Unik och trist erfarenhet

heroDu som verkar i skolan vet att det trots goda intentioner, visioner och planer händer att det blir fel. Ibland mer, ibland mindre, men fel blir det.

Våren 2015 lät jag tyvärr en impuls bära iväg. Jag tänker inte skylla på pressande omständigheter, även om de fanns. Jag har temperament, men handlade inte i affekt utan snarare obetänksamt. Det som hände fick en del tråkiga konsekvenser även om det var en väldigt udda engångshändelse som av olika anledningar förstorats upp mer än nödvändigt.

Jag var ju där. Jag vet att det inte var någon stor grej. /elev som följde med när jag bytte skola, sagt till kollega

En extern utredning visade att ”några elever känt ett visst obehag”. Detta är förstås olyckligt, men inte självklart något som måste föranleda anmälan till ansvarsnämnd utan snarare ett konkret arbete för att hjälpa eleverna att överkomma detta obehag, tänker jag. För mig är det viktigt att som vuxen förebilda hur man kan göra när man har gjort fel. Historik borde spela roll, liksom vad som händer innan och görs efter det blir fel.

”Efter sin olyckliga impulshandling har han handlat på ett professionellt sätt, med fokus på att stötta elever, men även gentemot vårdnadshavare och rektor.”

Jag känner mig trygg i att jag och eleven det faktiskt handlade om (vars vårdnadshavare inte står bakom anmälan, vilken är inlämnad av helt annan förälder där det fanns en över tid pågående konflikt) fortfarande haft högst fungerande undervisningsrelation de tre gånger vi träffats efteråt. Det ändrar inte det som hänt, men för mig är det väldigt, väldigt viktigt att jag och eleven ännu är kontanta med varandra. Undervisningsrelationen är mitt viktigstea arbetsredskap.

Min nya rektor och mina kollegor (både tidigare och nuvarande, både stora och små) har också visat att de känner sig trygga med mig i verksamheten, även i skarpa lägen. Jag har också fått tydliga signaler från tidigare elever och föräldrar att jag är saknad, flera elever har också bytt till den skola jag nu verkar i.

”Lärare kastade sax mot elev”

kan dock knappast ses som god lärarsed. I mitt svar till Skolinspektionen var jag också tydlig:

”Att kasta föremål i ett klassrum är fel. Hade intentionen och syftet varit att träffa eleven hade en varning knappt varit tillräcklig”

Om det hade varit så att jag med berått mod kastat en riktig sax i syfte att skada/skrämma/träffa en elev hade jag direkt återlämnat min legitimation och slutat som lärare. Nu var det ju inte det som hände. Den oreflekterade intentionen var att uppmärksamma en elev engagerad i en lek på annat sätt än höjd röst, med det plastföremål jag hade i handen genom skrammel i vägg. Att jag inte omedelbart uppmärksammade det som hände är en del i samma förklaring, vid det tillfället fanns inte medvetenheten att praktiken hamnat så snett gentemot den intention som fanns och jag hade mitt fokus riktat mot en annan elevs mentorsamtal (förklaring, ej ursäkt). När jag blev uppmärksam på vad som hänt ägnade jag dock fullt fokus åt eleven och de elever som var närmast berörda. Då det var slutet av sista lektion för dagen följde jag upp på mellanmålet – där fritidspersonalen berättade att barnen hade pratat om helt andra saker. Jag kontaktade vårdnadshavare och rektor. Med närmaste kollegan förberedde jag hur vi skulle lyfta det som hänt dagen efter, i syfte att gestalta hur man kan göra när man gjort fel.

failurestå för det man gjort och be ärligt och uppriktigt om ursäkt, tillsammans resonera hur man kan göra så att det blir ett lärande av det hela så att liknande misslyckanden förebyggs

Tyvärr gavs inte denna möjlighet för oss alla att gå vidare, för
utom den första delen där ju sociala medier och LMS-system kan vara en tillgång i dessa lägen. När något går fel är det viktigare än i vardag att ha en rektor och huvudman som står bakom och ger stöd, men ibland måste man tyvärr ta ansvar över sig själv och faktiskt byta sammanhang. Att skaffa ett nytt lärarjobb visade sig inte särskilt svårt och jag känner mig trygg i att ha viIMG_6022sat mitt värde i vardagen.

