sig upp ibland och lära av det som hänt.

Arbetsro kan det (nästan) alltid vara, men lär de sig något? Vad lär de sig? Vad är viktigt att kunna här och nu respektive sedan? Är alla engagerade och fokuserade? Nivån lagom? Variationen? Mina möjligheter att stötta och utmana?

Ibland händer det och ibland inte, även om förutsättningarna kan vara lika. Jag tror inte det är möjligt att alltid vara på topp eller att det finns superlärare, utan snarare att allt det där tragglet på vägen tillsammans med väl fungerande relationsprofessionalitet är det som sakta men säkert ger underlag för att då och då uppleva den där magin.

Vi talade också om detta igår på tredje Zoom-samtalet i årets Pedagogiska LäsLyft, hur vi tillsammans kan få mer undervisning att bli framgångsrik och hur vi som system behöver reagera och agera när elever ändå inte lär sig. Och det utan att hamna i NPM-återvändsträsket.

”De bästa skolsystem implementerar processer för att följa elevernas lärande, utvärderar ständigt elevernas prestationer och utformar interventioner för att hjälpa enskilda elever och förhindrar att de misslyckas…. Genom att agera snabbt på den enskilda elevens nivå …förhindrar (systemet) att tidiga misslyckanden cementeras eller leder till misslyckande under lång tid.(s.185 Leda lärande i team, Studentlitteratur – årets bok i Det Pedagogiska Läslyftet)

Intressant var att parallellt med vårt samtal, kring en bok som forskningsbaserad verkligen lyfter många fördelar – liksom utmaningar – med att arbeta i team snurrade det runt en del på twitter om att man inte vill ha kollegor i klassrummet, inte vill få återkoppling, inte vill veta hur det faktiskt går för ens elever genom gemensamt utformade test (eller nationella prov, som ju ändå ska vara ett riktmärke). Märkunderligt, själv anser jag att ensamarbete närmast borde förbjudas – ingen blir sämre av att ha en kollega i sin närhet. Sedan kräver det förstås att man arbetar fram en gemensam kultur, där man kan stödja varandra både genom goda exempel men också genom att gemensamt problematisera såväl undervisning som metodik som ledarskap. Det är ju inte minst genom #tankespjärn vi utvecklas! Utgår vi från Generositetsprincipen kan det funka gott!

Till sist två tips på poddar jag funnit väl värda att lyssna på om man är intresserad av nya och gamla tankar kring pedagogik och ledarskap:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.