Efter ihållande skriftväxling tilldelades jag en varning av Lärarnas ansvarsnämnd. Är man olämplig som lärare blir man av med legitimationen, en varning betyder att man varit oskicklig i sitt yrkesutövande och gjort något som inte ska upprepas fler gånger. Jag har aldrig ifrågasatt att det som hände i den stunden var oskickligt. Varningen har knappast gjort mig till en sämre lärare, snarare tvärtom. Möjligen då att jag en tid drog mig något för att ingripa i rast- och korridorkonflikter. Jag har också fått ägna en hel del tid och kraft som annars hade nyttjats till än mer skolutveckling, förstås. Jag vågar påstå att mina elever vet och känner att jag finns där för dem och att de är i centrum för min uppmärksamhet och mina tankar.

Onekligen är detta förstås en erfarenhet vi alla gott hade kunnat vara utan, även om vi vuxna precis som elever ofta kan lära mycket av våra misstag. I fyra års tid har jag i Lärarnas ansvarsnämnd suttit på andra sidan bordet och jag vill påstå att denna erfarenhet ökat min medvetenhet om komplexiteten i systemet. För mitt ärende var man förstås tvungen att kalla in reserver för att undvika jäv. Jag tog omedelbart paus från nämndens arbete när anmälan lämnades in, och har inte haft någon kontakt mer än en dialog med ordförande huruvida jag skulle avgå direkt eller avvakta. Även om jag inte delar nämndens beskrivning av händelsen i alla detaljer finner jag dess utslag och motivering balanserad och har aldrig haft någon som helst intention att överklaga beslutet. Av omsorg om nämndens integritet och förtroende valde jag att helt kliva av det intressanta och viktiga arbetet i nämnden.

Som föreläsare om bland annat ”God lärarsed?” och Lärares yrkesetik tänker jag också att denna unika och trista erfarenhet nu kan vara mer användbar än problematisk. Jag har faktiskt låtit lärare i seminarium diskutera även mitt ärende, det blir klart intressanta och lärorika diskussioner av det vill jag lova. För mig känns det väldigt viktigt att känna att jag är kontant med mina elever (både nuvarande och före detta) på riktigt. Liksom även med föräldrarna, även om det någon enstaka gång tyvärr misslyckas. Detta har känts mycket, mycket tungt, om än lärorikt. Jag kan verkligen förstå att många lärare ger upp redan vid hot om anmälan, för att inte tala om vidare utredning, men jag vill inte försaka att få vara med och se stjärnglans tändas i elevers ögon. Jag känner mig lyckligt lottad som har ett stort och starkt nätverk som gett mig god support under vägen, även om alla är överens med mig om att den aparta handlingen i sig var fel.

Jag ser dialog som viktig. Har du läst hela vägen hit antar jag att tänker detsamma. Förhoppningsvis är du även medveten om komplexiteten i skolans vardag. Frågan är nu bara hur många som bara läser en rubrik och på grundval av den bestämmer hur de nu ska handla, tycka, tänka?

Hur vill vi egentligen ha det tillsammans? Är det OK att göra fel och lära sig av dem? Tror vi på ofelbara människoro och lärare?  Kan vi prata om det?

5 reaktion på “Unik och trist erfarenhet”

  1. Intressant. Det förvånar mig emellertid att den sk ansvarsnämnden utdelade en varning. Vad i all världen gör den när vargen Verkligen kommer?
    Skulle kunna utveckla men nöjer mig med denna korta reflektion-
    Sören

  2. Intressant att notera: våren 2017 byter den förälder som lämnade in anmälan skola för ett av sina barn – till skolan där jag nu arbetar, i full medvetenhet om att jag är biträdande rektor.

    Även dryga tiotalet andra elever har också bytt skola, flera i syfte att åter få mig som lärare (och så gick jag och blev skolledare, ajdå), till hösten är ännu fler på gång.

    1. Eleven det de facto handlade om går sedan augusti också på Glömstaskolan. No hard feelings (fanns inte tidigare heller). Undervisningsrelation funkar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *